Wednesday, April 19, 2017

Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore

Jag köpte en ny cykel. Jag är ingen rik man. Två cyklar har blivit stulna på ganska kort tid. Gång på gång har jag återvänt till min sargade Skeppshult från 2003. Den har varit en oberäknelig vän. Ständiga problem. Vi rostar. Men den har alltid funnits. Stått under bar himmel i regnet och väntat. Så igår missade jag ett tåg och cyklade och cyklade och fick ont i häcken och pungen. Men ekonomin är hyfsat stabil, med mina mått mätt. Den ser inte ut så att jag får en hygglig lön varje månad. Men jag offrade en månad i vintern för att kunna cykla. Jag köpte en Skeppshult igen. En svart igen. "Den är mycket prisvärd", sa cykelhandlaren, sen pratade han om former: "som en våt kvinna i havet, som ... linjerna, och det blänker, det skimrar ... ja, alltså till priset av en Monark, men med Skeppshults kvalitet, det är ett härligt väder ..." "Då kanske en cykelkorg ingår?" "Nej, tyvärr." Men jag pratar alltså om att våga. Och att kunna. Att kalla sej fattig, men ändå kunna köpa en cykel för flera tusen. Då vet man fan inte vad fattigdom och utsatthet är. Jag köpte ett extralås också. Jag måste våga ge mej av igen. Parkera var jag vill. Utan oro. Vi ska på cykelsemester i sommar. Från Trelleborg till Simrishamn. Och sen attackutflykter. Hon har köpt ett tält och ett gasolkök. Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore.

Monday, April 17, 2017

Poesi på Limhamns bibliotek, 24/4, 18.00

Jag började skriva deckarnoveller när jag var nio. De var svårt påverkade av Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna.
Sen började jag och Windy att lyssna på Noice och Dan Hylander. Vi började skriva låtar.
Sen blev jag tonåring och förälskad och osäker. Då skrev jag diktsamlingen Olyckligt kär.
I femtonårsåldern började jag intressera mej för politik, lyssnade på Nationalteatern och Björn Afzelius. Då skrev jag diktsamlingen Ung rebell, som handlade guerillarörelser och apartheid, och även en dos olycklig kärlek.
Detta skedde i Borstahusen, Landskrona. Men jag hade redan börjat besöka vänner på Sunnanväg i Limhamn. Kommit in på KB vid Erikslust med falskt leg.
Sedan gick åren, dikterna försvann. Jag fortsatte skriva låtar. Jag inledde flera romaner men kom aldrig fram. Det var så klart en osäkerhet i stil. Man måste träna och träna. Och jag tränade. Men det handlade också om tonåringens osäkerhet. Att inte kunna gräva djupare. Att behöva hålla uppe en fasad.
1992 var jag 23 år. Min tjej hade just lämnat mej. Efter en katastrofspelning på Teckomatorps pizzeria, fick jag sparken från bandet jag spelade i. Allt var över.
Dagen efter satte jag mej på Akropolis i Landskrona. Och skrev och skrev. Grät ner i öl efter öl. Jag var patetisk, kanske, men jag skrev rakt från hjärtat. Och jag hade hittat en hyfsad stil som var min egen.
Jag gick på folkhögskolor, skrivarlinjer. Vi hade uppläsningar. Jag skrev på noveller och romaner, men tyckte om att uppträda. Så jag började skriva dikter igen, inte för böcker, bara för livepublik.
Jag flyttade till Malmö 1994. Jag gav ut romaner, dokumentärböcker, en deckare, en novellsamling. Kring år 2000 slutade jag att framträda med dikter.
I december 2016 gav jag ut min femtonde bok. Min första diktsamling! Jag letar efter halsband. Egentligen hade jag bara tänkt sätta ihop gamla dikter, en sorts samling med tidigare outgivet. Men jag började skriva nytt och Jag letar efter halsband blev helt ny istället för gammal. Det är berättande dikter från Landskrona igår och Malmö idag.
På måndag, 24/4, 18.00, kommer jag till Limhamns bibliotek. Mitt huvudbibliotek sedan jag flyttade till Limhamn 2005, för att berätta om Jag letar efter halsband samt läsa ur den. Det är gratis, ingen föranmälan krävs. Så trilla in, vetja. Välkomna.
Recension i Sydsvenskan
Recension i Skånskan
(Det går bra att köpa boken av mej också, 100:- plus ev frakt. Kontakt: jb23@spray.se. Det finns andra böcker, t ex Mord som bl a utspelar sej i Limhamn och på Möllevången.)


Hur hennes händer enkelt når grenarna

Det här måste handla om grenarna. Hur hennes händer precis inte når dem. När vi glider fram på rygg. På botten av en kanadensare. Vi glider just under bron. Det är alldeles mörkt. Tänk om vi slutar glida. "Varför heter det kanadensare." Hennes röst far fram och tillbaka. Vi glider just under bron. Jag försöker resa mej upp. Jag slår huvudet i bron. Vi kommer underifrån. Vi kommer ut i ljuset. "Pappa du är alldeles röd." "Det är bara lite blod." Nu sitter vi igen. Hennes händer nästan når grenarna. "Varför heter det kanadensare." Och jag berättar om björnar och lax. "Och vattenfall." "Här!" "Nej. Inte här. Här är allt lugnt." "Kan vi börja paddla nu." Det finns inga fler broar. Det finns bara öppet hav. "Ja. Nu kan vi börja paddla." Hur hennes händer enkelt når grenarna."

Monday, April 10, 2017

Vi kanske ska lära oss historien

Jag är pacifist. Men det kommer ett hat nu. Men inte från mej.
Jag var på badhuset idag. Med min dotter och hennes kompis. Jag simmade tvåtusen meter. Flickorna lekte. Ibland lekte vi tillsammans. Vi dök efter ringar. De visade mej dancemoves och hoppade i vattnet.
En kvinna med ett knivsår i benet. Simmade bredvid. Hon skrattade och applåderade.
Det är ett hemskt terrordåd som hänt i Stockholm. Jag rör mej där ganska ofta. Som om det spelar någon roll. Men det verkar det göra.
Det kommer ett hat nu. Jag hör det överallt. Att hitta en fiende. Någon man inte förstår.
Den kristna världens imperialism
Vi dök efter ringar.
Att dyka efter olja. Att dyka efter pengar. Att skapa ett hot och ett hat.
Bushregimens fejkkrig i Irak. Hundratusentals civila oskyldiga dog. De kristna amerikanernas bomber.
Det var barn. Det var deras mödrar.
Och nu bombar USA i Syrien. Tror ni inte att oskyldiga dör. Är människor inte människor.
En kvinna med ett knivsår i benet. Hon berättar att hon blev våldtagen av en man. Han hotade henne med kniv. En etnisk svensk. Hon kommer från Irak. Det är många våldtagna där. Fast flera av dem är döda.
Vill du prata om imperialismens långa historia. Det eviga skövlandet.
Vi kanske ska skruva ner volymen.
Vi kanske ska försöka förstå hatet. För att få det att försvinna. För att inte bli sådana själv.
Jag satt i bastun sedan. Med en man som jag brukar hälsa på. Jag sitter alltid längst ner. Han sitter längst upp. Idag satte han sej bredvid mej. "Det är väl du som är Boris", sa han på bruten svenska. "Nä." "Det gör inget, du är ändå min vän, vi träffas ju alltid här."
Det är oviktigt vem som började kriget. Men det var faktiskt vi. Jag pratar om den kristna västvärlden.
Vi kanske ska börja att försöka älska. Eller på något sätt försöka förstå. Att världen är inte bara vi. Som faktiskt inte blivit våldtagna eller bombade.
Att det alltid är fel att ta liv.

