Friday, April 17, 2015

Dogge och Johannes Brost

Det är fredagkväll och min yngsta dotter och jag har ätit kyckling, tomater och oliver. Det är fredagkväll och min äldsta dotter är på cirkusträning i Folkets park och jag ska strax cykla dit för att följa henne till bussen, sen cyklar jag till Limhamn och hon åker ... buss. Det är fredagkväll i april och kvällarna blir ljusare fortfarande hela tiden och så länge det är ljust får Elsa som är tolv år gärna gå till bussen själv. Men inte när det är mörkt. Det har jag och hennes mamma (min fd fru) bestämt. Det är fredagkväll och min fd fru är på poesiperformance. Det är fredagkväll och ibland haglar det, ibland regnar det. Ibland skiner solen varmt.
Det är alltså fredagkväll och jag tycker ibland att det är skönt att vara ensam utan barnen, oftare saknar jag dem. Men ... alltså ... fredagkväll och den senaste veckan har jag läst Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Dogge Doggelito och Leif Eriksson och Martin Svenssons om Johannes Brost. Ibland vill man bara försvinna. Dö inte nyfiken.
Två män som "råkat" skaffa sej några barn som de inte orkar (på olika sätt, av olika anledningar) ta ansvar för.
Två enorma egon som slår ifrån sej smärtan och ansvaret. Två vuxna barn. Droger, förnekelse. Två små pojkar.
Och mycket mer än så i en ofrivillig undertext.
Men inga dåliga böcker.
Inga osympatiska huvudpersoner, trots allt.
Jag har försökt skriva djupsinnigare analyser av de här två böckerna men när inte huvudpersonerna bjuder in till djup eller offrar något, så orkar inte jag dyka och bryta nacken.
Boken om Dogge är milsvitt bättre skriven, men Johannes självupptagna och självidoliserande snack är absolut underhållande.
Läs själv, det går snabbt och du ångrar inte dej.

Wednesday, April 15, 2015

Marianne och The Smiths


En recensent menade att jag skrev en hel roman som en släkting till den här sången. Det är kanske sant även om jag inte tänkte på det när jag skrev. Men jag minns Marianne Faithfull på teve i slutet av sjuttiotalet när jag fortfarande var ett barn, mamma och pappa (som gillade Rod Stewart) nämnde hennes raspiga röst som ett utslag av skörlevnad. I min värld var hon alltid en klok kvinna med integritet, pratade till mej på ett ickemästrande vis med omtanke och hela tiden: Även om allt shit inte är ditt fel, är du aldrig utan ansvar. Du måste alltid skaffa din egen stig.

Och i skrivandet av samma roman, en liknande händelse. Min redaktör påpekade hur snyggt jag hade fått in The Smiths i boken, i kapitlet där Andy är gulligt svår och djup. "Vadå, Smiths?", sa jag. "Det att han berättar om cykeln med punktering, berget ... This charming man, ju ...", sa redaktören och: "Ah fan", sa jag och det är klart att jag hade lyssnat en hel del på Smiths genom åren, men jag hade ingen tanke på den låten när jag skrev om den punkterade cykeln. En sorts intertextualitet, allt man sugit i sej av musik och litteratur, alla historier man hört.

Monday, April 13, 2015

Kvalitet

Någon gång i slutet av åttiotalet lånade jag ut Stig Claessons Dagarna före lunch till Mia. Jag har inte fått tillbaka den än (min dröm om det mjukt hårda, min modell för hur litteratur ska skrivas, min vision om att berätta vad som behöver berättas: den som förstår förstår, de andra kan vi skita i, de obildbara, min tanke att lallarna får väl fortsätta lalla då, det är er förlust).
Dagarna före lunch är en hårdare version av den magnifika En vandring i solen.
Mitt liv är ibland en hårdare version av vad jag drömde om när jag drömde om vandringar i solen och att äventyret bara var soligt.
Äventyret är så mycket mer än soligt, så mycket intressantare.
Jag går den väg jag går, skulle aldrig ha velat gå någon annan.