Saturday, November 18, 2017

Jag tycker om att komma tillbaka

Jag har sett rådjuren förut. Jag har mött dem i tunneln under vägen. Det är naturen som försvinner.
Jag åt middag tidigare, på krogen. En man med en kidnappad son. En man med en förlorad son. Han skriker högt i telefon. "De vägrar att erkänna att de är albaner." Han blir utkörd därifrån.
Sen cyklar jag därifrån.
Sen springer ett försvunnet barn i gatan. Det är ett kid. Det är ett oroligt ungt rådjur. Springer slalom mellan lyktorna. Jag är rädd att cykla på.
Där är de dyra husen. Där är MFF-flaggan. Där är de stora kolonistugorna. Det är naturen som försvinner. Men jag älskar att cykla här ändå. Jag tycker om att komma tillbaka. Jag tycker om att cykla ifrån. Här, alldeles nära bron.
Jag ser en taxi stanna. Rådjuret i ljuset. Jag ser på mannen som skrek i telefon. Han stiger ur. Han kommer gående en bit ifrån. Han skriker än i telefon. Han dricker ur en flaska vodka. Och ett kid på flykt härifrån. "Alex, har du en luftmadrass, du har bara läst i tidningarna! Du vet ingenting!" Han ser så ledsen ut. Jag stannar. Sen tittar han på mej. Han ser så ledsen ut.
"Har du barn?" "Ja." "Då vet du ..." "Kanske ... det finns rådjur här, du vet hur det är, dom känner inte heller sej hemma här."
Sen ringer hans telefon. Jag cyklar ledsen därifrån. Jag cyklar genom tunneln under vägen. Jag blundar med ögonen.



Friday, November 17, 2017

att se in i dina ögon

att se in i dina ögon
det är så mörkt härute
jag vet inte var havet är
jag vet att du har det jobbigt med ögon
att se in i dina ögon
jag svimmar nu
den vackraste dagen i världen
den vackraste dagen i världen
att se in i dina ögon
det är som att havet är försvunnet
när du berättade för mej
jag bara cyklar på
om det hemska som hände
jag vill aldrig lämna dej
det är som att havet är försvunnet
att du hade en vän
som såg in i dina ögon
för längesen
att ni låg så och såg på varandra
att ni såg in i varandras ögon
jag försöker se in i dej
det är som att havet är försvunnet
när du berättade för mej


Tuesday, November 14, 2017

du är här men så långt borta

du är sjuk igen
duvorna vid lasarettet
jag har gått de här gatorna förut
ser du molnen genom sjukhusfönstret
hur snabbt de far förbi
du är här men så långt borta
du är sjuk igen
du är här men så långt borta
skatorna tuggar på en råtta
jag vill aldrig vara så dålig igen
jag vill aldrig svika igen
att jag inte kunde förstå
när du var där alldeles ensam
men nu kommer solen genom molnen
duvorna flyttar sej äntligen
du är här men så långt borta
jag ska aldrig göra så igen


Monday, November 13, 2017

flickorna

jag älskar lyftkranarna
jag älskar flygplanen i himlen
jag älskar det jag är rädd för
jag älskar dej
jag är en sån som sparkar på stenar
dina ögon som kan bli så mörka
dina mjuka ögon

som jag kan hata all hysteri
alla pengar som måste göras
alla jävla lyftkranar
alla som tror att de måste flyga
köra sina bilar

när hon kom i lördags
"pappa, titta i fickan på din badrock"
hon hade gjort ett kort med hjärtan
hon trodde att det var Fars dag
"pappa, du är bäst"
jag har sällan känt mej bra

jag älskar lyftkranarna
jag tror att man kan lyfta
jag älskar att titta uppåt
jag kommer på det just för sent
när dina ögon redan blivit mörka
jag är en sån som sparkar på stenar
oj, där förstörde jag en bil
jag kommer på det alldeles för sent
nu när det blåser
jag är så orolig för flygplanen
hon är så orolig för mörkret
det är svårt att bädda det hårda mjukt


Jag fastnar i L.T. Fisk

Vem ska bära dej. Det är en duva som stryps av plast. Trottoaren är alldeles våt. Vinden blåser svår. Allting rinner.
Det är en duva som stryps av plast. Det är en svan som flyger förbi. När kyparen på Babas i Limhamn, skär det äldre parets lammfiléer.
Det går en snubbe med lockigt hår. Han letar efter cigaretter. Nä. Han letar efter cigarettfimpar. Han går här varje dag. Bland restaurangernas askfat, utanför. Han går här varje kväll. Han måste röka. Jag lyssnar på L.T. Fisk. När en duva stryps av plast. Jag är en del av allt det här. Jag är en del av allt det här. Du är en del av allt det här.
Jag blir rörd av det äldre paret. Jag blir rörd av att kyparen skär deras lammfiléer. De är miljonärer. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Jag tycker att alla borde äta mindre kött. Jag blir så jävla förbannad. Deras jävla lammfiléer. Och kärleken som är så tydlig.
Jag tänker på mina älskade föräldrar. Jag är en del av allt det här. Jag är Frank Sinatra. Jag vill sitta på en bar.
Trottoaren är alldeles genomvåt. Vattenpölar överallt. Jag tänker på min kompis L.T. Fisk. jag minns när vi gick i skolan.
Jag är en del av allt det här. Jag har hål i alla mina skor. Jag har inte råd att gå på krogen. Men ibland gör jag det ändå.
Vem ska bära dej. Vem ska vara ditt ljus. Jag lyssnar på L.T. Fisk.
Jag är en del av allt det här. Det är  en duva som stryps av plast. Mannen som hittar en våt fimp.


Wednesday, November 08, 2017

jag ger dej hela mitt liv

jag ger dej hela mitt liv
jag ger dej allt jag har i tanken
du vet att båtarna passerar
du vet flygplanen i himlen
och alla människorna i bilarna
och hur viktiga krockarna är
när de har bråttom till jobbet
att en annans liv inte är ett riktigt liv
jag ger dej hela mitt liv
du kan få skulderna i banken
jag ger dej allt jag har i tanken
all ensam klaustrofobi
alla synderna från förr
du vet flygplanen i himlen
jag nådde aldrig dit


Tuesday, November 07, 2017

Den sköna bluesen i Malmö

Det är det jag älskar med november. När det äntligen blir stilla. Hur flaggorna hänger slakt. Havet och den höga luften.
Hela mitt liv har blåst.
Det är det jag älskar med november. När löven ligger stilla. Så öppet och så låst. När mörkret ändå måste rulla in. När vinden ändå måste tillta.
Hela mitt liv har blåst.
Men du skulle se den himlen. Du skulle älska den.
Att få en dag, älskling, att få känna det korta ljuset. Hur det träffar hårdare då, skönare.


Wednesday, November 01, 2017

Lennart

Du bland vattenråttorna vid kanalen i Malmö. Det var på fyrtiotalet. Det fanns en bastu och ett hopptorn där. När du slog din första volt.
Vem smekte din kind. Vem slog dej blodig. Det där ärret på kinden. Han som hängde sej på vinden.
Sen gick du på sjön. Det var på femtiotalet. Du minns Waikiki Beach. Dagarna med pineapplekingens dotter. När ni hade stopp i maskin.
Vem smekte din kind. Vem trasade sönder din höft. Det som drev dej vidare. Alla svaga löften. Och de bruna tavlorna du målar.
Ni liftade till Mallorca. Det var på sextiotalet. Ni bodde hos en fattig familj. Du var tvungen att hoppa. Ni gick till ett tjusigt hotell. De hade en ovalformad pool. Du hoppade inför Errol Flynn.
Jag var ihop med hans barnbarn. Hon ljög på ett roligt sätt. "Just det", säger du, du har fina mustascher. En kort men fit kropp. "Jag fick cancer överallt, nu kan jag knappt gå."
Det var på sjuttiotalet i Jugoslavien. Din fru fick världens spel. Du hoppade från tjugosex meter. Rakt ner i floden Sava. "Jag fick gruppera länge. Det känns så länge. Det är bara några sekunder. Hundratjugo kilometer i timmen. Jag glömmer aldrig Errol Flynn. eller när jag träffade Johnny Weissmuller. Jag har alltid älskat Tarzan. Har jag berättat om det. Och Mickey Rooney. Har jag berättat om det."
Vi ser båtarna vid småbåtshamnen. Vi ser en råtta springa förbi. Jag berättar om taxarna i mitt liv. Jag berättar om Lotta Flynn.
"Jag såg en tax döda en vattenråtta."
Du ljuger som Lotta Flynn. Du ljuger bra.
Du ljuger som jag.

