Friday, July 21, 2017

Orsa revisited

Imorgon fyller min flickvän år, och jag i övermorgon. Det firade vi genom att rensa undan saker, ner i källaren, dammsuga, svabba och tvätta fönster inför en längre resa. Sen skulle vi äta middag på trevliga Restaurang Småstad i Bergshamra, Solna, italian feeling. Det var fredagsmys. En härlig blandning av folk. Och jag har väl berättat att vi varit i Orsa tre gånger på ett år, att vi blivit semidalkulla och dalkarl. Så det var ju den bästa födelsedagspresenten vi kunde få, när Kalle Moraeus klev in på uteserveringen och tog bordet bredvid oss.

Thursday, July 13, 2017

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss


Wednesday, July 12, 2017

Cyklar igen efter paus, hårda stenar i gruset

Vi har cyklat i Värmland, utanför Arvika, vid två tillfällen, nu när allt ska vara mjukt, att flytta pungen på den skavande sadeln, att lära sej, som plattcyklare, att det finns en poäng med upp och ner, att få farten med sej, och att flåsa och känna gott. Jag gillar och skräms av träden, hur höga de är när det är en ravin nedanför, och den här kassa cykeln har sin charm, och vi cyklar på och flåsar uppåt och efter nästa krök vänder det väl neråt, hur det måste rulla neråt snart. Men det är bara uppåt. Vi cyklar fyra kilometer uppåt. Vi är inga virtuoser. Vi stånkar och jag skriker och vi ger nästan upp. Kommer till Glava glasbruk, allt är stängt och ingen badbrygga här heller, vattnet är slut. Men vi rullar hemåt med en viss fart, undrar hur vi orkade upp. På kvällen ser vi Rocky, han kämpar också. Snart är jag tillbaka i Malmö, mina platta vägar.

Saturday, July 08, 2017

Cyklar - del fem

Framför allt tycker jag om Göran Tunström. Nu när nazisterna och sd-svinen får gå på våra gator. Hans krigande med sej själv, det poetiska berättandet, att vränga ut sej. Hans medmänsklighet. Vi är utanför Arvika. Jag har en annan cykel nu. En gammal Crescent. Den skaver lite i skinkorna, men rullar ändå rätt bra. Allt är väldigare i Värmland, skogarna, backarna, höjderna, nästan bergen. Det är en frodigare trakt. Men inget hav. Får du bo här, skäggige arab. Vi cyklar upp och ner och till Älgsjön, i den ligger Hästön, stugor för fiskande norrmän, men ingen badbrygga. Vad tyckte hästarna om älgarna. Vi letar efter hennes barndoms klippor. Nybyggda stugor och småbåtar med fiskeutrustning. Jag har aldrig fångat en fisk. Jag badar hellre i havet, jag badar gärna i sjöar, men åtminstone en flottbrygga. Det ska vara fisketävling på lördag. Vi stannar i byn Glava. Vi besöker kyrkan och dess stiliga takmålning, en strid mellan onda och goda. Vi måste prata om nazisterna och sd-svinen, som försöker tvätta sina skitiga rum. Ut med packet! Vi tittar på gravstenar. En man och en hustru och en son. Hustrun levde femtio år längre. Vi går därifrån, äter glass och köper olja till cykeln. Vi ser Tillbaka till framtiden. Vi är tacksamma och givmilda, en orm slingrar sej in. Vi äter godis och jordgubbar. Vi håller på med utedasset, jag gräver ner skit. Ni måste bli människor Kuk-Jimmie och ni andra. Ni måste retirera. Ni måste förstå. Det är inte människor som beter sej så. Det är en ynnest att få vara lugn och lycklig.

Thursday, July 06, 2017

Cyklar - del fyra

Det blev en mellandag, en resdag utan cyklande. Vi åt frukost och slöade på hotellrummet, läste Hallandsposten och Göteborgsposten. Sen måste vi med tåget. Det är konstigt, att inte alla tåg tillåter cyklar. Vi hade ett tajt schema. Så var det punka på hennes cykel. Vi kan inte sånt, vi är stadsmänniskor med ett kvasiintresse för naturen och självhushållet. Jag tänker på min kommande bok, hennes har just kommit från tryckeriet. Vi kan inte laga nån jävla punka. Så vi åkte tåg och ringde runt, fanns det någon i Götet som ligger nära stationen, som kunde fixa en hoj på en halvtimme, nähä, någon i Arvika, nähä, men kanske i Kil. Den träige höjdhopparen Stefan Holm har kontakter där. Honom känner inte jag. Jag har alltid dragit mej mot Patrik Sjöberg. Men i Kil fanns Cykelcentrum, de stängde klockan tre, de hade lunch mellan tolv och ett. Jag ringde: "Det är kris ... vi kommer 16.14, kan du laga en punka?" "Vi stänger tre ..." "Oj, det var tidigt, vi är verkligen desperata ..." "Ja, men jag kan stanna tills ni kommer." Så det löste sej, vi traskade genom Kil, till slutet av staden, det tog sju åtta minuter. Och ytterligare sju åtta att laga cykeln, sen tillbaka till stationen och nu var det varmt och nu fick vi ändå vänta. Sen vidare till Arvika och ett glas på stationspizzeriabaren och tre raggarbilar, men inte Sven-Ingvars eller Boppers eller Eddie Meduza, nä, dunka dunka! Sen kom vår skjuts och hon kunde verkligen prata värmländska, det tog en halvtimme till huset vid grusvägen, flygeln till den gamla prästgården. Imorgon är det på cyklarna igen, ska bara pumpa den gamla Crescent som finns här, min cykel är kvar i Halmstad.
(jag har väl berättat när jag framträdde på Arvikafestivalen 2000 ... när jag bröt nyckelbenet i en basketmatch på natten, tre personer i en stor gymnastiksal ..., eller ... videon är från Arvikafestivalen i alla fall ... mitt festivalbesök blev alltså sådär ...)

Sunday, July 02, 2017

Cyklar - del tre

Så blev det ännu blåsigare. Jag äter bara leverpastej när jag bor på hotell. Annars försöker jag bli mer och mer vegetarisk. Jag tittade på kartan. Det fanns en väg österut, men då skulle vi få motvind hem. Det ville vi inte. "Men här då", sa jag och pekade på Nissans utlopp, en småbåtshamn och Prins Bertils stig. "Ja", sa hon och vi bestämde att vi bara behövde cykla lite, att lite var bättre än inget, sen bastun igen, vi älskar bastubad, vi letar efter vedeldade bastuflottar. Tylö tillverkar bastuaggregat i Halmstad, varför finns inga bastuflottar. Men vi hamnar på Prins Bertils stig. Det är rak motvind och havet är alldeles nära, men vi är ändå inne bland träden som läar, vi på våra cyklar. Sen är det öppet igen och vi har inte tagit med badkläder men vi måste bada och vi badar och vi blir salta och sandiga, sen cyklar vi igen och längtar efter varmrökt lax och vi hamnar vid en liten hamn, men allt är stängt, stenbrottet har blivit en hamn, vinden, och stigen har blivit sten och vi cyklar upp mot stora vägen och hamnar i Tylösand igen, äter pizza på en tom restaurang, vinden genom plastskynken. Hon löser sudoku. Jag läser gårdagens tidning. Vi dricker kaffe. Vi är harmoni. Imorgon åker vi till Göteborg och vidare mot Värmland, men först ska vi äta på Halmstads enda indiska restaurang, kinakrogar, däremot, finns det gott om. Och bada bastu.

Saturday, July 01, 2017

Cyklar - del två

Någon gång under fyrtiotalet köpte min mormor och morfar en tomt i Påarp utanför Halmstad. Där finns en vild natur. De byggde ett hus. Ibland vill jag bara gråta. Allt som är förlorat. Vi levde där. Vi var en del av den vilda naturen, björnbären, enebuskarna, korna, stenarna och det salta havet. Sen försvann det. Det är söndag. Vi äter frukost på hotellet i Halmstad, och det är tio år sen, som jag var i Påarp senast. Vi går på toaletten, sen cyklar vi söderut i blåsten. Vi cyklar lite fel men sen kommer vi till Trönninge. Pizzerian är nerlagd. Det var där jag satt och drack öl och läste i tidningen att Kurt Cobain hade dött. Konsum är nerlagt. Och där vi brukade köpa frukostbullar. Men Rolles gatukök finns kvar. Sovstäderna måste ha sina hamburgare. De har byggt en ny skola. Det är en konstig, inte en impulsiv eller storartad känsla, det är bara ... hemma ... jag är här igen, det är alldeles självklart. Sen cyklar vi uppför Bergsvägen, där låg vårt hus, jag har varit rädd för detta, att jag ska bryta ihop, men det är ett annat hus där, det är bara så, att allt förändras. Sen är det bara självklart, vi går ner i hagen, havet som är helt annorlunda här, till den stora stenen, det blåser, korna har ändrat färg, vi går över gravstenarna, vi fångas av vinden, vi har picknick i Laxvik i hyfsat lä, det är en konstig känsla, allt jag har älskat och älskar, jag tänker på min bror, vi har badat i de här vågorna, de har varit en del av mej, krabborna vi fångade är döda, mormor och morfar är döda, det är inte ett avsked, det är bara livet som pågår och förändras.


