Saturday, December 27, 2008

The house that Jack Kerouac built

Stora delar av min barndom, och min uppväxt. Och mitt vuxna liv. Försvinner.
Minnena är kanske kvar ett slag till. Minnena kanske kommer tillbaka om jag lyckas uppnå senil ålder.

I hela mitt liv har det funnits ett hus i Påarp i Halland. En liten by som numera består av flådiga hus. En liten by utan affär, en kiosk i grannbyn Laxvik på sommaren. Annars får man ta sej in till Trönninge. Det kan man göra ganska kvickt på en gammal rostig herrcykel.
Det var i Trönninge jag såg löpsedeln om Kurt Cobains död den där tidiga aprildagen 1994. Jag var ensam i huset på kullen, alldeles nära hagen med den stora stenen. Alldeles nära havet som var saltare än i Landskrona. Jag var författare in spe i exil i den romantiserade bilden av yrket.

Jag minns när hon kom in och grät när jag gjorde tomatsallad och marinerade fläskkotletter i köket. I kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Windy satt i trädgården och drack öl eller vin, Elsa lekte väl där.
”Jag vill nog inte skiljas”, sa hon.

Om man letar noga under slyn, kan man hitta var dom gamla brevlådorna stod på Bergsvägen i Påarp. Farbror Jonas och morfar gjöt fast dom i cement 1973, jag och min bror fick göra våra handavtryck i cementen. Det är så ofattbart längesen. När den ljusblåa folkabubblan stals en natt. När pappa gjorde repmånad i Halmstad. När kusinerna och alla andra var på besök. När jag var sjuk och bodde med mormor och morfar i huset. Jag minns att jag och mormor lekte att jag var gruvarbetare i någon sorts koja.
Jag minns motorcyklarna av trä. Jag minns kojan i två våningar som morfar hjälpte oss att bygga.
Jag minns lyktorna som tändes i Halmstad på andra sidan bukten. Högt över allt annat, ljusen från motorvägen, havet med strömmarna. Att bara sitta och titta, drömma.

På julafton cyklade jag till en lägenhet på Vengatan i Landskrona, lämnade nycklarna till kolonistugan. Det gjorde inte ont, dom är trevliga människor. Men ... jag kommer aldrig att gå den vägen igen. Till den gula stugan. Och Elsas gunga. Och ... Och ... Och ... vi åker till Tenerife imorgon och har köpt en ny gaspanna. I ett nötskal.
Att hålla ihop – del ett

Av Johanna fick jag ( fick även en bok om Michael Strunge och en grillpanna som jag länge velat ha) Den stora landsvägen i julklapp, Eldkvarn i bokform, en kaffebordsbok. Vadå? En bok med sångtexter, har hon blivit galen?

Johanna och jag träffades den åttonde eller nionde december 1999, vi var fulla och satt i ett fönster på en kulturfest, på Tidskriftsverkstaden, och rökte, drack gratis vin och åt ost. Vi kände varandra något innan.
Tidigare den dagen hade jag jag varit på samma ställe och snyltkopierat några texter. Anders berättade att dom skulle ha fest på kvällen, jag blev bjuden. Ja ja, gratis, tänkte jag och gick hundra meter för att krita på Bullen innan festen började, skicka iväg texterna till Kvällsposten (tror jag), i vanliga brev, jag hade ingen E-mail på den tiden.

Den stora landsvägen är en fantastisk bok om man har ett hyfsat inarbetat förhållande till Eldkvarn. Det är inte bara låttexter. Det är personliga betraktelser av namn som Leif Nyhlèn, Andres Lokko, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Wenche Arnesen och, inte minst Tony och Carla. Ja, och av Plura själv, förstås. En kortis av Håkan Hellström finns också med.

Vi åkte på bröllopsresa i mars 2000 när jag hade fått ett stipendium och betalat av dom flesta skulderna. Vi var inte gifta, men vi ville testa varandra på en resa. Och, ja, vi ville ha en anledning att, som man sa förr, bara dra.

Plura har ju dratt ett antal gånger, från fruar och flickvänner. Vissa klarar inte av det. Vissa tror att dom är som dom är, det går inte att förändra. Sen träffar dom nästa, och nu! är det på riktigt. Den här gången ska inget gå fel. Jag tror inte på det. Jag tror på att hitta rätt, anpassa sej, inte bara säga: Sån är jag, man kan inte lära gamla hundar sitta, osv ...
Anpassa sej? Ja, en smula. Och den andre en smula. Sen får man leva med varandras later och se till att det positiva överväger det negativa. Är det bara skit, då är det dags att dra. Men man får jobba lite först.

Vi tågluffade ner till Spanien, till Janne, Mia och Ville i Puerto det Santa Maria. Paris, Lyon, Barcelona, Burgos och, på slutet, Sesimbra och Lissabon. Och några andra städer som jag inte minns namnet på. Jo, Narbonne som vi även var i med barnen i våras, vi hade ingen aning, men både jag och Johanna kände igen oss när vi gick från stationen för att hitta ett hotell. Vi gick förbi det enstjärniga som vi bodde på då, tog oss vidare till ett tvåstjärnigt. Man reser sej i höjden med all framgång.

I fyrtio år har dom hållt ihop, Plura, Carla och Tony. Det är så oändligt vackert. Genom all dynga och skit. Genom alla bråk, alkohol och droger. Pseudoproletären och kulturjournalisten Jan Karlsson kan kalla det kristdemokrati, jag kallar det kärlek, till varandra och till musiken. Och det att man bara måste.
Karlavagnen pratar om jul i P4

Alla dessa människor, allt dom har varit med om.
Dom pratar om jul. Dom pratar om supande föräldrar som slåss.
Jehovas vittnes barn berättar om sitt påtvingade utanförskap, brytningar med föräldrar som dom egentligen vill vara tillsammans med.

Anders Borg vill inte göra ett skit för drabbade. Nä, det är klart, han drabbas ju inte.

Även i vårt välfärdsland finns det människor som far mycket illa. Många bryr sej, flera skiter i vilket. Vårt uppsugande av USA:s sämsta egenskaper är frapperande. Det är den nya tidens pest, cynismen och egoismen. Empatisaknaden.

Vår moderatledda regering pratar en massa skit, man ser tomheten i deras ögon. Dom är fast i en ideologi som dom möjligen brinner lite för med sur ved i en konstgjord elbrasa. En ideologi som föraktar alla som inte bistår ekonomiskt till samhällsekonomin. Jag spottar på dom. Jag spottar på sverigedemokraterna och folkpartiet. Jag tror att dom tror på sin sak. Men dom saknar några viktiga egenskaper: vetskap och intresse för hur människor verkligen lever. Förståelse.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julen. Visst, det finns fina julsånger. Visst, det är kul att få och ge julklappar och sjunga snapsvisor utan att dricka. Och barnen blir glada. Och man träffas, det är ofta trevligt. Och ett evigt flängande.
Jag skiter i när Jesus föddes (oktober sägs det).

Jag lyssnade på skådespelaren Benny Haag för ett slag sen. Han är nykter alkoholist och stolt. Jag dricker svag öl och är stolt, ibland. Men allting planar ut. Det är som vanligt, det är inget konstigt. Jag får livet att fungera så gott det går. Som alla människor.

Jag tror att jag var elva eller tolv. Jag gick för mej själv på golfbanan innan skolan. Jag cyklade och såg våren komma, med trädens blad, när allt blev grönt, havet annorlunda bättre. Det kändes som att jag hade ingen att berätta det för. Jag klandrar inte någon, jag bara berättar hur det kändes. Jag valde nog själv min ensamhet, jag trivs bäst där. Och ändå är jag en kul och social kille, men jag föraktar ofta mej själv efter sociala sammankomster. Att jag tagit för stor plats. Och jag föraktar mej själv när jag uteblir. Att jag tagit ingen plats, mer än svikarens.

Det här livet, att ständigt känna sej utanför. Att aldrig känna sej hemma. Att aldrig förstå varför dom andra inte kan förstå mej. Inte någonstans. Att bara känna att man är en sorts börda för andra, en som är besvärlig. Och ändå veta att man till viss del har fel när man underskattar andra människor så. Och ändå veta att ingen människa blir alldeles korrekt förstådd.
Att skratta och mena det. Att ha trevliga stunder.
Men att aldrig vara en av dom andra.
Det är kanske bara fåfänga alltihop.

Wednesday, December 17, 2008

Mikael Wiehes inflytande på Malmös litterära liv

Jag lyssnar på Mikael Wiehe. Han sjunger om dom nya röster som alltid ska sjunga när du och jag har blivit gamla. ”Sångerna om frihet, om rättvisa och fred. Sångerna om folket som aldrig kan slåss ned. Sångerna om kärlek som aldrig kan förstummas. Ska nya röster sjunga.” Jag fäller några tårar.

För några dagar sedan var jag på Inkonst, Bergsgatan i Malmö. Det var säsongsavslutning för den kvalitativa och populära litteraturklubben Stanza. Nio författare (två som sysslar med serier och en som skriver musik) framträdde, flera var bra.
Men vadå? Rödtjutspoeter och stearinljus? Poesinördar.
Ska nya röster gnälla.
Men om man tystnar lite, och lyssnar, hör man något annat.

Jag kom till Malmö i början av nittiotalet med en Bukowskibok i kavajfickan, second hand.
Jag kom till Malmö med pågatåget och Leonard Cohens tidiga i freestylelurarna. Jag kom till en mycket liten etta på Brobygatan. Jag kom med en längtan efter ... framgång? Jag vet inte. Jag ville skriva bra, berätta något viktigt.

Mikael Wiehe sjunger i Basin street blues om hur han hade drömmar om att skriva en väldig roman. Lugn, bara lugn, Mikael. Det har du gjort med dina sånger.
Malmös nya/halvnya litteraturs fader är givetvis inte Björn Ranelid. Det är Mikael Wiehe.

Stanza i december 2008. Pär Thörn avslutar. Han står där anspråkslös full av anspråk. Han läser en text om ett demonstrationståg. Han berättar korta historier om deltagarna. Han skojar men är ändå djupt allvarlig. Han vet inget om dramaturgi men driver ändå sin berättelse vidare, man sugs in. Det är inte intensitet. Det är ändå intensitet. Det är, såhär i Askungens juletid, alldeles ... underbart.

Mikael Wiehe sjunger om djupa oceaner man kan korsa, broar man kan vandra över eller bygga. Vita duvor som ska flyga iväg. Det är så enkelt. Det är så djupt. Man har det, eller inte. Mikael Wiehe har till viss del skapat författarna i Malmö, dom vet bara inte om det. Det handlar om det ständigt pågående omedvetna litterära samtalet, intertextualitet.
Fredrik Ekelund, Andrzej Tichý, Kristian Lundberg och Ida Börjel har alla (anser jag) mer eller mindre formats av Mikael Wiehe.
Jag pratar alltså om patos, och närvaro. Jag pratar alltså om viljan att ständigt förändras och förändra men ändå stå kvar på grunden av en urgammal tradition, flytta gränser. Jag pratar kanske om Bob Dylan.

Jag kom till Malmö och kokvrån med en Slasbok i duffelns ficka. Den första författare jag träffade var Per Engström, på gamla Retro med rödvitrutiga dukar och cykelsadlar på vissa barstolar. Jag var i himmelriket. Per Engström tog femton år på sej att följa upp debutboken Noggrant prat. Han driver tidsskriften Pequod sedan 1992 (Pequod driver även förlagsverksamhet) tillsammans med Anders Bräck, dom har i många år släppt fram unga författare. Jag tror att dom skulle skratta åt mej, slå mej kanske, om jag sa det jag vet, att dom på något sätt styrs av Mikael Wiehe.
En annan litteraturtidskrift av värde var Serum som tyvärr inte finns längre, den var Pequods lite mer otvättade lillebror. Det är viktigt för unga författare att få se sina texter i tryck.

Innan Mats Kolmisoppi läser på Stanza börjar jag bli trött, det kan bli lite trist ibland när vissa uppläsare är osäkra, dåliga, eller helt enkelt inte vet när dom ska sluta. Men det finns något i Mats Kolmisoppis ganska lakoniska röst. Eller ... det finns så klart någonting i hans berättelser ur boken Bryssel. Kvalitet, allvar och humor.
Så L.T. Fisk. Han spelar cittra och skolpiano, sjunger skenbart enkla poetiska noveller med omkväden. Det går så långsamt. Det är så bra. Det är så ... Mikael Wiehe?

Jag vet inte om jag är hemma i Malmö, men i dess ständigt förändrade litterära klimat trivs jag. Man sjunger samma fina sånger, men med nya röster. Jag sitter med en bok som jag snott från ett bibliotek för längesen, Mikael Wiehes sångtexter och ackord. Jag tänker på när jag cyklade längs havet, lyssnade på En sång för dårarna i freestylen, Mikael sjöng. Det var tidig kväll och jag gick in på krogen Bullen. Där satt han! Han pratade med en yngre kollega: ”Nej nej nej”, sa han som en trevlig, mycket bestämd och exalterad skollärare, ”Affe var inte Socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad!”
”Du är den jag kunde va”, sjunger Mikael Wiehe, är det en uppmaning? Jag tror det.
Om jag har formats av Mikael Wiehe? Givetvis inte. Jag har formats av Björn Afzelius.

Saturday, December 13, 2008

Dan Turèlls mord

Det finns en staty eller ett torg till minne av Onkel Danny någonstans i Köpenhamn. Det borde vara på Vesterbro, men jag har aldrig hittat platsen. Vår svenske punk- och rocklegend Joakim Thåström sjöng om sitt första möte med stadsdelen och krogarna:”Där mäster Dan Turèll var kung varenda kväll.” Onkel Danny (som han kallas i Danmark), alltså. Jag vet inte om det är lögn eller överdrift, eller ... sant? Men om man letar bara lite så hittar man Dan Turèlls ande över Köpenhamn, och den något yngre litteraturgeneration som han nog påverkade (t ex Strunge och Thomsen). Hans sjaskiga gator och pulserande liv, livet där döden är en naturlig beståndsdel, ständigt närvarande. Påtagligt närvarande i Turèlls totalt tolv Morddeckare.