Monday, October 30, 2017

regnet blir min vän

jag gör regnet till min vän
som att döpas om och om igen
som fåglarna som dyker
att hela tiden bli våt och byta kläder
jag har sällan råd att köpa nya kläder
jag tycker ändå inte om det nya
jag lever utomhus, jag lever i väder
som att döpas om och om igen
jag köper kyckling till min dotter
hon cyklar själv till fotbollen
jag skulle vilja krama världen
jag har håliga gummistövlar och våta kläder

Monday, October 23, 2017

jag är hos dej ändå

du är den enda fågel jag kan höra
jag har sett in i dina ögon
du är den enda människa jag kan röra
du är den enda som inte flyger iväg
där går den döve mannen
han bär en självlysande väst
han ägde en motorcykelfabrik
han har en apparat i sitt öra
han ställer in volymen med sin telefon
jag träffar honom alltid vid småbåtshamnen
han går ut till sin sålda båt
det regnar, en trut sitter på en lykta
det är du som sitter i ljuset
det är jag som är ensam och våt
som en viskning kan jag höra:
"jag är hos dej ändå"

Sunday, October 22, 2017

Jag fastnar i Dan Turéll

Det strålar stjärnor i hösten. Det blåser inte idag. Du är inte hos mej nu. Båtarna är upplagda på land.
Det strålar från Köpenhamn. Det är mörkare nu. Där är en ensam mast längst ut på piren. Det gungar inte idag. Du är inte hos mej nu.
Du brukade prata om båtar. Du pluggade till dej något certifikat. Du har aldrig seglat. Jag blir sjösjuk av stillheten här. Jag cyklar förbi ett träd. Det är galet röda rönnbär. Jag blir galen av giftet här.
Det blåser inte i kvällen. Det är tågen över bron. Det är hålet i skon. Det är att jag tänker på Köpenhamn. Jag känner inte dej i det våta.
Vi gick på Istedgade igår. Hon var en bibliotekarie från Bröndby. Jag var inte kär i henne. Jonkarna drack öl utanför det stängda härbärget. Vi passerade en indisk restaurang på hörnan.
"Vi spisede der i aften." Hon hade en glugg mellan framtänderna. Jag visste inte varför hon ville följa mej till stationen. Jag var inte kär i henne.
"Där låg en bar på åttiotalet. Där hängde Dan Turéll."
"Jeg elsker Dan Turéll!" Sen tog jag tåget hem.
Det strålar stjärnor i höstens himmel. Det är söndag. Båtarna är under presenning. Allting måste slipas. Hålen måste tätas. Du är inte hos mej nu.
Svanarna flyter när de sover. Jag cyklar för att inte sjunka. Jag tittar upp mot himlen. Jag blir sjösjuk av stillheten här. Du är alltid hos mej nu.

Thursday, October 19, 2017

Varje torsdag

Varje torsdag håller jag i en skrivarkurs för invandrarkvinnor. Det är inte helt enkelt men det ger mej oerhört mycket. Jag har hållit i skrivarkurser förr, jag är utbildad skrivpedagog. Men det är inte mitt huvudämne. Jag vill egentligen bara skriva böcker, och ha några uppläsningar ibland. Men jag lär mej så mycket. Idag var tåget till Helsingborg försenat. Jag blev försenad. Och redan när jag cyklade från Limhamn till Triangelns station var jag trött och sur, sovit för lite och regnet. Jag brukar jobba på nätterna. Jag tycker inte om att gå upp klockan halvåtta. Men det är en sådan glädje på den här kursen. Och idag var det många som skrev om Bagdad. Bagdad, tänker vi västerlänningar, är krig. För flera flyktingar är det sorg och saknad, att inte kunna komma tillbaka till den plats de älskar. Det finns en missuppfattning bland de många svenska rasisterna, att folk flyr för att bli rika i Sverige. De flesta flyr för att de måste. De lever i en ständig saknad, efter föräldrar, vänner, män, fruar, barn, platser de tvingats lämna. Du, svennerasist, skulle ha hört de historier jag fått höra. Att leva utan sin man i åtta år, för att han var tvungen att fly, för att man inte har råd att följa efter, barn som mister föräldrar. Sen kommer de äntligen hit och får återförenas. Och de gör väldigt mycket, för att försöka anpassa sej till det nya landet, för att det är sådana människor de är, och starka och stolta. Samtidigt som de bara längtar hem.


Saturday, October 14, 2017

som att allt är underbart

som att jag sugs in genom dina läppar
om det är längtan eller var
men att det brinner
jag ser en man i kalsonger vid din sängkant
som att kalsongerna ska åka av
som att kristallerna ovanför gatan
som att allt som var underbart
som att allt det viktiga försvinner
som att ... du breder ut ditt leende
det är det mjuka jag längtar till
som att jag sugs in genom dina läppar
som att allt är underbart


Wednesday, October 11, 2017

Kulturnatten LA, Galleri Björne, fredag, 18-22

Jag kommer med min sextonde bok i början av nästa år, då blir det halabaloo. Men redan under Kulturnatten på fredag kommer jag till Landskrona för att prata om mina böcker och signera, kanske läsa ur dem. Det är hos min kompis Soffan, Sofia Björne på Galleri Björne, Gamla Kyrkogatan 21. Det börjar 18.00
Det rätt många landskroniter som hör av sig då och då och vill köpa mina gamla böcker, särskilt de som handlar om stan, därför tar jag med mig några ex av olika titlar och kånkar dem på tåget från Malmö. Jag är ju ändå på Kulturnatten varje år, som "artist" eller publik.
Flera böcker är slutsålda, men jag kommer att ta med mig, och prata om b la den senaste diktsamlingen Jag letar efter halsband, och några av Bluesböckerna som jag gjort med fotografen och kompisen Thomas H Johnsson, samt Deckaren Mord som till viss del utspelar sig i Borstahusen och Landskrona, och genombrottsromanen Och fortsätta vidare bort som på ett personligt sätt skildrar människor från Landskrona under mer än femtio år.
Blir det läge kanske jag läser lite ur böckerna, men annars blir det bara samtal och lite business, det blir alltså på Galleri Björne. Soffan som har galleriet och jag är gamla kompisar, jag har till och med skrivit en roman som till stor del bygger på historier som hon har berättat, även om jag sen förvrängt dem, boken heter En sång för Sonny och Karola, men den är slutsåld, den får du leta upp på bibblan, eller som e-bok hos Wahlström & Widstrand.
Jag har några andra böcker också, Sju månader, Alltid denna förbannade jaktTill Killor with love (noveller), På väg till Charlotta Anderson (sista delen i Landskronatrilogin), kommentera här om du är intresserad eller mejla jb23@spray.se, så tar jag med dem också, men jag orkar inte bära hur mycket som helst.