Jag fastnar i Dan Andersson

                                           1.
Vi pratar om dej, farfar. I mamma och pappas hus i Borstahusen. Du hade nog tyckt om den sjunkande solen i maj, hur vinden mojnar och havet blir stilla, som smekande. Tänkte du någonsin så, att smeka farmors ansikte, att hon också var en människa.
   Vi sitter i huset alldeles vid havet. Jag har ont i ryggen. Altandörrarna är öppna. Kommer du ihåg när du satt här smal och insjunken, några veckor innan du dog, med en ful och för stor keps. Faster Sofia pratar om att hon inte kan sova utan piller. Mamma fyller år. Hon är nästan åttio nu. Ni tyckte kanske aldrig riktigt om varandra. Ni ville uppåt på olika sätt.
   ”Det var ju alltid sånger”, säger pappa och är gammal och vit, ”när vi växte upp, det var alltid sånger, flickor, ska vi sjunga”, säger han vid pianot som är ostämt, ”Lina!”, säger han till min äldsta dotter, ”Hasse Kvinnaböske! Honom gillar ju du …”, och det var ett halvt liv sen för Lina.
   Och Lina vill inte, Lina är tonåring, farfar, hon färgar sitt hår, pappa förstår inte det, men hon sjunger, hon gör sin farfar nöjd: ”Hej du speleman, kan du svara på min fråga …”, det är en tidig kväll i Borstahusen, farfar, som när mina barn blir större … får man ta med någonting, får man dö utan att känna skuld.
   Faster Sofia med sitt korta gråa hår. Din dotter. Jag vet inte om hon satt i ditt knä. Jag tror inte det. Farfar, som att du var hård, jag kände dej inte som hård, men du var så hård, du vände dej liksom bort. Du vet att hon är änka, va. Att Crazy Fred tynade bort till slut.
   Farfar, alla som talar så gott om dej, jag som aldrig fick känna dej. Kommer du ihåg måsarna, sången, farfar, jag kände aldrig dej, men jag kände sången och rytmen och en trumpet i dina läppar, hur svänget fanns i dej, promenaderna, längtan, alkoholen, att komma dit.
    Faster Sofia vid matsalsbordet, altandörrarna öppna mot havet, fukten som föser sej in. Min syster och hennes man, våra barn är glada kusiner, dem fick du aldrig träffa. Faster Sofia vänder sej mot pappa: ”Far kunde ju aldrig sova, du vet ju alla hans tabletter, du vet alla sömnlösa nätter, Pelle!”
   ”Ja ja, jag vet inte, de sjöng ju så vackert …”, säger pappa, det är en vind som börjar blåsa igen, lite kallare, moln i den tidiga skymningen, blir röda, hur blommorna i krukorna trodde att de skulle få växa.
   ”Ja, och lilla tant Sonja, men, Pelle, du minns väl hur han led, det var vår pappa …”
   ”Nu fyller Eva år, inga problem, jag vill inte ha några problem …”
   ”Ja ja, men lilla tant Sonja, hon fyller hundra i september ...” Mamma håller på med avokadon. Mina barn och deras kusiner. Jag vet inte vad de tänker. Min äldsta dotter är fjorton, hon har en pojkvän. Det gör mej så glad. Och ska jag berätta för henne, hur den kärleken kommer att smärta när den tar slut. ”Tänk Sonja och Lasse, de var gifta över sextio år, han på järnvägen, SJ, hela livet …” Jag ska försöka förklara hur jag kommer att fånga henne när hon faller. Fanns det en chans i snöbollen i helvetet att du skulle prata om nåt sånt, farfar. Kommer jag att klara det.
   ”Far och mor var också gifta länge”, säger pappa, ”och jag och Eva och … ja, Fred dog ju, men annars …”

2. 
Nu är du död, farfar, hur känns det. Gör det ont. Vill du veta hur havet smakar. Vi pratar om dej.
    ”Sonja och Lasses kolonistuga, hur vi var där, hur de sjöng”, säger pappa Pelle, din son, han är gammal nu, han gick och ramlade, vem ska fånga honom, hans nästan vita hår, jag har mammas näsa och solbrända hud.
   ”Det går bra, Jonte”, säger pappa.
   ”Men sätt dej ner, jag tar fram stolarna”, säger jag, hans tofflor, hur han måste välkomna våren, få ut trädgårdsmöblerna, ”sätt dej och njut bara, pappa …”, det är östlig vind, nästan helt stilla, hur vi inte brukar prata om det, hur solen en sista gång ska sjunka, men känna hur kvällarna här vid havet är det livet vi vill leva, hur vi brukar säga: ”Det är ljuvligt, här ska vi leva …”.
   ”Sonja och Lasses kolonistuga”, säger pappa vid matbordet sen, minns du, farfar, ”hur de sjöng Dan Andersson”, säger pappa alldeles nära sin lillasyster, ”alltid på Förstamaj, och Joe Hill, jag brukade äta lunch där, Joe Hill-baren när den fanns i Folkets hus, men sen la de ner …”
   ”Som att arbetarna försvann”, säger jag, ”som att allting försvinner, det känns som att allting försvinner, farfar är ju inte här …”
   ”Jonte”, säger faster Sofia, ”du ser väl solen, du vet att min man dog, Onkel Fred, jag minns hur ni brukade prata med varandra … jag kan inte åka tillbaka till det gamla huset, jag orkar inte det, ser du inte solen …”
   Ja, du hör, farfar. Ser du din dotters sorg. Du hade väl tyckt att det här samtalet var jobbigt. Du hade väl gått in på ditt rum, där släktträdet var broderat som en tavla. Eller fått en sup och börjat sjunga. Jag minns din hand vid bara ett tillfälle. Jag undrar hur farmor tänkte. Och att du alltid bar mörk kavaj. Att vi gick ut på piren den dagen. Jag vet inte var mamma och pappa fanns, farmors pannkakor. Jag minns att det var för kallt för att bada. Men att jag ville hoppa i.
   ”Här brukar din farmor bada”, sa du, och hälsade på några fiskare, och några pensionärer, du kände alla, jag ville så gärna se, sång- och dansmannen, ”jag undrar vad hon gör nu”, sa du och log inåt.
   ”Varför badar inte du?”
   ”Du ska inte vara nosig!” Jag förstod ingenting.
   ”Förlåt, jag vet inte ens vad det betyder …”
   ”Nu måste vi sätta oss”, sa du och tog upp en ask Läkerol, den mörkgröna äckliga. Och bjöd och jag var rädd och svalde och satt i halsen. Du gjorde Heimlichs manöver. En mink sprang förbi på stenarna. Vi satte oss på en bänk. ”Jag hade en bror, han drunknade, han simmade för långt ut, han försökte rädda nån … båda dog … det var till ingen nytta …”
   ”Blev du mycket ledsen?”
   ”Vad tror du! Vad du frågar! Nu har nog farmor kommit hem, jag måste ha min medicin …”
   Jag tror att mamma och pappa var i Portugal. Att ni bodde hos oss, passade oss. Du med din medicin, farmors tysta blickar.
   Som jag med knarket, farfar. Du med dina flaskor.