Och jag då, hur kommer jag in i bilden?
Det var kris i livet, kärleken var i gungning. Jag mådde inte bra. Sångerna i freestylen handlade bara om mej, eller om henne. Eller om den andre. Jag kunde inte ta mej igenom böckerna jag borde läsa, kunde inte skriva annat än ilska och sorg. Allt påminde mej om det som gjorde ont inuti. Så jag åkte tåg och båt. Så jag tog mej till Köpenhamn eller Helsingör. Så jag läste tidningar i massor. Men det räckte inte.
Jag hade hört talas om honom. Han var en legend. Jag råkade ha pengar. Jag köpte två böcker, Mord i Rodby och Mord på Malta i bokhandeln Arnold Busch vid Runde Tårn.
Det var så jag skulle fly, läsa deckare på danska. Deckare skrivna av den för tidigt döde Dan Turèll.

Dan Turèlls deckare utgår från Vesterbro, Istedgade och trakterna där omkring (även om vi också får röra oss bort mot Kultorvet och Fredriksberg, burgna förstäder, en dansk småstad samt San Fransisco och Malta). Hjälten är en namnlös journalist som tidigare varit reseledare och jazzmusiker. Författaren jobbade själv som både journalist och musiker. Jag äger en intressant skiva där Turèll läser en sorts beatinspirerade dikter till musik.
Det finns många journalister som skrivit och skriver deckare, dom flesta, möjligen spännande, men platta. Dan Turèll var en mångsysslare, men nog mest av allt: poet. Det tror jag gör att hans kriminalberättelser höjer sej långt över genomsnittet, språkets dynamik och exakthet.
Dan Turèlls deckare innehåller knivskarpa observationer, fortfarande aktuella, om livet bland dom vanliga människorna och dom som lever i utkanten, i marginalen. Och, visst, man röker inte på Jensens Böfhus idag. Men på barer och bodegor på dom andra gatorna i Köpenhamn har man visat hur stora och trånga fyrtio kvadratmeter (det som är tillåtet för att få ha en rökkrog) kan vara. Inte mycket har förändrats, det är samma pjäs i världen, på Vesterbro, samma repliker även om dekoren succesivt förändras. Det var mer samtal från telefonkiosker på Turèlls tid.
Vesterbro. Istedgade. Det är en bisarr värld idag som igår, sen båtarna slutade lägga till vid Nyhavn kommer resenärerna, turisterna, mer ofta till Huvudbangården, bor på de många hotellen i det område som Turèll kallade Kvarteret.
Det är en fascinerande blandning. Dildosar och porrbutiker, dygnetruntöppna porrklubbar, norrmän i lusekoftor, svenska turister med rullväskor, affärsmän och prostituerade, slitna människor från världens alla hörn. Grönland och Asien. Turkar. Flera kyrkliga hjälporganisationer trängs bredvid billiga shawarmaställen och Röda Korset, sexbutiker. Hotellen som var lopp- och horhotell förr är nu korttidturisternas pittoreska Mecka. Allting dör, allting försvinner. Och finns kvar.

Den namnlöse journalisten i Dan Turèlls deckarsvit snubblar ständigt in i död och försvinnande, i första boken (Mord i mörkret, finns på svenska) som misstänkt. Han inleder sedan ett intressant vänskapsförhållande med polisen Ehlers, dom hjälper varandra. Dom bråkar med varandra. Dom är olika. Dom lär av varandra.
Journalisten snubblar också in i Gitte, deras förhållande är en annan röd tråd genom alla böckerna.
Hela Köpenhamn. Hela världen blottläggs och visas i sin kalla verklighet, underhållande och utan alla påklistrade långa haranger som alltför många deckarförfattare använder sej av när dom tror sej visa hur det ”faktiskt” är. Dan Turèll visste hur verkligheten såg ut, han hade varit där ofta, alltid. Han kunde skildra den.

Det är lätt att hitta till Halmtorvet om man går ut på sidan från Huvudbangården i Köpenhamn. Torget ligger på en parallellgata till Istedgade. Polishuset ligger kvar, där Ehlers spenderade så mycket tid. Krogarna och barerna har dock förändrats sedan Dan Turèlls åttiotal. Jag letar först förgäves efter det som skulle kunna vara journalistens stamställe, Stjernecaféen. Men jag översköljs av bakade potatisar och baguetter och tända ljus i sterila miljöer.
Fast ... sen svänger jag in på Gasverksvej, och vips, hittar jag Freddys bar, Lones bodega och en annan krog som har biljard, en halvtrappa upp. Det måste vara Stjernecaféen, bestämmer jag. Jag står på någon sorts helig mark och hör tärningar och biljardbollar krocka med trä. Och nu som då, poliser slåss med aktivister på Nörrebro eller Christiania. En sliten kvinna med konstig blick frågar om jag har pengar till cigg, hon får några kronor. Jag vet att jag är rätt ute. Same same, but different.

Dan Turèll var djupt samhällskritisk utan att skriva plakat i sina Mordböcker. Han, eller hans huvudperson, var (min tolkning) vänsterliberal. Han ville ut från stereotypvärlden. Han ville odömd leva sitt liv. Vi kan kanske kalla det en längtan efter frihet. Han var ändå mycket moralisk. Rätt skulle vara rätt, även om rätt kunde se annorlunda ut. Varje enskilt fall kräver sin egen enskilda bedömning. Vi kanske kan kalla det en längtan efter rättvisa.
Och i allt det hårda, en ganska spröd kärlekshistoria. Alltså ... den självständiga advokaten Gitte som journalisten först såg på den asiatiska restaurangen där han äter ofta. Hon som ifrågasätter, men ändå ... tillåter.
Allt finns. Det är lugnt spännande böcker. Det är hårdkokt allvar med en nypa humor i misären av amerikansk modell (T ex Chandler, senare Lehane) en liten gnutta Agatha Christie, och Trenter. Men, framför allt, det är Dan Turèll. Fullständigt unik och värd all respekt. Värd att anstränga sej för, lära läsa på danska. Det är inte särskilt svårt. Det är en möda som betalar sej med råge.

Wednesday, December 10, 2008

Vi klarar oss nog ändå

Jag har cyklat vid havet.
Jag har ätit sushi.
Jag har varit på Elsas cirkusuppvisning i Folkets park.
Jag har sovit för dåligt under flera dygn.
Jag har funderat.
Jag har har skrivit en del.
Jag har varit på barnavårdscentralen med Anna. Hon skrek när hon fick sin spruta. Den kvinnliga (alla) personalen pratar inte så gärna med män, trötta män. Vi tillhör liksom inte.
Jag är på bibblan, det finns många saker jag vill säga.
Jag hinner inte.
Man kan tycka vad man vill om Landskrona, många som tycker vet inte ett skit om staden och dess människor. Historien.
Men vi klarar oss nog ändå.

Thursday, December 04, 2008

Haverier

Luktar rök från Köpenhamn, det är ju så att dom bästa lokalerna är dom där man får röka, även om jag själv inte gör det. Men det är rysligt vad man stinker efteråt. Håller på att skriva klart den förbannade deckaren.
Och internetuppkopplingen hemma fungerar inte.
Är på bibblan nu.
"Svårt att sova utan sömnmedel i natt", eller nåt, skrev Stefan Sundström i sin fina sång om akademiledamot Lugn. Jag kan bara hålla med. Eller ... lätt att somna, men svårt att somna om.
Har köpt Alumas kalender. Ett bra och billigt julklappstips till er fattiglappar out there.

Friday, November 28, 2008

Jag läser i dagens tidning, Malte Lindeman revisited 27/11-08

Hasse Alfredssons och hans frus son dog mycket ung av händer i ett eluttag (enligt en intervju med en av bröderna Alfredsson).
Kan man läsa in det i Den enfaldige mördaren? Jag vet inte. Men det ger mej en möjlighet att se om den, igen, med ännu en gång nya ögon.

Jag drömde om Tage Danielsson. Han såg mycket gammal ut, han pratade till mej allvarligt. Jag minns inte om vad, det retar mej, för det var säkert något mycket klokt.

Det är som Elvis mot Tommy, Beatles mot Stones, John mot Paul.
Varför måste man välja.
Hasse och Tage, tillsammans och självständigt, det finns så många stunder av briljans. Andra stunder känns för mej väl studentikosa, icke tidlösa. Dock ... stundens ingivelse, mycket var improviserat eller snabbt påkommet, inte konstigt att det kan kännas något mossigt idag.
Hasse och Tage tillhör nittonhundratalets stösta svenska konstnärer, Lindeman och filmerna, Mosebacke monarki och en hel del annat. Till exempel, att göra engelskspråkiga sånger till något helt annat, bättre, på svenska. Fylla dom med underhållande allvar.

Apropå Beppe Wolgers, den främste av textförfattare/tolkare/översättare i den generationen.

Apropå Lars Forsell. Briljans och ett vitt perspektiv på samhället, världen.

Jag läser i dagens tidning, Aftonbladet. Där berättar dom hur mycket kända personer ur olika samhällsklasser tjänar, fyra billiga tidningssidor alltså. Nä, det behöver inte redigeras. Där tar man upp Lars Forsells inkomst. HAN ÄR DÖD! Han var ännu en av nittonhundratalets största svenska konstnärer. Lämna honom och hans familj i ro.
Och han älskade livet. Och han hatade döden. Och han gick ändå spikrakt in i den, förbluffande sent ändå.
Eller ... om ni ska skriva om honom, berätta då vad han betytt, berätta om hans uppriktighet. Berätta om hur han (ofta tillsammans med Pär Rådström) vände upp och ner på begreppen om hur en KONSTNÄR skulle vara, fick vara, kunde vara.
Skriv om Stig Claesson, en av nittonhundratalets största konstnärer.
Skriv om Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, och hon som skrev Rapport från en skurhink (jag har pinsamt glömt bort namnet nu, Maja Ekelöf?)
Men skona mej från slarvigt, bara vinsttänkande och publikföraktande ”tidningsjournalistik”.

Jag läser i dagens tidning slaskjournalistik om dom stackars svenska turistmedborgarna i Thailand. Jag läser om människor som ryter ”Vad gör UD, ska detta bli ett nytt Tsunami!?”
För det första: Det är hemskt att hamna i väpnade konflikter.
För det andra: Svenskarna, ett av världens absolut mest bortskämda folk. Åk inte till en diktatur då!

Jag läste en roman av Carl Erland Andersson på nittiotalet. Jag tyckte om den. Han är, tror jag, framför allt kulturjournalist.
Jag läser i dagens tidning (Expressen/Kvp/GT) en mycket bra och kort berättelse som startar i Bob Dylans Ballad of a thin man och vecklar ut sej till en historia om människor som bor i husvagnar på en parkeringsplats, han vill ha bort dom. Det handlar om en liberal mans oförstående inför andra människors verklighet. Det handlar om Mr Jones, alltså, han som inte förstår. Eller i det här fallet: Herr Svensson-Adelstråhle, liberal och välutbildad.
”Vi vet inte ens vilka människor det är som bor i de här husvagnarna”, säger mannen som i verkligheten heter Tomas Franzén.
”Nej, naturligtvis inte”, avslutar Carl Erland Andersson sin magnifika, låt oss säga kortroman, i dagens tidning.
Eller ... låt oss kalla det en termometer rakt upp i dagens kyliga samhälle reaktionalis, där, ni vet, där solen inte skiner.
Skön socialrealism får mej ibland att gråta, av vördnad

Jag är nog förhäxad, insugen. Det måste vara det bästa sen ... jag vet inte. Ibland, nästan hela tiden. Stabbed. Daddy´s gone. Flowers and football tops, Geraldine. Go square go. Ja, hela plattan, mer eller mindre. Jag älskar genomtänkt kvalitet blandad med innerlighet, känsla.

Jag brukar inte göra det. Vi kan ta Paul Auster, jag har inte läst en bok av honom, några rader här och där bara.
Det handlar inte om stolthet.
Det handlar inte om att vara speciell i vissa kretsar.

Jag har aldrig sett en hel Star Wars-film. Eller ET, för er som minns den barnklassikern. Jag minns bara hysterin. Och att hon verkar rätt cool som äldre, Drew.
Jag brukar alltså inte göra det, köpa böcker eller se filmer som blivit hyperhypade i media och av medmänniskor. Jag brukar sällan köpa skivor som en massa människor (pseudo?)älskar. Då hade det slutat med samlingar av Tomas Ledin, platthet.

Musik, böcker och filmer är för mej blodigt allvar, precis som politik. Jag måste in i det. Det betyder inte att jag inte kan hänge mej åt mer ”vanlig” underhållning ibland, tvärtom. Man måste skilja på saker bara.
Jag tittar stundom på Så ska det låta med mina barn och min fru.
Jag lyssnar på Ring så spelar vi i boden på lördagmorgnarna medan jag redigerar text. Svensktoppen titt som tätt. Da Capo är ett av mina favoritprogram i radio. Jag fyller i rutorna i Melodikrysset (klarar det i princip alltid). Ja, ni har rätt, jag är en sann renässansmänniska.
Jag tycker om populärkultur för folket. Bröd och skådespel. Ja, ni har rätt, jag är en sann Romare.
Jag hoppas att man kan gräva, ett djupare intresse. Ni vet, ringarna på vattnet. Det ena ger det andra.

Okej. Jag brukar inte göra det, köpa det där som alla andra redan har köpt.
Men jag brukar lyssna på Tracks på lördagarna. Där har jag hört Glasvegas. Några har tipsat mej också. Det höll på att få mej att låta bli, även om jag visste att det var right up my alley.
Det handlar om att känna att det är bara jag som förstår, det är bara mej dom talar till. Alltså ... exklusivitet. Ett tilltal rakt in. Tror jag.