Thursday, April 06, 2017

Jag ska försöka förklara

Jag ska försöka förklara. Min mormor som plockade fläder. Allt var brunt och orange. En sjunkande sol sken. Kvigorna som letade efter sina mammor.
Jag vill att du ska förstå. Hur jag letar efter dej. Vad betyder den vridningen på nacken. Vad betyder dina vita lår. Vad betyder dina vita lår.
Jag ska försöka förklara. Min farmor var alltid tyst. De bodde två trappor upp. Ett sovrum i köket.
Jag vill bara berätta. Min mormor fick aldrig berätta. Hon plockade fläder. Hennes far stod på andra sidan staketet.
Jag försöker förklara. Att jag hatar tystnad. Att jag hör när tystnaden tassar.
Vad betyder dina vita lår. Jag ska berätta om en grotta av hemvävda tyger. Jag ska säga hur det är att vara sjuk. "Du får inte komma hem. Kanske nästa jul."
Jag ska säga vad jag vet. Om att jag inte trodde att jag var rädd. När du låg på sjukhuset. Att jag blev så jävla rädd.
Min farmor är död. Jag minns inte hennes begravning.
Min mormor är död. Alla var tysta.
Jag ska försöka förklara. Vi gjorde vinbärssaft. Solen sken brun eller orange. Min mormor byggde en koja. "Jonas, du ska aldrig vara ensam här."
Jag ska säga vad jag vet. Att ligga i en trång tunnel. Att bli levande begravd. Att aldrig hitta hem.
Jag ska försöka förklara. Jag visste inte att jag älskade dej så.



Wednesday, April 05, 2017

Du kommer inte till mej

Du kommer inte till mej. Solen lyser kall.
Jag lyssnar på Ebba Grön.
Råttorna äter grisknän. Som ligger utslängda på stan.
Jag läser en deckare med töntiga cliffhangers. Jag lyssnar på Ebba Grön. Solen lyser kall.
Du kommer inte till mej.
Du kände en konstnär från Polen. Han har sålt alla sina tavlor. De hänger på mitt hotell.
Jag äter grapefrukt och kiwi till frukost. När solen lyser kall. Sen väntar jag i sängen. Men du kommer aldrig till mej.



Tuesday, April 04, 2017

Solen går ner på savannen

En man ligger knäböjd och ber. Eller tigger. En kyrka från fjortonhundratalet. Japanerna fotograferar igen.
Jag står utanför tortyrmuseet. En man sitter fastspänd där. Han speglar sej i mej. Han har en blek andedräkt. Det är en lukt av inlagda gurkor.
En man ligger knäböjd och tigger. Jag lyssnar på knarkmusik. Plötsligt ställer han sej upp: "Detta är thailändsk massage. I mitten av Europa."
En man ligger knäböjd och tigger. Jag ger honom fyra spänn. Det kunde ha varit du.
Ett flygplan kör in i en bergvägg. Ett flygplan störtar i Atlanten. Det kunde ha varit du. Slamsorna på en klippö.
En man ligger knäböjd och tigger. Japanerna måste fotografera.
En man i Texas slår sin fru.
Jag sätter mej i kyrkan. Japanerna fotograferar igen. Mina trasiga knogar. Väggen och kyrkan och stillheten. Jag ber att få leva till jul. Jag ber om en smekande sommar.
Ser du de nerpissade stolarna. Ser du de inslagna vägkrogarna.
Ser du, tjugo i fem, ser du flyktvägen in i skogarna, ser du mannen med den piskade ryggen, flyg iväg igen, flyg iväg, min vän.
En man ligger nerspydd och sover. Vi är bredvid tortyrmuseet. Jag ger honom inte ett skit. Du försökte visa mej världen. Jag hittade bara hit.


Kväll i Prag

Det regnar svavel. Bara korvkioskerna har öppet. Raka horor på min gata. "Hey, baby, you want sex." Deras fejkblonda hår.
Kanske när jag var femton och oskuld. Men då var jag inte här.
Någon som inte varit i krig. Skriver om krig. Vill att ungdomar ska lära sej kriga.
Hororna sjunker i regnet. "Please, baby, you want sex." Hon är kanske femton år. Min dotter läser Timbuktu.
Det regnar hårda droppar i Prag. Floden ligger kvar.
Att vara född att flöda.
Någon som aldrig varit i krig. Vill att andra ska lära sej döden. Att gå upp tidigt på morgonen. Att dagens ungdomar är lata. Så de måste göra lumpen. De måste lära sej låtsasskjuta med geväret.
Min dotter är fjorton år. Hororna ligger på gatan. En fet man stannar till. Det är alla sår.

Monday, April 03, 2017

Pragrapport

Vaknade kvart över sju och skulle simma i poolen på våning -3. Men där var stängt.
Det serverades karp till frukost.
Jag försökte hitta gamla platser igår. Hittade floden, i alla fall. Skrev en tredelad Pragserie i slutet av 90-talet. Publicerades på Kvällspostens kultursida. Går väl inte ens att googla. Då hade jag inte ens gett ut min första bok. Skickade in sista delen skriven för hand. Andra tider.
Sen gick jag vilse, som vanligt. Frågade en polis om vägen. "Easy", sa han och pekade hit och dit. Men jag var visst alldeles i närheten. Någon instinkt har jag. Den är bara inte sorterad.
Lyssnar på Pelle Ossler och skriver in romanfragment i datorn, som jag skrev i anteckningsboken igår.
Skönt badkar. Läser Christer Sjögrens memoarer. Inte så bra. Nä, jag skojar. Men jag lånade den på bibblan. Fast alldeles för pladdrigt skriven. För tung i sin absoluta avsaknad av tyngd. Har bara med pocketböcker, säkra kort. Borde tagit med Klas Gustafssons bok om Gösta Ekman. Han är vår bästa biograf, om man kan säga så. Klas Gustafsson. Han och Tom Alandh. Där är jag stolt gubbig.
Läser Jenny Diski. Lyssnar på Pelle Ossler. Poppigare än vad jag trodde. Spotify har inte funkat på länge. Har längtat efter Pelle Ossler. Kanske för höga förväntningar. Men jag måste ge det fler lyssningar.
Jag får skriva om Gösta Ekman senare. Tidigare hade jag information här på bloggen. Bästa filmer och sånt. Paris, Texas och Morrhår och ärtor. Det står jag för än.
Pappa ringde i torsdags när jag var på väg till Helsingborg. Skrivarkurs med kvinnorna som berättar om det som är verklighet bakom en flykt. Saknaderna. Fängelsena. Dödarna. Och det vanliga livet. Plocka tobak klockan fyra på morgonen när man är sex år. Just bortanför bomberna.
Pappa ringde. Han bygger en mur. Han behöver tillbaka eccoskorna som jag aldrig använt. De fotriktiga. Och jag som skulle till Prag och vandra. Jag som är en cyklande man. Har alltid fotoriktiga skor. Så jag snörde på mej dem och flög. Han får tillbaka dem till påsk.
Nu ska jag ut på gatorna. Försöka hitta det där stället, du vet, Danne. Se om hårfrisörskorna från Atlanta sitter kvar.


Saturday, April 01, 2017

Prag

Då, kring slutet av nittiotalet, åkte jag till Prag några gånger. Först med Skurups skivarlinje, när vi gick andra året. Vi var sex eller sju pers. Karel kom från Tjeckien, Brno. Han visade vägen, kunde språket, det viktiga. Vi träffade Eva Kanturkova på en öststatskrog i floden. Hon var barsk. Vi var pålästa. Bosse kom och hämtade oss på morgnarna. Vi promenerade. Drack öl. Sen Danne och jag. När vi skulle jobba för någon miljöorganisation. Hamnade i förorten och misär och dekadens och våra kläder luktade illa. En hastig flykt hemåt efter någon eller några veckor. Ja ja. Har fått lite oväntade pengar. Skulle egentligen till Stockholm. Men det blev inställt pga en annans Singaporeresa. Så jag åker till Prag på ett annorlunda sätt. Eccodojorna på, här ska vandras.



Tuesday, March 28, 2017

Italia!