3.
 Du dog ju, farfar. Det var när jag satt i fängelset. Det fanns en rödhårig snubbe där, som dödat fyra hundar, och kört ihjäl en tjej på fyllan. Han hade en tatuering, där stod felstavat: Killor. Vi brukade prata i bokbussen en gång i veckan, jag såg att han lånade lättlästa böcker. Annars pratade han inte med mej, blängde bara. Han var liten men kraftig, kanske lite fet, men hård. Det var som att han skämdes. Han hade en rätt rå jargong. Jag vet att han kände Pange som jag köpt brass av någon gång, i ungdomen i Landskrona, var det blandmissbruk på dina gator också.
   Jag tänkte på gatorna i Landskrona. Hur det var när du växte upp, farfar. Alla dina syskon. Att du hamnade på en folkhögskola. Att få kämpa för sin bildning. Att jobba på byggen och läsa Ivar-Lo och vikingaböcker, att sjunga på Verdandi och bli hot shot hos Sossarna och Soc.
   ”Du pluggar, va, eller studerar”, sa den rödhårige snubben, Killor, han log på ett ont sätt. ”Vem fan tror du att du är?” Han stod nära. Han luktade snus och syntet.
   ”Jag vet inte”, sa jag, tog fem poäng filosofi av fyrtio på ett år.
   ”Du ska läsa Ondskan av Jan Guillou, sen kan vi prata om senapsgas …”
   ”Jag förstår inte vad du menar …”
   ”Jag kan dränka dej i senapsgas”, sa Killor, som hade lockat in de fyra hundarna till sitt sovrum, sen slagit ihjäl dem en efter en med en kofot.
   Innan du dog. Den korta tiden när jag hade körkort. Körde jag dej till Systemet. Du skulle alltid ha en trettisjua, aldrig en sjutiofemma. Som någon sorts kontroll. En gång drack vi tillsammans. Du pratade om solidaritet: ”Det är vad de viktiga sångerna handlar om.” Vi var i parken utanför Systemet. Alla hälsade på dej, men du puttade bort mej till bakom stationen som fortfarande låg i centrum då, du trodde att ditt drickande var en hemlighet, detta var enda gången offentligt, men vi gömde oss ändå, vi satt på bänken mot väggen, solen i ögonen från industriområdet där varvet var nerlagt, ”de handlar om solidaritet …”
   ”Vadå?”
   ”Jonte, jag kan inte förklara …”, du hade nog druckit en trettiosjua redan, ”du måste lära dej själv, lyssna på sångerna och förstå …”
   Sen dog du. Och jag satt på kåken. Och den rödhårige Killor spöade mej i duschrummet.
   ”Du ska läsa Jan Guillou, Ondskan”, sa han och slog mej på örat. ”Då kanske du fattar!”
   Jag blödde. Det blev ljusrött i duschvattnet. Sen kom en vakt.
   ”Sten”, det var alltid efternamn, aldrig nära. ”Du har telefon.”
   Det var pappa i en lur i ett sterilt kontorsrum. Det rann blod från örat. Ingen frågade om det.
   ”Ja … far … farfar har dött …”, sa pappa, en röst som sög inåt, en rädsla att vara den sista, en son i fängelse.
   ”Begravning …”
   ”Du behöver inte …”
   ”Jag vill”, sa jag, det fanns så många tårar som inte kom ut, ”jag måste komma …”
   ”Det var ju väntat … det är sorgligt … det är en lättnad … han mådde inte bra … han var inte sej själv …” Orden vi ville säga.
   ”Jag får nog permission …”
   Och det var den kvällen som vi satt i teverummet, femton interner, kollade på Twin Peaks, som Killor kallade Tvillingkukarna, och nästan alla skrattade, inte jag, sen nyheterna, tidigt 90-tal, Irakkriget, alla bomber över oskyldiga civila, oskyldiga soldater och Killor började skrika om senapsgas igen.
   ”Jänkarna borde hälla senapsgas över hela jävla arabskiten!” Plastmattorna. Mackorna i servetter i kylskåpet, det serverades ingen kvällsmat, vi penslade leverpastej och svettig ost under lunchen, picknick bland plastmattorna på kvällen, nån prickig korv, inga grönsaker.
   ”Man häller inte senapsgas”, sa jag, ”det är en gas, man häller inte gas!”
   ”Vad sa du”, sa Killor och reste sej. Alla andra höll käften. ”Du har fel, Filosofen, du har helt fel, jag vet allt om världskrigen …” Hela han var härdad. Jag kände hur han darrade. Jag kanske hade fel. Jag visste ingenting om krig. Men jag tänkte på dej, farfar, allt jag aldrig fick veta om rallarslagsmål och dansbanor, vad som rörde sej i ditt huvud, vem var farmor i ditt huvud, när du snubblade på henne under dansen, det svämmade över i mitt huvud och jag mindes den enda gången jag var på boxningsträningen med scouterna, den enda gången jag var med scouterna: ”Slå igenom slaget, när du träffar, slå igenom”, sa tränaren som bar bandana och gick på speed, vi kom att bli vänner några år senare, han räddade mej då, han räddade mej nu, ”slå igenom universums vägg, handen ska vara hårt knuten, in med tummen, krossa allt!” Det var en utmärkt teater.
   ”Vad sa du”, sa Killor. Han stod verkligen nära. De andra hade bildat en ring runt oss. Jag tog ett steg bakåt, som sats, jag hade inget val. Smack! Jag slog rakt igenom. Han bara föll och sen hände inget mer på en stund. Sen reste sej Killor, skakade som nyvaken på huvudet, nickade kort mot mej, hans små ögon, satte sej. ”Då slapp man Tvillingkukarna”, sa Killor och log mot mej, vi rökte cigaretter, jag var rädd. Sen var det teve igen.
   Och jag vet att du inte visste varför jag hamnade i fängelset, det var några skitgrejor, en rattfylla och en totalvägran, man samlar på sej, att jag var pacifist, jag hade nästan aldrig slagits. Men ibland vänder sej stigen. Det vet ju du.
   Som när du inte kunde komma uppför trapporna. Hur du var full och fick in huvudet mellan trappräckets små stavar. Hur du inte kunde komma ut. Hur du var fast och började skrika, hur du var alldeles fast.
   Grannen Kerstin kom ut.
   ”Vilket liv du för”, sa hon, hon hade kortklippt hår och glasögon, jobbade som kallskänka, ”jag kallar på John, han sover, men … John!” John var mekaniker på varvet. Han hade en bågfil, han gned i en halvtimme. Han fick loss dej. Det blev en avgift till Landskronahem senare. Du tackade John.
   ”Du hade gjort det samma för mej”, sa John, då hade du nyktrat till, luktade sur svett och varmt järn.

4.
”Pliten berättade om din farfar, det är lugnt”, sa Killor nästa dag. Han hade en blåtira. ”Det är lugnt, vi ska spela poker ikväll, några har fått tag på hembränt, du kan vara med, det är lugnt, men inte en gång till, då dödar jag dej …”, sa han och skakade min hand. ”Jag hade fel, min farsa körde lastbil, han var intresserad av böcker, han är död nu … bra punch …”, sa Killor och rörde sin blåtira. ”… ja, och av vapen och nazister …”, sa han, och log sådär som jag inte förstod. Jag kunde inte sova utan piller den natten heller.

5.
Du vet den där rostiga spiken, farfar. Som stack in en bit i min fot, när jag gick på den lilla strandremsan nedanför stenarna. Du gick ovanför på stigen. De har byggt tjusiga hus där nu, farfar, och en riktig cykelväg, stormarna brukar dränera den på höstarna och januari. Allting faller och äts upp av havet. Pappa bygger små murar som ska rädda honom.
   Den rostiga spiken från en ilandfluten planka. Jag skrek.
   Du tog dej mödosamt nerför stenarna. Drog ut spiken.
   ”Foten i saltvatten. Foten i saltvatten”, sa du och hjälpte mej, blötte ner skorna och kavajärmen, nästan bar mej sen. ”Nu måste väl farmor ha kommit hem”, sa du, farfar, ”Du får vara Helan, du får ge mej en lavett”, sa du och försökte gå så roligt som Halvan gick.
   ”Jag vill vara Chaplin”, sa jag, och du gick och gick och jag skrattade genom tårarna, såg dej gå mer och mer konstigt. ”Farfar, bär mej!”
    ”Ja, Chaplin, så klart”, sa du, med alla kvällarna på Verdandi när ni försökte spela teater, skingra molnen och slagen, ”klart att du ska vara Chaplin”, sa du. Och sen bar du mej verkligen en bit och jag undrar om du minns, när du fyllde sjuttiofem, att jag gav dej Chaplins självbiografi, i danskt billigt band, på danska, som jag hittat i ett antikvariat i Köpenhamn, då när jag bara gick omkring, på gatorna, på bodegorna, på badhusen ibland, knarkade och drack, försökte skriva gripande noveller om människor jag älskade, längtade efter Sagas bröst som jag aldrig kunde nå, tänkte tillbaka, historien, farfar, jag hade kunnat köpa tre bärs för den boken, men jag köpte den till dej, läste du den, om friheten, att säga stopp, och att stå emot.
   Spiken i foten. Du orkade inte bära mej länge. Du försökte skoja:
   ”Du kan väl vara Helan!”
   ”Jag vill inte vara Helan, han är inte jag …”
   ”Ibland måste man låtsas”, sa du, farfar, och vi gick bort från hamnen och havet, mot konditoriet, ”men ibland måste man låtsas …”
   ”Jag har ont i foten, du liknar ju Helan, du behöver inte låtsas …” Och du la din hand på mej. 
   ”Nä nä, min påg, nä nä”, sa du och höll en hand på mej, ”tror du det, att man inte behöver låtsas, nä nä … vill du ha en mazarin?”
   Och vi satte oss på varsin stol. Kaffe och citronläsk. Det var gråsparvar utanför det stora fönstret.
   ”Hur var pappa när han var liten”, sa jag och det gjorde mindre ont i foten, dina ändringar i ansiktet, som glädje som värme som ilska, som: Jag fattar inte ett skit vad du vill ha.
   ”Det minns jag inte”, sa du, ”nu har nog farmor kommit hem”, sen hade du rökt klart och vi gick hem, jag haltade, mamma och pappa var i Portugal. Jag ville ha värme.
   ”Det gör så ont”, sa jag, jag ville ha lugn.
   ”Ja, det gör ont”, sa du och vi kom hem, det luktade annorlunda.
   Och farmor: vojne vojne, hade just satt på potatisen.
   ”Olof! Vad har du gjort med pågen!”
   ”Äh! Han mår bra, svansar runt …”, sa du, tog ditt förstoringsglas och dina korsord och stängde dörren, och din längtan.
   Det blev någon stark sprit, i mitt sår, och i ditt sår, farfar. Senare åt vi pannbiff. Men det var den där rostiga spiken.  Du la en arm om mej sen, vi såg något på teve som jag glömt. Jag kommer bara ihåg smärtan och närheten.
   ”Min far …”, sa du, farfar, ”min far …”. Sen försvann allt i någon fluga som flög förbi, något som distraherade dej, någon jävla kartong som stod fel, en ensamhet. Och att kvällen obönhörligen kom, denna rädsla att inte kunna sova.

