Tuesday, September 19, 2017

hösten

när du ser när de sänker sej
när du är där de sjunkna har sjunkit
kan du några bra poplåtar då
jag träffade Klara på perrongen
hon har skjutit sej
hon har blågröna vener
kan du några bra poplåtar då
jag pratar om väder
jag pratar om människor utan värme eller kläder
när du är där det sänker sej
när Klara hulkar i natten
jag försöker alltid skriva sången
hur det reser sej en staty
jag ligger under tågen
hon har inga vänner
hon har vänner långt härifrån
det är vatten
det är vatten
det är några av dina spänn
det är natten som blir svart om natten
kan du några bra poplåtar då


Wednesday, September 13, 2017

Världen

djuren rymmer från cirkusen
du ligger under stolen
försöker gömma dej där
en jättegammal fågel
märker hur rädd du är
det fräter i jorden från solen
måsarna attackerar borden
alla korvbröd som lämnats där
du ligger som ett foster under stolen
du kommer inte ihåg
en jättegammal fågel säger:
"kommer du ihåg"
då minns du allt vi brände



Tuesday, September 12, 2017

Kulturnatt i LA 13/10

Fredagen den trettonde oktober är det Kulturnatt i Landskrona. Då ska jag vara hos Soffan, hennes galleri, Björnes galleri. Om det blir bra läge ska jag läsa några dikter. Annars sitter jag bara och snackar och säljer böcker och bjuder på vin. Björnes galleri startades av Soffans pappa, många av hans grejor finns där. De är ofta fantastiska. Det är folklig underground i Landskrona. Utan att fråga någon om lov. Välkomna!

Orsa

bland alla kassettbanden
jag är från en annan tid
någon blinkar från ett fönster
någon är vaken i natt
jag är från en annan tid
som det jag skriver på mina händer
någon blinkar från ett fönster
jag lyssnar bara på musik
jag längtar efter att åka skidor
någon blinkar, jag hör ett skrik
det är stopp i min hjärnas mosaik
det rinner åt alla håll
bland alla kassettbanden
vi cyklade vilse i Halland
något blinkar, jag hör ett skrik
jag vill bara åka skidor
jag vill basta med henne i Orsa
det rinner åt alla håll
alla människorna som dör
och jag och min freestyle som surrar
alla mina blandband
jag vill sitta i köket i Orsa
jag vill vara i hennes land

Sunday, September 10, 2017

Hans Alfredson

Jag kan bara säga att när jag skrev Och fortsätta vidare bort utgick jag mycket från rörelseidkare Malte Lindeman på Kiviks marknad och filmen Den enfaldige mördaren. Sen finns det en massa annat också. Jag kände inte Hasse Alfredson, men han verkade vara en bra människa. Han var 86 år. Många dör då. Men det är ändå väldigt sorgligt. Jag minns bussresorna med hockeylaget när vi lyssnade på Lindeman och Iron Maiden. Det är lekfullheten och humorn, humanismen, engagemanget, och inte minst svärtan. Det är Äppelkriget. Det är värdigheten och omtanken. Tack så mycket.

Tuesday, September 05, 2017

Förbjuda tiggeri

De rika får ont i magen, känner sej illa berörda av tiggarna. Det är så jobbigt att gå förbi utanför affären. Du får lite ont i magen medan oxfilén ruttnar i din mage, medan din ruttnande hjärna ruttnar. Så vi måste förbjuda, för tiggarnas skull. Vi måste sätta press på Rumänien och Bulgarien. Kan man inte göra det ändå, med tillåtet tiggeri. Medan ni tigger om skattelättnader. Hycklare. Vellinge. Och Moderaterna. Och Sverigedemokraterna. Hatarna. Egoisterna. Ni utan empati. Och Torkild Strandberg i Landskrona, givetvis. Jag skulle vilja förbjuda själviskhet och dumhet, snålhet. Du behöver ju inte ge, och det gör du ju inte ändå. Du bara fortsätter gå. Snålhetens väg. Utan att se det väsentliga i att vara människa. Slirar runt i kyrkan någon gång, och tycker att Jesus är en prima kille.

Friday, September 01, 2017

Septembers första rapport

Klipper septemberbadet första dagen. Jag brukar klippa oktoberbadet också. Men vattnet har ju inte blivit uppvärmt i år. Vi får se. Det får gärna bita, men inte vara en plåga. Det var en vacker dag idag. I dessa konstiga dagar. Anna övernattar hos kompis. Då äter Elsa och jag alltid sushi. Hon är bra, sushikvinnan på Järnvägsgatan i Limhamn. När vi bodde på Järnvägsgatan. Det var en annan tid, vi flyttade därifrån för tio år sedan, just idag, Anna var två månader. Till radhuset. Vi hade haft våra kriser och tagit oss igenom dem. Sen blev det ändå som det blev. Man kan verkligen glida isär. Man kan kämpa för att inte göra det, eller att åtrån försvinner. Men vi hade inte den kraften, igen. Men jag vill säga att vi genomgick en lycklig skilsmässa. Jag är samma men en annan. Och jag längtar efter ett septemberhögtryck. Jag längtar efter att denna oro ska försvinna, så att jag vågar flyga till Singapore. De har två pooler där hon bor. Frukostbuffé. Det får gärna bita, men inte vara en plåga. Det är tio år sedan vi flyttade till radhuset där det fanns en råtta, vindruvorna som ramlade mot marken. Sen försvann den. Jag är en lycklig man med en faiblesse för spleen och sentimentalitet. Det blir så när man skriver böcker med många egna och andra näras erfarenheter, man lever en del i då. Men jag saknar inget, jag ångrar några grejor, när jag svikit andra. Men för övrigt tittar jag framåt. Det får gärna bita, det är jag van vid, men inte vara en plåga.

Thursday, August 31, 2017

Janne "Loffe" Carlsson

Jag gillade Janne "Loffe" Carlsson. Han var en lirare, vad jag förstår, en gamäng. Jag har inte lyssnat särskilt på hans musik, men har förstått att han var en fantastisk trummis. Tyckte kanske inte hans TV-shower var så kul. Men jag gillade honom. Han var bra i Någonstans i Sverige. Men framför allt, för att han fattade en annan lirare och gamäng, Stig "Slas" Claesson. Janne "Loffe" Carlsson hittade humorn och allvaret i de böckerna, när de blev film. Respekt.

Lägesrapport, augusti

Det har varit en konstig och trött augusti. Med omställningar i livet. Förändringar. Människor som dött och brutit upp från förhållanden. Jag som försöker hitta nya rutiner, jag behöver ramar att vara fri inom, jag behöver vissa rutiner för att kunna jobba och fungera. Det börjar lösa sej, men det har varit rätt svårt. För att vara den kallaste sommaren på 155 år, har jag ändå lyckats bada normalt. Senast igår. Det var arton, kanske nitton. Och jag har lyckats sammanställa det första av två manus. Det är lite jobbigt att ha ett förhållande med någon på andra sidan jorden, sex timmars tidsskillnad. Men det får man ta. Idag var det fotbollsträning. Min dotter hjular ibland mer än spelar boll. Det är okej, tycker jag. Idag blev i alla fall ett jobb i höst klart. Så jag kanske klarar mej den här gången också.

Wednesday, August 30, 2017

Den Blinde Argus Revisited

Under den första halvan av nittiotalet blev jag publicerad i en del antologier och tidskrifter, mest noveller. Och när Den Blinde Argus skulle ha avskedsparty, -95 tror jag att det var. Blev jag inbjuden till den stora uppläsningsfesten på Mosebacke. Jag läste en novell om en förälskad ung man. Jag skulle ta tåget till Stockholm men Janne och jag hade somnat lite sent och jag vaknade för sent. Min mamma hjälpte mej att fixa en flygbiljett och jag kom i tid. Arne Johnsson var där, Bob Hansson, och du var väl också där Pär Hansson? Och Annika som jag sen tror skrev den fina biografin över Lena Nyman, men det är jag inte helt säker på. Helena Looft.
Ja ja, sentimentaliteten och nostalgin.
Thomas C Ericsson och Andreas Björsten var så klart där. Och Ola Lindvall och Jan Hjalmarsson.
Och nu när jag tillfälligtvis inte längre bor tillfälligtvis i Stockholm. Så blir det en sorts revival. Och jag har ju aldrig varit redaktör eller nåt hos Den Blinde Argus. Men de gav ut min senaste bok Jag letar efter halsband och jag känner mej alltid hemma där, och imponerad av passionen för litteraturen, poesin.
Ja ja. Jag har nyss bokat resa och hotell. Ni stockholmare eller turister eller fans. Vi kommer att vara på Stadsbiblioteket i Stockholm den 25/9, 18.00. Kom dit! Så ska ni få höra lite ny bra stuff.