James Allen i Glasvegas blöder, och glöder. Han måste berätta. Han skriver texter som jag avundas honom, råa med finess. Han sjunger dom med en eld som jag själv tror mej ha, men aldrig varit i närheten att lyckats fixa som sångare. Dialekten, jag har varit i Skottland. Jag har träffat människor nertvingade till London under Thatcherfascismen. Den desperationen. Dom historierna.
Dom dramer James Allen skrivit och sjungit in är skakande, skitig rockpoprock som brorsorna Reid, Glasvegas som deras mer dramatiska småbröder/systrar. Och ändå något annat, lite episkhet från U2 och Springsteen. Och, som allt bra, absolut sej själva. Detta är historien om det samhälle vi lever i, titta in.
Alltså, storslaget, men ändå en liten skitig pub. Titta in, på riktigt.

Jag läste en krönika (jag tror att det var Markus Larsson i Aftonbladet), hur blir framtiden för Glasvegas?
Bruce Springsteen gav ut två plattor innan Born to run (som på något sätt har med Glasvegas att göra). Efter det kom Darkness-skivan, hans bästa eller nästbästa.
Men han hade gjort dom där två hyfsade plattorna innan genombrottet (For you, Sandy, Rosalita m fl.)
Vi kan ta Magnus Johansson, han lyckades aldrig komma tillbaka till storheten i debuten.
Vi kan ta Jakob Hellman, jag träffar honom då och då, han lär nog aldrig ge ut en platta igen. Jag vet inte varför. Kanske för att han har gjort det han behövde göra, han kan inte göra det bättre..
Så är det kanske för Glasvegas också.
Kan man inte ge allt så är det lika bra att sluta.
Ebba dundrade in sin debut, fortsatte att dundra på Kärlek och uppror. Thåström blöder, glöder fortfarande som få andra.
Kajsa Grytts fängelseplatta är fantastisk.
Så ... Glasvegas ska ge ut en julplatta, en alldeles lysande idé, tycker jag. Jag ska köpa den.

Glasvegas hamnar här och nu på första plats just före Pelle Ossler och Robert Forster på min årsbästalista. Hello Saferide är något under, fyra stjärnor, för melodierna och den halvkyliga innerligheten, texterna och Andreas Matsson. Eldkvarn ännu lite längre ner, flera bra låtar, men ... gick det inte lite för fort den här gången, Plura? Sen kommer jag inte ihåg fler nya plattor.
Förresten, Håkan Hellström, kom den i år? Den var i alla fall hans tredje bästa, fyra stjärnor, på samma plats som Hello Saferide.
Kommer du ihåg när du hörde Darkness on the edge of town första gången? Badlands? Blues from a gun? Darklands? Sexnolltvå? Barn av vår tid? Vad ska du bli? Brev från ett torg? Och We´re only in it for the drugs? Där någonstans, som sej själva 2008, har du Glasvegas.

Tuesday, November 25, 2008

Paul Simon

När jag cyklade idag, slalom mellan isfläckarna och snön, tänkte jag på Paul Simon, lyssnade jag på Paul Simon. Låtar från Graceland, den mycket fina plattan. I nästa andetag, efter Bob Dylan och Leonard Cohen (ja, jag ska fylla fyrtio nästa år), i samma andetag som Joni Mitchell, bör man nämna Paul Simon som en av dom stora sångskrivarna.

I dagens samhälle där man pratar så mycket om frihet. Rätt att välja skola, sjukvård och vidare vidare. Rätten att i princip inte betala någon skatt alls. Rätten att skita i alla som har det sämre än en själv. Plasmateve, nya bilar, nya kläder, allt man måste ha.
I det samhället är det förbluffande hur fast förankrade många är i normer, dogmer, vilka gränser som inte får passeras. Saker som inte får sägas. Saker som inte får förändras framåt, nä, det ska vara som det alltid har varit. Nä, jag har lärt mej detta, nu är det så (den nya tekniken undantagen).
”VA!? Tänka lite, förstå något annat, ah nä, min far gav mej stryk och det blev en bra karl av mej.”
Ger du din fru stryk? Ger du dina barn stryk? Är du bättre än dom andra, dom som inte fick stryk? Har världen inte förändrats? ALLTID pågår den, ständig förändring.

På åttiotalet. När apartheid rådde i Sydafrika bojkottade alla rättrogna landet. Förutom Queen och några till som spelade i Sun City. Little Steven och en artistelit spelade in en singel som handlade om att man inte, på några villkor skulle spela i det rassegregerade landet. En bra låt.
Paul Simon åkte till Sydafrika och gjorde plattan Graceland. För detta blev han fördömd av flera.
Paul Simon spelade in en skiva med svarta musiker, gav dom jobb, spred deras musik. För detta fick han mycket skit.
I det rasistiska USA (precis som många andra länder) belönades han dock med flera grammys. Intressant, tycker jag.

När jag cyklade i solen idag tänkte jag på vilken förbannad tur jag har. Jag och Johanna har en ekonomi som gör att vi kan bo i ett (förvisso litet) radhus. Våra två barn får dela rum. Men vi har råd att resa utomlands flera gånger om året, mycket för att vi försakar annat, såsom tekniska prylar, kläder.
Men vi äter gott, lagar vår egen mat, köper dyrt kött och fisk för halva priset dagen innan sista förbrukningsdag.
Vi har föräldrar och syskon som ställer upp för oss på flera olika sätt. En tacksam trygghet.
I dagens Sverige finns det väldigt många som har mer pengar än vi, jag skulle tippa att vi ligger strax under mitten. Ändå klagas det.
Jag tycker att man ska reagera, klaga, men jag tycker också att man ska vara tacksam för det man har, tänka på andra.

Paul Simon spelade på nittiotalet in en platta i Sydamerika, där det dräller av USA-stödda vapen och drogkungar. Då var det ingen som gnällde. Men så fick han inga grammys heller.
Som Bob sjöng: tiderna förändras.

Och ... jag bara måste: The Sweet, en del av min tidiga barndom (Simon och Garfunkel, Lasse Berghagen och Sweet). Lyssna in, kolla in The sixteens. Wig Wam Bam (den enda sång jag sjungit på karaoke, två gånger). Jag minns fortfarande vad dom heter, tror jag, Mick Tucker (han som låg naken i en leopardsoffa i Poster), Andy Scott, Brian Connolly och Steve Priest.
Fox on the run, och den som låg på singelbaksidan, Miss Denemaur, eller något liknande. Skitbra.

Monday, November 24, 2008

Jag tänker ofta på Björn Afzelius sånger Två ljus och Dockhemmet. "Nu måste jag ner i det mörka, nu måste jag ner i min brunn, där ingen kan höra hur jag skriker."

Jag läser ofta i Billie Hollidays (jag kanske stavade namnet fel här) självbiografi.

Jag tänker ofta att det är underbart att leva.

Jag tänker mycket på Barbro Hörberg, Gamla älskade barn.

Jag brukar fundera på min barndom och ungdom. Jag vet inte om något gick fel. Jag vet inte hur det ska se ut. Jag tror att jag hade det bra. Jag är säker på att människor i min omgivning gjorde sitt bästa.

Jag tänker ofta på skuld och skam. Att det är en styggelse. Jag tänker på det med mina egna barn, att förklara efter att jag skällt eller varit hård i tonen, att det beror på att jag är trött, stressad av alla tider att passa, alla plikter att genomföra. Alla pengar man måste tjäna. Alla beslut man måste vänta på. Det tar inte knäcken på mej, men det tär.
Du har inte gjort något fel, Elsa, jag är inte arg på dej.

Jag funderar mycket över att alla människor är olika. Att man måste utgå från det. Om man inte förstår en annan människas beteende så måste man fråga. Hur tänker du? Hur menar du? Det borde inte vara så förbannat svårt.

Jag tänker ofta på Olle Adolphson, Kajsa och Malena, Cornelis och Fred Åkerström.

Jag förbluffas ofta över hur många människor som har svårt att tåla sanningar, om sej själva och andra. Hur många ögon det finns med skygglappar. Hur många munnar med tystnad.
Jag förvånas av många människors påtagliga rädsla att våga handskas med det som inte är alldeles angenämt.
Men, det finns säkerligen anledningar till det. Gammal vana, uppväxt, feghet, viljan av att hålla bubblan hel. Kanske är man bara nöjd. Kanske är jag alldeles annorlunda, utanför normen. Kanske problematiserar jag för mycket. Jag vet inte. Men det är kul att åka pulka. Det är kul att titta på barnen, se hur dom utvecklas och bryr sej om varandra, skrattar och skriker. Det är kul att träffa trevliga människor på krogen, samtala om högt och lågt.
Det är underbart att drömma och blicka framåt. Att hoppas, även om det går lite knackigt ibland.
Det är bara det med swimmingpoolen, inomhus. Hur ska det gå?

Thursday, November 20, 2008

Jodå

För en snubbe med paus. För en snubbe som tänkte kanske sluta. Nu blir det fyra inlägg på raken, tja, fem med detta.
Så får vi se sen.
Vesterbro revisited-A day in the life

Pils bar på huvudbangården är stängd sedan i julas. Och det andra normala stället bygger om, där man kunde äta fina smörrebröd.
Så, först en risted hotdog med det hele, nä, utan remoulade. Rå lök istället för risted.
Sen går jag förbi en bedagad hora på Istedgade. Hon tittar inte ens på mej. Hon dricker bara sin extrastarka öl.
Sen en i min ålder, fast ännu mer sliten än jag. Hon tittar, ser snabbt att jag inte vill.
Sen, den sista av tre unga flickor, arton kanske, i alla fall inte mer än tjugo. Hon säger: Hej skat, och börjar snacka om vad hon kan.
Jag som inte ens skulle våga köpa en porrtidning.
Jag som aldrig vågat/varit intresserad av att ragga, bara blivit uppraggad, fast utan att behöva betala. Eller ... saker har bara hänt. Jag har bara sagt vad jag ville, (fan vad snygg du är, kan jag sova hos dej, sånt) som den rakt ärlige kille jag försöker vara. Som den skådespelare jag kan vara.
Jag sätter på freestylen istället.

Gasverksvej och Freddys bar. En målare missar tåget till Jylland och ringer i klockan nästan precis när jag ska gå. Så jag blir bjuden på en hof, därför måste jag köpa en super light också, för att jämna ut alkoholhalten till lättölsnivå.
Jag läser HD, min recension av Stig Hanséns roman är inne idag. Tusen spänn i byxfickan och en helt okej bok, som jag dock inte förstår varför den kallas spänningsroman. Fast det gör jag ju, trots allt.

Jag går på Vesterbro, upp på Istedgade igen. Jag går och fascineras av blandningen. Som Möllan fast större och annorlunda. Och alldeles utan skyddsnät för många. Här samlar man inte burkar och flaskor att panta, här plockar man shawarmabrödrester med en begagnad blindkäpp.
Varför kan inte danska shawarma/kebabställen ordna ordentliga såser?
Jag frågar efter en attachéskivspelare hos gubben som sitter och röker i sin affär. Men, nix pix. Däremot porrfilmer på video för tjugofem spänn, fem för en hundring. Jag struntar i det, ut på gatan, funderar på en stor brun dildo istället. Eller den där gungliknande hänggrejen i butiken, for men. Nä.

Vesterbro torv, Skammekroen, eller vad den nu heter. Dom har både BT och Ekstra Bladet. En halvtrappa upp. Krogar ska helst ligga en halvtrappa upp, möjligen en halvtrappa ner, något annat borde vara otänkbart.
Jag läser dessutom Helsingörs och Fredriksborgs lokaltidningar som jag hittat på tåget. Och jag läser PG Wodehouse, hans golfhistorier. Jag funderar över min framtid som golfare. Jag tycker verkligen om spelet. Men jag vill ha en egen bana. Jag vill vara ifred. Fast spela med goda vänner då och då.
Percy köpte ju en bana. Man kanske ...

Alla dessa människor. När jag kommer till Malmö har jag skrivit ungefär tre boksidor och delar till min artikel om Dan Turèll. En bra arbetsdag. Så jag unnar mej en dubbel lättöl på Siesta. Jan Sigurd går förbi och kommer in. Vi fortsätter vårt fragmentariskt pågående samtal om litteratur/litteraturvärlden. Det är trevligt.

Nu landar kvällen i boden. Elsa ritar en teckning med en pojke och en flicka som båda gråter. Elsa är glad men famnar ledsamheten. När hon och jag blir ovänner löser vi det alltid inom tio minuter, blir vänner som skojar med varandra igen. Vi har båda ganska heta temperament när det smäller, titt som tätt. Det har Anna också, Johanna mera sällan.
Lär dej lösa livets gåta, älska, glömma och förlåta ... eller hur den nu går.
En livslång process. Sanna mina ord.
Lasse Berghagen sjunger om livets sanna härlighet.
Tell me you ...
Anledningen

All, om vi kallar det konst, musik, litteratur, och sånt, handlar om att det ska brinna. Det ska ta sej in i dej. Det ska kännas i raderna att: Jag måste jag måste, DU MÅSTE ta del av detta. Det är vad man ska sträva efter. Eller ... sträva och sträva, man måste bara.
Sen kan man vara dansband och få folk att dansa och knulla och bilda familj.
Sen kan man skriva pissböcker för att tjäna pengar, för att man kan.
Sen kan man skriva musik, sitta i studion och fundera efter vad tonåringarna, eller dom medelålders nostalgirockarna vill ha.
Fair enough.
Men när det bränner på riktigt känner du det, kommer aldrig ur det. Det brända barnet stormar tillbaka till lågorna.
Det är en fara som gör ont skönt.