6.
Du är död, farfar. Min mamma fyller år. Jag ska ta tåget tillbaka till Malmö med mina barn. Jag kramar faster Sofia. Hon är så glad. Hon pratar om Crazy Fred. Han är också död. Det är så mycket som du inte vet.
   ”Kan du inte spela en sista sång, Pelle”, säger faster Sofia till min pappa, ”det hinner ni väl, Jonte?”
   ”Jo …”
   Pappa sätter sej vid det ostämda pianot. Han hör sämre nu. Men sjunger Omkring tiggaren från Luossa rent och klart, jag och faster Sofia sjunger med. Barnen kråmar sej. Jag är spiknykter, men gråter stilla ändå.
   Sen kör pappa oss till stationen. Tåget är försenat. Jag vill dricka men låter bli. Tar mina lugnande piller.
   ”Varför grät du, pappa”, säger min yngsta dotter på perrongen, ”jag såg att du grät …”
   ”Ja, du … för att jag älskade min farfar på nåt konstigt sätt, för att min pappa sjöng den sången för mej”, säger jag och det ska komma ett tåg snart, ”vi sjöng den tillsammans, jag trodde att det var hans och min sång, men det var hans och min farfars”, säger jag och det är en kedja, Lina tar sin lillasysters hand, och jag tar bådas, vi står i vår ring, och tåget är inte försenat och nu kommer det in på perrongen och vi har fått godis av mamma och jag klarar av att inte dricka bort min sorg.
   ”Pappa, man kan gråta för så mycket … jag brukar vara rädd för monster …”, säger min dotter, hon ska fylla tio, så mogen och neurotisk ändå, när ska jag berätta om sjukdomen som rinner genom släkten, rinner den till mina döttrar, tar flödet någonsin slut. Alla vakna nätter och missbruk.
   ”Nu kommer tåget”, jag tar hennes hand, jag önskar mej starkare piller, jag önskar mej en stund av lugn, som när jag var helt bombad på din begravning, farfar, sköterskan i fängelset hade skrivit ut piller, jag var ju i sorg, hur jag sög in Ave Maria, det var det vackraste jag hade hört, nu dunkar tåget hem till Malmö.
   Imorgon ska jag åka till Stockholm.

7.
Du undrar väl varför jag berättar, farfar. Särskilt som du är död. Det är mer än tjugo år sen.
   Det är tåget som står stilla. Och utanför regnar och blåser den sista dagen i maj. Jag är på resan fortfarande, att hitta ett fungerande liv. Jag längtar efter något som kan lugna mej, utan sprit eller knark. Att vara lugn och fokusera tankarna, att ligga i något mjukt och njuta.
   Men det funkar inte så.
   En halt man kliver på. Han bär tjocka smutsiga kläder.
   ”Det är tråden som brinner”, säger han och sätter sej bredvid mej, han ser ut att vara hundra år. ”Det regnar för lite …”, sen faller han ihop. Jag tror att han dör. Men han vaknar till i Linköping och kliver av. Jag har minnen från Linköping. Från stationens bar. Men jag stänger av.
   Så jag skriver och lyssnar på när Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, sen Thåström. Jag fastnar i det som många tycker är sentimental dynga, eller gammaldags.
   Men jag trivs här.
   Sen kommer en låt med Joy Division, Love will tear us apart. Det är den vackraste sång jag vet. Jag tror inte att du hört den, du hade kanske förkastat synthen och gitarren, men du hade nog känt smärtan.
   Nu kör tåget igen. Nu slutar regnet regna.
   Det är spårarbete och omvägar och jag åker genom Bjärnum, där mamma växte upp. Du och mormor kom aldrig överens, en massa grymtanden och hon var frisör men ville alltid stå över.
   Jag tänker på dina flaskor och dina gator i Landskrona. Jag tänker på allt jag inte vet. Men, alltså, farfar, jag såg dej, när jag var tolv, jag såg dej …
   Jag brukade cykla förbi den där bänken utanför kyrkogården där du ligger nu. Det var en sån här dag, vår med snabbt regn och snabb sol, upp och ner. Du och dina bänkkompisar. Jag sitter också på bänkar. Jag såg dej när den rakade mannen som kanske var tjugofyra och stor, med kängor, sparkade på en hund. Där fanns duvor också, han sparkade på dem, han sparkade på allt, det var en grå symfoni i skyn, mörkare och mörkare moln, hårdare vind. Det var som klassisk musik som tornar upp mot crescendo, vi hatade klassisk musik, farfar, du och jag, det var pappas tonårsrevolt, kyrkorna och de sköna rena tonerna, men du reste dej och gick fram och pratade som en visa till den unge mannen, du var nästan sjuttio. Jag såg dej, farfar, rätt småtjock i kavaj och tydliga glasögon, la en hand på hans axel och talade lugnt, men han sparkade mot hunden igen och hunden spydde blod, hur du slog, som någon sorts solidaritet, mannen föll inte, men liksom vaknade upp och gick därifrån. Du slog rakt igenom. Som att spränga sej ut från korridorerna. Som någon sorts solidaritet.

Friday, June 30, 2017

Cyklar - del ett

Vi kom till Halmstad. Det blåste. Vi checkade in på hotellet med bar och nattklubb. Jag hade glömt att Halmstad är sommarstaden med den vackra naturen men tvivelaktiga smaken, att det var midsommarhelg. Människor alldeles för unga för att bo på hotell utan föräldrar. Vi uppgraderade rummet för att slippa stök. Vi är över fyrtio, jag är ju nästan femtio. Du måste tänka på vinden. Du vill ha motvind bort och medvind hem. Helst ingen vind alls, men så har jag inte levt mitt liv. Men vi cyklade till Tylösand. Jag berättade om mina minnen. Det har blivit rätt många här. Motvind. Från Hotell Mårtensson, Husbands, Janne Bark och Lasse Lindbom, till Per Gessles Hotell Tylösand. Och blåsten. Det är sanddynerna och den fantastiska stranden, att gå och gå, att vara lycklig och känna någon sorts hemma, annars är livet i Tylösand dött i min värld, den fåniga restaurangen. Förutom golfbanan. När man cyklar ser man hålen genom hålen mellan träden, jag saknar golf, vi stannade vid klubbhuset, jag saknar inte människorna, jag saknar känslan och spelet. Och blåsten. Det salta vattnet. Men en sorts ordning i det vilda, som att Tylösand inte kan släppa loss på riktigt. Tillbaka i Halmstad åt vi lax. Vi är vår värld. Såg två bra tyska serier. Och lite godis. Hittade till slut morgontidningar till frukosten, bland bakfulla amatörer. Men söndag, nu åker de väl hem. Sen gjorde vi oss klara, vatten och bananer. Vi skulle cykla till Trönninge, och vidare mot Påarp där huset jag upplevde nästan fyrtio år, är sålt och rivet. Ut i vinden … (fortsättning följer ...)