Wednesday, August 16, 2017

ovanför gatan

hur är vädret där i Asien
jag har svårt att sova här
jag vill vara vaken när du är vaken
det var när jag tittade ut genom fönstret
det var hon med en sorts kruka
du vet, blomsteraffären nedanför
jag vill vara vaken när du är vaken
hur är vädret där i Asien
det var mitt i natten det med krukan
kan man skrika genom glasen
kan man sträcka ut den blodiga handen
men måsarna skriker sej in
sen fastnar jag i countrylegender
vad lyssnar du på i Asien
jag skriver för att jag är rädd
jag vill vara vaken när du är naken
så klockan är tre på natten
när hon kastar krukan genom rutan
jag vet rätt lite om blommor
men affären verkar ha ett bra sortiment
jag vill vara naken när du är naken
hur är vädret där i Asien


Saturday, August 12, 2017

Jag fastnar i John Prine

Allt som försvinner i sjön bland träden. Hur råttorna bara försvinner. Hur du inte hinner se.
Ska vi gå dit ändå.
Ska vi våga det vi inte vågar. Där borta kommer broarna med bilarna som kör. Där borta dundrar det. Härinne i mitt huvud. Reser vi ett minne. När allt annat försvinner.
Ska vi låtsas att vi inte hör.

 

Wednesday, August 09, 2017

augusti

där jag brukar bada
det är alldeles tomt
fast en flotte
och några svanar
jag flyter i det havet
medan flygplanen landar eller försvinner

Monday, July 31, 2017

Jag fastnar i Shane MacGowan

Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Flygbåten från Malmö. Det är jag och Jonnie. Det är slut på räkmackor.
Jag fastnar i Joe Strummer. Jag fastnar i våra dagar i London. Jag fastnar i Camden Town.
En lastbil kör förbi.
Några liv är förbi.
Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Det är 1989. Shane MacGowan är sjuk.
Det är 2017. Shane MacGowan är fortfarande sjuk. Det är något som inte läker.
Jag fastnar i dagarna i Brixton. Jag fastnar som en mus i ett hjul.
Det är något som inte läker. Alla lastbilarna som kränger. Alla liv som krossas och försvinner. Och det här regnet över solen.
Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Vi skiter i att äta. Någon slår en flaska i mitt huvud. Jag snubblar till och blöder. Det är inget krig.
Nu kommer kvällen här i Malmö. Jag är mycket äldre nu. Någon släpper en bomb. Jag fastnar i Shane MacGowan. Hans liv är inte mitt.


Friday, July 28, 2017

LA revisited

Jag vaknar tidigt igen. Jag var i Landskrona med mina döttrar. Vi sov hos Windy i Glumslöv. Jag kan känna mej stolt över mina kompisar som slår från underjorden, som är så begåvade, men fortsätter att gå sin egen smala väg. Jag tänker på mej själv. Jag tänker på Stolle. Jag tänker på Sture (Carl-Martin Vikingsson), Thomas. Och Ivan (General Knas) givetvis. Det är alltid härligt att träffa Soffan på hennes galleri. Jag tänker givetvis på Niclas Zander. För honom är det självklart. Men så klart inte utan smärta. Jag minns när dörrarna öppnades, de var inte stängda tidigare, men öppnades. När jag hamnade på Harlekin när jag var arton eller nitton. Att få släppa ut kreativiteten och skita i vad någon annan skulle tänka, att ha sina egna tankar, att inte vara onödig, att inte vara rebell för att vara rebell, för att det finns något jag vill säga, måste säga. Karneval i LA. Sen träffade jag Robban. Han är hantverkare och lite halvfull. Han var polare med Berggren och Gradde och dom, Blomman. Det är en annan värld. Jag tycker om Landskrona men måste därifrån. Jag och flickorna kollade på elvaåringar som åkte skateboard, det var fantastiskt. Men, som vanligt, vi kom hem till Limhamn och det blåste och solen började sjunka, men vi cyklade, men vi badade, som vanligt, det allra bästa. Det är det enda jag lärt mina barn: Man ångrar aldrig ett bad.

Tuesday, July 25, 2017

Jag lyssnar på Peter Perrett

Jag vaknar tidigt igen. Jag lyssnar på Peter Perrett. Jag kom tillbaka till Malmö igår. Min slitna reservcykel stod kvar på Anna Lindhs plats. Packningen fick plats på pakethållare och i cykelkorg, ut på malmövägarna igen, mild vind, nästan medvind, förbi allt det nya. Jag är alltid från Landskrona, men jag har bott länge i Malmö nu. Jag minns när Västra hamnen var vilda marker, arbetarmarker, när hon åkte rullskridskor efter min cykel och vi fick klättra på stenarna för att kunna dyka, strömmarna då som nu, samma strömmar, samma drömmar ... nä, det ser så klart annorlunda ut, där de spelar in teveprogrammet Sommarlov nu, det är klart. Jag kom till Malmö igen, cyklade på mina gator till Limhamn, Sibbarp, bron och iväg, och den sköna fuktiga luften som fortfarande är varm. Jag lyssnar på Peter Perrett, från The Only Ones, det är en annan sorts Lou Reed. Min kompis Niclas Zander har vernissage imorgon. Han ville att vi skulle återförena QK, mitt och Windys gamla band. "Jag är med", sa jag, "du behöver bara övertala Windy ..." Det är ju givetvis omöjligt. Men jag har plockat fram gitarren, lirat några låtar jag skrev när jag var kring tjugo, några stycken är rätt bra. Men det är vernissage imorgon, Björnes galleri i Landskrona, Soffans galleri. Ibland tänker jag att jag borde spela in den där plattan, för att jag vill, för att jag borde ha det fixat när det är dags att lägga skridskorna på hyllan. Jag tycker att det är en skön sommar. Nu har jag börjat vakna för tidigt igen. Och det är inte den typen av sommarmorgnar som du minns i ett tonat pastelljus, men det är ljust och jag lyssnar på Peter Perrett och skriver böcker som river rätt skönt.

Sista dan i stan

Nu sitter jag och skriver i den här lägenheten för sista gången på länge. Det ska hinna bli indiansommar och hösten i blåsten, och vinden i tidiga vintern, innan jag är här igen. Nu har hon åkt till Singapore. Nu är hunden hos en släkting. Jag vaknade tidigt. Igår såg jag på fotboll i Mörby, på Pizzeria Golf. Hammarby vann. Jag skrev en dikt. Eller kort prosatext till min artonde bok (först ska den sextonde och sjuttonde som nästan är klara, komma ut). Jag cyklade på elcykeln i ganska hög fart, över den ganska höga bron, överallt motorvägen, ibland åttafilig. Danderyd har snott allt. De har till och med snott Inverness, det är ett från motorvägen skyltat bostadsområde. Nu vaknar jag tidigt igen. De åkte iväg med taxi igårkväll. Nu vaknar jag tidigt igen. Jag cyklade till Svedenbadet utan tak, där jag räddade en mus från att drunkna förra sommaren, den simmade så dåligt och skräckslaget. Jag simmade 1600. Det är grunt på den grunda delen. Bastubad i ensamhet. Nu sitter jag och skriver och snart skickar jag boken. Bara några smågrejor kvar. Snart lämnar jag den här lägenheten. Bara några smågrejor kvar.
Detta inspirerar mej, är inte Tunström lite snobbig ändå? Han som var så elegant folklig.

Friday, July 21, 2017

Orsa revisited

Imorgon fyller min flickvän år, och jag i övermorgon. Det firade vi genom att rensa undan saker, ner i källaren, dammsuga, svabba och tvätta fönster inför en längre resa. Sen skulle vi äta middag på trevliga Restaurang Småstad i Bergshamra, Solna, italian feeling. Det var fredagsmys. En härlig blandning av folk. Och jag har väl berättat att vi varit i Orsa tre gånger på ett år, att vi blivit semidalkulla och dalkarl. Så det var ju den bästa födelsedagspresenten vi kunde få, när Kalle Moraeus klev in på uteserveringen och tog bordet bredvid oss.

Thursday, July 13, 2017

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss


Wednesday, July 12, 2017

Cyklar igen efter paus, hårda stenar i gruset

Vi har cyklat i Värmland, utanför Arvika, vid två tillfällen, nu när allt ska vara mjukt, att flytta pungen på den skavande sadeln, att lära sej, som plattcyklare, att det finns en poäng med upp och ner, att få farten med sej, och att flåsa och känna gott. Jag gillar och skräms av träden, hur höga de är när det är en ravin nedanför, och den här kassa cykeln har sin charm, och vi cyklar på och flåsar uppåt och efter nästa krök vänder det väl neråt, hur det måste rulla neråt snart. Men det är bara uppåt. Vi cyklar fyra kilometer uppåt. Vi är inga virtuoser. Vi stånkar och jag skriker och vi ger nästan upp. Kommer till Glava glasbruk, allt är stängt och ingen badbrygga här heller, vattnet är slut. Men vi rullar hemåt med en viss fart, undrar hur vi orkade upp. På kvällen ser vi Rocky, han kämpar också. Snart är jag tillbaka i Malmö, mina platta vägar.