Jag har skrivit en deckare i tre delar. En roman. Jag tyckte att det var roligt. Jag behövde komma bort från en annan roman vars förarbete inte var riktigt färdigt.
Jag är inte riktigt klar, jag har lite kvar i den tredje delen av deckaren. Jag borde bara skriva klart. Jag vet hur det ska gå.
MEN. Jag längtar så efter min RIKTIGA roman. Jag längtar så efter blodet och det som bränner skiten ur dej. Jag känner mej ibland som en hora, och då har jag ännu inget klart med något förlag. Ingen har bett mej skriva deckare.
Och då är det ändå en bra deckare. Annorlunda. Det är jag. Den är inte skriven i spekulativt syfte. Men ändå, när jag lyssnar på Pelle Ossler som säljer nästan inga skivor, jag känner att jag sviker något. Jag måste, som Pelle sjunger, borra hål. Jag måste ner till det mörka.
Jag kan inte, hur enkelt det rent tekniskt hade varit, skriva det som någon annan vill ha. Jag kan bara skriva mitt eget, och sen hoppas att någon annan vill ha det.
Den blir inte så rolig som jag hade tänkt mej, deckaren, jag klarade inte av att undvika moll.
Så det blir bröd och vatten som vanligt, älskade barn, fast i ett varmt land.
Vem har rätt att döma

Jag är en ofta glad och charmig kille, som man säger ...: enligt andra.
Besvärlig ibland, förvisso.
Åtminstone inte intelligent under genomsnittet. Jag är ingen buse. Jag är ingen slagskämpe. Jag är ingen knarkare eller brottsling. Jag är en fungerande familjefar som får dagislämning och ekonomi att hyfsat gå ihop.
Jag sa till Elsa innan idag att man måste vara lite galen, lagom galen. Hon undrade varför man måste vara lagom. Jag sa: Inte lagom utan lagom galen, halvgalen.
”Men du är ju helgalen.”
”Om jag hade varit helgalen hade vi aldrig kommit till dagis.”
”Då är du halvgalen.”
”Jag vet inte.”
Jag skulle säga att jag inom mitt skrå (skriveriet) befinner mej, inte bland dom bästa, men över medelnivån (även om inte tillräckligt många har fattat det, och jag pratar alltså inte försäljningssiffror).

Dom flesta av följande ”erkännanden” hände innan jag fyllde tjugotvå (en del gjorde jag i grupp eller med någon kompis):
Jag har eldat upp en stuga som dåligt ekonomiskt bemedlade stadsbarn och utvecklingsstörda ungdomar använde på sommaren. Det var underbart att se den brinna, då.
Jag har använt narkotika många gånger.
Jag har köpt narkotika.
Jag har stulit pengar.
Jag har smugglat in sprit olagligt till Sverige, underårig.
Jag har smugglat in narkotika olagligt till Sverige.
Jag har köpt hembränd sprit.
Jag har förstört kolonistugor.
Jag har stulit cyklar.
Jag har uppträtt mycket hotfullt, möjligen psykiskt misshandlat, en ung kvinna som jag älskade.
Jag har kört bil berusad ungefär femtio gånger.
Jag har varit ”vakt” när äldre killar stulit kläder och annat för att sälja.
Jag har suttit i fyllecell i Sverige eller Danmark flera gånger.
Jag har suttit en månad i fängelse.
Jag har snott en pump på en bensinmack och blåst upp en ballong som liknar Landskronas vattentorn, klättrat upp med hjälp av snören och spikar och satt fast ballongen ovanpå tornet. Ballongen? Fyrtio meter, med lyktor i. Sen sprängdes allt, av gasen. Det är därför hissarna fortfarande inte fungerar. Det är därför landskronaborna inte kan komma tillräckligt högt upp för att se att det finns en värld utanför stadens gränser.
Jag har stulit flera gånger på krogen.
Jag har suttit och ljugit för socialassistenter som bara tittat på mitt leende: ”Nä, men det blir nog bra, Jonas, det var en engångsföreteelse.” Ja, för fjärde gången, bra jobbat.
Jag har blivit förhörd av polisen i syfte att tjalla på droglangare som jag inte kände till.
Jag har fegt slagit och hotat yngre pojkar, fast inte ensam, det är jag alldeles för rädd för. (Det var en som var värd en läxa, men att slå och skrämma någon som är elva år, när man själv är fjorton och har en äldre kille med sej. Vad är det? En mobiltelefon?)
Jag har stulit golfutrustning på flera ställen i södra Sverige.
Jag har brutit mej in i obebodda hus.
Jag har telefonterroriserat en psykiskt labil lärare.
Och, jag har cyklat utan ljus på cykeln.
Och, jag har skjutsat olagligt på cykeln.

Jag har nog glömt en del, dessutom.
Sen har vi alla lagliga men smärtsamma svek, den listan kan du klättra till månen på, eller åtminstone upp till vattentornets tak och hämta ner den där ballongen, om du nu tror på den historien.

Jag är vit från en familj som tillhör den svenska kyrkan. Jag kommer från medelklassen, möjligen den övre medelklassen. Trygga familjeförhållanden.
Jag är inte ensam, det finns flera av dom människor som rörde sej kring mitt tonårsliv, som gjorde liknande saker. Dom flesta också från bra ekonomiska hemförhållanden.

Är jag arab?
Är jag muslim?
Ska jag utvisas?
Får jag komma in ... älskling?

”Jonas, det här låter ju förskräckligt. Är du en lycklig man?”
”Jag räknar i procent, sextio lycklig, då får man vara nöjd.”
”Var är du nu?”
”Jag börjar möjligen närma mej sjuttio procent nu, men man vet aldrig. Det är vågor på havet, det finns raviner och kvicksand och stigar som går fel i skogen som bara är kall fukt. Det finns ingen vila. Men ...”
”Men, Jonas?”
”Oron.”
”Oron, Jonas?”
”Ja, oron.”

Vem är du?
Rannsakar du dej själv innan du ger andra hopplöshetens långfinger?
Går du igenom din egen historia, dina egna tankegångar ínnan du hatar och vägrar förstå andra människor?

”Men, Jonas?”
”Jag ska aldrig igen ta mej under femtio procent lycka.”
”Hur högt har du varit?”
”Hundra, flera korta stunder, korta stunder korta korta stunder. Alkohol, lite annat skit. På väg iväg. Musik. Böcker. Ett golfslag. Kärlek från andra, till andra, en dotter som tittar just så.”
”Berätta.”
”Hela tiden.”

Får jag komma in ... Gud?
Jag undrar

Hur ska vi göra med stockholmarna i Skåne? Ska vi släppa in dom? Dom kan ju förstöra vår skånska dialekt. Den som inte får befläckas, enligt giganterna Erik Almqvist och Björn Söder i Sverigedemokraterna, av arabiska eller serbokroatiska brytningar, dom brytningarna ska ju motverkas aktivt, tycker demokraterna från gamla Svedala i helylle.
Får man bryta sin skånska på danska och engelska, amerikanska, jiddisch eller trettiotalstyska, sd? Okej, vad det gäller tyskan behöver ni inte svara, det har ni redan gjort.
Personligen har jag svårt för värmländska. Och norska. Men jag motverkar inte dom språkdräkterna aktivt.
Jag har däremot lyssnat på stillsam arabisk poesi, mycket vackert.
Och hetsig arabiska har märg och kraft, kan jag tycka, när jag vant mej.

Får man tid att vänja sej?
Tid till framtiden, för framtiden?
Eller finns det bara tid till drömmar om den kuschade femtiotalskvinnan som ändå, trots allt, log på fotografierna några gånger om året?
Finns det bara tid till regression? (Detta menat som något negativt, en allmän regression, en önskan tillbaka till ... ja, hur var det egentligen ... Vet ni inte vad ordet betyder får ni köpa en ordbok, eller gå till biblioteket. Om ni inte vet var biblioteket finns så kan ni kanske lämna er grotta, gå ut och fråga någon, det finns många araber, serber och kroater som brukar gå dit för att lära sej saker.)

I skåne har jag bott i Asmundtorp, Borstahusen, Landskrona, Lund, Malmö, Vollsjö och Limhamn. Jag har spenderat mycket tid i Helsingborg, på Bjäre och Österlen. Jag har/har haft släkt i Ljungbyhed och Hässleholm, spenderat tid där. Min mamma kommer från Bjärnum. Det pratas olika sorters skånska på alla dom ställena.

Det så omåttligt språkintresserade skånska sverigedemokraterna och deras uppsvenska vänner, återigen, vad vill ni? Varför? Förklara? PÅ DJUPET. Hur ska det gå till? Hur ska den svenska ekonomin fungera utan invandrarna? Vad vet ni om skånskan, om dess orter och ord, uttryck?
När man läser flera av era insändare, blogginlägg och kommentarer, verkar ni ju ofta gå i samma språkklass som ... låt oss säga, ganska nyanlända SFI-studenter.
Ja, jag har jobbat som SFI-lärare, jag har träffat många invandrare.
Jag har träffat många flyktingar, jag har lyssnat på deras historier. Jag har flera bekanta som är muslimer. Dom är olika allihop.
Dom flesta av er, tror jag, vet inte ett skit. För ni är inte intresserade. Ni bara sitter i er bruna dyngpöl och söker enkla lösningar på problem som ni inte ens har lyckats definiera. Mer än ... någon snodde min systers kompis sons mobiltelefon, dom var blattar, araber, tror jag. Ut med hela packet!
Det är ni som har stampade jordgolv med hällristningar på väggarna nu, igen. Tillbaka till dåtiden alltså, då är ni väl nöjda.
Det är ni som måste höja er egen självkänsla genom att ha någon annan att spotta på.
Det är ni som saknar empati.
Det är ni som sitter på inga lösningar alls.
Det finns en mycket större värld.

Tuesday, November 18, 2008

Väx upp!

Det sändes ett program om barn och alkohol på teve häromdagen. Eftersom jag använder teven som sömnmedel såg jag det inte.

Typiskt Sverige, brukar insändarpuckon skriva ibland, tro att dom är smarta eller sarkastiska. Eller: Sverige är fantastiskt. Då brukar det handla om insändarskribenternas egen okunnighet, oförståelse för hur världen ser ut. Det brukar handla om att trafikpoliser agerar som ... trafikpoliser. Trafiken, i den dör hundratals människor varje år, fatta det! Därför ska ni skärpa er istället för att gnälla över en bot.

Poliser på gatorna. Det har jag förespråkat flera gånger. Så kom inte med den.

Sverige är fantastiskt brukar man skriva/säga med dålig ironi eller sarkasm. Flumskola och flumkriminalvård. För låga straff.
Det finns inga bevis för att dödsstraff, three strikes and your out, och liknande företeelser hjälper. Snarare tvärtom. Det förstärker desperationen hos den som någon gång gjort småbrott och plötsligt sitter i det riktiga klistret, tredje skitet, jagad. Man blir den där råttan mot väggen, och pistolen har man ju, man skjuter. Vadå, man är ju ändå förlorad.
Och möjligen ryker några oskyldiga också, i desperationen, i aggressionen som alltid är ett växelspel. Polisen och brottslingen.
Det är inget försvar. Det är psykologi och realitet, fakta.

Frihet innanför ramarna. Det har jag förespråkat flera gånger. Det är bara att sätta ramarna, och förstå att dom ska vara mjuka och inte permanenta. Saker och ting förändras, nämligen.

Ska föräldrar dricka alkohol inför barnen? Tveklöst ett rungande JA!
Ska föräldrar supa sej fulla och uppföra sej fylleilla? Nej, tveklöst.
Man ska inte gömma verkligheten.
Man ska inte späka sej själv.
Men man ska prata klart och tydligt om vad saker handlar om.

Maria Näslund, den präktiga teverecensenten (bland annat) i Expressen och dess editioner, tycker inte som jag. Hon pratar om dubbelmoral. Om att man inte får vara mot ungdomsfylla om man samtidigt dricker inför sina barn. Skitsnack.
Barn är barn. Ungdomar är ungdomar. Vuxna är vuxna. Alkohol är mer skadligt när man är ung. Har man alkoholistgenen är det lättare att utveckla den som ung. Storkonsumenter, inte alkoholister (ja, det är två skilda saker) formas ofta i ungdomen. Därför ska ungdomar inte dricka.
Att dricka alkohol är en gammal tradition. Det får man göra, men inte för att det är en gammal tradition. Alkohol är till och med bra på flera plan. MEN, inte dricka för mycket. Det är det som det svenska folket ska lära sej, supa och dricka är inte samma sak.
Och öppenhet. Kan det vara så svårt att prata öppet med sina barn, berätta varför mamma och pappa får dricka, men inte femtonåringen.

I Spanien, till exempel, umgås man över generationsgränserna på ett helt annat sätt än i Sverige. Det enda generationsöverskridandet som finns i vårt kära fosterland är att mammorna och papporna i fyrtioårsåldern har likadana kläder som barnen, för att se yngre och äldre ut. Sinnessjukdomen sprider sej.

Barn pratade i teveprogrammet. Hur utvalet gick till vet jag inte. Hur mycket deras föräldrar drack vet jag inte heller.
Barn berättade att dom inte tyckte om när föräldrarna blev konstiga, uppförde sej på ett annorlunda sätt.
Då rycker präktighetsmaffian ut.
Såhär är det för mej: När jag är stressad av för mycket jobb uppför jag mej konstigt, annorlunda.
När jag har sömnproblem, är trött, uppför jag mej på ett annat sätt, konstigt sätt, annorlunda sätt.
Ganska ofta är jag busig, retsticka, rolig, skojig. Då är jag alldeles konstig, annorlunda.
Etc ... Etc ...
Så ser en människa ut, komplex.

Nä, lär er dricka måttligt och ansvarsfullt.
Lär er att prata med era barn.
Lär er att analysera er själva.
Lär er att snabbt säga förlåt när ni innerst inne vet att ni gjort fel, överreagerat.
Ta med era barn ut på krogen. Lär dom att träffa människor. Lär dom att säga ja och nej till främlingar. Lär dom att leka själva. Lär dej att leka med dom. Lär dej när du ska säga ja, när du ska säga nej. Ge dom tydliga ramar, berätta när du bygger dom vidare eller snedare. Diskutera med barn på barns nivå. Ge dom ansvar. Ta med dom till olika stadsdelar. Ta inte den enklaste vägen. Lyssna på Hasse Kvinnaböske, och Pelle Ossler.
Väx upp, vuxna barnrumpor! Så ska ni se att ungarna också klarar biffen.