Nu har jag läst del två i Elena Ferrantes romankvadrupel. Bättre än ettan som var bra. Det är en stillsam glöd, men en verklig glöd och patos, kvinnorna i machoNapoli, bildningsförakt och bildningsbeundran. Kärlekstörsten. Våldet. Vi har inte varit där, men vi har varit där. Tough love. Det snabba hårda snacket (sa någon Landskrona?) Det invecklade samhället. Rikedomen som är svår att hantera. Fånig prestige. Och utan att den nämns, klart att vi märker vulkanen. Alla bär på en mullrande vulkan. Det är inte alls spännande men ändå spännande. Det är hypade böcker detta. Och även tvåan är en klar fyra, men inte en femma. Det är något jag saknar ändå. Eller kanske tvärtom: jag hade nog önskat färre ord. Men jag vet inte. Det kan också vara så att jag är för klen att ta in hela det väldiga berget.
(Annars har jag efter alla år börjat läsa Erlend Loe - det är en sjuka som försvunnit hos mej, men den fanns tidigare, svårigheten att läsa jämnåriga succéförfattare - han är både underhållande och smygande djup, sårbar. Naiv super och Gör vad du vill, har jag läst, bra. Och en annan sak, var tror ni att hjältinnan i min nya roman har sina rötter ... just det, Napoli.)

Monday, March 27, 2017

Kommer du ihåg GrindaOlsson

Att röra sej mellan spjuten. Att bryta av. Oj, vad hände där. Att de satt fast i havsbotten. Just där vi brukade dyka. Är det sant. Vi är halvt fast i vår uppväxt i Landskrona. Gatorna på 80‐ och 90‐talet, alla rykten. När vi hamnade i Köpenhamn, träffade en snubbe. När du skulle bli arkitekt. Vi träffade Zoran, med skägg nu, som varit död i fyra år. "Tjena Zoran, är inte du död?" "Jo, för fan, jag har aldrig haft det bättre, vill du köpa en klocka, halsband, jag har bra grejor." Jag skojar inte. Vi vill plantera ut brott i småstäder och i landsbygden. Vi vill ställa frågan: "Hallå! Kommer du ihåg när GrindaOlsson ströp jäntan?" Minns du när Zoran dök under Tullen, ett halvt kilo amfetamin. Landsbygdsklockorna ringer. Och tåget stannar en stund. En blixt och säven som susar. Och någon står på perrongen. Med en skylt: välkommen hem. En flicka som ännu är försvunnen. Ett hem som inte är ett hem. "Men, nog ströp GrindaOlsson jäntan ... visst har vi bestämt det nu ..." "Far, det var nittonhundrasextiosju ..." Och någon ska gnugga sin haka: "Jo, det ringer nog en klocka, jo, så kan det vara ..." Men allt är ju en lögn, eller hur? Nån jävla talltrast i nån tall. Vi går tillbaka till Stig Claeson, Vem älskar Yngve Frej. Vi vill sammanföra ett gammalt Sverige, vadå ... med en sinnsessjuk värld. Vi gick till Fredys Bodega, alla satt alldeles kvar.



Jag var en oanständig ung caddie

Det är den tjugosjunde mars. Jag är på förhör hos försäkringsbolaget. Mina pengar tar slut i maj. Nu har våren äntligen kommit.
De gräver fortfarande hål i gatorna. Maskrosor i sjok av jord. Nu när tjälen försvinner.
Jag vill så gärna berätta. För tjänstemannen i ett sånt där litet skägg. Hans längtan efter kvitton. Jag vet att du vill bli snut eller detektiv. Jag vet att du vill knäcka en nöt. Jag vet att du vill se. Är det jobbigt att inte få se. Är det grått med de gråa dörrarna.
Tjälen kom och försvann. Det är inte den som gör allting kallt. Jag spelade golf i avklippta vantar. Snubblade på vintergreener. Det är lite dimma. Men egentligen ganska varmt. Jag vill berätta för tjänstemannen. Du borde erbjuda mej en kopp kaffe. Eller te om vi är i England. Så gör man ett riktigt förhör.
Jag vill berätta för tjänstemannen. Jag saknar mina golfklubbor. Jag saknar dem i källaren. Jag saknar att veta att de är där. Jag kan bli en hyfsad caddie. Kuska runt i Europa. Spela Texas under lediga dagar. Dricka vatten eller vin. Spetsa ormar eller sköldpaddor.
Jag vill berätta för dej. Jag har sett ormar och sköldpaddor. På golfbanor runt i Europa. Jag har vetat alla namn. Alla proffs på åttiotalet. Jag var en oanständig ung caddie. Jag kanske är bättre nu.
Jag är fast i åttiotalet. När vi snodde begagnade klubbor. När vi köpte en putter för en spelskuld. Vi hade inga kvitton. Innan omklädningsrummen skaffade lås.
Jag vill berätta för tjänstemannen. De ska bygga dyra hus på min golfbana. De ska hugga spett i mina lår. Vad är det du inte förstår. Det finns lagar utanför reglerna. Jag river mina sår.
Jag viskar till dej nu. Jag vet att du också drömmer. Jag vet att du vill bli snut eller detektiv. Jag ser dina teveserier på natten. Vittnen som bryts ner. När ångesten håller mej vaken.
Jag blöder fram en tår.
Mina pengar tar slut i maj.
Jag vill ha våren sommaren och resten. Jag vill ha golfbanans våta gräs. En morgon när du ser att jag står där. Stoltare och rakare och vass.
Jag kan kratta stigen innan jag går.
Våren har äntligen kommit. Jag är på förhör hos försäkringsbolaget. Det krasar under portföljen. Det är du, babyboy, och din trånga kostym.
Mina pengar tar slut i maj.
Det bryr du dej inte om.
Du ler, jag ser ditt skrik, du ler.
Åh, babyboy, dina ögon. Ditt lilla fåniga skägg. Jag klarar mej utan dej. Jag bär en mörkblå trenchcoat. Åh, babyboy, dina ögon.
Jag swirlar i min blå trenchcoat. Du vill gärna gå i den. Jag ser konturer i din vänstra ficka. Ett hopfällbart förstoringsglas Vad är det du inte ser.

Sunday, March 19, 2017

Men mitt hjärta är fullt av saknad

Hon har skarpblåa gymnastikskor. Hon har svarta tajta jeans. Hon har ett huckle eller en sjal. Den döljer mycket hår. Vi väntar i ett litet köpcentrum.
"Jag satt instängd i åtta år. Jag stängde in mej själv."
Och jag försöker berätta om smärta. Och dessa gråa hus. Och duvorna dör i högar.
"Jag gick inte ens till affären. Fyra barn som fortfarande var små. Min man som vaknade på natten."
Det haglar utanför. Dörrarna öppnas och stängs. Det luktar kebab och falafel. Duvorna tar sej in. Krockar när dörrarna stängs.
"Han hörde fortfarande skriken. Han skrek: bomberna sprängs! Allting i hans huvud. Hos mej var det brusande tyst."
Jag berättar att jag brukar simma. Att jag känner mej lugnare då. Hon pratar om biokemi.
"Jag läste på university. Det var i Syrien. Jag läste i åtta år."
En tre månaders flicka skriker. Sen dansar hon på bordet. Hängande i sin mammas händer. Det luktar kebab och falafel.
Jag pratar mer om att simma. En duva krockar mot glaset. Jag pratar mer om att simma.
"Jag utbildar mej till simlärare." Hon har ett leende som skrattar. "Jag går ut nu. Min man har lärt sej cykla nu. Jag är nästan lycklig nu. Men mitt hjärta är fullt av saknad."