Saturday, July 08, 2017

Cyklar - del fem

Framför allt tycker jag om Göran Tunström. Nu när nazisterna och sd-svinen får gå på våra gator. Hans krigande med sej själv, det poetiska berättandet, att vränga ut sej. Hans medmänsklighet. Vi är utanför Arvika. Jag har en annan cykel nu. En gammal Crescent. Den skaver lite i skinkorna, men rullar ändå rätt bra. Allt är väldigare i Värmland, skogarna, backarna, höjderna, nästan bergen. Det är en frodigare trakt. Men inget hav. Får du bo här, skäggige arab. Vi cyklar upp och ner och till Älgsjön, i den ligger Hästön, stugor för fiskande norrmän, men ingen badbrygga. Vad tyckte hästarna om älgarna. Vi letar efter hennes barndoms klippor. Nybyggda stugor och småbåtar med fiskeutrustning. Jag har aldrig fångat en fisk. Jag badar hellre i havet, jag badar gärna i sjöar, men åtminstone en flottbrygga. Det ska vara fisketävling på lördag. Vi stannar i byn Glava. Vi besöker kyrkan och dess stiliga takmålning, en strid mellan onda och goda. Vi måste prata om nazisterna och sd-svinen, som försöker tvätta sina skitiga rum. Ut med packet! Vi tittar på gravstenar. En man och en hustru och en son. Hustrun levde femtio år längre. Vi går därifrån, äter glass och köper olja till cykeln. Vi ser Tillbaka till framtiden. Vi är tacksamma och givmilda, en orm slingrar sej in. Vi äter godis och jordgubbar. Vi håller på med utedasset, jag gräver ner skit. Ni måste bli människor Kuk-Jimmie och ni andra. Ni måste retirera. Ni måste förstå. Det är inte människor som beter sej så. Det är en ynnest att få vara lugn och lycklig.

Thursday, July 06, 2017

Cyklar - del fyra

Det blev en mellandag, en resdag utan cyklande. Vi åt frukost och slöade på hotellrummet, läste Hallandsposten och Göteborgsposten. Sen måste vi med tåget. Det är konstigt, att inte alla tåg tillåter cyklar. Vi hade ett tajt schema. Så var det punka på hennes cykel. Vi kan inte sånt, vi är stadsmänniskor med ett kvasiintresse för naturen och självhushållet. Jag tänker på min kommande bok, hennes har just kommit från tryckeriet. Vi kan inte laga nån jävla punka. Så vi åkte tåg och ringde runt, fanns det någon i Götet som ligger nära stationen, som kunde fixa en hoj på en halvtimme, nähä, någon i Arvika, nähä, men kanske i Kil. Den träige höjdhopparen Stefan Holm har kontakter där. Honom känner inte jag. Jag har alltid dragit mej mot Patrik Sjöberg. Men i Kil fanns Cykelcentrum, de stängde klockan tre, de hade lunch mellan tolv och ett. Jag ringde: "Det är kris ... vi kommer 16.14, kan du laga en punka?" "Vi stänger tre ..." "Oj, det var tidigt, vi är verkligen desperata ..." "Ja, men jag kan stanna tills ni kommer." Så det löste sej, vi traskade genom Kil, till slutet av staden, det tog sju åtta minuter. Och ytterligare sju åtta att laga cykeln, sen tillbaka till stationen och nu var det varmt och nu fick vi ändå vänta. Sen vidare till Arvika och ett glas på stationspizzeriabaren och tre raggarbilar, men inte Sven-Ingvars eller Boppers eller Eddie Meduza, nä, dunka dunka! Sen kom vår skjuts och hon kunde verkligen prata värmländska, det tog en halvtimme till huset vid grusvägen, flygeln till den gamla prästgården. Imorgon är det på cyklarna igen, ska bara pumpa den gamla Crescent som finns här, min cykel är kvar i Halmstad.
(jag har väl berättat när jag framträdde på Arvikafestivalen 2000 ... när jag bröt nyckelbenet i en basketmatch på natten, tre personer i en stor gymnastiksal ..., eller ... videon är från Arvikafestivalen i alla fall ... mitt festivalbesök blev alltså sådär ...)

Sunday, July 02, 2017

Cyklar - del tre

Så blev det ännu blåsigare. Jag äter bara leverpastej när jag bor på hotell. Annars försöker jag bli mer och mer vegetarisk. Jag tittade på kartan. Det fanns en väg österut, men då skulle vi få motvind hem. Det ville vi inte. "Men här då", sa jag och pekade på Nissans utlopp, en småbåtshamn och Prins Bertils stig. "Ja", sa hon och vi bestämde att vi bara behövde cykla lite, att lite var bättre än inget, sen bastun igen, vi älskar bastubad, vi letar efter vedeldade bastuflottar. Tylö tillverkar bastuaggregat i Halmstad, varför finns inga bastuflottar. Men vi hamnar på Prins Bertils stig. Det är rak motvind och havet är alldeles nära, men vi är ändå inne bland träden som läar, vi på våra cyklar. Sen är det öppet igen och vi har inte tagit med badkläder men vi måste bada och vi badar och vi blir salta och sandiga, sen cyklar vi igen och längtar efter varmrökt lax och vi hamnar vid en liten hamn, men allt är stängt, stenbrottet har blivit en hamn, vinden, och stigen har blivit sten och vi cyklar upp mot stora vägen och hamnar i Tylösand igen, äter pizza på en tom restaurang, vinden genom plastskynken. Hon löser sudoku. Jag läser gårdagens tidning. Vi dricker kaffe. Vi är harmoni. Imorgon åker vi till Göteborg och vidare mot Värmland, men först ska vi äta på Halmstads enda indiska restaurang, kinakrogar, däremot, finns det gott om. Och bada bastu.

Saturday, July 01, 2017

Cyklar - del två

Någon gång under fyrtiotalet köpte min mormor och morfar en tomt i Påarp utanför Halmstad. Där finns en vild natur. De byggde ett hus. Ibland vill jag bara gråta. Allt som är förlorat. Vi levde där. Vi var en del av den vilda naturen, björnbären, enebuskarna, korna, stenarna och det salta havet. Sen försvann det. Det är söndag. Vi äter frukost på hotellet i Halmstad, och det är tio år sen, som jag var i Påarp senast. Vi går på toaletten, sen cyklar vi söderut i blåsten. Vi cyklar lite fel men sen kommer vi till Trönninge. Pizzerian är nerlagd. Det var där jag satt och drack öl och läste i tidningen att Kurt Cobain hade dött. Konsum är nerlagt. Och där vi brukade köpa frukostbullar. Men Rolles gatukök finns kvar. Sovstäderna måste ha sina hamburgare. De har byggt en ny skola. Det är en konstig, inte en impulsiv eller storartad känsla, det är bara ... hemma ... jag är här igen, det är alldeles självklart. Sen cyklar vi uppför Bergsvägen, där låg vårt hus, jag har varit rädd för detta, att jag ska bryta ihop, men det är ett annat hus där, det är bara så, att allt förändras. Sen är det bara självklart, vi går ner i hagen, havet som är helt annorlunda här, till den stora stenen, det blåser, korna har ändrat färg, vi går över gravstenarna, vi fångas av vinden, vi har picknick i Laxvik i hyfsat lä, det är en konstig känsla, allt jag har älskat och älskar, jag tänker på min bror, vi har badat i de här vågorna, de har varit en del av mej, krabborna vi fångade är döda, mormor och morfar är döda, det är inte ett avsked, det är bara livet som pågår och förändras.