Tuesday, October 10, 2017

förnärmade, kränkta och ilskna

blåsten nu
hur den tar över flygplanen
allt som vinglar
kommer du med
jag cyklar på min stulna cykel
den rullar rätt bra
alltså, där flyger en albatross
jag har stulit så mycket
jag har förlorat
han pratar om Syndikalisterna
han har sitt ärr i pannan
jag tänker på Fogelström
Stockholm på artonhundratalet
i Limhamn pratar man om bilarna
om de nya husen
om att alla måste ha bil
om att varje familj måste ha bilar
om ingen plats för någon annan
jag har mitt ärr i magen
jag cyklar på min stulna cykel
den rullar bra genom vinden
kommer du med
jag stannar vid vågorna vid havet
ett flygplan stålgrå i luften
det kommer att bli mer turbulens
alltså, där kommer en haj
det kommer underifrån
haven blir galna av maskinerna
det kommer att bli mer turbulens
av allt du måste ha
av alla dina bilar och biffar
av alla ställen du måste flyga till
jag tänker på Gustaf Rune Eriks
Stockholm på trettiotalet
kommer du med
nä, jag trodde inte det
du spyr över flygskatterna
som att världen blir renare då
ingen bryr sej ändå
jag cyklar på stigen vid havet
de har bytt namn från avlopp till utlopp
som att världen blir renare så
som att skiten blir rosa då


Wednesday, October 04, 2017

Ny bok

Under nittiotalet fanns Tidskriften Serum. Där publicerade jag mej rätt ofta. Jag var även med på flera av deras härliga uppläsningar runt omkring i Malmö. Till och med spelade vi med bandet Jonas Bergh och Kamraterna under en Malmöfestival som Serum arrade. Det var Tomas Klas Ekström och Mårten Melin, och Tomas Åkerfeldt, Anna Jörgensdotter och Jonas Svensson och kanske någon till, som drev Serum i flera år. De hade även bokförlaget Fakir som gav ut min lilla tredje bok Så enkelt i solen 2001. Serum la ner, det är svårt att få dedikerade undergroundtidskrifter att gå ihop. Att jobba ideelt för att få ut bra litteratur. Men Tomas, som också är formgivare, har hela tiden startat nya projekt. Så när jag skulle ge ut min första bok på storförlag tryckte jag rätt hårt på att han skulle göra omslaget till Och fortsätta vidare bort. Och det gjorde han med den äran. Nu har han Venaröd Förlag. Och det är väldigt roligt att berätta att min nästa bok kommer ut där till våren -18. Det ska bli kul att jobba med Tomas igen. Det är kul att jobba med människor som brinner för litteratur. Jag tycker inte att jag skriver smala böcker, men kanske lite krävande och svårsålda. Och den här är en blandning av prosadikter, dikter och noveller. Alla handlar om Jonte Sten. Det är en sammanhållande historia, en fortsättning på något sätt, jag har skrivit om Jonte Sten förut, han tenderar att dyka upp, kanske för att vi bär visa likheter i våra livshistorier, att berätta om en människa som kämpar och gör fel och gör rätt. Jag skickade den inte till några större förlag, det gör jag kanske med nästa bok som är mer mainstream. Men jag trivs med att komma underifrån. Jag har bara visat den för tre personer, två idealister och min flickvän. Men du kommer att tycka om den, den är rik,  djup och lättläst, en bok att läsa flera gånger, så håll utkik, jag kommer att tjata om den mer senare.


Monday, October 02, 2017

Litteratur på riktigt

Om du är intresserad av litteratur. Alltså, bra litteratur, på riktigt, som inte bara underhåller, som stannar kvar i flera år, som du återkommer till gång på gång. Sluta då tänka på vad som ska sälja. Det är ofta inte litteratur, det är ofta platt spekulation, det är ofta dansband. Och det kan vara bra ibland, men väldigt sällan. Jag tycker om att dansa. Men det är inte litteratur. Du måste gå din egen väg. Du måste veta vad du vill skriva, du måste veta att varje ord är viktigt, densitet. Du måste gå igenom manus gång på gång och skita i vad någon annan ska tänka. Du måste veta vad du vill. Och är det att tjäna pengar så skapar du sällan litteratur, du skapar bara underhållning som jag har glömt imorgon, du blir kanske rik, bli det då! Inte mej emot, grattis! Men jag pratar om litteratur som stannar kvar. Bodil Malmsten, Inte med den eld jag har nu, finns hos mej varje dag. Klas Östergrens Ankare. Det som spricker. Det som MÅSTE berättas, det finns i all bra litteratur, Kjell Westös romaner om Helsingfors, Birgitta Stenbergs desperata skrikande. Och den fine Per Hagman. Dennis Lehane. När Ulla Sjöblom sjunger Lars Forssell och Sonja Åkesson. Lena Nyman. Och givetvis Tony Samuelsson och Kristian Lundberg och Petra Mölstad, Anna Jörgensdotter och hundra till. Jag sysslar inte med litteratur. Jag sysslar med film och blues och jazz, med en gnutta punk. Det blir svängiga böcker. Välkommen till min blåsiga värld.

Saturday, September 30, 2017

Musik

Jag lyssnar på Thåströms nya platta. Den är bra. Vissa låtar är väldigt bra, Bluesen i Malmö till exempel.
Jag tänker på Ulf Dageby och hur ensam jag var i Jönköping när jag pluggade där i slutet av 80-talet. Men jag träffade Ulf. Han bjöd på en öl och jag berättade att vi spelat in Men bara om min älskade väntar (innan Thåström och alla andra), hur jag älskade Barn av vår tid och alla de andra sångerna, men just då, älskade jag mest John Carlos, det berättade jag för Ulf. Han verkade gilla det, eller att jag bara var en halvpackad tjugoåring i nåt öltält.

Thursday, September 28, 2017

Svanar

Du måste gå den vägen. Du kommer inte undan. Där är svanungarna igen vid havet. Men alldeles vita nu. Du måste gå.
Kommer du ihåg när de var grå. Mopeden ligger kraschad på vägen. En buss har kört rakt på. Hans ljusa hår blir rött.
Svanarna är lugna.
Kommer du ihåg när vi var små. När vi balanserade på stenarna vid havet. Minns du svanarnas ruvningsplatser. Hur det väste och attackerade. Hur de skyddade sina ungar så.
Ambulansen kommer. Jag tänker på mina barn och min rädsla. De sover tillsammans nu. Jag vill att de ska vara fria att gå.
Minns du tonårsdagarna. När Joy Divisions frenesi, om ångest och att försvinna, var något att inte nå, och sen in i ett liv av grå.
Och in i ett hus.
Och in i ett rum.
Så hamnade vi där ändå.
Och lyktorna från Köpenhamn. Hur tystnaden aldrig tar slut. Allt du aldrig kan nå. Att dörren är låst och du hoppar ut genom fönstret. Och du stukar din fot när du landar.
Men du landar och du kommer ut.
Minns du svanarna då.
Att vara helt tom.
Att ändå inte kunna gå.