”Varför gråter du, pappa, är du ledsen?”
”Nä, jag tycker bara så mycket om den här sången.”
Var alltså ärlig.
Och den här och den här och den här.
Waterboys-Where are you now when I need you.
Waterboys-The thrill is gone.
Van Morrison-When the healing has begun.
Return of the nothingsayer

Nä. Jag kan inte hålla käften.

”Mångkulturalism och mångkulturella tendenser är att betrakta som en kostnad, en belastning och ett hot mot Skåne och skånska intressen.”

Vad är skånska intressen?
Den förträfflige journalisten Niklas Orrenius har länge skrivit återhållet passionerat om politik, om sverigedemokrater och andra. Han analyserar och tycker på ett sakligt och kunnigt sätt. Det är inte honom jag citerar i den här texten, men det är han som bland annat öppnar mina ögon ännu vidare.

”Genusperspektiv är att betrakta som pseudovetenskap och ska varken tillämpas, erkännas eller uppmärksammas.”

Niklas Orrenius skriver om det faktum att när (oftast unga) vänstersympatisörer stör sd:s möten, missar man att på allvar diskutera vad sd står för. Sd blir martyrer och får vacklare att vackla över, snubbla ner i den bruna gödselgraven.
Att stå tysta med ryggen bortvänd under mötena är dock en bra metod. Med liknande metoder lyckades man i såväl Tjeckien som i Portugal.

”Dagens skånska är att betrakta som en dialekt av svenskan. Ovälkomna avarter av skånskan i form av brytning på arabiska och serbokroatiska bör aktivt motverkas.”

Sd har ofta väldigt svårt att på ett djupare plan förklara sina åsikter.
Jag hörde ett tal av en ung kvinna, Ung Vänster. Hon förklarade varför det var rätt att störa sd:s möten. Jag håller inte med, men har en viss förståelse.
Ett parti som vill aktivt motverka arabisk och serbokroatisk brytning av skånskan, får kanske ibland finna sej i att andra aktivt motverkar dom.
Det dumma är att sd får fler sympatisörer nu. Inte tack vare sin politik. Utan på grund av många människors avsky och lata oförståelse för vänsteraktivister.
Varför tror ni att sd håller så många möten?
Det kallas taktik. Har man inget att komma med så får man plocka dom enklaste poängerna. Alltså, martyrskapet. Snälla unga, rebell utan mening är dumt. Ge dom inte den lätte.

”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet.”

Dom tre första citaten kommer från ett pressmeddelande från Sdu:s Erik Almqvist och hans partipolare Björn Söder.
Det fjärde citatet är ett sd-citat som vi är många som har läst och hört sägas, men ingen har ännu lyckats förklara vad det betyder. Allra minst sd själva.
Någon kommenterade på min blogg en gång om att Zlatan inte hade gått ut och erkänt sej svensk, eller något i den stilen. Det har jag heller aldrig gjort. Jag har ett svenskt pass, precis som Zlatan.
Men, för den bittert orolige, i en fransk tidning (Frankrike är ett land i Europa med många araber, mycket på grund av deras ockupation av Algeriet) berättar Zlatan att han är svensk, känner sej svensk.
Han pratar dock föräldrarnas språk med dom. Precis som sverigeboende danskar gör med varandra.
Desto fler språk man talar, ju bättre språk får man. Det är vetenskapligt bevisat. Men inte genom att mäta huvudform och storlek, sd-anhängare. Om någon av er nu skulle intressera sej för vetenskap, lobotomera er själva kanske.

Nä, jag kan inte hålla käften. Inte när självgodheten, drygheten och dumheten alltmer breder ut sej bland latmaskarna.

Wednesday, November 12, 2008

Allting dör, Jesus återuppstod innan han flög iväg

Jag började skriva den här bloggen för tre år sen. Mest för att ... jag vet inte.
För tre år sen. Jag berättade inte för någon. En av anledningarna var att se hur många som skulle hitta hit. Det blev ganska många.
Jag har aldrig gjort reklam för min blogg.
Jag har aldrig hittat på saker för att få fler läsare.
Jag publicerar böcker och tidningstexter, får se mitt namn i skrift.
Emellanåt har jag använt bloggen som ett sätt att få ut samhällspolitiska åsikter.
Jag har skrivit om mej själv, om litteratur och musik.
Jag har försökt hålla en ganska hög nivå på texterna.
När jag (på ett, som jag tyckte roligt sätt) tog avstånd från det skandalösa partiet Sverigedemokraterna kom en del av dom anonyma, för dom är ju nästan alltid anonyma. Dom som innerst inne vet att dom inget har att säga. Dom som innerst inne vet att det handlar om deras förakt för sej själva.

En av mina vänner har, nä, hade en hund. Dom var nästan alltid tillsammans. Jag tyckte mycket om den hunden, han var en cool och fri själ. Femton eller sexton år fick han. Respekt, Billy. Jag beklagar, Thomas.

Jag tror att detta är det sista inlägget på länge. Kanske det allra sista. Kanske inte.
Jag har tröttnat.
Jag är en gammal elefant som börjar sin långa vandring till kyrkogården.
Vi får se vad jag hittar. Kanske hit igen. Kanske inte.

Tuesday, November 11, 2008

Landskronaskiva-release

29/11 är det releaseparty för skivan om Landskrona. Joachim kom till min bod en dag för någon månad sen, spelade in min småpolitiska dansbandsdikt: Dom sista ljuva åren-remixed. Sen la han på gitarr och lite atmosfärrika ljud. En hit, tro mej.

29/11. Jag ska läsa dikten och nog också spela en bit på gitarren. Sen blir det country, ska, punk, hip hop och en massa annat. Det blir säkert en trevlig kväll.

För alla landskronabor i exil. För alla andra. Jag kan ordna biljetter för 150:- Då ingår skivan (där bland annat Siwan tolkar sin gamla Ingenting går upp mot gamla Skåne i reaggetakt) samt en öl eller vin och buffé.
Det börjar 20.00. Det går tåg till Helsingborg, Lund och Malmö som man hinner med. Annars går det väl bra för vänner att kinesa i kolonistugan.

Fotbollsspelaren Jörgen Petterson och hans band kommer att spela. Mobster, Bristles, Emilush. Lill-Hasse Kvinnaböske Martin Nilsson, och flera andra som jag inte riktigt känner till.

Hör av er till mej om ni är intresserade. Det går även bra att köpa biljetter (tio spänn dyrare) på Bok o Papper i Landskrona.

Friday, November 07, 2008

Utanför lagen

Det förekommer ganska lite diskussion på den här bloggen. Så därför behöver vi inte diskutera detta heller. Årets två bästa plattor är Pelle Osslers Ett brus och Robert Forsters The Evangelist.
Jag har lyssnat en del, men för lite, på Hello Saferide. Den verkar mycket bra. Glasvegas, som så många pratar om, är ståtliga.
Jag har även lyssnat på gamla demoband som jag själv gjorde i början av nittiotalet. Där finns mycket bra som folk antagligen aldrig får höra.

Jag letade efter Dan Turèll igår, på Vesterbro. Jag gick hans gator. Eller ... journalisten/hjälten/huvudpersonen i hans Mord-böckers gator. Polishuset på Halmtorvet.
Jag har alltid tänkt att Spunk är Stjernecaféet. Och alltid vetat att det är fel. Men i min visuella värld är det så.
Så ser litteraturen ut, det är därför man inte ska strö omständiga miljöbeskrivningar, personbeskrivningar omkring sej. Man ska ge några klara ledtrådar till ungefär hur det ser ut. Man ska berätta tydligt vad det ungefär är för typ man beskriver. Sen är det läsarens trevliga jobb. Det är läsaren som gör filmen.
Jag var på Freddys bar. Jag var på Lones bar. Eller bodega. Eller värdshus. Jag minns inte exakt. Men röken stank från mina kläder. Då minns man förr. När man hängde ut kläder på balkongen på natten.
Det är en annan värld som är vår nu. Vår och vår. Det är höst och den nya världen är inte min. Men jag försöker. Vadå? Att inte inte förstå det som andra gör.

Kristallnatten minns jag inte. Men på söndag ska jag läsa en alldeles nyskriven dikt och något annat på Rådhustorget i Landskrona. Det börjar 17.00. Ung vänster, sossarna och Metall är också med.

Wednesday, November 05, 2008

Bob Dylan

Jag satt uppe mellan ett och sex natten till onsdag. Och det var bra att Obama vann, tror jag. McCain kanske hade varit okej, men den där Palin.
Yes, we can. Var Obamas I have a dream-mantra. Visst.

Så hände det som skulle hända här och inte i USA. När den amerikanska uppståndelsen var som störst gick Reinfeldt taktiskt ut och berättade att dom sket i homovigslarna, la det på andra.
Samme Reinfeldt som två år innan valet kritiserade Sahlin för att inte vara helt överens med sina eventuella stödpartier. Gång på gång malde han om sin allians som var så fromma vänner. Men att bögar och flator ska få gifta sej, det ville väl ingen, egentligen.
Taktik och feghet. Opportunism. Dagens svenska politik.

Det blåser östliga vindar hårt. Vi kanske borde bygga en mur. Dom blåser ju från Ryssland.

I år har jag spelat fler rundor golf än jag gjort på länge. Det ger mej något. Nu ska jag bara komma igång med simningen också. Jag längtar till ett lugnt Kockum Fritid.

Jag läste om Bob Dylans första memoardel. Inspelningen av Oh Mercy med Daniel Lanois är fortfarande mycket intressant och udda läsning om en skapandeprocess.

Jag funderar på om det var Björn Afzelius som Dan Hylander sjöng om i en låt från nittiotalet. En låt där Mats Ronander ylar lika vackert och samma som i Höst från sjuttiotalet. Jag kommer inte ihåg vad nittiotalslåten heter, men jag gillar den. Jag gillar allt som berör döda människor. Det är då jag gråter mest numera.

Sämre med pengar än på länge. Men, herregud, jag klarar mej. Idag ska jag köpa Pelle Osslers nya skiva.

Jag ska ut i vinden nu. Medvind till dagis. Sen åker jag till Köpenhamn. Jobbresa. Så klart, som Petter sjöng bra. Jag ska skriva en artikel om Dan Turèll. Man måste vara på brottsplatsen då.

Sunday, November 02, 2008

Vem ska styra

I Prag -95 eller -96 träffade jag författarinnan Eva Kanturkova i en bunkerliknande bar som låg just, ja, nästan ute i floden (kommer inte på vad den heter nu). Det var med Skurups skrivarlinje, andra året. Det var Jack, Niclas (som är översättare och poet), Moa, Jesper, jag. Och läraren Bosse. Och Karel, som började närma sej femtio och kom från Brno. Han hade jobbat vid järnvägen. Han skrev en egen men typisk tjeckisk prosa, spretigare, kanske. Han och Bosse (som varit i Prag hur många gånger som helst) var våra guider, tolkar.
Vi bodde i Straahof, vid den gigantiska arenan. Vi såg Tjeckien möta Irland i fotboll på den mindre arenan, den tog ändå in trettio tusen.

Inte så många av Eva Kanturkovas böcker är översatta till svenska. Jag har bara läst en, minns inte namnet. Jag har även läst utdrag och essäer från dom häften som den svenska Charta-77-rörelsen gav ut. På den tiden när Sverige tog ett mänskligt, moraliskt, solidariskt ansvar.

Bosse bodde på hotell inne i centrum. Jag har för mej att det hette Europa. Vi fick komma dit och vila och låna hans badrum. Bosse och hans fru Maria är några av dom absolut viktigaste människorna i mitt litterära liv. Dom har lärt mej mycket. Dom har låtit oss bada i deras pool. Jag måste komma ihåg det, att höra av mej snart. Nu börjar Da capo i söndagskvällen. Bland legender och refränger. Nostalgi. Det passar ju utmärkt, om igen.

Vi skulle träffa Eva Kanturkova strax innan lunchtid. Bosse kom som vanligt och väckte oss vid åttatiden. Vi hade varit ute med studenterna. Men det var bara att marschera iväg på Bosses guidade tur. Vid tio sa Bosse på sin sundsvallsdialekt: ”Nä, nu börjar det väl bli dags för vår första öl.”
Så gick vi in på någon genuin ölhall. Det skulle vara genuint. Karel beställde så att allt blev rätt. Så tog vi en öl till innan vi gick ner till bunkerrestaurangen vid floden. Karel började bli en skolpojke.
Vi andra hade läst en del Kanturkova, men vadå. Vaclav Havel var en stor man i Tjeckien. Men vadå. Det var ju inte vår kontext. Jag tyckte om Hasek. Och Kundera.

Det är dags för presidentval i USA och man häpnas. Men vad spelar det för roll. Allt är strategi och taktik. Det är teater. Puckot från Alaska. Den svarte gode. Den ärrade krigsveteranen. Den demokratiske vice-snubben med familjetragedier i bagaget.
Och alla dom som drar i trådarna bakom. Dom som verkligen bestämmer. Eller?

Vi tog varsin öl i den på gäster tomma bunkern. Men Karel tog två snabba liköraktiga glas också. Han var nervös. Han skulle tolka det vi inte kunde få fram på engelska, det Eva Kanturkova inte kunde få fram. Vi skulle förstå varandra.
Vi hade skrivit frågor och förberett diskussioner.

Hon var en liten kvinna. Hon var barsk. Hon satt i den tjeckiska riksdagen. Hon hade skrivit flertalet böcker. Hon var som många, i det vi kallar östeuropa, mycket politiskt intresserad.