Jag fastnar i Dan Andersson

                                           1.
Vi pratar om dej, farfar. I mamma och pappas hus i Borstahusen. Du hade nog tyckt om den sjunkande solen i maj, hur vinden mojnar och havet blir stilla, som smekande. Tänkte du någonsin så, att smeka farmors ansikte, att hon också var en människa.
   Vi sitter i huset alldeles vid havet. Jag har ont i ryggen. Altandörrarna är öppna. Kommer du ihåg när du satt här smal och insjunken, några veckor innan du dog, med en ful och för stor keps. Faster Sofia pratar om att hon inte kan sova utan piller. Mamma fyller år. Hon är nästan åttio nu. Ni tyckte kanske aldrig riktigt om varandra. Ni ville uppåt på olika sätt.
   ”Det var ju alltid sånger”, säger pappa och är gammal och vit, ”när vi växte upp, det var alltid sånger, flickor, ska vi sjunga”, säger han vid pianot som är ostämt, ”Lina!”, säger han till min äldsta dotter, ”Hasse Kvinnaböske! Honom gillar ju du …”, och det var ett halvt liv sen för Lina.
   Och Lina vill inte, Lina är tonåring, farfar, hon färgar sitt hår, pappa förstår inte det, men hon sjunger, hon gör sin farfar nöjd: ”Hej du speleman, kan du svara på min fråga …”, det är en tidig kväll i Borstahusen, farfar, som när mina barn blir större … får man ta med någonting, får man dö utan att känna skuld.
   Faster Sofia med sitt korta gråa hår. Din dotter. Jag vet inte om hon satt i ditt knä. Jag tror inte det. Farfar, som att du var hård, jag kände dej inte som hård, men du var så hård, du vände dej liksom bort. Du vet att hon är änka, va. Att Crazy Fred tynade bort till slut.
   Farfar, alla som talar så gott om dej, jag som aldrig fick känna dej. Kommer du ihåg måsarna, sången, farfar, jag kände aldrig dej, men jag kände sången och rytmen och en trumpet i dina läppar, hur svänget fanns i dej, promenaderna, längtan, alkoholen, att komma dit.
    Faster Sofia vid matsalsbordet, altandörrarna öppna mot havet, fukten som föser sej in. Min syster och hennes man, våra barn är glada kusiner, dem fick du aldrig träffa. Faster Sofia vänder sej mot pappa: ”Far kunde ju aldrig sova, du vet ju alla hans tabletter, du vet alla sömnlösa nätter, Pelle!”
   ”Ja ja, jag vet inte, de sjöng ju så vackert …”, säger pappa, det är en vind som börjar blåsa igen, lite kallare, moln i den tidiga skymningen, blir röda, hur blommorna i krukorna trodde att de skulle få växa.
   ”Ja, och lilla tant Sonja, men, Pelle, du minns väl hur han led, det var vår pappa …”
   ”Nu fyller Eva år, inga problem, jag vill inte ha några problem …”
   ”Ja ja, men lilla tant Sonja, hon fyller hundra i september ...” Mamma håller på med avokadon. Mina barn och deras kusiner. Jag vet inte vad de tänker. Min äldsta dotter är fjorton, hon har en pojkvän. Det gör mej så glad. Och ska jag berätta för henne, hur den kärleken kommer att smärta när den tar slut. ”Tänk Sonja och Lasse, de var gifta över sextio år, han på järnvägen, SJ, hela livet …” Jag ska försöka förklara hur jag kommer att fånga henne när hon faller. Fanns det en chans i snöbollen i helvetet att du skulle prata om nåt sånt, farfar. Kommer jag att klara det.
   ”Far och mor var också gifta länge”, säger pappa, ”och jag och Eva och … ja, Fred dog ju, men annars …”

2. 
Nu är du död, farfar, hur känns det. Gör det ont. Vill du veta hur havet smakar. Vi pratar om dej.
    ”Sonja och Lasses kolonistuga, hur vi var där, hur de sjöng”, säger pappa Pelle, din son, han är gammal nu, han gick och ramlade, vem ska fånga honom, hans nästan vita hår, jag har mammas näsa och solbrända hud.
   ”Det går bra, Jonte”, säger pappa.
   ”Men sätt dej ner, jag tar fram stolarna”, säger jag, hans tofflor, hur han måste välkomna våren, få ut trädgårdsmöblerna, ”sätt dej och njut bara, pappa …”, det är östlig vind, nästan helt stilla, hur vi inte brukar prata om det, hur solen en sista gång ska sjunka, men känna hur kvällarna här vid havet är det livet vi vill leva, hur vi brukar säga: ”Det är ljuvligt, här ska vi leva …”.
   ”Sonja och Lasses kolonistuga”, säger pappa vid matbordet sen, minns du, farfar, ”hur de sjöng Dan Andersson”, säger pappa alldeles nära sin lillasyster, ”alltid på Förstamaj, och Joe Hill, jag brukade äta lunch där, Joe Hill-baren när den fanns i Folkets hus, men sen la de ner …”
   ”Som att arbetarna försvann”, säger jag, ”som att allting försvinner, det känns som att allting försvinner, farfar är ju inte här …”
   ”Jonte”, säger faster Sofia, ”du ser väl solen, du vet att min man dog, Onkel Fred, jag minns hur ni brukade prata med varandra … jag kan inte åka tillbaka till det gamla huset, jag orkar inte det, ser du inte solen …”
   Ja, du hör, farfar. Ser du din dotters sorg. Du hade väl tyckt att det här samtalet var jobbigt. Du hade väl gått in på ditt rum, där släktträdet var broderat som en tavla. Eller fått en sup och börjat sjunga. Jag minns din hand vid bara ett tillfälle. Jag undrar hur farmor tänkte. Och att du alltid bar mörk kavaj. Att vi gick ut på piren den dagen. Jag vet inte var mamma och pappa fanns, farmors pannkakor. Jag minns att det var för kallt för att bada. Men att jag ville hoppa i.
   ”Här brukar din farmor bada”, sa du, och hälsade på några fiskare, och några pensionärer, du kände alla, jag ville så gärna se, sång- och dansmannen, ”jag undrar vad hon gör nu”, sa du och log inåt.
   ”Varför badar inte du?”
   ”Du ska inte vara nosig!” Jag förstod ingenting.
   ”Förlåt, jag vet inte ens vad det betyder …”
   ”Nu måste vi sätta oss”, sa du och tog upp en ask Läkerol, den mörkgröna äckliga. Och bjöd och jag var rädd och svalde och satt i halsen. Du gjorde Heimlichs manöver. En mink sprang förbi på stenarna. Vi satte oss på en bänk. ”Jag hade en bror, han drunknade, han simmade för långt ut, han försökte rädda nån … båda dog … det var till ingen nytta …”
   ”Blev du mycket ledsen?”
   ”Vad tror du! Vad du frågar! Nu har nog farmor kommit hem, jag måste ha min medicin …”
   Jag tror att mamma och pappa var i Portugal. Att ni bodde hos oss, passade oss. Du med din medicin, farmors tysta blickar.
   Som jag med knarket, farfar. Du med dina flaskor.