Friday, September 22, 2017

Tjugoandra september

Jag badade i havet igår. Det var sol men en rätt kall vind. Fast havet var inte så kallt, femton kanske. Jag simmar tre eller fyra dagar i veckan, på Kockum Fritid. Jag är hemma nästan prick fyra varje eftermiddag. Då pratar jag via Skype med min flickvän i Singapore. Jag saknar henne. Jag har skrivit klart en bok, en hybridbok, prosadikter, noveller, dikter, en röd tråd. Jag har rätt kass med pengar. Jag kommer nog att hinna skriva klart romanen i år. Sen har jag en gammal som jag ska fixa till. Snart börjar skrivarkursen jag ska hålla. Jag hoppas att jag ska kunna bada i oktober. På söndag ska jag nog se Landskrona BoIS, med Windy, vi såg Niels Jensen på Victoria förra helgen, det var märkligt och bra, tonår tillbaka och fördjupade, underhållande allvar, som jag alltid försöker syssla med. Jag vill verkligen ha ut den här boken som jag skickat till två förlag, i år, vi får se. Jag tycker att den följer en röd tråd, eller tre, men ändå en. Jag tycker att den håller ihop. På måndag åker jag till Stockholm. Jag ska läsa med Megafon/Den Blinde Argus-gänget på Stockholms Stadsbibliotek (18.00 för den som är intresserad, jag är ganska säker på att det är gratis, men det kostar lite att använda huvudet). Det ska bli kul. Mest tänker jag på mina döttrar och min flickvän, på hur konstigt och självklart det är att prata via Skype, jag hade aldrig gjort det innan hon flyttade till Singapore, jag är så gammalmodig i gamla kläder, att vara så nära och fjärran. Att inte kunna röra. Det var verkligen härligt att bada i Öresund igår. Min yngsta dotter har börjat på en konstkurs, det gläder mej, vi cyklar till Chokladfabriken varje tisdag. Sen sitter jag på Ölis mellan fyra och fem, medan hon skapar. Om du vill köpa några av mina böcker kan vi bestämma träff där.


Tuesday, September 19, 2017

hösten

när du ser när de sänker sej
när du är där de sjunkna har sjunkit
kan du några bra poplåtar då
jag träffade Klara på perrongen
hon har skjutit sej
hon har blågröna vener
kan du några bra poplåtar då
jag pratar om väder
jag pratar om människor utan värme eller kläder
när du är där det sänker sej
när Klara hulkar i natten
jag försöker alltid skriva sången
hur det reser sej en staty
jag ligger under tågen
hon har inga vänner
hon har vänner långt härifrån
det är vatten
det är vatten
det är några av dina spänn
det är natten som blir svart om natten
kan du några bra poplåtar då


Wednesday, September 13, 2017

Världen

djuren rymmer från cirkusen
du ligger under stolen
försöker gömma dej där
en jättegammal fågel
märker hur rädd du är
det fräter i jorden från solen
måsarna attackerar borden
alla korvbröd som lämnats där
du ligger som ett foster under stolen
du kommer inte ihåg
en jättegammal fågel säger:
"kommer du ihåg"
då minns du allt vi brände



Tuesday, September 12, 2017

Kulturnatt i LA 13/10

Fredagen den trettonde oktober är det Kulturnatt i Landskrona. Då ska jag vara hos Soffan, hennes galleri, Björnes galleri. Om det blir bra läge ska jag läsa några dikter. Annars sitter jag bara och snackar och säljer böcker och bjuder på vin. Björnes galleri startades av Soffans pappa, många av hans grejor finns där. De är ofta fantastiska. Det är folklig underground i Landskrona. Utan att fråga någon om lov. Välkomna!

Orsa

bland alla kassettbanden
jag är från en annan tid
någon blinkar från ett fönster
någon är vaken i natt
jag är från en annan tid
som det jag skriver på mina händer
någon blinkar från ett fönster
jag lyssnar bara på musik
jag längtar efter att åka skidor
någon blinkar, jag hör ett skrik
det är stopp i min hjärnas mosaik
det rinner åt alla håll
bland alla kassettbanden
vi cyklade vilse i Halland
något blinkar, jag hör ett skrik
jag vill bara åka skidor
jag vill basta med henne i Orsa
det rinner åt alla håll
alla människorna som dör
och jag och min freestyle som surrar
alla mina blandband
jag vill sitta i köket i Orsa
jag vill vara i hennes land

Sunday, September 10, 2017

Hans Alfredson

Jag kan bara säga att när jag skrev Och fortsätta vidare bort utgick jag mycket från rörelseidkare Malte Lindeman på Kiviks marknad och filmen Den enfaldige mördaren. Sen finns det en massa annat också. Jag kände inte Hasse Alfredson, men han verkade vara en bra människa. Han var 86 år. Många dör då. Men det är ändå väldigt sorgligt. Jag minns bussresorna med hockeylaget när vi lyssnade på Lindeman och Iron Maiden. Det är lekfullheten och humorn, humanismen, engagemanget, och inte minst svärtan. Det är Äppelkriget. Det är värdigheten och omtanken. Tack så mycket.

Tuesday, September 05, 2017

Förbjuda tiggeri

De rika får ont i magen, känner sej illa berörda av tiggarna. Det är så jobbigt att gå förbi utanför affären. Du får lite ont i magen medan oxfilén ruttnar i din mage, medan din ruttnande hjärna ruttnar. Så vi måste förbjuda, för tiggarnas skull. Vi måste sätta press på Rumänien och Bulgarien. Kan man inte göra det ändå, med tillåtet tiggeri. Medan ni tigger om skattelättnader. Hycklare. Vellinge. Och Moderaterna. Och Sverigedemokraterna. Hatarna. Egoisterna. Ni utan empati. Och Torkild Strandberg i Landskrona, givetvis. Jag skulle vilja förbjuda själviskhet och dumhet, snålhet. Du behöver ju inte ge, och det gör du ju inte ändå. Du bara fortsätter gå. Snålhetens väg. Utan att se det väsentliga i att vara människa. Slirar runt i kyrkan någon gång, och tycker att Jesus är en prima kille.

Friday, September 01, 2017

Septembers första rapport

Klipper septemberbadet första dagen. Jag brukar klippa oktoberbadet också. Men vattnet har ju inte blivit uppvärmt i år. Vi får se. Det får gärna bita, men inte vara en plåga. Det var en vacker dag idag. I dessa konstiga dagar. Anna övernattar hos kompis. Då äter Elsa och jag alltid sushi. Hon är bra, sushikvinnan på Järnvägsgatan i Limhamn. När vi bodde på Järnvägsgatan. Det var en annan tid, vi flyttade därifrån för tio år sedan, just idag, Anna var två månader. Till radhuset. Vi hade haft våra kriser och tagit oss igenom dem. Sen blev det ändå som det blev. Man kan verkligen glida isär. Man kan kämpa för att inte göra det, eller att åtrån försvinner. Men vi hade inte den kraften, igen. Men jag vill säga att vi genomgick en lycklig skilsmässa. Jag är samma men en annan. Och jag längtar efter ett septemberhögtryck. Jag längtar efter att denna oro ska försvinna, så att jag vågar flyga till Singapore. De har två pooler där hon bor. Frukostbuffé. Det får gärna bita, men inte vara en plåga. Det är tio år sedan vi flyttade till radhuset där det fanns en råtta, vindruvorna som ramlade mot marken. Sen försvann den. Jag är en lycklig man med en faiblesse för spleen och sentimentalitet. Det blir så när man skriver böcker med många egna och andra näras erfarenheter, man lever en del i då. Men jag saknar inget, jag ångrar några grejor, när jag svikit andra. Men för övrigt tittar jag framåt. Det får gärna bita, det är jag van vid, men inte vara en plåga.

Thursday, August 31, 2017

Janne "Loffe" Carlsson

Jag gillade Janne "Loffe" Carlsson. Han var en lirare, vad jag förstår, en gamäng. Jag har inte lyssnat särskilt på hans musik, men har förstått att han var en fantastisk trummis. Tyckte kanske inte hans TV-shower var så kul. Men jag gillade honom. Han var bra i Någonstans i Sverige. Men framför allt, för att han fattade en annan lirare och gamäng, Stig "Slas" Claesson. Janne "Loffe" Carlsson hittade humorn och allvaret i de böckerna, när de blev film. Respekt.