Thursday, March 16, 2017

Såhär börjar min nya roman just nu (Jag höll hans hand när han dog)

Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy först. Jag är en tjugotvåårig kvinna. Det står en man utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn. Han bankar och bankar. Det är vår och jag hoppas att studsmatteflickan inte hoppar nu, att hon slipper se detta med sina blåa ögon. Jag spyr. Min tunna mage vänder sej inifrån, det sista sprutar ut.
"I know that you are there”, skriker han med italiensk brytning, det är en av Paolos kumpaner, jag måste spy igen, jag måste tillbaka till lugnet, Bill är död, mamma och pappa, och Onkel Sven, alla är döda, jag måste berätta om fåglarna, hur de svävar, svanarna som aldrig sviker varandra, ankorna, kråkfåglarna som jag inte kan låta bli att hata. Hur jag har hatat duvorna. Hur jag lärt att de är de enda som kan se sej i spegeln. ”I know that you are there, you cant´t get away.” Nävarna som bankar på dörren. ”I know that you killed him, Gloria is also dead, I burned her up, wow, that scream …”
Jag spyr igen. Sen tar jag telefonen som ligger på elementet, ringer Spirou och hans hårda brända händer, Antos son.
”Hey, Kid …”
”Det är en jävel som bankar på dörren!”
”Jag kommer”, säger Spirou, och jag är tömd, telefonen som klister och livlina, och det bankar på dörren och jag ställer mej vid köksfönstret, bultandet mot dörren, skatan som är så ihärdig i sitt träd: jag bygger mitt bo, ingen får hindra mej. Alla jag älskar är döda. ”Jag tar med mej Gido.”
Nu borde jag berätta om fåglarna. Men jag berättar istället om det lilla radhuset utanför den lilla parken. Jag berättar om hur Spirous kompis, Gido, höjer näven (jag ser det genom ögat i dörren) och spöar skiten ur snubben från Italien. Jag ser blodet. Jag tänker på blod. Jag tänker på dina sista dagar, Bill, på fåglarnas giftiga bär utanför sjukhusfönstret. På din utspända mage och hur medicinerna, morfin, smärtstillande, gjorde hela dej luddig och svullen. Hur fåglarna liksom skrek: Ta mej ut.
Spirou och Gido bär honom till bakluckan på bilen. Det är förmiddag. Ingen annan är hemma. Jag vill inte veta vad de ska göra.
Hur du ändå njöt, Bill, lugnet i röntgenröret där de kollade ditt skadade huvud.
Jag ska dö drogad, tänkte jag.
Fan! Bill! Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag måste bara spy först. Jag måste bara snurra tillbaka.

(Vill ni hjälpa mej på traven, en hundring här och en hundring där hjälper, så får jag ut den här boken snabbare, inga allmosor, nä, köp gärna mina böcker, det är bara att beställa, jb23@spray.se eller via Facebook, jag är ganska frikostig med bonusböcker.)


Sunday, March 12, 2017

Här är det mycket slätare

Vi åker buss från förorten. Utanför faller ett regn.
"Här är det mycket slätare."
Hon pratar om cirkusföreställningarna. Om de riktiga farliga djuren. Hon kommer från Tjeckoslovakien.
"Min dotter lajvar i skogen. Jag syr hennes kläder. Det är hon och flera hundra. De dödar varandra på skoj. Sen blir man en annan."
Utanför sladdar en cykel. Det faller ett fruset regn. En pojke kör in i ett träd.
"Min man kunde åtta språk. Han pratade när han sov. Jag saknar honom på natten."
Sen berättar hon om djuren. De som plågades till att lyda. Regnet faller och fryser.
Hon pratar om konserterna. Bombastisk klassisk musik. Hon berättar om traditioner. Hon älskar Körsbärsträdgården.
"När vi kom till Malmö. Vi gick alltid på teater. Men det var så sterilt och modernt. Vi kände oss utanför."
Sen pratar hon om en film. Höjer rösten och gestikulerar. En man på en moped. Kör in i ett träd. En lastbil och svarta bromsspår. Mannen faller och krossas och dör.
Vi åker buss från förorten. Det ligger blommor och ljus på marken. Utanför en affär.
"Här är det mycket slätare."
Vi stiger av vid Centralen. Vi känner inte varandra. Hon ger mej en varmare kram.
"Min man körde in i ett träd. Han pratade när han sov. Sen tog han starkare piller. Jag saknar honom på natten."


Wednesday, March 08, 2017

Alone with the music

Sveriges sydliga fjäll är ju inte Alperna. Det är där jag fått mina utförsåkningserfarenheter, och lite på Vallåsen och Rönneberga backar. Men här är den, stillheten. Vid nerfarten längst bort var det bara jag och liftkillen. Efter fyra åk var jag tvungen att dra vidare, vi höll på att komma varandra för nära. De ödsliga fjällen. Alla obekväma pjäxor flyger tillbaka till mitt liv och Chicago finns alltid i vårt västskånska medvetande numer, och cementfötter ner i floden eller Orsasjön. Jag lyssnar på musik Wide open road, The Triffids. Och bara fjäll och barrträd, och snö, så långt mina närsynta ögon når.

Tuesday, March 07, 2017

Rapport från Sverige

(Den här gången åker vi mest utför. Den här gången är vi tio personer i Orsa Grönklitt. Sex barn, två totalnybörjare, fyra vanliga nybörjare. Fyra vuxna, tre som åkte på 80- och det tidiga -90-talet, en nybörjare som även åker längd på halvtid.)
Idag är vi alla tio för första gången i samma nerfart samtidigt. Även om de äldsta flickorna mest kör och trillar i skogen. Vi åker Blåbärsstigen. Där finns talande blåbär. En sorts tjocka smurfar. Där finns även älg, tiger, isbjörn, och en lokatt som sjunger en egen text till Högt över havet, på finlandssvenska och allt. Det är premiärtur i större backe för en av femåringarna och det går bra i ett och ett halvt åk, sen faller hon och blir lite rädd. Själv känner jag mej på hugget och har utexaminerat alla tre från min skidskola, kravet är att åka själv nerför en blåröd backe. Jag är imponerad av mina döttrar som stod på utförsskidor för första gången någonsin igår. Bambi på hal is och oro och rädsla och några tårar. Nu susar de skrattande ner. Ja, det är en ny vår efter ide från skidåkning länge. Och från sittliften kan man se vargarna alldeles nära, och några har även sett en tiger. Den andra familjen bor i en egen stuga. Vi bor på vandrarhemmet mitt i backen, här är den härliga längdåkningsfeelingen, en sjuttioåring stretchade i bastun igår, efter fyra mil, och nu är den nog varm igen, låt mej gå dit.

Friday, March 03, 2017

Jag fastnar i The Fine Arts Showcase

Jag drömmer om dina hästar. April är någon annanstans. Allt är mera dimma.
Jag fastnar i Christian Kjellvander. Jag fastnar i hans lillebrors död.
Jag saknar mina bänkar. Februaris stenhårda hagel. Jag saknar lugnet att tänka. Att vila hos ankorna.
Jag fastnar i The Fine Arts Showcase. Jag fastnar i ett driv av heroin.
I dimman genom tunneln. Där cykelbanan blir ett eko. Rider en flicka på en häst. Jag berättar det för min dotter. När jag kommer hem med muffins. Hon tror att jag ljuger. Jag berättar om en älg i en gryning.
Gustaf Kjellvander dog vid trettioett. Han sysslade med musik och heroin. Jag har druckit för mycket sprit. Jag drunknar i litteratur.
Jag har fastnat på höga hästar. Jag har fastnat i viktig musik.
Du rider på dina hästar. Jag ser min dotter genom tomflaskors glas. Det dimmigt gröna. Du rider på dina hästar. Du rider in i din värld.


Thursday, March 02, 2017

Helsingborg skriver

Idag var jag i Helsingborg, med femton sjutton kvinnor, alla utom två från andra länder än Sverige. Alla mammor. Några barn var också med. Dalhem Centrum var en märklig plats. Som ett torg. Fast inomhus. En pizzeria, en ICA-affär. Ett äldreboende och en frisörsalong. Och en samlingslokal. Där ska vi hålla till under våren när jag ska hålla i skrivarkurser med dessa kvinnor. Det ska bli roligt. Idag var det introduktionsmöte och det var en härlig nyfiken stämning. Jag träffade först skådespelerskan som håller i det stora övergripande projektet (jag är bara en liten del, om några år ska allt resultera i en teaterpjäs med proffs och amatörer) på Knutpunkten. Det regnade ibland, solen sken ibland. Vi tog bussen åt fel håll, hoppade av i trakterna kring Råå. Sen hamnade vi rätt. Vi fick en god annorlunda potatissallad och piroger, söta bakverk. Sen presenterade jag mej och skrivprojektet. En kvinna sa att hon trodde att alla författare hade glasögon och var tråkiga. Hon var glad att jag verkade rolig. En bra start. Det ska bli kul att jobba med detta. Det var bra att träffa alla innan vi sätter igång. Det var en skön känsla. Och göra en liten bok eller häfte. På bussen ner till city satt jag med en kvinna från kursen, hon var någon sorts mentor, hade varit i Sverige i 30 år. Hon berättade om kommunistuppväxten i Öst. "Vissa saker fattas mej ändå", sa hon efter att ha berättat om disciplinen i skolan och på sommarlägren, "cirkusarna, och teatrarna, vi fick se så mycket." Hon pratade bra svenska. Hon kunde även tjeckiska, polska, ryska, och serbokroatiska. "Man fick lära sej många språk."