3.
 Du dog ju, farfar. Det var när jag satt i fängelset. Det fanns en rödhårig snubbe där, som dödat fyra hundar, och kört ihjäl en tjej på fyllan. Han hade en tatuering, där stod felstavat: Killor. Vi brukade prata i bokbussen en gång i veckan, jag såg att han lånade lättlästa böcker. Annars pratade han inte med mej, blängde bara. Han var liten men kraftig, kanske lite fet, men hård. Det var som att han skämdes. Han hade en rätt rå jargong. Jag vet att han kände Pange som jag köpt brass av någon gång, i ungdomen i Landskrona, var det blandmissbruk på dina gator också.
   Jag tänkte på gatorna i Landskrona. Hur det var när du växte upp, farfar. Alla dina syskon. Att du hamnade på en folkhögskola. Att få kämpa för sin bildning. Att jobba på byggen och läsa Ivar-Lo och vikingaböcker, att sjunga på Verdandi och bli hot shot hos Sossarna och Soc.
   ”Du pluggar, va, eller studerar”, sa den rödhårige snubben, Killor, han log på ett ont sätt. ”Vem fan tror du att du är?” Han stod nära. Han luktade snus och syntet.
   ”Jag vet inte”, sa jag, tog fem poäng filosofi av fyrtio på ett år.
   ”Du ska läsa Ondskan av Jan Guillou, sen kan vi prata om senapsgas …”
   ”Jag förstår inte vad du menar …”
   ”Jag kan dränka dej i senapsgas”, sa Killor, som hade lockat in de fyra hundarna till sitt sovrum, sen slagit ihjäl dem en efter en med en kofot.
   Innan du dog. Den korta tiden när jag hade körkort. Körde jag dej till Systemet. Du skulle alltid ha en trettisjua, aldrig en sjutiofemma. Som någon sorts kontroll. En gång drack vi tillsammans. Du pratade om solidaritet: ”Det är vad de viktiga sångerna handlar om.” Vi var i parken utanför Systemet. Alla hälsade på dej, men du puttade bort mej till bakom stationen som fortfarande låg i centrum då, du trodde att ditt drickande var en hemlighet, detta var enda gången offentligt, men vi gömde oss ändå, vi satt på bänken mot väggen, solen i ögonen från industriområdet där varvet var nerlagt, ”de handlar om solidaritet …”
   ”Vadå?”
   ”Jonte, jag kan inte förklara …”, du hade nog druckit en trettiosjua redan, ”du måste lära dej själv, lyssna på sångerna och förstå …”
   Sen dog du. Och jag satt på kåken. Och den rödhårige Killor spöade mej i duschrummet.
   ”Du ska läsa Jan Guillou, Ondskan”, sa han och slog mej på örat. ”Då kanske du fattar!”
   Jag blödde. Det blev ljusrött i duschvattnet. Sen kom en vakt.
   ”Sten”, det var alltid efternamn, aldrig nära. ”Du har telefon.”
   Det var pappa i en lur i ett sterilt kontorsrum. Det rann blod från örat. Ingen frågade om det.
   ”Ja … far … farfar har dött …”, sa pappa, en röst som sög inåt, en rädsla att vara den sista, en son i fängelse.
   ”Begravning …”
   ”Du behöver inte …”
   ”Jag vill”, sa jag, det fanns så många tårar som inte kom ut, ”jag måste komma …”
   ”Det var ju väntat … det är sorgligt … det är en lättnad … han mådde inte bra … han var inte sej själv …” Orden vi ville säga.
   ”Jag får nog permission …”
   Och det var den kvällen som vi satt i teverummet, femton interner, kollade på Twin Peaks, som Killor kallade Tvillingkukarna, och nästan alla skrattade, inte jag, sen nyheterna, tidigt 90-tal, Irakkriget, alla bomber över oskyldiga civila, oskyldiga soldater och Killor började skrika om senapsgas igen.
   ”Jänkarna borde hälla senapsgas över hela jävla arabskiten!” Plastmattorna. Mackorna i servetter i kylskåpet, det serverades ingen kvällsmat, vi penslade leverpastej och svettig ost under lunchen, picknick bland plastmattorna på kvällen, nån prickig korv, inga grönsaker.
   ”Man häller inte senapsgas”, sa jag, ”det är en gas, man häller inte gas!”
   ”Vad sa du”, sa Killor och reste sej. Alla andra höll käften. ”Du har fel, Filosofen, du har helt fel, jag vet allt om världskrigen …” Hela han var härdad. Jag kände hur han darrade. Jag kanske hade fel. Jag visste ingenting om krig. Men jag tänkte på dej, farfar, allt jag aldrig fick veta om rallarslagsmål och dansbanor, vad som rörde sej i ditt huvud, vem var farmor i ditt huvud, när du snubblade på henne under dansen, det svämmade över i mitt huvud och jag mindes den enda gången jag var på boxningsträningen med scouterna, den enda gången jag var med scouterna: ”Slå igenom slaget, när du träffar, slå igenom”, sa tränaren som bar bandana och gick på speed, vi kom att bli vänner några år senare, han räddade mej då, han räddade mej nu, ”slå igenom universums vägg, handen ska vara hårt knuten, in med tummen, krossa allt!” Det var en utmärkt teater.
   ”Vad sa du”, sa Killor. Han stod verkligen nära. De andra hade bildat en ring runt oss. Jag tog ett steg bakåt, som sats, jag hade inget val. Smack! Jag slog rakt igenom. Han bara föll och sen hände inget mer på en stund. Sen reste sej Killor, skakade som nyvaken på huvudet, nickade kort mot mej, hans små ögon, satte sej. ”Då slapp man Tvillingkukarna”, sa Killor och log mot mej, vi rökte cigaretter, jag var rädd. Sen var det teve igen.
   Och jag vet att du inte visste varför jag hamnade i fängelset, det var några skitgrejor, en rattfylla och en totalvägran, man samlar på sej, att jag var pacifist, jag hade nästan aldrig slagits. Men ibland vänder sej stigen. Det vet ju du.
   Som när du inte kunde komma uppför trapporna. Hur du var full och fick in huvudet mellan trappräckets små stavar. Hur du inte kunde komma ut. Hur du var fast och började skrika, hur du var alldeles fast.
   Grannen Kerstin kom ut.
   ”Vilket liv du för”, sa hon, hon hade kortklippt hår och glasögon, jobbade som kallskänka, ”jag kallar på John, han sover, men … John!” John var mekaniker på varvet. Han hade en bågfil, han gned i en halvtimme. Han fick loss dej. Det blev en avgift till Landskronahem senare. Du tackade John.
   ”Du hade gjort det samma för mej”, sa John, då hade du nyktrat till, luktade sur svett och varmt järn.

4.
”Pliten berättade om din farfar, det är lugnt”, sa Killor nästa dag. Han hade en blåtira. ”Det är lugnt, vi ska spela poker ikväll, några har fått tag på hembränt, du kan vara med, det är lugnt, men inte en gång till, då dödar jag dej …”, sa han och skakade min hand. ”Jag hade fel, min farsa körde lastbil, han var intresserad av böcker, han är död nu … bra punch …”, sa Killor och rörde sin blåtira. ”… ja, och av vapen och nazister …”, sa han, och log sådär som jag inte förstod. Jag kunde inte sova utan piller den natten heller.

5.
Du vet den där rostiga spiken, farfar. Som stack in en bit i min fot, när jag gick på den lilla strandremsan nedanför stenarna. Du gick ovanför på stigen. De har byggt tjusiga hus där nu, farfar, och en riktig cykelväg, stormarna brukar dränera den på höstarna och januari. Allting faller och äts upp av havet. Pappa bygger små murar som ska rädda honom.
   Den rostiga spiken från en ilandfluten planka. Jag skrek.
   Du tog dej mödosamt nerför stenarna. Drog ut spiken.
   ”Foten i saltvatten. Foten i saltvatten”, sa du och hjälpte mej, blötte ner skorna och kavajärmen, nästan bar mej sen. ”Nu måste väl farmor ha kommit hem”, sa du, farfar, ”Du får vara Helan, du får ge mej en lavett”, sa du och försökte gå så roligt som Halvan gick.
   ”Jag vill vara Chaplin”, sa jag, och du gick och gick och jag skrattade genom tårarna, såg dej gå mer och mer konstigt. ”Farfar, bär mej!”
    ”Ja, Chaplin, så klart”, sa du, med alla kvällarna på Verdandi när ni försökte spela teater, skingra molnen och slagen, ”klart att du ska vara Chaplin”, sa du. Och sen bar du mej verkligen en bit och jag undrar om du minns, när du fyllde sjuttiofem, att jag gav dej Chaplins självbiografi, i danskt billigt band, på danska, som jag hittat i ett antikvariat i Köpenhamn, då när jag bara gick omkring, på gatorna, på bodegorna, på badhusen ibland, knarkade och drack, försökte skriva gripande noveller om människor jag älskade, längtade efter Sagas bröst som jag aldrig kunde nå, tänkte tillbaka, historien, farfar, jag hade kunnat köpa tre bärs för den boken, men jag köpte den till dej, läste du den, om friheten, att säga stopp, och att stå emot.
   Spiken i foten. Du orkade inte bära mej länge. Du försökte skoja:
   ”Du kan väl vara Helan!”
   ”Jag vill inte vara Helan, han är inte jag …”
   ”Ibland måste man låtsas”, sa du, farfar, och vi gick bort från hamnen och havet, mot konditoriet, ”men ibland måste man låtsas …”
   ”Jag har ont i foten, du liknar ju Helan, du behöver inte låtsas …” Och du la din hand på mej. 
   ”Nä nä, min påg, nä nä”, sa du och höll en hand på mej, ”tror du det, att man inte behöver låtsas, nä nä … vill du ha en mazarin?”
   Och vi satte oss på varsin stol. Kaffe och citronläsk. Det var gråsparvar utanför det stora fönstret.
   ”Hur var pappa när han var liten”, sa jag och det gjorde mindre ont i foten, dina ändringar i ansiktet, som glädje som värme som ilska, som: Jag fattar inte ett skit vad du vill ha.
   ”Det minns jag inte”, sa du, ”nu har nog farmor kommit hem”, sen hade du rökt klart och vi gick hem, jag haltade, mamma och pappa var i Portugal. Jag ville ha värme.
   ”Det gör så ont”, sa jag, jag ville ha lugn.
   ”Ja, det gör ont”, sa du och vi kom hem, det luktade annorlunda.
   Och farmor: vojne vojne, hade just satt på potatisen.
   ”Olof! Vad har du gjort med pågen!”
   ”Äh! Han mår bra, svansar runt …”, sa du, tog ditt förstoringsglas och dina korsord och stängde dörren, och din längtan.
   Det blev någon stark sprit, i mitt sår, och i ditt sår, farfar. Senare åt vi pannbiff. Men det var den där rostiga spiken.  Du la en arm om mej sen, vi såg något på teve som jag glömt. Jag kommer bara ihåg smärtan och närheten.
   ”Min far …”, sa du, farfar, ”min far …”. Sen försvann allt i någon fluga som flög förbi, något som distraherade dej, någon jävla kartong som stod fel, en ensamhet. Och att kvällen obönhörligen kom, denna rädsla att inte kunna sova.