Lägesrapport, augusti

Det har varit en konstig och trött augusti. Med omställningar i livet. Förändringar. Människor som dött och brutit upp från förhållanden. Jag som försöker hitta nya rutiner, jag behöver ramar att vara fri inom, jag behöver vissa rutiner för att kunna jobba och fungera. Det börjar lösa sej, men det har varit rätt svårt. För att vara den kallaste sommaren på 155 år, har jag ändå lyckats bada normalt. Senast igår. Det var arton, kanske nitton. Och jag har lyckats sammanställa det första av två manus. Det är lite jobbigt att ha ett förhållande med någon på andra sidan jorden, sex timmars tidsskillnad. Men det får man ta. Idag var det fotbollsträning. Min dotter hjular ibland mer än spelar boll. Det är okej, tycker jag. Idag blev i alla fall ett jobb i höst klart. Så jag kanske klarar mej den här gången också.

Wednesday, August 30, 2017

Den Blinde Argus Revisited

Under den första halvan av nittiotalet blev jag publicerad i en del antologier och tidskrifter, mest noveller. Och när Den Blinde Argus skulle ha avskedsparty, -95 tror jag att det var. Blev jag inbjuden till den stora uppläsningsfesten på Mosebacke. Jag läste en novell om en förälskad ung man. Jag skulle ta tåget till Stockholm men Janne och jag hade somnat lite sent och jag vaknade för sent. Min mamma hjälpte mej att fixa en flygbiljett och jag kom i tid. Arne Johnsson var där, Bob Hansson, och du var väl också där Pär Hansson? Och Annika som jag sen tror skrev den fina biografin över Lena Nyman, men det är jag inte helt säker på. Helena Looft.
Ja ja, sentimentaliteten och nostalgin.
Thomas C Ericsson och Andreas Björsten var så klart där. Och Ola Lindvall och Jan Hjalmarsson.
Och nu när jag tillfälligtvis inte längre bor tillfälligtvis i Stockholm. Så blir det en sorts revival. Och jag har ju aldrig varit redaktör eller nåt hos Den Blinde Argus. Men de gav ut min senaste bok Jag letar efter halsband och jag känner mej alltid hemma där, och imponerad av passionen för litteraturen, poesin.
Ja ja. Jag har nyss bokat resa och hotell. Ni stockholmare eller turister eller fans. Vi kommer att vara på Stadsbiblioteket i Stockholm den 25/9, 18.00. Kom dit! Så ska ni få höra lite ny bra stuff.

Wednesday, August 16, 2017

ovanför gatan

hur är vädret där i Asien
jag har svårt att sova här
jag vill vara vaken när du är vaken
det var när jag tittade ut genom fönstret
det var hon med en sorts kruka
du vet, blomsteraffären nedanför
jag vill vara vaken när du är vaken
hur är vädret där i Asien
det var mitt i natten det med krukan
kan man skrika genom glasen
kan man sträcka ut den blodiga handen
men måsarna skriker sej in
sen fastnar jag i countrylegender
vad lyssnar du på i Asien
jag skriver för att jag är rädd
jag vill vara vaken när du är naken
så klockan är tre på natten
när hon kastar krukan genom rutan
jag vet rätt lite om blommor
men affären verkar ha ett bra sortiment
jag vill vara naken när du är naken
hur är vädret där i Asien


Saturday, August 12, 2017

Jag fastnar i John Prine

Allt som försvinner i sjön bland träden. Hur råttorna bara försvinner. Hur du inte hinner se.
Ska vi gå dit ändå.
Ska vi våga det vi inte vågar. Där borta kommer broarna med bilarna som kör. Där borta dundrar det. Härinne i mitt huvud. Reser vi ett minne. När allt annat försvinner.
Ska vi låtsas att vi inte hör.

 

Wednesday, August 09, 2017

augusti

där jag brukar bada
det är alldeles tomt
fast en flotte
och några svanar
jag flyter i det havet
medan flygplanen landar eller försvinner

Monday, July 31, 2017

Jag fastnar i Shane MacGowan

Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Flygbåten från Malmö. Det är jag och Jonnie. Det är slut på räkmackor.
Jag fastnar i Joe Strummer. Jag fastnar i våra dagar i London. Jag fastnar i Camden Town.
En lastbil kör förbi.
Några liv är förbi.
Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Det är 1989. Shane MacGowan är sjuk.
Det är 2017. Shane MacGowan är fortfarande sjuk. Det är något som inte läker.
Jag fastnar i dagarna i Brixton. Jag fastnar som en mus i ett hjul.
Det är något som inte läker. Alla lastbilarna som kränger. Alla liv som krossas och försvinner. Och det här regnet över solen.
Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Vi skiter i att äta. Någon slår en flaska i mitt huvud. Jag snubblar till och blöder. Det är inget krig.
Nu kommer kvällen här i Malmö. Jag är mycket äldre nu. Någon släpper en bomb. Jag fastnar i Shane MacGowan. Hans liv är inte mitt.


Friday, July 28, 2017

LA revisited

Jag vaknar tidigt igen. Jag var i Landskrona med mina döttrar. Vi sov hos Windy i Glumslöv. Jag kan känna mej stolt över mina kompisar som slår från underjorden, som är så begåvade, men fortsätter att gå sin egen smala väg. Jag tänker på mej själv. Jag tänker på Stolle. Jag tänker på Sture (Carl-Martin Vikingsson), Thomas. Och Ivan (General Knas) givetvis. Det är alltid härligt att träffa Soffan på hennes galleri. Jag tänker givetvis på Niclas Zander. För honom är det självklart. Men så klart inte utan smärta. Jag minns när dörrarna öppnades, de var inte stängda tidigare, men öppnades. När jag hamnade på Harlekin när jag var arton eller nitton. Att få släppa ut kreativiteten och skita i vad någon annan skulle tänka, att ha sina egna tankar, att inte vara onödig, att inte vara rebell för att vara rebell, för att det finns något jag vill säga, måste säga. Karneval i LA. Sen träffade jag Robban. Han är hantverkare och lite halvfull. Han var polare med Berggren och Gradde och dom, Blomman. Det är en annan värld. Jag tycker om Landskrona men måste därifrån. Jag och flickorna kollade på elvaåringar som åkte skateboard, det var fantastiskt. Men, som vanligt, vi kom hem till Limhamn och det blåste och solen började sjunka, men vi cyklade, men vi badade, som vanligt, det allra bästa. Det är det enda jag lärt mina barn: Man ångrar aldrig ett bad.

Tuesday, July 25, 2017

Jag lyssnar på Peter Perrett

Jag vaknar tidigt igen. Jag lyssnar på Peter Perrett. Jag kom tillbaka till Malmö igår. Min slitna reservcykel stod kvar på Anna Lindhs plats. Packningen fick plats på pakethållare och i cykelkorg, ut på malmövägarna igen, mild vind, nästan medvind, förbi allt det nya. Jag är alltid från Landskrona, men jag har bott länge i Malmö nu. Jag minns när Västra hamnen var vilda marker, arbetarmarker, när hon åkte rullskridskor efter min cykel och vi fick klättra på stenarna för att kunna dyka, strömmarna då som nu, samma strömmar, samma drömmar ... nä, det ser så klart annorlunda ut, där de spelar in teveprogrammet Sommarlov nu, det är klart. Jag kom till Malmö igen, cyklade på mina gator till Limhamn, Sibbarp, bron och iväg, och den sköna fuktiga luften som fortfarande är varm. Jag lyssnar på Peter Perrett, från The Only Ones, det är en annan sorts Lou Reed. Min kompis Niclas Zander har vernissage imorgon. Han ville att vi skulle återförena QK, mitt och Windys gamla band. "Jag är med", sa jag, "du behöver bara övertala Windy ..." Det är ju givetvis omöjligt. Men jag har plockat fram gitarren, lirat några låtar jag skrev när jag var kring tjugo, några stycken är rätt bra. Men det är vernissage imorgon, Björnes galleri i Landskrona, Soffans galleri. Ibland tänker jag att jag borde spela in den där plattan, för att jag vill, för att jag borde ha det fixat när det är dags att lägga skridskorna på hyllan. Jag tycker att det är en skön sommar. Nu har jag börjat vakna för tidigt igen. Och det är inte den typen av sommarmorgnar som du minns i ett tonat pastelljus, men det är ljust och jag lyssnar på Peter Perrett och skriver böcker som river rätt skönt.