Wednesday, March 01, 2017

Orsa igen

Vi ska dra till Orsa igen. Det är något med Dalarna. Det är kanske Sverige. De trasiga fönsterna på stadshotellet som blivit flyktingförläggning. Pizzerian med de mörka männen och det sura kaffet. Men i Orsa Grönklitt är allt vitt. Det blir tredje gången. I mars förra året var vi två vuxna och en liten flicka. I januari i år var vi två vuxna, det var ett lugn utan lov, och de som skulle åka Vasaloppet. Att bada bastu och gå runt i långkalsonger på vandrarhemmet. Snacka längdåkning som jag inte fattar ett skit av. Men tycker om. Nu är vi fyra vuxna och sex ungar. Jag längtar efter ganska snabb fart neråt, långa måltider. Jag har köpt Löjliga familjen, ett kortspel jag tycker om. Det ska vara i den bubblan. Bara internet i receptionen. Annars skidor och bastu och linsgryta. Apelsiner. Det ska vara i den bubblan. Den vi aldrig ska kunna förklara. Detta gör vi nu. Det är bara vi som kan förstå. Det är inte lönt att återberätta. Men veta, att då var vi där, då var det så. Härligt.

Tuesday, February 28, 2017

Jag höll hans hand när han dog

Nu har jag kommit nästan halvvägs in i romanen. Men jag är hela vägen inne ändå. Jag har den. Jag hade den för en månad sen också. Men så blev det strul med datorn. Jag hade den för tre månader sen också. Men så blev jag bestulen. Det är ju helt meningslöst att gräva ner sej i det. Jag går vidare. Jag gör det bättre. För tiden när man vilar och bearbetar undermedvetet är också viktig. Men det tar tid att komma tillbaka. Men nu är jag tillbaka. Läser utskriften av de första femtio sidorna. Blir glad. Det håller, fanimej! Jag försöker skriva mer exakt, mindre barlast. Det ska vingla och vara fritt, men stringent. Den andra romanen, som jag hoppat fram och tillbaka med i flera år, har blivit så mycket. Jag kan inte överblicka, jag kan inte bestämma mej. Hur jag ska göra. Jag försöker skriva mer exakt. Inte: vafan, jag kör! jag blåser på, köper alla infall, jag kan redigera sen. Nej! Så gör jag inte. Det blir för mycket. Jag har räknat sidor ibland. Tre sidor om dagen. Så bara skriver jag nästan vad som helst. Måste ha mina tre. Det har funkat ibland, men det funkar inte så just nu. Jag försöker skriva det som måste skrivas. Om den här coola tjejen och den lilla tjejen, och alla männen runt omkring. Och det blir en ganska kort roman. 150 sidor skulle jag tro. Kanske lite kortare. Eller lite längre. Det beror på den där jävla Paolo, och Spirou, och hur lång är egentligen din historia Onkel Sven? Men den ska bli klar i år och ut under -18. Förhoppningsvis har jag gett ut en sorts prosadiktsamling innan dess. Och Thomas och mitt projekt. Jo, det ska funka.

Monday, February 27, 2017

Långfärden

Isen blir mjukare. Och den blöta snön. Du är på långfärd fortfarande. Skenor som skär.
De ensamma björkarna i det gråa. Det matta ljuset. Det gula gräset när snön har smält. De döda träden.
Men du har hört när isen sjunger. Det är en sång som vet. Som tåget mot rälsen. Som pojken som sover mot toaletten. Dörren som rör sej. Pojken har en träningsjacka. Aszerbaijan. Alla borde ha platsbiljett.
Det kommer nya granar nu. De är ljust gröna. Jag ska till Malmö. Jag har köpt en bok om tjugotalet. De mördade varandra hårt då. I de fattigare dagarna.
Det kommer nya granar nu. När de gamla har blivit papper.
Det var så halt på stigarna. Du såg spår av älg. Du såg huvudet och kronan. När den simmade rakt in i isen. Som fortfarande var mjuk. Sen frös det.
Tåget fastnar i en kurva. Lutar sej inåt. Pojken från Aszerbaijan sover i en uppförsbacke. Det luktar bränt gummi.
Du försöker gaska upp dej. Du tänker på en vits om indianer. Och en sprucken kondom.
Isen är helt borta nu. De som tassade mjukt har sjunkit nu. Du måste leta på botten.

Monday, February 20, 2017

Alla hjärtans dag

Den här solnedgången i februari. Så stilla. Hur det stormar i mej. Drömmarna när jag inte sover.
När jag inte är vaken.
Jag lyssnar på Tom Waits. Hold on. Och cykeln har punktering. Jag försökte använda hennes mörkröda. Hon är kortare än jag. Smartare. Hon är inte här. Det gick inte. Jag försöker se med hennes ögon.
Jag har cyklat hit. Den här solnedgången. Jag har en annan cykel också. Och ett billigt rött slanglås. Som var dyrare än cykeln som är vit. Jag kanske känner hopp.
Jag har inte ätit. Jag ska köpa blåbär och jordgubbar.
Det är Alla hjärtans dag. Jag fick en teckning och en kram i morse. Hon är nio år. Klockan var tjugo över sju.
Jag lyssnar på Tom Waits. Hold on. You got to hold on.

Teknikens dumskalle

Jag köper saker för att de ska funka. Jag köper en dator för att skriva på den. För att glo på Youtube och svtplay. Jag är helt onyfiken av ny teknik. Vill inte lägga tid på att lära mej hur datorer fungerar. Jag vill bara att de ska fungera. Därför är det bra att jag mestadels ägt begagnade datorer (och jag går bara i begagnade kläder, förutom kalsonger, nåja, några har jag fått av min brorsa). Jag tycker inte om nytt. Jo, nya böcker. Nya skivor. Ny mat med viss urskiljning. Så hade jag inbrott. Så köpte jag en ny dator. Fick hålla på, installera och skit, bli irriterad. Det handlar om tid. Jag vill lägga min tid på saker som jag vill lägga min tid på. Jag kan vara lättstressad och lättirriterad när jag inte förstår. Jag kan vara hur lugn som helst när jag cyklar, simmar, läser en bok, sitter och lyssnar på musik och skriver. Ja ja. Datorn pajade efter 2,5 månader. Sen har jag fått stå i telefonköer och blivit arg och klyddat hit och dit. Sen blev den rebootad. Får göra om hela skiten igen. Om jag kom ihåg hur jag gjorde förra gången? Nix. (Och så var jag några dagar i Spanien.)

Sunday, February 05, 2017

hur du aldrig kommer ut

gallret som du fastnar i
du vill skydda fönstret
en gul bil utan skyltar
hur det duggregnar hårt på Möllevången
"hon ville ju inte leva!"
du lever i en långsam polisfilm
hur duvorna äter en död råtta
du gick där med din dotter
nu är hon på Emporia med hamburgare
någon skakar en våt mugg av papp
där föll en regndroppe ner
gallret som du sover i
"hon vill ju inte leva!"
du ser hennes gråa ansikte
"vad ska man göra då!"
hennes smala drag
du fastnar i Stolen property
hur du aldrig kommer ut


Wednesday, February 01, 2017

Lägesrapport, februari -17

Det har blivit februari. En tid åkte jag till Spanien både två och tre gånger om året. Ännu tidigare var det Portugal. Jag har mindre pengar nu. Det är så grått nu. Jag gillar staccato. Jag gillar när det böljar och liksom bara fortsätter, kommer tillbaka och fortsätter och att inte sjunka, inte hamna för långt under. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Han drar slipstenen bra. Och det har blivit februari och jag märker inte det, men jag kan inte låta bli, att känna att det är våren som kommer, någonstans, bakom en annan krök. För en vecka sedan fick jag en större summa pengar än jag hade räknat med, och det är korkat, men jag bokade flyg till Malaga, jag längtar efter att ptomenera fram och tillbaka och lyssna på musiken, stanna på ett café, läsa och skriva, promenera och doppa mej i det kalla Medelhavet, träffa mina gamla platser igen. Min plan för året är att skriva klart romanen och diktsamlingen, sen hoppas jag att Thomas och jag får loss pengar till vårt roliga och intressanta och allvarliga projekt.