6.
Du är död, farfar. Min mamma fyller år. Jag ska ta tåget tillbaka till Malmö med mina barn. Jag kramar faster Sofia. Hon är så glad. Hon pratar om Crazy Fred. Han är också död. Det är så mycket som du inte vet.
   ”Kan du inte spela en sista sång, Pelle”, säger faster Sofia till min pappa, ”det hinner ni väl, Jonte?”
   ”Jo …”
   Pappa sätter sej vid det ostämda pianot. Han hör sämre nu. Men sjunger Omkring tiggaren från Luossa rent och klart, jag och faster Sofia sjunger med. Barnen kråmar sej. Jag är spiknykter, men gråter stilla ändå.
   Sen kör pappa oss till stationen. Tåget är försenat. Jag vill dricka men låter bli. Tar mina lugnande piller.
   ”Varför grät du, pappa”, säger min yngsta dotter på perrongen, ”jag såg att du grät …”
   ”Ja, du … för att jag älskade min farfar på nåt konstigt sätt, för att min pappa sjöng den sången för mej”, säger jag och det ska komma ett tåg snart, ”vi sjöng den tillsammans, jag trodde att det var hans och min sång, men det var hans och min farfars”, säger jag och det är en kedja, Lina tar sin lillasysters hand, och jag tar bådas, vi står i vår ring, och tåget är inte försenat och nu kommer det in på perrongen och vi har fått godis av mamma och jag klarar av att inte dricka bort min sorg.
   ”Pappa, man kan gråta för så mycket … jag brukar vara rädd för monster …”, säger min dotter, hon ska fylla tio, så mogen och neurotisk ändå, när ska jag berätta om sjukdomen som rinner genom släkten, rinner den till mina döttrar, tar flödet någonsin slut. Alla vakna nätter och missbruk.
   ”Nu kommer tåget”, jag tar hennes hand, jag önskar mej starkare piller, jag önskar mej en stund av lugn, som när jag var helt bombad på din begravning, farfar, sköterskan i fängelset hade skrivit ut piller, jag var ju i sorg, hur jag sög in Ave Maria, det var det vackraste jag hade hört, nu dunkar tåget hem till Malmö.
   Imorgon ska jag åka till Stockholm.

7.
Du undrar väl varför jag berättar, farfar. Särskilt som du är död. Det är mer än tjugo år sen.
   Det är tåget som står stilla. Och utanför regnar och blåser den sista dagen i maj. Jag är på resan fortfarande, att hitta ett fungerande liv. Jag längtar efter något som kan lugna mej, utan sprit eller knark. Att vara lugn och fokusera tankarna, att ligga i något mjukt och njuta.
   Men det funkar inte så.
   En halt man kliver på. Han bär tjocka smutsiga kläder.
   ”Det är tråden som brinner”, säger han och sätter sej bredvid mej, han ser ut att vara hundra år. ”Det regnar för lite …”, sen faller han ihop. Jag tror att han dör. Men han vaknar till i Linköping och kliver av. Jag har minnen från Linköping. Från stationens bar. Men jag stänger av.
   Så jag skriver och lyssnar på när Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, sen Thåström. Jag fastnar i det som många tycker är sentimental dynga, eller gammaldags.
   Men jag trivs här.
   Sen kommer en låt med Joy Division, Love will tear us apart. Det är den vackraste sång jag vet. Jag tror inte att du hört den, du hade kanske förkastat synthen och gitarren, men du hade nog känt smärtan.
   Nu kör tåget igen. Nu slutar regnet regna.
   Det är spårarbete och omvägar och jag åker genom Bjärnum, där mamma växte upp. Du och mormor kom aldrig överens, en massa grymtanden och hon var frisör men ville alltid stå över.
   Jag tänker på dina flaskor och dina gator i Landskrona. Jag tänker på allt jag inte vet. Men, alltså, farfar, jag såg dej, när jag var tolv, jag såg dej …
   Jag brukade cykla förbi den där bänken utanför kyrkogården där du ligger nu. Det var en sån här dag, vår med snabbt regn och snabb sol, upp och ner. Du och dina bänkkompisar. Jag sitter också på bänkar. Jag såg dej när den rakade mannen som kanske var tjugofyra och stor, med kängor, sparkade på en hund. Där fanns duvor också, han sparkade på dem, han sparkade på allt, det var en grå symfoni i skyn, mörkare och mörkare moln, hårdare vind. Det var som klassisk musik som tornar upp mot crescendo, vi hatade klassisk musik, farfar, du och jag, det var pappas tonårsrevolt, kyrkorna och de sköna rena tonerna, men du reste dej och gick fram och pratade som en visa till den unge mannen, du var nästan sjuttio. Jag såg dej, farfar, rätt småtjock i kavaj och tydliga glasögon, la en hand på hans axel och talade lugnt, men han sparkade mot hunden igen och hunden spydde blod, hur du slog, som någon sorts solidaritet, mannen föll inte, men liksom vaknade upp och gick därifrån. Du slog rakt igenom. Som att spränga sej ut från korridorerna. Som någon sorts solidaritet.

Friday, June 30, 2017

Cyklar - del ett

Vi kom till Halmstad. Det blåste. Vi checkade in på hotellet med bar och nattklubb. Jag hade glömt att Halmstad är sommarstaden med den vackra naturen men tvivelaktiga smaken, att det var midsommarhelg. Människor alldeles för unga för att bo på hotell utan föräldrar. Vi uppgraderade rummet för att slippa stök. Vi är över fyrtio, jag är ju nästan femtio. Du måste tänka på vinden. Du vill ha motvind bort och medvind hem. Helst ingen vind alls, men så har jag inte levt mitt liv. Men vi cyklade till Tylösand. Jag berättade om mina minnen. Det har blivit rätt många här. Motvind. Från Hotell Mårtensson, Husbands, Janne Bark och Lasse Lindbom, till Per Gessles Hotell Tylösand. Och blåsten. Det är sanddynerna och den fantastiska stranden, att gå och gå, att vara lycklig och känna någon sorts hemma, annars är livet i Tylösand dött i min värld, den fåniga restaurangen. Förutom golfbanan. När man cyklar ser man hålen genom hålen mellan träden, jag saknar golf, vi stannade vid klubbhuset, jag saknar inte människorna, jag saknar känslan och spelet. Och blåsten. Det salta vattnet. Men en sorts ordning i det vilda, som att Tylösand inte kan släppa loss på riktigt. Tillbaka i Halmstad åt vi lax. Vi är vår värld. Såg två bra tyska serier. Och lite godis. Hittade till slut morgontidningar till frukosten, bland bakfulla amatörer. Men söndag, nu åker de väl hem. Sen gjorde vi oss klara, vatten och bananer. Vi skulle cykla till Trönninge, och vidare mot Påarp där huset jag upplevde nästan fyrtio år, är sålt och rivet. Ut i vinden … (fortsättning följer ...)

Tuesday, June 27, 2017

Rapport från en cykelsadel

Vi vaknade den tredje morgonen i Halmstad. På Hotell Mårtensson, stor bild på Janne Bark och Lasse Lindbom i foajen, The Husbands, om ni minns. Vi har gjort dagsutflykter i tre dagar, Påarp, Laxvik, min dåtid i vinden och vågorna. Jag ska berätta mer om det en annan gång. I lördags hördes Gyllene Tider från varje öppet förfestfönster. Vi har bastat och badat. Cyklat Prins Bertils stig. I förmidddags skulle vi vidare till Värmland, två tågbyten, tajt schema. Och punktis. Och vi är stadsbor, vi kan inte laga en punktering. Detektivarbete. Till slut fick vi en snubbe i Kil att hålla öppet extralänge. Varmare här, värmlandssola. Nu ska vi till ett hus i skogen utanför Arvika.