Tuesday, June 27, 2017

Rapport från en cykelsadel

Vi vaknade den tredje morgonen i Halmstad. På Hotell Mårtensson, stor bild på Janne Bark och Lasse Lindbom i foajen, The Husbands, om ni minns. Vi har gjort dagsutflykter i tre dagar, Påarp, Laxvik, min dåtid i vinden och vågorna. Jag ska berätta mer om det en annan gång. I lördags hördes Gyllene Tider från varje öppet förfestfönster. Vi har bastat och badat. Cyklat Prins Bertils stig. I förmidddags skulle vi vidare till Värmland, två tågbyten, tajt schema. Och punktis. Och vi är stadsbor, vi kan inte laga en punktering. Detektivarbete. Till slut fick vi en snubbe i Kil att hålla öppet extralänge. Varmare här, värmlandssola. Nu ska vi till ett hus i skogen utanför Arvika.



Tuesday, June 20, 2017

Om alla vägrar gå ut i krig

Hur kriget ser ut förändras. Men det är fortfarande samma sak. Hat och indoktrinering och lögner. I många fall ekonomisk vinning. Om alla hade vägrat gå ut i krig, hade vi sluppit alla krig. Jag minns när jag vapenvägrat och var i Helsingör med Windys lumparpolare, att någon sa att jag svek mitt land. Vilket jävla skitsnack. Jag torkade rövar och bytte stomipåsar för trettio spänn om dagen. De smällde pengar när de lekte krig. Om alla hade vägrat gå ut i krig, hade det inte funnits några krig. Om inte västerlandet varit så makt- och pengakåta, hade vi sluppit imperialismen som fortfarande är betydande för människors tragedier och krig. Och religionen. Och stammarna i Afrika, ja, visa gärna respekt för dem. Säger du. Har vi inte kommit längre? Allt annat förändras, varför inte dessa maktmäns kåthet för krig, att leka med hundratusentals människors liv, men aldrig riskera sitt eget, men aldrig döda eller bli dödade på riktigt. Jag är också rädd. Men jag väljer pacifism. Och de som verkligen varit i krig, alla ni macho- eller pliktpojkar. Eller om ni är äventyrare? eller bara felinformerade gossar? Jag avundas er inte. Beundrar er inte heller. Människor som väljer vapen är alltid fel för mej. Det är själva grunden till de flesta problem. Detta med ära och göra gott, jag tror inte på det. Jag tror på fred utan vapen. Jag tror på fler kvinnor vid makten. Ja, säger du, soldater gör mycket gott. Ja, säkert. Men om alla hade vägrat att gå ut i krig, hade vi sluppit mycket nöd. Om inte svarta (och vita och andra färger) amerikanska pojkar varit så fattiga, om de inte hade behövt lyssna på soldatagenters bullshit och lögner om ett bättre liv, om ont och gott. Hade vi sluppit hämnd och död och hat. Nu kommer de nya, muslimska pojkar som får öronen fulla av samma lögner och löften. Kriget förändras men är samma. Och muslimhatarna som bränner men aldrig kallas krigar eller terrorister. Hur vore det om vi skippade patriotismen och skillnaderna en smula, och såg världen som en helhet? Det är alltid död, och oskyldiga civila. Så har det varit länge nu, sedan civila började skadas i krig (mer än förluster av nära och kära, som det alltid har varit, och stor fattigdom för att krigsherrarna skulle ha allt) under 1900-talet. Nu går snart sista tåget, och krigstågen har hittills inte varit så lyckade. Så kanske är det dags att prova något annat. Nu går snart sista tåget till ett samhälle av solidaritet. Om alla vägrar gå ut i krig, slipper vi krig. Det är så enkelt.

Sunday, June 18, 2017

Never never

Av olika anledningar har jag hamnat i 80-talet idag. Tonåren. Baden idag som en vuxen man. Men jag plaskar som ett barn. Det är väl sej likt. Det är så skönt i vattnet idag. Det är där vi möts bäst, min äldsta dotter och jag. Allt man ville men inte fick, några grejor man snodde åt sej ändå. Jag kan inte sluta tycka om, jag kan inte sluta älska, solen när den går ner bakom Danmark. Det värker både bra och dåligt i mej. Jag cyklar mina olika gator. Jag cyklar en omväg. Jag badar igen. Jag ringer henne igen. Jag minns när jag cyklade in till LA-city och såg Ghost Busters, ensam. Hur jag letade. Ett torg med människor, ett tomt torg. Jag försöker fungera på olika plan. Jag lyssnar på den här:

Monday, June 12, 2017

Du går i dina gummistövlar

Du går i dina gummistövlar. När sommaren är här igen. En vattenspridare som en bläckfisk. En vattenspridare sprider regn.
Jag halkar i ångesten.
Vi pratar om bläckfiskar. Att ha så många armar.
Det är när vi badar. Det är när jag flyter. Men när du studsar med din boll. När livet blir mindre svårt.
Att ha så många armar.
Det är när jag dyker. När jag slutar andas en stund. Det är vissa meningar hos Per Hagman. Som jag vill recitera för dej. Det är något jag försöker förklara.
Du väljer att bära gummistövlar. Jag respekterar dej för det. ”Men finns det inget du vill göra?” ”Jag vill bara äta pölse.” Jag respekterar dej för det.
Men jag tvingar dej till badflotten. Vi har köpt en regnbågsfärgad boll. Och din skimrande syster. Och skimrande du. Det har blivit nästan varmt i havet nu.
Jag är så trött på ångesten. Du har så långa armar.
Jag vet jag borde sova. Jag vet jag borde stanna. Jag vet ett gatukök bort mot Kroksbäck. Han jobbar där på kvällen. Jag cyklar dit ibland. ”Du vet, Jonte, jag måste ha cash.” Annars slipar han glasögon. Jag ser så dåligt nuförtiden.
Det är ett dis när åskan försvinner. Det är något skönt när blodet rinner. Det är ett skott i min vänstra arm.
Det är något jag inte förstår. Jag känner blodet i mina tarmar.
Det är varmt när allting brinner. Att ha så många armar. Jag ligger här och rinner.
Du går i dina gummistövlar. När du studsar med din boll. Jag tror vi cyklar mot havet nu. Ditt envisa underbara du.




Linnégatan, natt, juni 2017

jag tuggar mina händer
jag drömmer om allt som fanns
mina barn är snurrande solar
mina barn är ingen reklamfilm
jag försöker laga mat som de gillar
mina barn är dessa jävla morgnar
tjat om mat och kakor
jag minns deras tunga blöjor
jag minns när hon ramlade från stolen
min ena dotter ritar saker jag aldrig förstår
jag minns när hon ramlade från stolen
min andra dotter färgar sitt hår
det är en kärlek och en stolthet
hon på en egen väg
men kom alltid tillbaka hit
klockan är två på natten
någon enstaka bil
några ensamma raketer
jag minns när hon ramlade från stolen
ett flygplan dyker uppåt
det iskalla i det fallet
att bada med era skratt
jag är så rädd att drunkna
ni är livets vatten, ni är vatten
jag minns när hon ramlade från stolen
ni får mej att aldrig sjunka


Sunday, June 11, 2017

Cykla till Klagshamn

Jag skulle egentligen in till stan men cyklade en omväg, och bara fortsatte. Jag brukar alltid cykla från Limhamn till badet eller Centralen eller till Möllan, jag brukar ta omvägar, bort till Kirseberg och Värnhem. Jag brukar cykla förbi huset där hon bodde. Känna in den känslan. Kyrkogården vid Industrigatan, Norra Grängesbergsgatan. När jag simmat i Hyllie brukar jag cykla genom Kroksbäck och upp mot Lindängen. Men igår cyklade jag alltså genom Bunkeflostrand och vidare, den härliga Badstigen i Klagshamn. Det är som en gömd hamn där. En gömd badplats. Och det är kanske så de vill ha det. Jag orkar inte dra något politiskt kring det. Bara att det är sjyst att äta varmrökt lax och titta på ett hav i en hamn. Och att bada. Och att cykla och lyssna på kassettband i freestyle. Old school, liksom, helt naturligt.


Friday, June 09, 2017

Innan jag lugnt somnar in och dör

Jag är inte så förtjust i döden. Varken min egen eller andras. Jag kan hänföras av döden. Jag kan grotta in mej i kvällstidningsfrågor, "vad betydde han för dej?" Som med Gösta Ekman. Jag vet rätt mycket om Gösta Ekman. Jag kände aldrig honom. Jag vet rätt mycket om ångest och rädsla. Jag vet egentligen ingenting. Fast ändå. Om man har varit i de drömmarna. Om man har skakat i verkligheten. Jag var rätt nära döden. Jag vaknade i en tunnel. Jag var alldeles lugn då. Det fanns andra som grät för mej. Jag tänker på fotbollsspelare. Hur de koncentrerar sin intelligens. Jag tänker på fotbollssupportrar, hur de sparkar och ingenting minns. Jag har en biljett till Halmstad. Vi ska försöka en gång till. Vi ska reclaima Halmstad, vi ska få staden att göra vad vi vill. Jag levde en barndom där, jag levde mina tonår och mer. Det var min oas och min dröm. Jag ska tillbaka till Påarp, till vårt rivna skraltiga hus. Jag måste visa henne vägen ut. Jag måste berätta alla minnena. Hon måste få veta vem jag är. Jag ska tillbaka till myrorna. De har ätit upp mina släktingar, jag tror att det finns något kvar. Sen måste vi till Värmland, där hon har en historia. Vi måste göra allt nu. Vi måste gjutas i fast betong. I höst ska allting förändras, som det alltid gör. Jag ska skriva klart tre böcker. Jag vill skriva många fler, innan jag lugnt somnar in och dör.