Sista dan i stan

Nu sitter jag och skriver i den här lägenheten för sista gången på länge. Det ska hinna bli indiansommar och hösten i blåsten, och vinden i tidiga vintern, innan jag är här igen. Nu har hon åkt till Singapore. Nu är hunden hos en släkting. Jag vaknade tidigt. Igår såg jag på fotboll i Mörby, på Pizzeria Golf. Hammarby vann. Jag skrev en dikt. Eller kort prosatext till min artonde bok (först ska den sextonde och sjuttonde som nästan är klara, komma ut). Jag cyklade på elcykeln i ganska hög fart, över den ganska höga bron, överallt motorvägen, ibland åttafilig. Danderyd har snott allt. De har till och med snott Inverness, det är ett från motorvägen skyltat bostadsområde. Nu vaknar jag tidigt igen. De åkte iväg med taxi igårkväll. Nu vaknar jag tidigt igen. Jag cyklade till Svedenbadet utan tak, där jag räddade en mus från att drunkna förra sommaren, den simmade så dåligt och skräckslaget. Jag simmade 1600. Det är grunt på den grunda delen. Bastubad i ensamhet. Nu sitter jag och skriver och snart skickar jag boken. Bara några smågrejor kvar. Snart lämnar jag den här lägenheten. Bara några smågrejor kvar.
Detta inspirerar mej, är inte Tunström lite snobbig ändå? Han som var så elegant folklig.

Friday, July 21, 2017

Orsa revisited

Imorgon fyller min flickvän år, och jag i övermorgon. Det firade vi genom att rensa undan saker, ner i källaren, dammsuga, svabba och tvätta fönster inför en längre resa. Sen skulle vi äta middag på trevliga Restaurang Småstad i Bergshamra, Solna, italian feeling. Det var fredagsmys. En härlig blandning av folk. Och jag har väl berättat att vi varit i Orsa tre gånger på ett år, att vi blivit semidalkulla och dalkarl. Så det var ju den bästa födelsedagspresenten vi kunde få, när Kalle Moraeus klev in på uteserveringen och tog bordet bredvid oss.

Thursday, July 13, 2017

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss


Wednesday, July 12, 2017

Cyklar igen efter paus, hårda stenar i gruset

Vi har cyklat i Värmland, utanför Arvika, vid två tillfällen, nu när allt ska vara mjukt, att flytta pungen på den skavande sadeln, att lära sej, som plattcyklare, att det finns en poäng med upp och ner, att få farten med sej, och att flåsa och känna gott. Jag gillar och skräms av träden, hur höga de är när det är en ravin nedanför, och den här kassa cykeln har sin charm, och vi cyklar på och flåsar uppåt och efter nästa krök vänder det väl neråt, hur det måste rulla neråt snart. Men det är bara uppåt. Vi cyklar fyra kilometer uppåt. Vi är inga virtuoser. Vi stånkar och jag skriker och vi ger nästan upp. Kommer till Glava glasbruk, allt är stängt och ingen badbrygga här heller, vattnet är slut. Men vi rullar hemåt med en viss fart, undrar hur vi orkade upp. På kvällen ser vi Rocky, han kämpar också. Snart är jag tillbaka i Malmö, mina platta vägar.

Saturday, July 08, 2017

Cyklar - del fem

Framför allt tycker jag om Göran Tunström. Nu när nazisterna och sd-svinen får gå på våra gator. Hans krigande med sej själv, det poetiska berättandet, att vränga ut sej. Hans medmänsklighet. Vi är utanför Arvika. Jag har en annan cykel nu. En gammal Crescent. Den skaver lite i skinkorna, men rullar ändå rätt bra. Allt är väldigare i Värmland, skogarna, backarna, höjderna, nästan bergen. Det är en frodigare trakt. Men inget hav. Får du bo här, skäggige arab. Vi cyklar upp och ner och till Älgsjön, i den ligger Hästön, stugor för fiskande norrmän, men ingen badbrygga. Vad tyckte hästarna om älgarna. Vi letar efter hennes barndoms klippor. Nybyggda stugor och småbåtar med fiskeutrustning. Jag har aldrig fångat en fisk. Jag badar hellre i havet, jag badar gärna i sjöar, men åtminstone en flottbrygga. Det ska vara fisketävling på lördag. Vi stannar i byn Glava. Vi besöker kyrkan och dess stiliga takmålning, en strid mellan onda och goda. Vi måste prata om nazisterna och sd-svinen, som försöker tvätta sina skitiga rum. Ut med packet! Vi tittar på gravstenar. En man och en hustru och en son. Hustrun levde femtio år längre. Vi går därifrån, äter glass och köper olja till cykeln. Vi ser Tillbaka till framtiden. Vi är tacksamma och givmilda, en orm slingrar sej in. Vi äter godis och jordgubbar. Vi håller på med utedasset, jag gräver ner skit. Ni måste bli människor Kuk-Jimmie och ni andra. Ni måste retirera. Ni måste förstå. Det är inte människor som beter sej så. Det är en ynnest att få vara lugn och lycklig.

Thursday, July 06, 2017

Cyklar - del fyra

Det blev en mellandag, en resdag utan cyklande. Vi åt frukost och slöade på hotellrummet, läste Hallandsposten och Göteborgsposten. Sen måste vi med tåget. Det är konstigt, att inte alla tåg tillåter cyklar. Vi hade ett tajt schema. Så var det punka på hennes cykel. Vi kan inte sånt, vi är stadsmänniskor med ett kvasiintresse för naturen och självhushållet. Jag tänker på min kommande bok, hennes har just kommit från tryckeriet. Vi kan inte laga nån jävla punka. Så vi åkte tåg och ringde runt, fanns det någon i Götet som ligger nära stationen, som kunde fixa en hoj på en halvtimme, nähä, någon i Arvika, nähä, men kanske i Kil. Den träige höjdhopparen Stefan Holm har kontakter där. Honom känner inte jag. Jag har alltid dragit mej mot Patrik Sjöberg. Men i Kil fanns Cykelcentrum, de stängde klockan tre, de hade lunch mellan tolv och ett. Jag ringde: "Det är kris ... vi kommer 16.14, kan du laga en punka?" "Vi stänger tre ..." "Oj, det var tidigt, vi är verkligen desperata ..." "Ja, men jag kan stanna tills ni kommer." Så det löste sej, vi traskade genom Kil, till slutet av staden, det tog sju åtta minuter. Och ytterligare sju åtta att laga cykeln, sen tillbaka till stationen och nu var det varmt och nu fick vi ändå vänta. Sen vidare till Arvika och ett glas på stationspizzeriabaren och tre raggarbilar, men inte Sven-Ingvars eller Boppers eller Eddie Meduza, nä, dunka dunka! Sen kom vår skjuts och hon kunde verkligen prata värmländska, det tog en halvtimme till huset vid grusvägen, flygeln till den gamla prästgården. Imorgon är det på cyklarna igen, ska bara pumpa den gamla Crescent som finns här, min cykel är kvar i Halmstad.
(jag har väl berättat när jag framträdde på Arvikafestivalen 2000 ... när jag bröt nyckelbenet i en basketmatch på natten, tre personer i en stor gymnastiksal ..., eller ... videon är från Arvikafestivalen i alla fall ... mitt festivalbesök blev alltså sådär ...)