Tuesday, June 20, 2017

Om alla vägrar gå ut i krig

Hur kriget ser ut förändras. Men det är fortfarande samma sak. Hat och indoktrinering och lögner. I många fall ekonomisk vinning. Om alla hade vägrat gå ut i krig, hade vi sluppit alla krig. Jag minns när jag vapenvägrat och var i Helsingör med Windys lumparpolare, att någon sa att jag svek mitt land. Vilket jävla skitsnack. Jag torkade rövar och bytte stomipåsar för trettio spänn om dagen. De smällde pengar när de lekte krig. Om alla hade vägrat gå ut i krig, hade det inte funnits några krig. Om inte västerlandet varit så makt- och pengakåta, hade vi sluppit imperialismen som fortfarande är betydande för människors tragedier och krig. Och religionen. Och stammarna i Afrika, ja, visa gärna respekt för dem. Säger du. Har vi inte kommit längre? Allt annat förändras, varför inte dessa maktmäns kåthet för krig, att leka med hundratusentals människors liv, men aldrig riskera sitt eget, men aldrig döda eller bli dödade på riktigt. Jag är också rädd. Men jag väljer pacifism. Och de som verkligen varit i krig, alla ni macho- eller pliktpojkar. Eller om ni är äventyrare? eller bara felinformerade gossar? Jag avundas er inte. Beundrar er inte heller. Människor som väljer vapen är alltid fel för mej. Det är själva grunden till de flesta problem. Detta med ära och göra gott, jag tror inte på det. Jag tror på fred utan vapen. Jag tror på fler kvinnor vid makten. Ja, säger du, soldater gör mycket gott. Ja, säkert. Men om alla hade vägrat att gå ut i krig, hade vi sluppit mycket nöd. Om inte svarta (och vita och andra färger) amerikanska pojkar varit så fattiga, om de inte hade behövt lyssna på soldatagenters bullshit och lögner om ett bättre liv, om ont och gott. Hade vi sluppit hämnd och död och hat. Nu kommer de nya, muslimska pojkar som får öronen fulla av samma lögner och löften. Kriget förändras men är samma. Och muslimhatarna som bränner men aldrig kallas krigar eller terrorister. Hur vore det om vi skippade patriotismen och skillnaderna en smula, och såg världen som en helhet? Det är alltid död, och oskyldiga civila. Så har det varit länge nu, sedan civila började skadas i krig (mer än förluster av nära och kära, som det alltid har varit, och stor fattigdom för att krigsherrarna skulle ha allt) under 1900-talet. Nu går snart sista tåget, och krigstågen har hittills inte varit så lyckade. Så kanske är det dags att prova något annat. Nu går snart sista tåget till ett samhälle av solidaritet. Om alla vägrar gå ut i krig, slipper vi krig. Det är så enkelt.

Sunday, June 18, 2017

Never never

Av olika anledningar har jag hamnat i 80-talet idag. Tonåren. Baden idag som en vuxen man. Men jag plaskar som ett barn. Det är väl sej likt. Det är så skönt i vattnet idag. Det är där vi möts bäst, min äldsta dotter och jag. Allt man ville men inte fick, några grejor man snodde åt sej ändå. Jag kan inte sluta tycka om, jag kan inte sluta älska, solen när den går ner bakom Danmark. Det värker både bra och dåligt i mej. Jag cyklar mina olika gator. Jag cyklar en omväg. Jag badar igen. Jag ringer henne igen. Jag minns när jag cyklade in till LA-city och såg Ghost Busters, ensam. Hur jag letade. Ett torg med människor, ett tomt torg. Jag försöker fungera på olika plan. Jag lyssnar på den här:

Monday, June 12, 2017

Du går i dina gummistövlar

Du går i dina gummistövlar. När sommaren är här igen. En vattenspridare som en bläckfisk. En vattenspridare sprider regn.
Jag halkar i ångesten.
Vi pratar om bläckfiskar. Att ha så många armar.
Det är när vi badar. Det är när jag flyter. Men när du studsar med din boll. När livet blir mindre svårt.
Att ha så många armar.
Det är när jag dyker. När jag slutar andas en stund. Det är vissa meningar hos Per Hagman. Som jag vill recitera för dej. Det är något jag försöker förklara.
Du väljer att bära gummistövlar. Jag respekterar dej för det. ”Men finns det inget du vill göra?” ”Jag vill bara äta pölse.” Jag respekterar dej för det.
Men jag tvingar dej till badflotten. Vi har köpt en regnbågsfärgad boll. Och din skimrande syster. Och skimrande du. Det har blivit nästan varmt i havet nu.
Jag är så trött på ångesten. Du har så långa armar.
Jag vet jag borde sova. Jag vet jag borde stanna. Jag vet ett gatukök bort mot Kroksbäck. Han jobbar där på kvällen. Jag cyklar dit ibland. ”Du vet, Jonte, jag måste ha cash.” Annars slipar han glasögon. Jag ser så dåligt nuförtiden.
Det är ett dis när åskan försvinner. Det är något skönt när blodet rinner. Det är ett skott i min vänstra arm.
Det är något jag inte förstår. Jag känner blodet i mina tarmar.
Det är varmt när allting brinner. Att ha så många armar. Jag ligger här och rinner.
Du går i dina gummistövlar. När du studsar med din boll. Jag tror vi cyklar mot havet nu. Ditt envisa underbara du.




Linnégatan, natt, juni 2017

jag tuggar mina händer
jag drömmer om allt som fanns
mina barn är snurrande solar
mina barn är ingen reklamfilm
jag försöker laga mat som de gillar
mina barn är dessa jävla morgnar
tjat om mat och kakor
jag minns deras tunga blöjor
jag minns när hon ramlade från stolen
min ena dotter ritar saker jag aldrig förstår
jag minns när hon ramlade från stolen
min andra dotter färgar sitt hår
det är en kärlek och en stolthet
hon på en egen väg
men kom alltid tillbaka hit
klockan är två på natten
någon enstaka bil
några ensamma raketer
jag minns när hon ramlade från stolen
ett flygplan dyker uppåt
det iskalla i det fallet
att bada med era skratt
jag är så rädd att drunkna
ni är livets vatten, ni är vatten
jag minns när hon ramlade från stolen
ni får mej att aldrig sjunka


Sunday, June 11, 2017

Cykla till Klagshamn

Jag skulle egentligen in till stan men cyklade en omväg, och bara fortsatte. Jag brukar alltid cykla från Limhamn till badet eller Centralen eller till Möllan, jag brukar ta omvägar, bort till Kirseberg och Värnhem. Jag brukar cykla förbi huset där hon bodde. Känna in den känslan. Kyrkogården vid Industrigatan, Norra Grängesbergsgatan. När jag simmat i Hyllie brukar jag cykla genom Kroksbäck och upp mot Lindängen. Men igår cyklade jag alltså genom Bunkeflostrand och vidare, den härliga Badstigen i Klagshamn. Det är som en gömd hamn där. En gömd badplats. Och det är kanske så de vill ha det. Jag orkar inte dra något politiskt kring det. Bara att det är sjyst att äta varmrökt lax och titta på ett hav i en hamn. Och att bada. Och att cykla och lyssna på kassettband i freestyle. Old school, liksom, helt naturligt.


Friday, June 09, 2017

Innan jag lugnt somnar in och dör

Jag är inte så förtjust i döden. Varken min egen eller andras. Jag kan hänföras av döden. Jag kan grotta in mej i kvällstidningsfrågor, "vad betydde han för dej?" Som med Gösta Ekman. Jag vet rätt mycket om Gösta Ekman. Jag kände aldrig honom. Jag vet rätt mycket om ångest och rädsla. Jag vet egentligen ingenting. Fast ändå. Om man har varit i de drömmarna. Om man har skakat i verkligheten. Jag var rätt nära döden. Jag vaknade i en tunnel. Jag var alldeles lugn då. Det fanns andra som grät för mej. Jag tänker på fotbollsspelare. Hur de koncentrerar sin intelligens. Jag tänker på fotbollssupportrar, hur de sparkar och ingenting minns. Jag har en biljett till Halmstad. Vi ska försöka en gång till. Vi ska reclaima Halmstad, vi ska få staden att göra vad vi vill. Jag levde en barndom där, jag levde mina tonår och mer. Det var min oas och min dröm. Jag ska tillbaka till Påarp, till vårt rivna skraltiga hus. Jag måste visa henne vägen ut. Jag måste berätta alla minnena. Hon måste få veta vem jag är. Jag ska tillbaka till myrorna. De har ätit upp mina släktingar, jag tror att det finns något kvar. Sen måste vi till Värmland, där hon har en historia. Vi måste göra allt nu. Vi måste gjutas i fast betong. I höst ska allting förändras, som det alltid gör. Jag ska skriva klart tre böcker. Jag vill skriva många fler, innan jag lugnt somnar in och dör.