Drömmare ska kanske inte styra ett land.
Optimister ska kanske inte styra företag, om dom drömmer.
Romantiker ska kanske inte ta och utföra krassa och nödvändiga beslut.
Men ... det måste vara en ynnest att ha en del av dom i en demokratiskt vald styrelseform. För balansen.

Eva Kanturkova var en kvinna som drack sherry och hade ett pragmatiskt sätt. Hon verkade besitta en stor kunskap om politik, utrikes och inrikes. Hon var mycket litterärt och kulturellt kunnig.
Och Vaclav Havel har uträttat mycket inom (förutom politiken) dramatiken.
Vad säger du Reinfeldt? Da Buzz?

Tuesday, October 28, 2008

Fyrahundrade inlägget, Gud i Himlen

Att sitta i höstkvällen i en bod som är varm.
Att sitta med sin äldsta dotter och tänka tillbaka.
Att lyssna på Lasse Berghagen.

Man måste börja någonstans. Man måste in i musiken. Man måste komma bort från barnskivorna emellanåt. Man behöver inte bara Cara mia och Upp och hoppa med Frida, när man börjar närma sej sex år.
Man behöver Lasse Berghagens inte fantastiska texter som sträcker sej just över dansbandsnivå. Hans melodisinne är mycket bra.
Ja, jag pratar om sjuttiotalsplattorna.

Jag har svårt att hitta minnena från min barndom, det är fragment här och där. Ibland tror jag att det är foton som får igång minnen som jag inte vet om dom är sanna.
Ibland säger jag nä nä nä, när någon i min närhet berättar något som jag absolut inte kommer ihåg. Sen förstår jag att det kan ju ha hänt ändå. Det är så olika saker vi minns som vackra och viktiga. Så olika saker vi minns som hemska. Det är något vi måste förstå, om vi ska lära oss ... förstå.

Det skulle glädja mej mycket om Elsa skulle minnas våra kvällar i boden med småfjantig musik, när jag skriver eller läser och hon ritar, som något fint ur sin barndom.

Jag minns dagarna med sovmorgon när min mamma och jag lyssnade på Radio Malmöhus, Skånska orter och ord och Mamma Mu. Jag minns det med varm glädje.
Jag börjar minnas uppskattning från min pappa, på den tiden när man trodde visandet av att man älskade någon var att kramas eller säga det rakt ut. Så är det ju inte.
När jag sitter med Elsa i boden, pratar med henne om hennes teckningar. När vi lyssnar på Lasse Berghagen, om och om igen. När jag cyklar med henne till Folkets park till hennes cirkusskola. När jag säger: gör som du själv vill. Till och med när jag skäller. Betyder det: Jag älskar dej.
Jag börjar minnas att min pappa sagt dom orden till mej flera gånger. På sitt sätt.

Det har varit så synd om mej.
Det har aldrig varit särskilt synd om mej.
Jag har varit en älskad människa. Och! Apropå det ...

... den alltid lika klädsamt ödmjuke Björn Ranelid skriver på sidan fyra i Kvp/GT/Expressen idag. Han borde ha mer betalt än Fredrik Ljungberg. Tycker han.
Han berättar i texten hur ... ödmjuk han är.
Björn Ranelid skriver att Fredrik Ljungberg fick 72 miljoner för att lämna West Ham. Tänk, svenska folk. Om vi betalade vars åtta kronor, kunde vi kanske få Ranelid att sluta skriva, tycka, och framför allt, tala.
Ja, jag är orättvis. Men det är Björn Ranelid också, stup i kvarten. Jag har själv som ung skrivarstudent blivit mycket oförskämt behandlad av den store maestron när jag råkade nämna andra författare än Herr Ego. Jag ställde en fråga bara, varken oförskämd eller burdus, bara intresserad av skrivande på en skrivarlinje som Björn Ranelid fick betalt för att besöka.

För övrigt, jag tyckte om Mördarens öga och Mästaren när det begav sej. Men man blir mätt. Man utvecklas och går vidare. Vissa författare, vissa böcker, kan man återvända till gång på gång, andra inte.
Jag är enig med Björn Ranelid om att författare borde kunna få bättre betalt. Att våra böcker finns gratis för alla på biblioteken, det är en gåva från oss till er som vi får ganska sparsamt betalt för. Men att lägga in fotbollsspelare i den debatten känns ... korkat.
Men man kan diskutera varför det finns så många kommunalt betalda idrottsplatser och rullbrädeparker, och så jämförelsevis få liknande platser för olika slags annan kultur, för ungdomar

Wednesday, October 22, 2008

Skona mej från dom som slutar

Lyssnar på Olle Adolphsson. Är du med på den.
Min förkylning vill inte ge sej av. Vi är hemma med Anna varannan dag, jag och Johanna. Annas feber vill inte ta sej bort.

Men jag tog på mej långkalsongerna i söndags och åkte till Landskrona för att se sista hemmamatchen. För att jag trodde att spelarna ville visa att dom ändå kan. Några kämpade men kunde inte spela boll. Andra sket i att kämpa. Några få försökte både kämpa och spela boll. Men vem skulle dom spela bollen till?
Ännu en skitsäsong med en ganska stor del bortskämda, eller bara dåliga, spelare som inte förstår att dom har ett jobb att göra. Som inte förstår vilken tradition dom bär när dom tar på sej tröjan, den randiga.
Respekt till Assyriska (och deras klack) som visade hur ett skåp ska stå. Man ska inte behöva ha ”något att spela för”. Man ska sköta sitt jobb.

Jag lyssnar på Ulf Lundell, Taxi. Den låten har en sorts storhet. Den är från sjuttionio, om jag minns rätt.

Det finns så många torg i Spanien där jag aldrig har varit. Men just nu tänker jag på tåg och Italien. Och pengar som måste in. Men hela familjen har kläder och mat. Nästan sextiotusen kostade det att byta ut vår panna. Så nu ska vi väl ha värme till vintern också. Man är lite frusen på morgonen.
Jag kan bara jobba hårdare och tjäna mindre än fotbollsspelarna.
Och ändå är jag rikare än sisådär 90% av jordens befolkning. Det kan man tänka på när man har en mild fis på tvären i välfärdens välfärd.

Elsa och jag har börjat lyssna på Lasse Berghagens tidiga i boden nu. Den, ni vet, där han sitter i keps på en lutad stol mot någon sorts fiskebod. Den är från 1976. Det är en av tre Lasse-plattor från sjuttiotalet som jag äger. Jag tröttnade då någon gång, kring sjuttiosju. Då var jag åtta år.

”Frihet är vardag för mej”, sjunger Ulf Lundell på 2000-talet om sej själv, i en sång om en flykting han mött. Tänk på det ibland, i välfärdens välfärd.

Jag läser Ivar Lo och tänker mer och mer sällan på det skitsnack som jag hörde för några dagar sen, den respektlösa inställningen. Som störde mej mycket.
Jag funderar mycket på politikers (och dom som jobbar i nätverket kring politikerna) verkliga känslor. Jag må vara blåögd ibland. Men någon idiot är jag inte. Om en merpart av dom styrande tänker mer på sin egen karriär, om dom anser sej bättre än nästan alla andra. Om dom är totalt ointresserade av andra människors kunskaper, åsikter, känslor. Om dom inte klarar av att lyssna konstruktivt och intresserat. Detta förakt och brist på respekt för andra. Bara det egna egot i hörlurarna och hjärnan. Hur i helvete ska det då gå.
Anders F Rönnblom sjunger om att måsarna lämnar Gotland. Det kan vara en metafor så god som någon.

Friday, October 17, 2008

Utmaningen måste finnas

Det är helt fullt i mitt huvud. Jag tror att människor ibland tror att jag är självisk, det är ganska fel. Det är så fullt i mitt huvud. Allt jag vill göra, allt jag måste göra. All tid som inte finns.
Så flyr man ibland, en vanlig åkomma, på olika sätt.
Det finns många människor som jag älskar och håller av.
Men denna fröjd i den självvalda ensamheten. En bortskämd lyx, måhända. Men ... den lyx i den självvalda ensamheten. Med musiken, böckerna och att skriva.
Om man bara kunde krama alla och säga det som är ens egen sanning. Och bli förstådd.
Fast det vore nog en smula tråkigt.

Monday, October 13, 2008

Rädda barnen!?

Imorgon, måndag, i Folkets hus i Landskrona, klockan artonhundra, ska jag hålla föredraget Frihet innanför ramarna?

Det var Kulturnatt i LA i lördags. Jag och Windy tog en sväng, Bok o Papper och museet, men det blev mest krogen. Det var en fin kväll.
Igår, söndag träffade jag Staffan, han berättade historier. Han berättade bland annat den om dom två fyllehundarna, som han sa, han hade hittat sovande i ett militärtält vid Norreborg på Ven. Det var Janne och jag.
Han berättade även den om nunnan, varsarbetaren och busschauffören.
Och den om Ninja Turtles-maskerna och poliserna med dragna vapen.

Jag lyssnar på Da Capo i söndagskvällen. Längtar efter Edvard Persson och den rättskaffens tiden som bara fans på film. Kalle på Spången. ”Mor, hallå, låt nu spiddekagan stå, om han kommer.” Till melodin Stormy weather.

Vad ska man säga om landskronadokumentären. Ytlig. Att försöka utpeka en stad och dess invånare till något som inte ser ut så, nyanslöst.
Staden där alla gett upp, där det råder krig mellan etniciteterna. Din late filmare. Om du bara hade orkat ... eller ... förstått ditt jobb.

Idag, måndag, ska jag inte hålla föredraget Frihet innanför ramarna? Det blev inställt, inte av mej. Jag får halva lönen och andra halvan när jag, om jag, håller det någon gång. Jag ber att få återkomma. Det är ett bra föredrag. Jag får dra det på krogen någon gång.

Vi såg Eldkvarn i torsdags, förresten. 4,1 i betyg.

Nu drar jag till Köpenhamn och skriver bok istället.

Monday, October 06, 2008

Going uptown

Robert Karlsson vann igen. Jag pratar golf på hög nivå.
Robert vann på St Andrews i östra Skottland. Jag och Rickard var där en gång, det låga men långa tidvattnet.
Och den där ön man kan köra ut till ibland, men sen gäller det att inte söla med tiden när man ska hem, för annars går sjön igen.

Jag spelade med Robert en gång på åttiotalet. En gång kom jag åtta i en tävling där Sveriges bästa golfspelare upp till arton år deltog. Bättre blev det aldrig.
Flera av dom jag spelade mot blev senare bättre och sämre proffs. Vinnarskallar.
Jag saknar vinnarskalle och starkt psyke. Jag vill bara göra det så bra som möjligt, för egen skull.
Jag ville bara vara ensam på golfbanan och träna, meditera, filosofera, kanske.
Sen kom andra saker in i livet.

Rickard och jag åkte vidare till Nordirland sen. Vi bodde hos en familj som hade en egen liten golfbana, och spelhall.
Det drömmer jag om. Jag såg ett lämpligt ställe i Harlösa där jag hade kunnat fixa till en golfbana, och en spelhall. Ha musik/kulturkvällar ibland. Spela flipper och biljard. Vi får se.
Harlösastället är billigare än vårt lilla radhus. Men ... Harlösa. Jag vet inte.

På den lilla niohålsbanan Hylliekroken på Limhamnsvägen spelade jag för fjärde gången i år, med min bror och Fredrik Ekelund i lördags. Jag tog brons. Fredrik vann, han kommer med en ny bok snart. En sorts uppföljare till Stuv, Malmö kom, om jag förstod det rätt. Den ska bli intressant att läsa.

En runda till ska jag spela i år, kanske två. Det skulle i så fall bli sex på ett år, så mycket har jag inte spelat på flera år. Det kan vara en fröjd i den höga oktoberluften. Det blir alltid ett helvete för att jag tror att jag ska kunna göra som förr. Det kan jag inte. Det kunde jag knappt då.

Sunday, October 05, 2008

Jag ger mej ut i stormen

Stormar drar förbi. Klockan är halv sju på morgonen och det verkar bli en söndag att ... jag vet inte, be i.
Imorgon ska det bli sol och femton grader. Det hade varit fina fisken. Kanske är inte bänkdagarna över än.
Suede, crazy tror jag att den gamla låten heter. Jag minns när dom var så stora. Det var innan Oasis (som jag aldrig riktigt gått igång på, även om brorsorna är fantastiska komiker) men efter Stone Roses, som nog är den engelska hype som jag sist verkligen engagerade mej i, dom var ju så bra.
Jag minns dom första intervjuerna med Smiths i Schlager, Meat is murder.
Och U2, när det var så mycket snack om att dom var religiösa.
Vegeterianer och religion var inget som var stort då, i grisatassarnas värld när man bara var en pojke i början av åttiotalet.
Detta var innan svarta kläder och socialistiska teaterföreningar. Det var bara musik och dikter till flickor man aldrig skulle våga fråga.

Stormar ska dra förbi. Promenade ut i min skrivbod är inte lång, men ack så lång ändå. Halv sju på morgonen, och hela vägen till brevlådan först (gissa vem jag travesterade där?), tidningen och datorn. Och blandband på stereon från åttiotalet med bara en högtalare som funkar.
Jag skriver tredje delen av min deckarroman. Den blir bra. Det är roligt att skriva. Att ha ramar och klara regler, och vara alldeles fri där inne.
Och ändå längtar jag så efter min ”riktiga” roman att bita i. Det sker snart.

Dom som stör SD:s möte. Vad vill dom? Eller är dom inhyrda av partiet, för det är ju SD själva som tjänar på detta.
Dom som stör möten i en demokrati. Vad vill dom? Vad är dom intresserade av? Samma som huliganerna, från Helsingborg senast. Helsingborg har länge, har jag en känsla av, velat vara Stockholm (där huligankulturen kommit längst i Sverige, grattis). Det har jag märkt på inställning och klädsmak på krogar och lite varstans sedan åttiotalet, medan Malmö, Göteborg har en annan attityd. Inte samma visauppsej-stuk. Det må vara en felaktig analys. Vad den absolut är: generaliserande, det ska man akta sej för. Men vem är jag att vara felfri.