Sunday, July 02, 2017

Cyklar - del tre

Så blev det ännu blåsigare. Jag äter bara leverpastej när jag bor på hotell. Annars försöker jag bli mer och mer vegetarisk. Jag tittade på kartan. Det fanns en väg österut, men då skulle vi få motvind hem. Det ville vi inte. "Men här då", sa jag och pekade på Nissans utlopp, en småbåtshamn och Prins Bertils stig. "Ja", sa hon och vi bestämde att vi bara behövde cykla lite, att lite var bättre än inget, sen bastun igen, vi älskar bastubad, vi letar efter vedeldade bastuflottar. Tylö tillverkar bastuaggregat i Halmstad, varför finns inga bastuflottar. Men vi hamnar på Prins Bertils stig. Det är rak motvind och havet är alldeles nära, men vi är ändå inne bland träden som läar, vi på våra cyklar. Sen är det öppet igen och vi har inte tagit med badkläder men vi måste bada och vi badar och vi blir salta och sandiga, sen cyklar vi igen och längtar efter varmrökt lax och vi hamnar vid en liten hamn, men allt är stängt, stenbrottet har blivit en hamn, vinden, och stigen har blivit sten och vi cyklar upp mot stora vägen och hamnar i Tylösand igen, äter pizza på en tom restaurang, vinden genom plastskynken. Hon löser sudoku. Jag läser gårdagens tidning. Vi dricker kaffe. Vi är harmoni. Imorgon åker vi till Göteborg och vidare mot Värmland, men först ska vi äta på Halmstads enda indiska restaurang, kinakrogar, däremot, finns det gott om. Och bada bastu.

Saturday, July 01, 2017

Cyklar - del två

Någon gång under fyrtiotalet köpte min mormor och morfar en tomt i Påarp utanför Halmstad. Där finns en vild natur. De byggde ett hus. Ibland vill jag bara gråta. Allt som är förlorat. Vi levde där. Vi var en del av den vilda naturen, björnbären, enebuskarna, korna, stenarna och det salta havet. Sen försvann det. Det är söndag. Vi äter frukost på hotellet i Halmstad, och det är tio år sen, som jag var i Påarp senast. Vi går på toaletten, sen cyklar vi söderut i blåsten. Vi cyklar lite fel men sen kommer vi till Trönninge. Pizzerian är nerlagd. Det var där jag satt och drack öl och läste i tidningen att Kurt Cobain hade dött. Konsum är nerlagt. Och där vi brukade köpa frukostbullar. Men Rolles gatukök finns kvar. Sovstäderna måste ha sina hamburgare. De har byggt en ny skola. Det är en konstig, inte en impulsiv eller storartad känsla, det är bara ... hemma ... jag är här igen, det är alldeles självklart. Sen cyklar vi uppför Bergsvägen, där låg vårt hus, jag har varit rädd för detta, att jag ska bryta ihop, men det är ett annat hus där, det är bara så, att allt förändras. Sen är det bara självklart, vi går ner i hagen, havet som är helt annorlunda här, till den stora stenen, det blåser, korna har ändrat färg, vi går över gravstenarna, vi fångas av vinden, vi har picknick i Laxvik i hyfsat lä, det är en konstig känsla, allt jag har älskat och älskar, jag tänker på min bror, vi har badat i de här vågorna, de har varit en del av mej, krabborna vi fångade är döda, mormor och morfar är döda, det är inte ett avsked, det är bara livet som pågår och förändras.


Jag fastnar i Dan Andersson

                                           1.
Vi pratar om dej, farfar. I mamma och pappas hus i Borstahusen. Du hade nog tyckt om den sjunkande solen i maj, hur vinden mojnar och havet blir stilla, som smekande. Tänkte du någonsin så, att smeka farmors ansikte, att hon också var en människa.
   Vi sitter i huset alldeles vid havet. Jag har ont i ryggen. Altandörrarna är öppna. Kommer du ihåg när du satt här smal och insjunken, några veckor innan du dog, med en ful och för stor keps. Faster Sofia pratar om att hon inte kan sova utan piller. Mamma fyller år. Hon är nästan åttio nu. Ni tyckte kanske aldrig riktigt om varandra. Ni ville uppåt på olika sätt.
   ”Det var ju alltid sånger”, säger pappa och är gammal och vit, ”när vi växte upp, det var alltid sånger, flickor, ska vi sjunga”, säger han vid pianot som är ostämt, ”Lina!”, säger han till min äldsta dotter, ”Hasse Kvinnaböske! Honom gillar ju du …”, och det var ett halvt liv sen för Lina.
   Och Lina vill inte, Lina är tonåring, farfar, hon färgar sitt hår, pappa förstår inte det, men hon sjunger, hon gör sin farfar nöjd: ”Hej du speleman, kan du svara på min fråga …”, det är en tidig kväll i Borstahusen, farfar, som när mina barn blir större … får man ta med någonting, får man dö utan att känna skuld.
   Faster Sofia med sitt korta gråa hår. Din dotter. Jag vet inte om hon satt i ditt knä. Jag tror inte det. Farfar, som att du var hård, jag kände dej inte som hård, men du var så hård, du vände dej liksom bort. Du vet att hon är änka, va. Att Crazy Fred tynade bort till slut.
   Farfar, alla som talar så gott om dej, jag som aldrig fick känna dej. Kommer du ihåg måsarna, sången, farfar, jag kände aldrig dej, men jag kände sången och rytmen och en trumpet i dina läppar, hur svänget fanns i dej, promenaderna, längtan, alkoholen, att komma dit.
    Faster Sofia vid matsalsbordet, altandörrarna öppna mot havet, fukten som föser sej in. Min syster och hennes man, våra barn är glada kusiner, dem fick du aldrig träffa. Faster Sofia vänder sej mot pappa: ”Far kunde ju aldrig sova, du vet ju alla hans tabletter, du vet alla sömnlösa nätter, Pelle!”
   ”Ja ja, jag vet inte, de sjöng ju så vackert …”, säger pappa, det är en vind som börjar blåsa igen, lite kallare, moln i den tidiga skymningen, blir röda, hur blommorna i krukorna trodde att de skulle få växa.
   ”Ja, och lilla tant Sonja, men, Pelle, du minns väl hur han led, det var vår pappa …”
   ”Nu fyller Eva år, inga problem, jag vill inte ha några problem …”
   ”Ja ja, men lilla tant Sonja, hon fyller hundra i september ...” Mamma håller på med avokadon. Mina barn och deras kusiner. Jag vet inte vad de tänker. Min äldsta dotter är fjorton, hon har en pojkvän. Det gör mej så glad. Och ska jag berätta för henne, hur den kärleken kommer att smärta när den tar slut. ”Tänk Sonja och Lasse, de var gifta över sextio år, han på järnvägen, SJ, hela livet …” Jag ska försöka förklara hur jag kommer att fånga henne när hon faller. Fanns det en chans i snöbollen i helvetet att du skulle prata om nåt sånt, farfar. Kommer jag att klara det.
   ”Far och mor var också gifta länge”, säger pappa, ”och jag och Eva och … ja, Fred dog ju, men annars …”