Tuesday, June 06, 2017

Per Hagman är bra

I blåsten utåt tar jag mitt första junidopp, kallare än maj. Tänker på mina ensamma resor. Inte ensamma som i sorg. Att det är skönt att vara själv och promenera. Ibland känner jag igen mej i Per Hagman. I blåsten på bänken efter badet läser jag ut hans senaste bok, Allas älskare, ingens älskling. Den är bra. Den har sina toppar och dalar. Den är Per Hagman. Den är Sverige och södra Europa. Den är norra Afrika. Den är en samtidskommentar. Den är ett eget språk med egen melodi. Den är Ulf Lundell. Tänk att de skulle gå och gifta sej, tänker jag, så oväntat ... inte alls oväntat, tänker jag sen, bilar och tåg och flygplan, på väg där Norden möter Europa. Härliga pojkar som blir män och gubbar, fortsätter leva.


Monday, June 05, 2017

Adjö

Tänkte berätta nåt om att bada. På ett litet friluftsbad när det regnar. Tänkte berätta en fin historia, med olika in- eller utgångspunkter. Tänkte att någon kanske skulle säga: Tjoho! Eller i alla fall: hej.
Men stoltheten tar över. Varför ska jag anstränga mej. Varför ska jag berätta historier för stumma. Marknadskrafterna vinner mark. Marknadskrafterna tar över. Jag har inget behov av detta, i alla fall inget stort.
Jag är trött på att berätta för slöa öron och tysta munnar.
Adjö.
Jag kommer kanske tillbaka när det är viktigt att sälja (ha ha).

Magasin 3


Vi cyklade till Magasin 3 i Frihamnen. Jag gillar det det stora fältet som är Gärdet i det trångbyggda, ständigt nybyggande Stockholm. Och kungarna och hertigarna och deras hästar måste rastas för att skjuta ikapp hjortarna i Stora skuggan, herremännen, skjuta ihjäl hjortarna. Det är en rätt trist plats, men kul att den får finnas. Det finns nog många pengakåta byggherrar som vill gräva ner sina klor där. Nu stannar tåget igen. Jag brukar inte klaga på förseningar, men de senaste veckorna har varit lite för mycket, kulmen när jag kom hem halvtre på natten för ett slag sen. Magasin 3 alltså. Tony Oursler är någon sorts pionjär inom videokonst, och han har säkert betytt mycket, men för mej var han bara rolig, kanske lite krystad, alltså att det inte stannade kvar på något gripande sätt, som en gedigen deckare (typ Pelicanos). Utanför: ett matsjapp för polackerna som lastar containerfartygen, hamburgare och pommes frites. Sen gick vi genom ett tungt skynke neråt. Där var Gunnel Wåhlstrands tuschtavlor. Alltså små fotografier som hon målat stora, ca 140/170 cm, som att man kunde gå in i stillheten, och hotet, och det förgängliga. Och de liven på fotografierna, det öppnar upp bakom, det blir väldigt stort. Och tanken på arbetet bakom. Ja, det träffade, det varade, det varar än. Magasin 3 stänger efter nästa helg. Är du i Stockholm innan: ta dej dit. Och de andra magasinen, Banankompaniet, fyllda av sågspån och femtonåriga sjösjuka pojkar som aldrig fick tågluffa.. Och de stora båtarna. Den här blandningen av gammal hård plåthet och nya tidens konst i ytterområdena.

Tuesday, May 30, 2017

Vad folket vill ha?

Landskronakarnevalen verkar pusha fram sej själva nu. Eric Gadd och Larz-Kristerz kommer, spännande, och Joddla med Siv, och Prebens pågar. Håll i langoshattarna. Och om du saknar skånska litteraturskapare som överpresterar till underbetalning. Eller litteratur överhuvudtaget. Skyll inte på mej. Jag har kontaktat karnevalsledningen med idéer men de var inte intresserade. Och var tar Pelle Ossler vägen varje år? Kära karnevalsarrangörer: Det finns människor som är intresserade av smalare kvalitet. Man kan vara i extas utan att studsa och hoppa till imbecilla texter framförda till träigt komp. Man kan få långvariga kickar av en vacker mening. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men vilken ängslighet, herregud!

Sunday, May 28, 2017

Mors dag

Det har funnits stunder då jag varit arg på min mamma. Man kan inte vara överens om allt. Ibland onödigt. Oftast onödigt. Jag var bara tjugoett när jag hamnade i fängelset. Det var mitt eget fel, min egen räddning, frisören som klippte mej i duschrummet, den förste sen morfar dog. Morfar var frisör, mormor också. Annars klippte mamma mej. Mamma hyrde en teve till mej, i det rädda lilla rummet i Stångby, den öppna anstalten, fängelset, cellen med galler för fönsterna, och alla de hårda killarna, det var inte hon som dömde mej. Jag var givetvis inget perfekt barn, men jag kunde känna, för mycket, mamma, när vi lyssnade på radio tillsammans, om skånska orter och ord, när jag hade sovmorgon, när vi hörde på Mamma Mu, jag var tonåring då, men så barnsligt förtjust, och skivorna jag fick köpa om jag sparade kvittot, alla skivorna som formade mej. Och nu går åren. Och du är nästan åttio år. Hur du går och går, hur du stark som en fura står. Det är smärta och sår, men också glädje. Det är så mycket glädje. Alla samtal, alla skratt, och några tårar. Att vi kan vara varandra, att jag får vara mej själv. Hej, mamma. Heja mamma.




Wednesday, May 24, 2017

När någon du inte känner dör

Nu tackar vi inte. Nu är vi rädda på kvällarna. Du skrattar. Och koriander mellan dina tänder.
Det är spräckta skärvor på sommarön. Vi trodde att vi kunde ro till lugnet. Sen kom lastbilarna.
Det är alldeles samma oro. Hur ska hon kunna behålla det ansiktet. När huden är sönderbombad. När årorna spräcker sjöns spegel.
Nu kommer lastbilarna. Och bomberna.
Hon berättade i torsdags. Om bomberna i Irak. Skolan där hennes syster blev sprängd.
Nu tackar vi inte för vår födsel. Det är händerna i raset. När en sten knäcker en arm. När handen sjunker i havets djup.
Och koriander till tomatsalladen. Och någon bränner grillen. Hur ditt leende blir alldeles svart.
Nu tackar vi inte. Och ingen behöver tacka dej. För du gör ju ingenting. Dina gamla årgångsviner.
Vi sjunger samma gamla sånger. Vi har raderat ordet ånger. Vi har lärt oss ordet förstör.
Såg du den sista krusningen på ytan. Hur havet sa tack och hej. Som en stillsam utandning. Du skiter i vilket. Det är så du känner och känner. När någon du inte känner dör.


Monday, May 22, 2017

Kajakpremiär

Vi gick ner i källaren och hämtade den otympliga kajaken, sexton kilo ouppblåst. Vi tryckte ner den i cykelvagnen, och paddlarna och insatsen att sitta på. Och pumpen. Sen cyklade vi iväg och det blir grusväg ganska snabbt, ner mot Brunnsviken, fåren och de ganska gamla kolonistugorna. Stilla och pittoreskt, fast man hör motorvägen och pendeltågen, så det blir aldrig helt stilla. Lite kajakrädd men vi pumpade upp och jag gav mej av, det är en härlig känsla, att glida tyst, när paddeln klyver ytan, fåglar som dyker långt under vattnet. Jag kan ju inte tekniken, jag är inte stark, men jag kan njuta ett slag, det räcker. Och de bästa kajakdagarna ligger absolut framför oss, tänkte jag när jag satt på en bänk och väntade på henne, läste Ryan Gattis, Sex dagar, en stafettroman om kravallerna i LA -92, mycket bra och inträngande, inkännande. Sen bar vi upp kajaken till kolonistugan som är tillfälligt båthus.


Pride i Bergshamra


Jag kommer upp från tunnelbanan i Bergshamra, kommer upp till musiken och regnbågarna och en GB-gubbe som delar ut Piggelin. En blandad publik. Jag stannar ett slag, sen går jag mot lägenheten. Vid anslagstavlan utanför pizzerian finns en lapp om Pride, under finns en annan lapp. Den är skriven av "en kristen man som inte vill att du ska hamna i Helvetet", det är en uppmaning till alla att sluta bedriva otukt, det vill säga: inget sex utanför äktenskapet, inte ens sambosex, absolut inte homosex. Min första instinkt är att riva ner lappen. Men, den kristne mannen har inte skrivit hårda ord, han har skrivit ur en oro, och en omtanke och en djup känd tro. Han har väl rätt att framföra sina åsikter. Sen att jag tycker att hans åsikter är befängda, är något annat. Men jag tänker mej en ensam man, grubblare, ja, väldigt ensam, som har lagt ner mycket tid för att sprida sin hjälp, lagt ut bibelcitat och tipsat om böner och passager i Bibeln. Han ser sej kanske som en Messias som ska rädda mänskligheten, går runt i natten och sätter upp lappar. Jag fastnar i Barbro Hörberg: "Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till". Och utanför blir hålen svartare och djupare.