Stormar kommer och går, ersätts med nya.
Men, varför alla typer av huligansim?
Det är väl det vanliga, ung pöbel. Masstrycket. Hopplösheten. Ingen förståelse. Ingen lokal. Osäkerhet. Felaktig syn på vad manlighet är. Småpojkar hur gamla dom än är. Jag tror verkligen det. Och mer och mer och mer. Och jag skiter i var dom kommer ifrån.
Men vill man förändra så är destruktivitet det absolut sämsta sättet.
Skriv en insändare. Starta ett band, det finns ställen där man får låna instrument och lokaler, färre och färre i den borgerliga nermonteringens tid. Men det finns. Börja kasta boule, men försiktigt, inga klot i butikerna!
Eller varpa, man bara hittar en bra sten och sticker en pinne i marken. Man kan ha turneringar.
Ja, men kom på något bättre själv då!
Men uppror kan också vara att skrika Fuck you, SD! Fast på en scen. Fast kanske något mer subtilt och genomtänkt. Och gärna med argument som hyfsat håller.
Och om ni nu måste slåss, börja i en boxnings- eller judo- eller annan klubb, där finns det människor som kan lära er gränsdragning.
Och om ni tvunget vill demonstrera, skaffa er ett tilltånd, gör er egen manifestation. Och om ni vill tjäna extrapengar, skaffa er en gul väska och sälj Kvällsposten. Passa på att tjuvläsa Mats Olssons krönikor.
Jag vill inte att ni förstör det långsiktiga arbete som måste göras för att få bort skitpartier som SD. Dom står för människoförakt och ickesolidaritet, och en oacceptabel dumhet och inskränkthet. Men vissa, få, är smarta också, det är dom som ska avslöjas.
Vad det alltid handlar om: Människor ska vara nyfikna, intresserade av det stora samhället och varandra, och vilja lära sej mer.
Drar stormar förbi?

Friday, September 26, 2008

Han som älskade livet

En bekants pappa ringde mej på en bar i Lissabon. Han berättade om sonen som flyttat till USA med sin fru, köpt hus och shoppat i tre dagar på IKEA. Dom hittade bokhyllan dom ville ha till slut, i den stod sju exemplar av min roman Och fortsätta vidare bort. Jodå, det går framåt med utlandslanseringen.

Det är tre månader till julafton. Det finns några till som får fira ensamma i år. Vissa har sej själva att skylla. Andra har bara mer eller mindre skoningslöst blivit bortryckta från glöggdoften av olika skäl.
Om man nu bryr sej om julen.
Det var många som brydde sej om Helmuth, det såg man på blommorna. Det såg man på tårarna. På hans begravning i Västra Sallerups kyrka.
Det var verkligen så ... att dimman lättade och allt blev solsken strax innan klockorna ringde.
Jag tycker mycket om Han har öppnat pärleporten, och Härlig är jorden.
Jag tycker mycket om Gasolin.

Jag tänker på någon som står mej nära. Jag antar att han läser detta någon gång. Han vet att jag inte vill något illa.
Vi har gått lite olika stigar i det emellanåt hemska livets skog.
Men vi har alltid varit, tja ... som bröder.

Vad kunde du gjort annorlunda?
Jag vet inte.
Vad har du lärt dej?
Mycket.
Blir det bättre med tiden?
Ja.

Jag fick skjuts av Sigge, Jan Sigurd, till begravningen. Vi är inte värsta bästa kompisarna, men hans mormor och morfar bodde i Landskrona. Sigge och jag råkas då och då, ofta av en slump. Något mejl, något telefonsamtal. Vi har jobbat med samma projekt några gånger. Han är en människa som jag tycker om, en yrkesman som jag respekterar mycket. Jag fick hans nya bok Den tyske vännen. Den verkar hålla god Sigge-klass. Det vill säga underhållande, underfundigt, med en del allvar och vemod. En del skratt och färdande längs dom olika vägarna.
Sigge är en stor Hemingwaykännare. Hans bok Hemingways sista flamma bör man läsa. Och hans många novellsamlingar som innehåller en hel del guldkorn.
Man kan ju passa på att läsa Och solen har sin gång och I vår tid, när man ändå är i Hemingwayfarten. Och Att ha och inte ha, den intressanta Edens lustgård. Och, givetvis, Den gamle och havet. Novellerna! Och Klockan klämtar för dej.
Och lyssna på sången Sigge skrev till, spelade till, Monica Zetterlund. Han skrev hela plattan, minns inte namnet. Men den sången om Ellen och kärleken på ålderns höst sitter i mitt bakhuvud.
Jag såg dom spela på Hultsfredsfestivalen 1997, det var inte perfekt, men det var Monica Z, och Sigge.

Helmuth var ingen kyrkans man. Men jag har berättat för Elsa att han är i himlen nu, hon var så nyfiken. Jag har berättat om öppna kistor och aska. Och om själen.
Elsa menar att om jag dör och Johanna dör, så träffas vi i himlen, så kan vi leva där tillsammans tills vi dör, där.
Jag tycker att man ska tala klarspråk. Jag tycker inte att man ska skrämma upp barn. Balans. Allt kommer i sinom tid. Balans.
Och kyrkan är en bra lokal att ta farväl i. Jag hade köpt en präktig röd ros, när vi gick runt kistan spelades Internationalen. Solen sken och Helmuth fick sista ordet.

Jag tycker att man ska tala klarspråk. Jag är så rädd för tomheten. Att bara försvinna. Tala till mej! Förvissa mej om att det finns ett ljus och en värme, ett bolster att sjunka mjukt i.
Jag är så oerhört rädd att inte vara färdig.
Jag vill, som i Irving Stones bok om Vincent Van Gogh, säga: Jag önskar jag finge dö nu.
Detta när jag är redo, alltså, klar, kring åttiofem. Hålla någon djupt älskads hand och bara ... somna. Mjukt.
Vad hette den boken? Han som älskade livet.

Apropå Och fortsätta vidare bort, och kanske apropå USA: Har jag berättat den om bajskorvarna som högg ved?
(Ja ... jag vet.)

Wednesday, September 24, 2008

Framåt till gårdagen

Cirkusskolan. Elsa går där. Vi cyklar, alltid något sena, till Folkets park och Barnens scen. Elsa tar på sin ballerinadräkt. Och jag snirklar runt hörnet och tar en dubbel lättöl på Nobe på Kristianstadsgatan. Där har man ju några minnen från förr ...

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland. Oj, nu lyssnar jag visst på Doors, ett gammalt blandband. Roadhouse blues. Kommer ni ihåg Lars Saabye Christensens stora roman Beatles? Låt oss kalla den Jack i Oslo, nä ... låt oss istället kalla den romanen Beatles. Av den lärde jag mej att lyssna till Waiting for the sun. Där satte sej något alldeles nytt och extra när jag var sexton.
Men det är ju allmänt känt ... sen försvinner Doors när man fyller tjugofem, man tröttnar på ... jag vet inte, myten, legenden, romantiken.
Sen kommer ju Doors tillbaka ändå, som Passenger med Iggy. Bra låtar är alltid bra låtar. Som hela The Idiot, som hela Lust for life.
Det är skönt att bli äldre, även om man hatar och är rädd för döden. Men man går kanske mot försoning och en önskan om att hinna leva tills man är färdig. Att få dö nöjd ...
Jag kan säga att jag alltid har tyckt om Dan Hylander och Mats Rådberg. Jag känner mej inte det minsta ... corny. Kanske för att jag ljuger. Men kommer ni ihåg Den vita duvan? Sången som möjligen låg på Svensktoppen någon gång på sjuttiotalet, den var mycket bra. Och Jennie Jennie med Lasse Berghagen, vilken fröjd av melankolisk schlager!
Jag ska på begravning på torsdag. Det finns viktigare saker än vilken färg som är årets modernaste.
Nu sjunger Anders F Rönnblom. Han är inte alltid bra. Men han är alltid min hjälte. Den egna vägen. Som Affe, den demokratiske socialisten (enligt Mikael W på Bullen).

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland. Oj, nu lyssnar jag på Clash, den låten om Montgomery Clift, fast inte.
Annars tänkte jag på den tradiga mainstreambluesen som spelades på Nobe idag. Eller tänkte jag på när Danne och jag var där eller på Traktören, tidigt på dagen när livet var som det var. När vi kastade pil och gjorde serier som finns i någon låda nånstans. Samtidigt drömmer jag om Tindersticks.
Och vi kan prata tungorna blåa om Dylan och Cohen, min morfar och farfar om dom hade fått barn väldigt tidigt i södra Sverige. Det kan vi. Jag älskar min morfar och min farfar. Men Jeff Buckley gör den ju så bra, jag hör den nu, Halleluja! Och Bryan Ferry (min äldste farbror) gör ju A hard rains gonna fall, ja, perfekt.
Men jag väljer nog Bob och Leonard ändå.

Lou Reed, min buttre och folkilskne morbror. Som har lärt mej så mycket. Några av dom viktigaste sångerna. Om vi ska ta en hel plata. Songs for Drella, jag kan inte komma på någon som skulle knuffa den från dom fem bästa. Och New York till sjuttio procent.

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland tyckte jag om en tjej utan att vara kär. Hon hade en hund och pratade en form av värmländska (tror jag). Jag hade dödsångest. Jag hade sålt min cykel. Jag gick Nobelvägen dom flesta kvällarna, hem till henne för att ha någon som kunde ringa ambulansen om jag skulle börja dö.
Jag stannade till vid Nobe och tog två snabba när jag hade dom pengarna.
Samma bruna. Samma råa men hjärtliga.
Det är tio år sen nu. Det är tio år sen min första roman kom ut, i november. Någon borde ordna en fest och en återutgivning, hålla hyllningstal. Men så ser inte världen ut.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette boken. Och den sanningen kan du banka in i hjärta och hjärna utan att vara obotlig pessimist.
Det blir bara annorlunda.

Monday, September 22, 2008

Snabb rapport

Det finns ett litet väggfast bord i mitt hotellrum, ett dubbelrum för bara mej. Ett väggfast bord med två väggfasta stolar med senapsgula dynor, fönsterluckorna är mörkbruna. Allt annat är något som kanske kallas vitslammat putstegel. Och tegelfärgade klinkers på golvet. Utanför finns balkongen. Jag både ser och hör havet. Jag ser när fiskarna ger sej av och när dom kommer hem igen. Jag ser när dom samlar in sin långa långrev (eller vad det är) runt lyktstolpar överallt kring tio-elva. Fruar och mammor säljer fisk i saluhallen, säljer godis och glass i dom två strandkioskerna. Tar emot pengar vid dom offentliga toaletterna.
Under tidig eftermiddag ger sej fiskarna ut igen. Sen, om man bara lämnar havet och klampar lite uppåt stan, som i alla städer, så sitter dom och röker och dricker några bira eller kaffe och portugisisk brandy, spelar bädspel.
Det är trånga gränder. Kvinnorna har likadana ljusblåa småblommiga förkläden, dom flesta männen har dom nästan likadana rutiga eller randiga skjortor. Timmerhuggare vid havet.
Och så många som haltar.
Och så många hundar som haltar.
Och hit kommer jag, och andra turister.
Och här lever dom. Människorna i det som är likadant varje dag. Fast inte ... dom gamla männen på bänkarna tittar på havet, som jag brukar titta på havet. Det är deras liv. Det förändras ständigt, men mycket är det samma.
Och här föds det nya människor som lär sej engelska från sju års ålder. Dom vill inte ha sunkiga barer eller pastelarior. Allting förändras. Och det är mycket hud som dom unga kvinnorna, eller flickorna, visar.

Saturday, September 13, 2008

Skottland?

Obrigado. Jag vet inte vad du hade gissat på om du inte visste. Obrigado? Tack, på portugisiska alltså.
Gracias, det låter mjukare.
Vårt eget Tack och Danke har ändå en form av mjukhet.

I början av nittiotalet var Rickard och jag i Skottland. Edingburgh, St: Andrews där tidvattnet är så långt så långt.
Vi tog tåget till utanför Glasgow och färjan till utanför Belfast. Ringo Starr drack en half pint stout på soldäck, livakten (eller vad det var) hade liksom Ringo skinnjacka. Jag minns att jag hade ett par röda jeans och Rickard ett par blåa, vi bytte ibland under resan, för att se fräscha ut, kanske. Vi var så unga.
Skottland sticker. Taggigt och kargt.
Och Irland ska vara dom där bäljande kullarna.
"Cheers, mate ..." Känslan av vänlighet. Känslan av nyfikenhet. Här kommer främlingar. Jag vet inte.

Första gången i Sesimbra. Maj 1998. MIn mamma fyllde sextio. Min bror trettio, han och hans fru firade dessutom sitt bröllop. Jag och min syster delade rum. Vi spelade biljard på en bar lite upp i backarna, drack små öl. Spelade flipper också, vill jag minnas.
Jag blev förälskad, i Sesimbra.
Jag skulle snart ge ut min första bok. Jag skrev dikter som jag läste på Malmös småscener och övriga Skåne. Jag var en snubbe som skulle fylla tjugonio. Jag gillade att dricka, och sånt som hör därtill. Jag skrev i tidningar ibland. Jag mådde inte alls alltid bra. Men jag var kär i Sesimbra.

Portugal är kanske Skottland, ett lillasyskon i skuggan. Med den stoltheten. Portugal är kanske Skåne. Portugal är givetvis Portugal.

Johanna och jag hade bara varit ihop i några månader när vi hoppade av tåget i Lissabon och tog bussen till Sesimbra. Jag minns inte om vi åkte bro eller båt över Tejo, floden som heter Tajo i Spanien. Som mynnar ut i Atlanten och hela vägen som upptäckare använt i hundratals år.
Vi spenderade några atlantvindsdagar på Hotel do Mar, åt fisk och räkor. Drack väl vitt vin, kan jag tänka.