Tuesday, June 06, 2017

Per Hagman är bra

I blåsten utåt tar jag mitt första junidopp, kallare än maj. Tänker på mina ensamma resor. Inte ensamma som i sorg. Att det är skönt att vara själv och promenera. Ibland känner jag igen mej i Per Hagman. I blåsten på bänken efter badet läser jag ut hans senaste bok, Allas älskare, ingens älskling. Den är bra. Den har sina toppar och dalar. Den är Per Hagman. Den är Sverige och södra Europa. Den är norra Afrika. Den är en samtidskommentar. Den är ett eget språk med egen melodi. Den är Ulf Lundell. Tänk att de skulle gå och gifta sej, tänker jag, så oväntat ... inte alls oväntat, tänker jag sen, bilar och tåg och flygplan, på väg där Norden möter Europa. Härliga pojkar som blir män och gubbar, fortsätter leva.


Monday, June 05, 2017

Adjö

Tänkte berätta nåt om att bada. På ett litet friluftsbad när det regnar. Tänkte berätta en fin historia, med olika in- eller utgångspunkter. Tänkte att någon kanske skulle säga: Tjoho! Eller i alla fall: hej.
Men stoltheten tar över. Varför ska jag anstränga mej. Varför ska jag berätta historier för stumma. Marknadskrafterna vinner mark. Marknadskrafterna tar över. Jag har inget behov av detta, i alla fall inget stort.
Jag är trött på att berätta för slöa öron och tysta munnar.
Adjö.
Jag kommer kanske tillbaka när det är viktigt att sälja (ha ha).

Magasin 3


Vi cyklade till Magasin 3 i Frihamnen. Jag gillar det det stora fältet som är Gärdet i det trångbyggda, ständigt nybyggande Stockholm. Och kungarna och hertigarna och deras hästar måste rastas för att skjuta ikapp hjortarna i Stora skuggan, herremännen, skjuta ihjäl hjortarna. Det är en rätt trist plats, men kul att den får finnas. Det finns nog många pengakåta byggherrar som vill gräva ner sina klor där. Nu stannar tåget igen. Jag brukar inte klaga på förseningar, men de senaste veckorna har varit lite för mycket, kulmen när jag kom hem halvtre på natten för ett slag sen. Magasin 3 alltså. Tony Oursler är någon sorts pionjär inom videokonst, och han har säkert betytt mycket, men för mej var han bara rolig, kanske lite krystad, alltså att det inte stannade kvar på något gripande sätt, som en gedigen deckare (typ Pelicanos). Utanför: ett matsjapp för polackerna som lastar containerfartygen, hamburgare och pommes frites. Sen gick vi genom ett tungt skynke neråt. Där var Gunnel Wåhlstrands tuschtavlor. Alltså små fotografier som hon målat stora, ca 140/170 cm, som att man kunde gå in i stillheten, och hotet, och det förgängliga. Och de liven på fotografierna, det öppnar upp bakom, det blir väldigt stort. Och tanken på arbetet bakom. Ja, det träffade, det varade, det varar än. Magasin 3 stänger efter nästa helg. Är du i Stockholm innan: ta dej dit. Och de andra magasinen, Banankompaniet, fyllda av sågspån och femtonåriga sjösjuka pojkar som aldrig fick tågluffa.. Och de stora båtarna. Den här blandningen av gammal hård plåthet och nya tidens konst i ytterområdena.

Tuesday, May 30, 2017

Vad folket vill ha?

Landskronakarnevalen verkar pusha fram sej själva nu. Eric Gadd och Larz-Kristerz kommer, spännande, och Joddla med Siv, och Prebens pågar. Håll i langoshattarna. Och om du saknar skånska litteraturskapare som överpresterar till underbetalning. Eller litteratur överhuvudtaget. Skyll inte på mej. Jag har kontaktat karnevalsledningen med idéer men de var inte intresserade. Och var tar Pelle Ossler vägen varje år? Kära karnevalsarrangörer: Det finns människor som är intresserade av smalare kvalitet. Man kan vara i extas utan att studsa och hoppa till imbecilla texter framförda till träigt komp. Man kan få långvariga kickar av en vacker mening. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men vilken ängslighet, herregud!

Sunday, May 28, 2017

Mors dag

Det har funnits stunder då jag varit arg på min mamma. Man kan inte vara överens om allt. Ibland onödigt. Oftast onödigt. Jag var bara tjugoett när jag hamnade i fängelset. Det var mitt eget fel, min egen räddning, frisören som klippte mej i duschrummet, den förste sen morfar dog. Morfar var frisör, mormor också. Annars klippte mamma mej. Mamma hyrde en teve till mej, i det rädda lilla rummet i Stångby, den öppna anstalten, fängelset, cellen med galler för fönsterna, och alla de hårda killarna, det var inte hon som dömde mej. Jag var givetvis inget perfekt barn, men jag kunde känna, för mycket, mamma, när vi lyssnade på radio tillsammans, om skånska orter och ord, när jag hade sovmorgon, när vi hörde på Mamma Mu, jag var tonåring då, men så barnsligt förtjust, och skivorna jag fick köpa om jag sparade kvittot, alla skivorna som formade mej. Och nu går åren. Och du är nästan åttio år. Hur du går och går, hur du stark som en fura står. Det är smärta och sår, men också glädje. Det är så mycket glädje. Alla samtal, alla skratt, och några tårar. Att vi kan vara varandra, att jag får vara mej själv. Hej, mamma. Heja mamma.




Wednesday, May 24, 2017

När någon du inte känner dör

Nu tackar vi inte. Nu är vi rädda på kvällarna. Du skrattar. Och koriander mellan dina tänder.
Det är spräckta skärvor på sommarön. Vi trodde att vi kunde ro till lugnet. Sen kom lastbilarna.
Det är alldeles samma oro. Hur ska hon kunna behålla det ansiktet. När huden är sönderbombad. När årorna spräcker sjöns spegel.
Nu kommer lastbilarna. Och bomberna.
Hon berättade i torsdags. Om bomberna i Irak. Skolan där hennes syster blev sprängd.
Nu tackar vi inte för vår födsel. Det är händerna i raset. När en sten knäcker en arm. När handen sjunker i havets djup.
Och koriander till tomatsalladen. Och någon bränner grillen. Hur ditt leende blir alldeles svart.
Nu tackar vi inte. Och ingen behöver tacka dej. För du gör ju ingenting. Dina gamla årgångsviner.
Vi sjunger samma gamla sånger. Vi har raderat ordet ånger. Vi har lärt oss ordet förstör.
Såg du den sista krusningen på ytan. Hur havet sa tack och hej. Som en stillsam utandning. Du skiter i vilket. Det är så du känner och känner. När någon du inte känner dör.


Monday, May 22, 2017

Kajakpremiär

Vi gick ner i källaren och hämtade den otympliga kajaken, sexton kilo ouppblåst. Vi tryckte ner den i cykelvagnen, och paddlarna och insatsen att sitta på. Och pumpen. Sen cyklade vi iväg och det blir grusväg ganska snabbt, ner mot Brunnsviken, fåren och de ganska gamla kolonistugorna. Stilla och pittoreskt, fast man hör motorvägen och pendeltågen, så det blir aldrig helt stilla. Lite kajakrädd men vi pumpade upp och jag gav mej av, det är en härlig känsla, att glida tyst, när paddeln klyver ytan, fåglar som dyker långt under vattnet. Jag kan ju inte tekniken, jag är inte stark, men jag kan njuta ett slag, det räcker. Och de bästa kajakdagarna ligger absolut framför oss, tänkte jag när jag satt på en bänk och väntade på henne, läste Ryan Gattis, Sex dagar, en stafettroman om kravallerna i LA -92, mycket bra och inträngande, inkännande. Sen bar vi upp kajaken till kolonistugan som är tillfälligt båthus.