Saturday, January 28, 2017

det är ett stillsamt glidande ifrån

det är ett stillsamt glidande ifrån
när vår älskade sjö ligger stilla
du vill ro
men du orkar inte nu
men dundret som ligger bakom
skarvarna som skiter sönder träden
vi är i båten som läcker
du är lugn, jag kollar min flytväst
jag känner mej alltid under
en blå himmel med mörka moln
du vill ro
men du orkar inte nu
eller åt ett annat håll
alla vackra fåglarna du älskar, de jag aldrig får möta
du stänger dina dörrar
en blå himmel med mörkare moln
jag suger i mej vårt sista lugn
en åska tar sej ner
dunkar mjukt i mitt huvud
det är ett stillsamt glidande ifrån



Tuesday, January 24, 2017

Jag fastnar i Sade

Julgranen utanför fönstret. Jag glömmer januari. Vinden står alldeles still. Det är en mjuk melodi.
Jag fastnar i åttiotalet. Jag minns isen över stenarna. Hur hela havet sjöng. Våra kalla skridskor.
Jag fastnar i Smooth Operator. Jag fastnar i Sade. Jag fastnar med stöveln i cykeln. Det gröna blir alldeles svart.
Ibland är det alltid natt.
Jag kan vakna klockan fyra. Jag kan längta till Paris. Jag kan gå i femtiotalet. Jag kan gå på glada människors vis.
Minns du våra varma skridskor. Minns du hur isen sjöng. Minns du hur vi fick vara små och vilda.
Julgranen utanför fönstret. När vinden friskar i. När den faller genom rutan. Och en igelkott rusar fram.
Jag vill glömma januari. Jag vill till sommaren. Jag vill till våra vykort. Jag vill landa i det mjuka. Minns du igelkotten mosad.


Tuesday, January 17, 2017

Jag fastnar i Röda bönor

Den här dagen gör asfalten grå. Hon väntar på bussen. Längre bort stannar ett tåg.
Jag kommer aldrig över.
Har jag allt jag behöver.
Jag fastnar i Röda bönor. De kallar på mej. Hela vägen från sjuttiotalet. När mormor och morfar bodde i Lund.
Jag säger: ”Stanna en stund! Var kvar hos mej, mormor! Förklarar allt jag aldrig förstod!”
Hon som väntar på bussen är kvar. Hon har en fuktig kappa. Regnet faller som spik.
Tåget stannade på stationen. Det var sjuttiotalet i Lund. Mormor var sen. Andades snabbt. Min bror höll min hand. Sen matade vi fåglar i Stadsparken.
Alla måste få mat.
”Alla måste få mat”, sa mormor. Sen gnolade hon en sång. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Morfar var redan död. Mormor höll min vante.
Kvinnan stampar på stället. Hon vet inte att bussen är inställd. Jag fastnar i Ulla Sjöblom. När hon sjunger om den ensamma mamman.
Jag fastnar i Röda bönor. Det ska bli slut på rumban. Det börjar långsamt klarna. Det ska bli början på något nytt.


Monday, January 16, 2017

Jag fastnar i Elvis Costello

Jag cyklar förbi blommorna och ljusen. Där dog pojken. Solen skiner.
Jag fastnar i Elvis Costello. Jag känner hur vinden blir varmare.
Jag cyklar genom Pildammsparken i Malmö. Någon har sprejat på asfalten. "Jag älskar dig, Louise." Jag cyklar alltid här. Jag faller som i bomull här. Ser löven ändra färg.
Vi cyklade till cirkusen i tio år. Jag saknar den tiden. Äta satsumas i det stängda caféet. Min lilla yngsta dotter. Att stanna vid barnsadeln. När hon aldrig ville vakna. När hon aldrig skulle ramla. Rädslan för trapetsen.
Det är på förmiddagen en måndag. Jag lyssnar på Elvis Costello. Där dog pojken. Jag är vid blommorna och ljusen. Jag måste stanna. Jag andas stötvis. Att förlora ett barn.
Jag flyger till tjugoandra våningen. Jag ser min blåsiga stad. Jag som avskyr vinden. Där blev han skjuten. Där dog hon genom bilens ruta.
Men där blev jag kär. I ett fönster med en cigarett. Några ostar och rött vin. Jag skulle bara gratiskopiera dikter. Men det var fest. Mitt blandband med Elvis Costello.
Jag glömmer aldrig hennes ögon. Jag vill ha mina barn för evigt.

Sunday, January 15, 2017

Jag tycker att jag är kalibreraren

Jag lyssnar på David Bowie. Jag lyssnar på Lou Reed. Jag lyssnar på Joni Mitchell. De gjorde aldrig dåliga plattor. Men spretiga ibland. Rätt ofta.
Jag läser Lucia Berlin. Där spritter det hit och dit, Alltid bra. Alltid tanken: "Såhär ska det vara, för det måste det, jag går på min stig, för jag vill det."
Lou Reed ändrade ofta i sina texter live, Dylan, Thåström.
Jag tänker ofta på det när jag skriver: Ska jag inte skriva en helgjuten bok istället? Det blir alltid nej. Jag kan inte skriva så. Jag redigerar väldigt mycket. Jag plockar bort många idéer. För att de förstör helheten. Men jag är stilist. Och historieberättare. Det går inte alltid hand i hand.
Men jag skriver inte för snobbar. Men jag skriver för intresserade och tålmodiga läsare. Det är till er jag ger belöningen. Läsning som håller i längden och öppnar sej på nytt och nytt.
Tillrättalagd journalistprosa ger jag inte mycket för, om vi snackar litteratur. Den fyller sin funktion på andra håll.
Jag lyssnar på David Bowie från Berlin. Han tar fram saxen och klipper. Cut. Jag lyssnar på William Burroughs. Jag lyssnar på samtalen med en packad Jack Kerouac. Jag hör Allen Ginsberg mässa. David Bowie blåser i saxen. Inte riktigt min kopp te. Men det fyller sin funktion. Det bygger sina egna modeller.
Jag läser en reension av min senaste bok. Den är positiv. Men jag är ojämn. Det är sant men inte sant. Att vara helgjuten är tråkigt. Eller ... jag är inom mina ramar. Där simmar jag fritt.
En människa jag älskar sa att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå det. Ändå kan jag förstå det. Jag tycker aldrig att jag sticker ut. Jag tycker att jag är kalibreraren. Men jag är helt ointresserad av att gå någon annan väg än min egen, genomtänkt och i samklang med andra, förvisso.