Man kommer uppifrån, man kommer från dom låga träden och den torra jorden. Man ringlar sej ner till den gryta som är Sesimbra. Man tittar snett upp åt höger, uppför branten ligger den gamla fästningen där den gamla byn låg. Men nu är Sesimbra en stad. Det är fisket. Det är portugisiskaturister från Lissabon somkommer på helgerna. Då står bilarna överallt på dom sala gatorna. Det är den grillade fisken, och tidvattnet som vänder. Det är pastelariorna där man ser fotboll på små teveapparater som sitter högt upp.
Det är den grillade kycklingen också.
Det är den grillade fisken.
Det är den särskilt salta luften och dom små grillarna utanför husen där sardiner fräser.

En månad var vi i Portugal när jag hade fått ett stipendium. Det var 2002, innan Elsa var född. Två veckor i Sesimbra. Och tåg till norr och söder. Aveiro med det höga fyrtornet och sanddynerna, dom pratar annorlunda portugisiska där.
Och sen söder, Albufeira. Där pratar man engelska eller tyska.

Elsa kom till Sesimbra för två år sen. Vi hyrde en lägenhet. Vattnet är så salt, uppfriskande. Och jag minns när vi lämnade i bussen. När jag vände mej bort. Kärlek förändras men finns kvar. Jag sa till Johanna att, givetvis ska vi åka till andra platser också, men jag vill alltid återvända hit.
Nu har vi en dotter till. När hon blir myndig får hon åka vart hon vill, men innan dess ska hon få komma till Sesimbra.

Jag fick lite bonuspengar som jag inte hade räknat med. Vi ordnade barnvakt. Jag beställde snabbt som en höna ... Jag ska åka på tisdag, Johanna kommer till Lissabon på fredag.
Sen kom förvisso inte alla pengar som skulle komma. Och sen tillkom vissa kostnader för andra saker i vårt liv.
Men har man inte avbeställningsskydd så får man lita på ödet: Det var meningen att jag skulle tillbaka till Sesimbra.
Byfånar och dumskallar svärjer sej in i ordensällskapet Grå Gröt

Jag bryr mej inte om dom ointresserade. Ni får gå och meta val, eller nåt. Eller ... kanske ställa en oxtjur på en åker, se hur han rispar med klövarna och längtar efter rödkskinn att äta. Det tar fem minuter, om man inkluderar eftertanken. Kanske längre. Eller ... spotta på en sten tills den blir våt

”När elefanter dansar över rosornas bädd ... Som en nål i armen, Fatumeh.”
Och när du var liten. Och nu tänker du mest på heroinet. Nu tänker du mest på det andra missbruket. Nu kan du inte skönja det viktiga, inne i systemet inne i systemet inne i något du hade hånskrattat åt utifrån förr.

Det är för många som promenerar på en stig som går neråt neråt neråt. Det är för många som inte stannar, kolla! Där är en annan stig, en smalare men mycket vackrare. Vi behöver inte ha så bråttom.

”Det är skönt att ha sovmorgon”, säger en kvinna på mina döttrars dagis när vi kommer halvtio. Vi kommer halvtio varje dag, senare är förbjudet.
Sovmorgon, tänker jag. Jag satt och skrev till ett igår. Jag gick upp strax innan sju, läste tidningen en timme och skrev innan Johanna stack till jobbet och Elsa vaknade, Anna hade redan ätit frukost. Jag vill att mina barn ska få ta det lugnt på morgonen. Leka själva eller med varandra. Jag förklarar för Elsa att jag måste jobba. Men jag ger henne en och en halv timme varje morgon. Anna är vaken två och en halv timme innan vi sticker till dagis. Jag har kämpat för att kunna leva så. Jag vill bestämma själv.

Jag tycker att skolan är viktig. Människor som vill ha fast anställning bör utbilda sej till det dom möjligen strävar efter. Människor är olika. Undersökningar har visat att 80% av västmänskligheten kan sägas tillhöra NORMEN. Dom andra 20 procenten, i Sverige idag nästan två miljoner MÄNNISKOR, är inte riktigt som alla andra. Dom är oftast smartare och dummare, dom tänker på ett annat sätt, dom agerar annorlunda. Vissa ligger bara på en soffa. Andra skriver böcker och raljerar. Många har diagnoser, t ex ADHD, andra borde ha fått det. ADHD är inte bara, jaså, du är sån, det är en komplex sak. Precis som dom som har Downs syndrom eller är autistiska, det finns gradskillnader i det som av dom ”normala” ibland håglöst kallas helvete. Precis som allting, det finns gradskillnader. Det finns inte bara ett DOM. Precis som araber.

Skolan ...

Så var jag på släppfesten för Andrzej Tichýs nya roman, Fält. Andrzej har något som jag saknar. Det kanske är ett lugnare ursinne. Jag vet inte.
Jag har inte läst ut boken än, men hittills ... Andrzej är en väldigt bra författare.
Det kanske är ett lugnare tålamod.
Det kanske är en annorlunda begåvning.
Jag tycker mycket om det, att känna en människa, att läsa människans böcker eller plogfåror. Att lägga ett pussel med många bitar och veta att jag kanske är nära, men jag blir aldrig färdig.
Vad det är?
Detta måste berättas, och jag kan göra det ... säger jag och menar Andrzej som jag.
Jag har bara läst positiva recensioner av Fält idag, det glädjer mej mycket. Bra jobbat, Andrzej. Med både det ena och det andra.

Skolan?

Jag har bara diagnoserna alkoholist och allergiker med lätt astma. Och Lumbago ischias akuta. Och vissa odiagnostiserade tendenser i mitt beteende som smått påminner om ADHD. Men jag vet inte. Jag kanske bara önskar mej något att skylla på. Man måste det i ett samhälle där normen är så stelbent strukturerad mellan rätt och fel.
Vi kan ta Ralf Edström. Jag lyssnar mycket på radiosporten. Ralf är kunnig inom fotboll. Men han har inte vad jag har, han är totalt renons på att känna in den vind som blåser, som alltid har blåst och förändrat.
Ralf Edström har vid flera tillfällen varit hårresande korkad i sina kommentarer om Zlatan. Att Zlatan inte gör som man ska. Det är en doft av svettig allmoge som många har glömt, utedassen och misären. Nä, allt var bättre, på den gamla goda tiden ... Säkert, Sören.
Jag tror inte att Ralf Edström röstar på idioterna i sverigedemokraterna, han är nog alldeles för fast i sosselandet från förr, eller möjligtvis centern.
Hans många negativa uttalande om Zlatan diskuteras. Jag tycker att Zlatan ska kritiseras. Positivt och negativt beroende på vad han uträttar. Men det finns alltid gränser. Det man borde diskutera är Ralfs oförmåga att gå utanför frimicklar-Åbys pianohymner om ett fromt fädernesland. Det finns inte längre, Ralf. Det finns inte längre, sd.
Det är tiden som går.
Det är tågen som passerar när ni på perrongen står.
Det är somt försvunnet som ni aldrig tillbaka får.
... eftersom poesi ska vara otymplig och skrivas på rimmad vers.
Finge det bara vara så för alltid.
Då kunde jag stundom få vila i frid.
Eller ...

Skolan ja. Det finns åttio procent ”normala” och tjugo procent ”annorlunda”.
Dom annorlunda ska anpassa sej. Det är bara fram med hyveln och sågen och kapa av lite här och där, pusslet ska fan i helvetet passa.
När jag gick i mellanstadiet fick man betyg för första gången i sexan.
Windy var bäst i klassen i teoretiska ämnen. Jag var snäppet efter, men höll hög klass. Oskis var bäst i teckning. Vår lärarinna delade bara ut en femma i varje ämne (något jon helt själv hade bestämt), dom fick Windy (är jag nästan säker på), i svenska, engelska, matte, OÄ och vad det nu mer var. Jag fick fyror. Lärarinnans dotter fick fyror i alla ämnen. I ALLA ämnen. Hon var inte den vassaste kniven i lådan.
Är det bra med betyg för små barn som är ... små barn? Jag vet inte. Jag tror inte det.
Är det bra med krav och tydliga gränser för små barn som är ... små barn? JA.
Är det bra att säga till små barn (bla bla bla), men det där är ingen sol, en sol är gul. Du får rita om? Nej.
Är alla likadana? Nej.
Har alla samma rättigheter? Nej.
Ska dom ha det? Ja. UTIFRÅN SINA EGNA FÖRUTSÄTTNINGAR MEN I ETT KOLLEKTIVT SAMMANHANG.

Jag sitter i mörkret i boden, i dunklet, en lampa lyser. Elsa lägger pussel och jag läser Fält. Går tillbaka till sidan 116 igen. Och Hasse Kvinnaböske sjunger om Ann-Christine. Det är en mycket märklig känsla. Min dotter som närmar sej sex år. Andrzejs bok och Hasse. Och samma känsla, ändå. Jag vill nå er. Och vi hade strömavbrott innan, men vad jag vet är ljusräkningen allaredan betald.
Nu ritar, klipper och klistrar Elsa. ”Hur ska jag göra, pappa?” ”Gör som du vill?”
Det finns fler aspekter. Man kan säga: Rita en cykel och ett hus. Hon kan säga: Nej!
Och börja rita något helt annat.
Nu fick masken en hatt. Maskar kan ha hatt.

Kommer du ihåg, Windy? När vi var klara med alla matteuppgifterna eller nåt annat. När vi fick gå runt och hjälpa dom andra. Vafan kunde vi lära ut? Vafan lärde vi oss av det? Vafan är det för pedagogik? Vad är det för lathet? Vi kunde mer snabbare, varför fanns det inget som kunde ges till oss? Varför fick inte åsnorna sina morötter?

Mina barn ska alltid gå i kommunalt dagis och kommunal skola. Jag kräver det i ett land som inte är USA. Jag vill ha bort skitregeringen som sitter grosshandlarslött på platta rövar nu. Jag vill ha ett starkt socialdemokratisk parti med stöd av vänsterpartiet (miljöpartiet litar jag inte längre på) som ger resurser till det som är viktigt.
Jag vill att alla ska inse att sverigedemokraterna är slutknorren på det tragikomiska skämt som ny demokrati startade när brunögonen från trettiotalet hade avlidit eller var för gamla. Jag använder sd:s egna slugförtäckta ord, fast med en annan mening. Som att dom skulle ställa sej tillsammans vid en stor spegel, titta på vad det är på riktigt och unisont bryta ihop och utropa: Ut med packet! Vi är packet!
Vad som är viktigt?
Att hjälpa alla som behöver hjälp, själsligt och ekonomiskt oberoende av var i världen dom finns. Givetvis måste man i Sverige i främsta rummet koncentrera sej på det egna landet. Men dock höja och effektisera hjälpen till alla dom som inte har haft turen att födas rakt in i en räkmacka med apatiserande majonäs

Den där skolan ja. Den är viktig. För den stora majoritet som ska följa den norm dom är infödda och vill leva i. Jag menar det. Jag vill inte åka tåg som körs av en outbildad förare. Jag högaktar alla duktiga yrkesmänniskor. Den jag mest högaktar är min egen pappa. Han är sextioåtta år och jobbar fortfarande. Om jag når den åldern tänker jag också jobba.
Han körde mej till stationen en kväll i september eller oktober. Flera år sen. Farmor hade också dött nu. Radion var på. ”Skynda dej älskade, skynda att älska”, jag tror den går så, spelades på radion.
”När man slutar arbeta är livet slut”, sa min pappa. Skynda dej älskade, skynda att älska. Har jag aldrig sagt till honom.
”Nu är vi dom sista”, sa min pappa och menade den generation han tillhörde.
Döden som en ständig vandringsvän, som ett ständigt hängande svärd ovanför huvudet i den sköra tråden. Som den ständiga ångesten i min familj. Jag äger den också.
Jag tror att det till stor del handlar om liv, och höga berg och djupa dalar. Du vet, grabben, du faller hårdare när du klättrar högre.
Men jag vill klättra högre!
Och jag har lärt mej att falla hårt men resa mej mjukt.

Vad jag vill säga?
Farväl. Kanske. Jag vet inte.
Vad jag vill säga?
Läs Peter Kihlgård och Andrzej.
Vad jag verkligen vill säga?
Jag hade en lärarinna i svenska på gymnasiet. Hon gav mej motstånd. Jag tycker mycket om människor som tar striden. Hon gav mej ettor eller femmor för mina uppsatser. Jag var så klok som bara en människa i sjuttonårsåldern kan vara. Så kaxig och dryg. Jag provocerade henne. Jag tyckte att hon provocerade mej. Jag tror att hon tyckte om mej. För allt jag gjorde var för att jag var förälskad i litteratur, i mej själv och i upproret. Jag ville ut. Jag ville bestämma själv. Jag tror att det var kul för henne att ha en engagerad elev, om än odräglig emellanåt. Jag vill tro det.
Jag brydde mej om samhällskunskap, engelska och spanska på gymnasiet. Och svenska. Allt annat sket jag i, mycket rejält. Jag var ingen propert flitig student.
Men jag visste vad jag ville göra. Musik och litteratur. Jag behövde inte det andra.
Vad jag vill säga?
Bestäm dej för vem du är. Gå snett till vänster där borta, där finns en annan hemlig stig. Eller ... skit i det. Du får väl hitta din egen väg.

”Du har ett rörligt intellekt, och klassens bästa språk”, sa hon, min lärarinna i svenska. ”Men här i skolan måste du lära dej hur man ska sätta punkt och komma, när du blir författare får du skriva som du vill, men inte nu.”
Jag visste redan hur man skulle sätta punkt och komma. Men det var inte så jag ville säga det.
Mitt intellekt var snarare rörigt, vill jag mena.
Jag tyckte mycket om min svensklärarinna.
Vad jag vill säga?
Tack, Titti B, för fighten. Den tog mej i alla fall hit, vad det nu kan vara värt.