Pride i Bergshamra


Jag kommer upp från tunnelbanan i Bergshamra, kommer upp till musiken och regnbågarna och en GB-gubbe som delar ut Piggelin. En blandad publik. Jag stannar ett slag, sen går jag mot lägenheten. Vid anslagstavlan utanför pizzerian finns en lapp om Pride, under finns en annan lapp. Den är skriven av "en kristen man som inte vill att du ska hamna i Helvetet", det är en uppmaning till alla att sluta bedriva otukt, det vill säga: inget sex utanför äktenskapet, inte ens sambosex, absolut inte homosex. Min första instinkt är att riva ner lappen. Men, den kristne mannen har inte skrivit hårda ord, han har skrivit ur en oro, och en omtanke och en djup känd tro. Han har väl rätt att framföra sina åsikter. Sen att jag tycker att hans åsikter är befängda, är något annat. Men jag tänker mej en ensam man, grubblare, ja, väldigt ensam, som har lagt ner mycket tid för att sprida sin hjälp, lagt ut bibelcitat och tipsat om böner och passager i Bibeln. Han ser sej kanske som en Messias som ska rädda mänskligheten, går runt i natten och sätter upp lappar. Jag fastnar i Barbro Hörberg: "Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till". Och utanför blir hålen svartare och djupare.

Friday, May 19, 2017

Jag fastnar i Barbro Hörberg

Jag får lite glada tillrop ibland, från någon som läst vad jag skrivit. Det är skönt. Det får mej att känna att jag är på rätt väg. Det är ju detta med skrivandet. Ibland är man helt uppkickad och världsbäst. Andra stunder är man sämst och allt är skit. Nu har jag ju vandrat den här krokiga stigen ganska länge. Jag vet att jag inte hamnar vid regnbågens fot och allt guldet. Jag är inte ens på jakt dit. Men jag vet också att mycket ordnar sej. Det blir bra böcker. Nästa år kommer nästa roman. Men först en annan bok. Snart är jag redo för första redigeringen. Det blir prosadikter av något slag, några vanliga dikter, och några noveller. Jag trivs med att ha en röd tråd men att ändå hoppa. Jag är inte Claes Hylinger, men han har gjort flera fantastiska såna böcker. Och jag går inte i några led. En novell heter Jag fastnar i Barbro Hörberg, och den handlar om något helt annat, men kanske inte, men utgår någonstans från hennes (och Lasse Berghagens) fina sång Gamla älskade barn. Där har jag varit. Där är jag kanske på något sätt. De betyder mycket, de glada tillropen. Just nu har den här fina dagen blivit en annan. Jag har skrivit, cyklat, simmat, suttit på en bänk, cyklat igen, badat i havet för fjärde gången i år, sexton grader, suttit på en bänk igen, skrivit, och läst Martin Jern, Så värt det, som jag hittade i Helsingborg där jag håller i en skrivkurs för kvinnor som inspirerar och lär mej, får mej att häpna. I slutet av 90-talet recenserade jag en antologi, där Martin Jern var nitton år och skrev i sin presentation att han skulle leva på skrivandet inom en snar framtid. Jag raljerade något om: "åh, denna ungdom!" Men det har gått bra för honom, vad jag märkt, gett ut böcker och gjort filmer. Och boken är bra. Jag sparar slutet till tågresan imorgon, Stockholm igen. Kajaksäsongen börjar.

Tuesday, May 16, 2017

jag har vita bönor och sangria

du sitter någon annanstans
solen går ner i havet
kaninerna springer än
utanför det knarriga huset
korna är på väg hem
jag ser det uppifrån kullen
hur de vänder från havsön i ebben
bilarna dundrar i det sista ljuset
jag har vita bönor och sangria
när det knackar på min dörr
har du sett hur stenarna rullar
har du rivit dej på björnbärsbuskar än
jag öppnar
det är en hälsning från förr
när du kom för att du älskade mej
hade kört i den skruttiga bilen
genom den skånska och halländska natten
genom vildsvin och hoppande hjortar
du var det vackraste jag sett
jag hade vita bönor och sangria
hur du hatade det
hur du ville se mej nykter
jag tänker på allt vi gjort här
när vi eldade i en tunna
och en råtta ifrån buskarna
ett hopp och ett iskallt bett
jag tänker på den röda Saaben
när vi liftade in till Halmstad
att du pratade om malaria
att det var det värsta du någonsin sett
hur vi hamnade bakom kyrkan
där alkisarna alltid satt
jag sa: "det är ingen fara"
blodet som slutade rinna
la några mynt under solen
jag hade sparkat på en sten
för att få dej att förstå
det kom en sång inifrån kyrkan
nu kunde jag nästan inte gå
en kör sjöng om att sväva utan ben
utanför sålde man hasch eller bär
där alkisarna alltid sitter
en sång om evig förlåtelse
jag har vita bönor och sangria
varför hamnar vi alltid här

Monday, May 15, 2017

Cykling

Jag har alltid varit en cyklande man. Inte i cykelbyxor och inte framåtböjd. En gubbacyklist som förbannar de som går på cykelbanorna. Särskilt nu när det blir vår och sommar och helg och amatörerna är ute, trippelbarnvagnar i bredd. Jag har varit lite sölig under vinterhalvåret. Förr, under freestyletiden (som varade till -09) var det enklare, en sida på ett kassettband, 45 minuter, två gånger per dag. Och gärna lite simning på det. Men de moderna musikmaskinerna har knasat till det. Men så fick jag en freestyle av Magnus. Och vi ska cykelsemestra i slutet av juni. Så nu ligger jag i avslappnad hårdträning. Har ont i häcken.

Saturday, May 13, 2017

någon rör dina lösa armar

någon skjuter kaniner
någon rör din hud
det vimlar av duvor på torget
någon skjuter mot gallret
kulorna studsar omkring
någon söker en gud
någon försöker existera
du fastnar i Manic Street Preachers
det ekar en makalös tomhet
du försöker leverera
när njurarna värker igen
någon rör dina lösa armar
det omöjliga i att bli farfar
om du inte kan ta hand om dina barn
du kanske söker en gud
du letar musskitar i hörnen
där ditt hagel en gång satt
men du vet hur man lämnar
men du kan aldrig kontrollera
när solen aldrig går ner


Friday, May 12, 2017

Karel

Här ska han alltid finnas. Det är nån cirkus i byn. Kameler och lamadjur. Alldeles nära träden.
Kropparna som böjer sej.
Här ska han alltid minnas. När han gick in i den mörka skogen.
Det är någon som ristar i trädet. Han nedtecknar våra namn. Vi försöker. Men kommer inte fram.
Jag tänker ofta på hans kusiner.
Kropparna som vänder sej runt stocken. Som försöker flyta med.
De varnar för vildsvinen här. Hur vilda de är. Hur vasst det hugger när det hugger.
Det var här Karel försvann. Han fick bara spel och drog. Det är en rätt hård skog för att vara Skåne. Han kommer aldrig tillbaka.
Jag minns Karels kusiner. Jag minns en svart begravning. Hur de gestikulerade och ville ha svar.



Thursday, May 11, 2017

Jag fastnar i Da Capo (2010)

Det är morgon det är gryning. Det är katter som kommer hem. Det är döda möss på radhustrappor. Det är tidig sol och söndagstidning.
Det är en repris från igår. Jag fastnar i Da Capo. Jag fastnar i sånger från förr.
Jag fastnar i svartvita bilder. Jag fastnar i Edvard Persson. Jag fastnar i Ulla Billquist.
Min fru sover med barnen. I rödvita sängkläder.
Jag dricker morgonöl. Vi har bestämt oss för att skiljas. Vi har varit gifta i tio år. Det är maj när allting börjar.
Jag sitter i min bod i trädgården. Dörren står på glänt. En strimma sol tar sej in.
"Dörren står inte på glänt ..." Sa jag igår. Utan att bråka. "Nä. Den gör väl inte det ..." Sa min fru.
Har jag berättat om smärtan. Har jag berättat hur vi lämnade den. Det är morgon. Det är gryning. Hur vi gick i den böljande staden. Floden och romartiden. När alla andra sov. Hur hon älskade ananas. Hur stora de grillade kycklingarna var.
Det var en dörr som slogs upp. "Jag har slutat hata ananas. Du har lärt mej det." Sa jag. Det var en helt ny känsla. Det var en dörr som slogs upp. Det var ett ljus som vällde in.
Nu fastnar jag i Da Capo. Jag ska landa i en annan tid.