Saturday, January 14, 2017

Jag rör mej på stadens gator

Stunderna kommer ganska ofta, när jag lyssnar på musik, läser böcker, ser på havet, de där cykelturerna, att fyllas av något annat. Stunderna i simbassängen.
Människor dör. Det är så. David Bowie eller en sextonåring i Malmö.
Nu har en man kring 60 skrivit en bok om det hemska Malmö. Jag har inte läst den. Jag har inte läst den. Bara läst en recension av den pålitlige Olle Svenning i Aftonbladet.
Jag känner några nostalgiska vänstermän kring sextio. Dessa chilekramare, åh! sjuttiotalet, när vi gjorde skillnad, och diskuterade och diskuterade, som inte orkar eller kan förstå islam. Som saknar dimmiga gator och att alla flyktingar var intellektuella och pratade mjukt. Mjuka machomän som snurrar vilse i samtiden. Tar arbetarnas oro på allvar. Ha ha!
Jag tycker att vi ska se problemen. Ta dem på allvar. Men istället för att skrika: "Stäng! Stäng öronen!" Bör vi vara kreativa och hitta möjligheter. För det är såhär: Vi är här nu. Det brinner mycket mer på andra ställen i världen. Vi måste vara solidariska.
Jag rör mej på stadens gator. Jag rör mej i alla områden. Det är inte krig. Det är storstad. Det är problem. Jag såg några skumma typer på pizzerian vid Moras station häromdagen.
I vissa debatter framställs människor som är pk (varför vårt samhälle nu har anammat detta som ett skällsord är för mej obegripligt) och positiva till att försöka rädda ett barn som brinner i bensin, som strutsar. Som att de sticker huvudet i sanden.
Du som vill stänga allt. Du som inte vill se. Du som röstar på en klimathotsförnekare, en rasist, du som köper lögner för att de passar bättre in i ditt fortsatta glidande i förnekelse och inhumansim. Det är du som sticker huvudet i sanden!
Men stunderna kommer ganska ofta. När jag får feeling. När jag känner denna okuvliga tro på att berätta, personligt och allmängiltigt. Inte låta bitterhet och snålhet komma i vägen.
När du vandrar på vägen. När du har bestämt dej för att se en viss sak, så ser du den. Så stänger du. Missade du inte något nu, jo.
Mycket handlar om något annat. En rälig tendens i samhället. Att godkänna råheten och förljugenheten.
Men stunderna kommer ganska ofta. Att jag känner: Kom igen, bara gör! Bra saker. Som när jag lyssnar på Bäddat för trubbel.


Friday, January 13, 2017

Årets julklapp 2018

Simmade 1500. Kallt och rått ute. Cyklade till Centralen, Malmö. Träffade Thomas. Satt på en bänk där du inte kan ligga. Ett utrotningshotat alkispar passerade i kommersen. "Ta det bara lugnt", sa mannen. Han verkade inte veta att han var utrotningshotad bland ljust och fräscht. Kvinnan ledde en trasig cykel. Vi smällde en timme, Thomas och jag. Pratade om det som började i Thomas hjärna och utvecklades när vi signerade böcker på Pumphuset, Borstahusen. Vårt nästa gemensamma projekt. Helt annorlunda. Helt crazy. Så nu skickar vi den första ansökan idag. Så nu sätter vi bollen i rullning. Så årets julklapp 2018 är redan spikad (men innan dess ska jag försöka få ut två andra böcker).

Thursday, January 12, 2017

Jag fastnar i Joakim Thåström

Jag fastnar i snön som blir regn. Den här stadens ensamma trottoarer. Jag glider tillbaka till Dalarna. Jag glider skönt på snön i Orsa.
Jag halkar på isen i Gamla stan. Snön blir regn som fryser.
Jag fastnar i Leonard Cohen. Do dam dam dam. Jag smyger på tå. Men mitt hår är inte grått. Bara när jag är orakad. Det är jag sällan. Jag bibehåller en ungdomlig aproach.
Isen brister där jag inte vet eller ser. Jag försöker vara försiktig.
Skidorna rister av sej snö. När jag landar hårt men står kvar. Liftarnas vajrar viner som båtarnas master. När jag var barn i november vid småbåtshamnen. De ensamma båtarna som ingen brydde sej om. På den här stadens iskalla trottoarer.
Jag fastnar i Joakim Thåström. Jag går ner mot terminalen. Båtarna har slutat avgå. Det är trångt vid floden. Alla måste över. Ingen vill. Jag glider tillbaka till Dalarna.
Jag glider skönt på snön i Orsa. Jag vet att det går utför. Jag tycker om det. Vinden som jag inte kan stoppa. De do dam dam.

Wednesday, January 11, 2017

Skoluniform

Det bästa med skidsemester på liten ort, där det finns en restaurang i backen och en i "centrum", är att få gå i skidkläder hela dagarna. På vandrarhemmet bär vi underställsbyxor, eller långkalsonger i mitt fall. Vi äter linsgryta (och en gång på den halvbra men alldeles för dyra restaurangen) och kör after-ski i baren. Allt i skidkläder. Det är en härlig enkel känsla och idag är det "snökaos" och jag gick ner till skiduthyrningen för att lämna hennes stövlar. Där satt en tjugoåring och en man i min ålder: "Vad är 14 gånger sju?" "Vet inte" "Nittioåtta", sa jag snabbt och vissa pratar mycket medan andra verkligen är tysta, här i norr. Tjugoåringen tittade på mannen. Han visste fortfarande inte. Jag stannade inte för att se upplösningen i detta stillsamma drama, jag gick ut i snön igen och tänkte: två saker rostar inte: min halvfina känsla för utförsåkning, och min kobraliknande attack vad det gäller huvudräkning i multiplikation.

Tuesday, January 10, 2017

Utförsåkning (igen)

Det var lite nervöst. Att stå på sådana skidor igen. Och nu en helt annan typ av skidor mot när det senast begav sej. Nojan för att ramla i liften. Ramla över huvudtaget. Inte kunna hoppa av liften rätt. Men direkt när jag hyrt skidorna och de låg på snön, kände jag en sorts trygghet, nästan säkerhet. Första liften gick bra. Kanske var det för att jag var skidlärare åt en total nybörjare som gjorde att jag skärpte mej. Vi började i barnbacken. Vi var de enda vuxna uten barn. Motvinden gjorde att man inte kunde svänga för mycket, för då tappade man all fart. Men vi steg högre upp, vi avverkade blåa pisetr och även en röd i dimma och snö. Det var en glädje att känna att något (även om jag aldrig varit en fantom utför) fanns kvar. Och sen en mindre runda på längdskidorna. Jag känner mej frisk, hurtig och något öm här och där. Och andra bastubadet: coming up, coming up!

(Här skulle det varit en låt med Orsa spelmän, men det funkar inte, du får nynna själv.)

Monday, January 09, 2017

Dalarna revisited

Vi är i Orsa Grönklitt för andra gången. Det är ungefär lika jobbigt som förra året, ute i längdåkningsspåren. Men färre människor, inga barn på vandrarhemmet. Bara vi härlia typer i längdåkarfamiljen. En man börjar dagen med 16 km, han tränar inför Vasaloppet, gamla tanter susar förbi. Igår bastade jag i dambastun. Idag åkte vi först ca 80 minuter och sen 45. Det är mer än nog för mej. Bastade efter lunchen, Nu har mörkret fallit. Dags för bastu igen, Sen after ski. Imorgon ska vi ge oss på utförsåkning. Jag åkte senast för nästan tio år sedan. Innan dess tjugofem år sedan. Och jag har varken blivit vigare eller smidigare, och inte fått bättre balans. Går mer och mer in i Stig-Helmertypen.


Friday, January 06, 2017

Ett minne

Det är tjugosju år sedan nu. Vi hade varit i Helsingör. Vi köpte tequila. Sen såg vi Döda poeters sällskap på Maxim i Landskrona.
Jag sitter vid datorn nu. Det är kväll över Linnégatan. Jag redigerar text och låter Döda poeters sällskap pågå. Min yngsta dotter har somnat.
Jag skriver på lappar. Saker att komma ihåg. Ansökningar att skicka. Hur jag kommer på att han måste spela, Onkel Sven i min roman. Att en pusselbit faller på plats.
Det är tjugosju år sedan mu. Vi gick till krogen efter filmen. Sen körde jag bil och åkte dit. En månad i fängelse.
Nu lägger jag fram vinterkläder. Skidkläder. Imorgon tar jag tåget till Stockholm. Sen vidare till Orsa. Det har blivit vårt ställe.
Det är känslorna jag vill åt. Jag slötittar på Döda poeters sällskap.
Mina döttrar och den enkla vardagen. Simma och cykla, laga mat. Det är känslorna jag vill åt.
Det är tjugosju år sedan nu. Jag körde i hundraåttio. Jag tittar på Döda poeters sällskap. Hur den känslige tar sitt liv.
Det var kallt när vi cyklade hem från badet idag. Min dotters flätor frös till is. Nu vaknar hon och gråter. Jag kramar henne. Och flätorna är varma nu. Hon klättrar upp i sängen och somnar om.
Det är känslorna jag vill åt. Men inte too much melodram.