Wednesday, May 10, 2017

Lite kort om dygnet och boktips

Cyklade vid nio igår. Solsken och kallt. Satte mej på en bänk i lä och skrev. Cyklade lite till. Skrev lite till. Och läste Butchers crossing. Av  John Williams. Han är död. Men har fått en renässans i Sverige (eller en första födelse). Det är som Richard Yates, vilka fantastiska böcker. Och Carson McCullers, Hjärtat jagar allena, och nu har det visst kommit ut mer av henne. Williams bok Stoner var ju väldigt bra. Och Förtvivlade människor av Paula Fox. Lyssnade på Billy Bragg. Sen tog jag tåget till Växjö. Vi käkade på Café de Luxe. Sen till där vi brukar bo. Det snöade lite. Tillbaka hem i förmiddags. Rätt mycket folk på tåget. Skrev på novellen som blir bra, till boken som ska ut i höst. Sen Malmö. Simmade på Hylliebadet. 1800 meter och relax. Sen lax på Ölis och skriva roman. Sen hämtade jag min dotter. Vi gjorde läxor och åt middag, sen jordgubbar och pratade om riskakor, de olika alternativen som bjuds, t ex ost eller choklad, naturell. Nu är det natt igen och jag har varit så trött. Men det är en energi som kommer nu. Lyssnar på Billy Bragg igen. Och skriver om den där knepiga flickan i Italien.

Monday, May 08, 2017

Kort bara

Det är natt igen. Rätt slö dag idag. Jag har skrivit på min roman och redigerat dikter. Men inte cyklat så mycket som jag ville. Inte simmat. Det är en saknad i mej när jag inte simmar, när jag inte kommer in i cyklingsflowet. I lördags var det så fint väder. Och en massa stollar som gjorde en hinderbana på ribban. Alldeles tomt i simhallen då. Vad jag njöt. Jag längtar redan efter imorgon som är idag. Att få simma igen, att få vara under vatten. Imorgon åker jag till Växjö. Eller idag. Jag vet knappt något om den stan. Men jag måste ändå säga, han, snubben på Kockum som gör gymnastiska övningar i bastun, är han galen, är jag galen eller pryd, jag vill ha lugn, det är svårt att läsa en bok när han håller på, jag gillar nakenhet, men ändå ...

Friday, May 05, 2017

Vad lyssnar han på

Du undrar kanske vad jag lyssnat på för musik den senaste tiden. När vågorna kluckar mot strand. Kommer du ihåg, vad heter hon, som sjöng i Fairground Attraction ... jag minns inte, Eddie, det snygga omslaget på första skivan som vi brukade lyssna på, då när vi gick bland stenåldersgravarna, Dear John, en sorglig song när jag har hittat lä på en bänk, äntligen i solen. Jag har ju problem med tekniken. Jag har ju problem med Spotify, jag har en gammal telefon, jag fick den på sjukhuset efter att ha spillt saft på den andra, fåglarna utanför, som asätarfåglar, gamar, fast det var kråkor eller skator, jag vet inte, jag har bara brytt mej om ankor och måsar och svanar, de har byggt nya bon nu. Jag har min Ipod, men den kan jag inte byta låtar på, samma sånger sedan inbrottet i november, Triffids, Stolen property, Röda bönor och Ulla Sjöblom, The Fine Arts Showcase, några Ulf Lundell, t ex den fina Prärien igen, och ingen mer än jag kommer ihåg just de stunderna just de kvällarna, stränderna vid bryggorna i Lill Olas innan plankorna var utlagda, hur man fick balansera. En lärdom för livet. Ibland dyker Dan Hylander upp. Alldeles för lite Noice. Men jag har fått en freestyle och på den går jag igenom gamla blandband, jag körde ändå freestyle till -09, mina barn fattar ingenting. Men nyare musik, tänker du, när ska gubbjäveln vakna. Jag har lyssnat mycket på Pelle Ossler och Säkert, bra grejor, Avantgardet, Steget. Idag kom Henrik Berggren och tiden stod still på ett litet annorlunda men likt sätt, bra. Men när jag skriver måste jag ha kontinuitet. Jag har valt Nick Cave och Go Betweens Talulah, det är som Pavlovs hundar, när de börjar sjunga, börjar jag skriva mina två böcker. Jag vet inte om det kommer att märkas. Det rör mej inte. Var och en läser sin musik i böckerna. Just nu läser jag om hur det egentligen blir kravaller. Hur man egentligen pyser över. Någon kastar en sten som stänker just där du har suttit i hundra år. Men det är du som kastar stenen. Det blir roliga historier det, kära du. Och mina blandband, jag har hundratals, de är bra, ibland blir jag förvånad, som Nick Caves cover av Pulps Disco 2000, den hade jag glömt, Pulps var bäst, många smöriga ballader, många visor, förbluffande mycket Broder Daniel, Sade, Replacements och Grant McLennans olika grupper och solo. The Jesus and Mary Chain, Prince. Mycket Tant Strul och Kajsa och Malena, Olle Ljungström. Velvet och Lou. Hoola Bandoola. Wrecking ball med Emmylou. Pretenders. Du med dina ögon, en jävligt bra låt med Toni Holgersson. Ja du, det var en knapp tjugondel av en gubbes musik som han tycker är modern. Ps. Jag har två unga döttrar, de lyssnar på dunkadunka, jag hör lite ibland, men det fastnar inte. Ds.

Thursday, May 04, 2017

gustaf rune eriks

du kan ju läsa gustaf rune eriks det blir bättre i vår om du nu tror att allting är så exakt nu och enkelt och det är skitsvårt att förstå vad jag skriver nu eftersom jag inte interpunkterar men det är ju den världen du vill ha den helt igenom korkade men du kan ju läsa gustaf rune eriks det blir bättre i vår där underklassen, etniska svenskar begår råa brott och fatta att dagens problem är gårdagens problem och det enda vi har är någon slags klokhet och hoppet eller så kan du bara fortsätta låta bli att gräva låta bli att intressera dej för vad som är sant och viktigt för oss som vill ha en bättre värld sluta hata sluta äta dina överdimensionerade köttslamsor dina flygresor vet du att du slipper gå under men dina barn eller barnbarn går under och det är inte muslimerna det är att jorden pallar inte fler feta västerlänningars överkonsumtion ja jag finns där någonstans också men jag försöker låta bli att äta kött det finns flera bra filmer du kan se cowspiracy t e x jag försöker låta bli ... ilskan ... hatet ... förstörandet läser gustaf rune eriks igen och försöker förstå och försöker dra energin åt rätt håll och jag vet att det är svårt att ändra allt nu exakt nu ... men man kan fasa ut ta ett litet tag i sänder allihopa sluta tro att det bara är du att världen inte fortsätter sen låt den fortsätta dra ditt strå

Jag fastnar i Hotel California

Det står resväskor överallt. Allting är tomt i rummet. Fönstret står alldeles öppet. Solen flyger i dammet. Det är en invasion.
Jag lyssnar på Hotel California.
Det är april i Småland eller Östergötland. Snön blir förvåning. Snön blir stenhårt hagel. Tåget blir blåsigt och kallt.
Jag tjuvlyssnar på ett samtal.
"Vad säger du, Salome, ska vi dricka lite te." Det är Amanda. Hon jobbar i välgörenhetsbutiken. Tiggaren jobbar utanför. Det slår spjut mot nyputsade fönster.
När vi öppnar väskorna. Väller skadedjuren ut. Det är en invasion.
Jag läser Gustaf Rune Eriks. Medan radion varvar upp. Medan internet sprängs. Medan alla pratar om tillbaka. Om oändligt gröna ängar. Som om gräshopporna inte fanns. Inte myggen mellan pungen och häcken.
Jag läser Gustaf Rune Eriks. Jag åker tåg. Jag vill härifrån. Han skriver om 30-talet i Stockholm. Hur den bara vällde in. Fattigdomen och patrasket. Man tar vad man måste ta.
"Fan, vad de väller in." Mikrovågmannen på tåget. Han beställer en halva vin. Allting vinglar. "Det är en invasion."
Jag borde smälla på.
På det här gamla tåget. Man kan gå längst bak. Man kan stå som på en balkong. Man kan känna hur allt dunkar. Man kan se hur allt försvinner. På en dunkande räls mellan barrträd.
En pojke kring sexton gråter. Han dunkar sitt huvud mot tåget. Han luktar svett. Vi tjuvröker en delad cigarett. Han skakar när han gråter. Han säger på knagglig norrländska: "Inget kommer åter." Jag minns när jag fortfarande var som han. När allting var ett hål som vidgades. När allting var svart. Han ler ändå. Jag sjunger.
"Welcome to the Hotel California." Han ler ändå.

I ett gällt fäktande försöker någon säga att de ljuger

Någon skriver som vilken svennebanan som helst om en önskan om trygghet, att vilja ha jobb och hem, familj, vänner ... men det vänder ... när hon skriver att hon även vill kunna träffa familjen och vännerna (hon kan ju inte det). Sen skriver hon: "Otrygghet är att åka båt i havet och bara se tomt framför mig." Och hon har varit där. Någon annan skriver: "Jag känner otrygghet när jag blir ensam i ett trångt rum, och mörkt." I trappsteg efter trappsteg, försöker någon ta sej långsamt upp. I ett gällt fäktande försöker någon annan säga att hon ljuger.