Wednesday, January 04, 2017

Take it or leave it

Jag lyssnar på Nick Cave och skriver roman i mitt huvud. Går på gatan i Limhamn.
Mannen med korta byxor. Hur han lider med benen. Hur de rör sej men inte riktigt som han vill. Tankarna som liksom smyger längs stenarna som liksom inte ligger stilla på gatan som liksom inte heller rör sej rakt genom väderstrecken.
Jag lyssnar på Nick Cave och tänker på mina barn och Nick Cave förlorade en son. Jag trodde att jag visste hur smärta känns. Det trodde nog Nick Cave också. Sen dundrar verkligheten på.
Jag kommer aldrig att vara beredd.
Jag kommer aldrig att bli sedd.
Det är en svepande skugga som flyger över vägen där jag går. De hårda stenarna när man faller. Det är en mjuk smärta. Vadå? Ska det bara vara gnäll och misär?
Jag lyssnar på Nick Cave. Jag skriver om vad jag ser och känner. Jag skäms inte för det.

Oh, baby

Jag drömmer om att paddla. Jag drömmer om vattnet som är stilla. Du har en kort kavaj. Du är som från nittonhundratalet. Är du han som jag brukade hata. Är du min varma storebror.
Är du stugorna i Vittsjö. Där Peps moster bakade bröd. Och sen pizzor.
Minns du dagarna i sörjan. Minns du att jag pekade på graven: "Det är bara början."
Men att vi hittade ett hål mellan träden. Att vi lät kajaken flyta där. Att vi snurrade och ramlade. Så unga och förvånade. Hur kallt det var.
Jag sa hej till två barn vid stationen. De stod alldeles ensamma där.
Det finns en plats som heter Ålakistan. Där jag brukar paddla. Där är trångt att ta sej in. Ovanför viner kraftledningar. Jag drömmar om att glida. Att ta mej in överallt.
Det är höstlik vinter. Det är kallt. Jag lyssnar på Tom Waits. Det är stopp i avloppsrören.
Jag drömmer om att simma. Om att välta kajaken och dyka. Att bara glida som en ål. De är utrotningshotade. Nästan utrotade. Jag sa hej till två barn på stationen. De var alldeles tysta.
Annars promenerar vi med hunden. Annars ser vi på teveserier. Annars pratar vi om skolor och Asien. Det finns en spricka någonstans. Vi vet det båda två. Vi är duktiga med tuggummin. Vi lagar det mesta.
Nu flyter en stock för fort. Den fastnar i Ålakistan. Vi lyssnar på Tom Waits. Hold on. Vi måste krama det vi har kvar.
Jag drömmer om att paddla. När hon och jag vandrar. Lever jag i en underbar värld. Att vi alltid hittar ett hål mellan träden. Men jag kan sakna en annan blick. Men jag älskar hennes självklara blick.
Jag paddlar med henne. Vi tittar på varandra. Vi tycker nästan alltid samma. Hon är så vacker och klok. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi hittar ett hål mellan träden.

Monday, January 02, 2017

Någon tömmer en smutsig påse

Solen står låg men klar. En gammal man luktar urin. Äter ett bortslängt pölsebröd. På ett torg i Köpenhamn. Någon tömmer en smutsig påse.
Vi gifte oss bland knotten som stack oss blodiga. Det var i ett tält där alla rökte. Pipor och cigarrer och vanliga cigaretter. Någon joint när natten kom. "Rök!" Sa någon. "Det är det enda som hjälper."
Det flyter saker bortom skogen. Det är där leksaksfabriken låg. Det är ett kalhygge av uppeldade brädor. Det är någon som ligger där du låg.
Det är något bakom solen. Något som skuggar. Någon som måste slå. Någon som skriker: "Jag måste slå dem! Det är det enda som hjälper."
Jag vill inte. Men jag måste. Drömmer jag alltid i svartvitt. Drömmer jag alltid deckarna jag aldrig skriver.
När bussen slutat gå. Någon tömmer en smutsig påse.
Jag köpte John Holms lp Sordin hos Jackos skivor vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Det var mitten av åttiotalet. Jag var femton och åkte pågatåg ensam. Det var en ny värld som kom till mej. John Holms gamla.
Jag snurrade min vigselring. Tio år av backar och dalar. Du gav mej aldrig ingenting.
Det sveper döda existenser genom packningen på tågets babagehyllor. Det färdas papperslösa liv bland böter och barrikader. Det är tåget ner i tunneln när bussen slutat gå. Någon tömmer en smutsig påse.
Vi gifte oss nära Småland och pappa hade en cigarett i munnen när han spelade dragspel. Janne på gitarr och sång. Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Ett nattvak. En människa som ska dö i fem minuter utan luft.
Innan vi skildes åkte jag till Köpenhamn varje dag. Eller tåg någon annanstans med tidningar och danska böcker. Jag köpte Dan Turéll vid Runde Tårn. Jag var så sviken av mitt eget språk.
Nu ser jag på Sällskapsresan på nyårsafton. Det kostar tjugonio spänn.
Nu går jag långa promenader med en hund som ser ung ut för sin ålder. Och en kvinna som gör likadant.
Det ligger någon som aldrig vaknar. Som aldrig sover. Det ligger en människa i limbo under tågets säte. Han är krum och snarkar som en råtta. Längre bort skålar en ensam man med en annan ensam man. Det kanske är jag.
Solen steg tidigt dagen efter bröllopet men vi kom iväg sent. Vi hörde på sportradion genom Halland. Ralf Edström pratade: "Zlatan måste prestera." Barrträdens mörker blev hav.
Nu har bussen slutat gå. Nu sjunger John Holm om en hård värld. Det ligger något grunt begravt. Sträcker upp sin snabba smala hand. Vill gripa. Lyktorna över gatan gungar. Bilarna står i varma garage. Någon tömmer en smutsig påse.

Sunday, January 01, 2017

Nyårsdag

Jag väntar på tåget på en krog som spelar en bra låt. Det är Steve Forbert. Han har en sårad röst och en härlig känsla för melodier.
Utanför kommer mörkret.
Tidigare i den skygga nyårssolen. Mitt i det som vi ville skulle vara vildmark. Låg sprayburkarna över ruinerna och rötterna.
Jag är den enda gästen på krogen. Jag sitter vid fönstret mot gatan. Nu börjar Steve Forbert sjunga samma sång för femte gången. Personalen klirrar med flaskor.
Om jag hörde dej skulle du säga: "vi måste vässa spetsar! allt är trubbat av!"
Jag ser inte tiggarna heller.
Utanför kommer mörkret.
Är du också blind bland dina bildäck och vitare vintervyer.
Tidigare hade jag en vandringsstav och sjöng en vandringsvisa från mellanstadietiden: "Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går."
Är du också blind bland dina tomma sprayburkar. Har du sagt allt du ville säga.
Sen reste de kraftledningen där kråkfåglarna grillades i motorvägsdånet. Sen sprängde de in allt i bergen. Byggde de nya radhusen.
Nu börjar Steve Forbert om igen. Jag minns när jag just kommit till Malmö i det tidiga nittiotalet. Då sjöng han i min freestyle. Om att komma till New York i det sena sextiotalet. Med så mjuka ögon i blått.
Nu väller de in på krogen. Med väskor och höga röster. En bil som tutar förgäves. Ett skrik som långsamt dör bort.
Om du hörde skulle du skrika. Om du såg skulle du se.
Jag tror att jag ser men är döv. Jag tror att det aldrig fanns. Jag känner att det försvinner nu.
Höghusens ungar knackar på. Höghusens ungar har svarta penslar. Höghusens ungar tänder bål på utsprutad gas. Andas in och somnar aldrig.
Utanför kommer mörkret.