2. 
Nu är du död, farfar, hur känns det. Gör det ont. Vill du veta hur havet smakar. Vi pratar om dej.
    ”Sonja och Lasses kolonistuga, hur vi var där, hur de sjöng”, säger pappa Pelle, din son, han är gammal nu, han gick och ramlade, vem ska fånga honom, hans nästan vita hår, jag har mammas näsa och solbrända hud.
   ”Det går bra, Jonte”, säger pappa.
   ”Men sätt dej ner, jag tar fram stolarna”, säger jag, hans tofflor, hur han måste välkomna våren, få ut trädgårdsmöblerna, ”sätt dej och njut bara, pappa …”, det är östlig vind, nästan helt stilla, hur vi inte brukar prata om det, hur solen en sista gång ska sjunka, men känna hur kvällarna här vid havet är det livet vi vill leva, hur vi brukar säga: ”Det är ljuvligt, här ska vi leva …”.
   ”Sonja och Lasses kolonistuga”, säger pappa vid matbordet sen, minns du, farfar, ”hur de sjöng Dan Andersson”, säger pappa alldeles nära sin lillasyster, ”alltid på Förstamaj, och Joe Hill, jag brukade äta lunch där, Joe Hill-baren när den fanns i Folkets hus, men sen la de ner …”
   ”Som att arbetarna försvann”, säger jag, ”som att allting försvinner, det känns som att allting försvinner, farfar är ju inte här …”
   ”Jonte”, säger faster Sofia, ”du ser väl solen, du vet att min man dog, Onkel Fred, jag minns hur ni brukade prata med varandra … jag kan inte åka tillbaka till det gamla huset, jag orkar inte det, ser du inte solen …”
   Ja, du hör, farfar. Ser du din dotters sorg. Du hade väl tyckt att det här samtalet var jobbigt. Du hade väl gått in på ditt rum, där släktträdet var broderat som en tavla. Eller fått en sup och börjat sjunga. Jag minns din hand vid bara ett tillfälle. Jag undrar hur farmor tänkte. Och att du alltid bar mörk kavaj. Att vi gick ut på piren den dagen. Jag vet inte var mamma och pappa fanns, farmors pannkakor. Jag minns att det var för kallt för att bada. Men att jag ville hoppa i.
   ”Här brukar din farmor bada”, sa du, och hälsade på några fiskare, och några pensionärer, du kände alla, jag ville så gärna se, sång- och dansmannen, ”jag undrar vad hon gör nu”, sa du och log inåt.
   ”Varför badar inte du?”
   ”Du ska inte vara nosig!” Jag förstod ingenting.
   ”Förlåt, jag vet inte ens vad det betyder …”
   ”Nu måste vi sätta oss”, sa du och tog upp en ask Läkerol, den mörkgröna äckliga. Och bjöd och jag var rädd och svalde och satt i halsen. Du gjorde Heimlichs manöver. En mink sprang förbi på stenarna. Vi satte oss på en bänk. ”Jag hade en bror, han drunknade, han simmade för långt ut, han försökte rädda nån … båda dog … det var till ingen nytta …”
   ”Blev du mycket ledsen?”
   ”Vad tror du! Vad du frågar! Nu har nog farmor kommit hem, jag måste ha min medicin …”
   Jag tror att mamma och pappa var i Portugal. Att ni bodde hos oss, passade oss. Du med din medicin, farmors tysta blickar.
   Som jag med knarket, farfar. Du med dina flaskor.

3.
 Du dog ju, farfar. Det var när jag satt i fängelset. Det fanns en rödhårig snubbe där, som dödat fyra hundar, och kört ihjäl en tjej på fyllan. Han hade en tatuering, där stod felstavat: Killor. Vi brukade prata i bokbussen en gång i veckan, jag såg att han lånade lättlästa böcker. Annars pratade han inte med mej, blängde bara. Han var liten men kraftig, kanske lite fet, men hård. Det var som att han skämdes. Han hade en rätt rå jargong. Jag vet att han kände Pange som jag köpt brass av någon gång, i ungdomen i Landskrona, var det blandmissbruk på dina gator också.
   Jag tänkte på gatorna i Landskrona. Hur det var när du växte upp, farfar. Alla dina syskon. Att du hamnade på en folkhögskola. Att få kämpa för sin bildning. Att jobba på byggen och läsa Ivar-Lo och vikingaböcker, att sjunga på Verdandi och bli hot shot hos Sossarna och Soc.
   ”Du pluggar, va, eller studerar”, sa den rödhårige snubben, Killor, han log på ett ont sätt. ”Vem fan tror du att du är?” Han stod nära. Han luktade snus och syntet.
   ”Jag vet inte”, sa jag, tog fem poäng filosofi av fyrtio på ett år.
   ”Du ska läsa Ondskan av Jan Guillou, sen kan vi prata om senapsgas …”
   ”Jag förstår inte vad du menar …”
   ”Jag kan dränka dej i senapsgas”, sa Killor, som hade lockat in de fyra hundarna till sitt sovrum, sen slagit ihjäl dem en efter en med en kofot.
   Innan du dog. Den korta tiden när jag hade körkort. Körde jag dej till Systemet. Du skulle alltid ha en trettisjua, aldrig en sjutiofemma. Som någon sorts kontroll. En gång drack vi tillsammans. Du pratade om solidaritet: ”Det är vad de viktiga sångerna handlar om.” Vi var i parken utanför Systemet. Alla hälsade på dej, men du puttade bort mej till bakom stationen som fortfarande låg i centrum då, du trodde att ditt drickande var en hemlighet, detta var enda gången offentligt, men vi gömde oss ändå, vi satt på bänken mot väggen, solen i ögonen från industriområdet där varvet var nerlagt, ”de handlar om solidaritet …”
   ”Vadå?”
   ”Jonte, jag kan inte förklara …”, du hade nog druckit en trettiosjua redan, ”du måste lära dej själv, lyssna på sångerna och förstå …”
   Sen dog du. Och jag satt på kåken. Och den rödhårige Killor spöade mej i duschrummet.
   ”Du ska läsa Jan Guillou, Ondskan”, sa han och slog mej på örat. ”Då kanske du fattar!”
   Jag blödde. Det blev ljusrött i duschvattnet. Sen kom en vakt.
   ”Sten”, det var alltid efternamn, aldrig nära. ”Du har telefon.”
   Det var pappa i en lur i ett sterilt kontorsrum. Det rann blod från örat. Ingen frågade om det.
   ”Ja … far … farfar har dött …”, sa pappa, en röst som sög inåt, en rädsla att vara den sista, en son i fängelse.
   ”Begravning …”
   ”Du behöver inte …”
   ”Jag vill”, sa jag, det fanns så många tårar som inte kom ut, ”jag måste komma …”
   ”Det var ju väntat … det är sorgligt … det är en lättnad … han mådde inte bra … han var inte sej själv …” Orden vi ville säga.
   ”Jag får nog permission …”
   Och det var den kvällen som vi satt i teverummet, femton interner, kollade på Twin Peaks, som Killor kallade Tvillingkukarna, och nästan alla skrattade, inte jag, sen nyheterna, tidigt 90-tal, Irakkriget, alla bomber över oskyldiga civila, oskyldiga soldater och Killor började skrika om senapsgas igen.
   ”Jänkarna borde hälla senapsgas över hela jävla arabskiten!” Plastmattorna. Mackorna i servetter i kylskåpet, det serverades ingen kvällsmat, vi penslade leverpastej och svettig ost under lunchen, picknick bland plastmattorna på kvällen, nån prickig korv, inga grönsaker.
   ”Man häller inte senapsgas”, sa jag, ”det är en gas, man häller inte gas!”
   ”Vad sa du”, sa Killor och reste sej. Alla andra höll käften. ”Du har fel, Filosofen, du har helt fel, jag vet allt om världskrigen …” Hela han var härdad. Jag kände hur han darrade. Jag kanske hade fel. Jag visste ingenting om krig. Men jag tänkte på dej, farfar, allt jag aldrig fick veta om rallarslagsmål och dansbanor, vad som rörde sej i ditt huvud, vem var farmor i ditt huvud, när du snubblade på henne under dansen, det svämmade över i mitt huvud och jag mindes den enda gången jag var på boxningsträningen med scouterna, den enda gången jag var med scouterna: ”Slå igenom slaget, när du träffar, slå igenom”, sa tränaren som bar bandana och gick på speed, vi kom att bli vänner några år senare, han räddade mej då, han räddade mej nu, ”slå igenom universums vägg, handen ska vara hårt knuten, in med tummen, krossa allt!” Det var en utmärkt teater.
   ”Vad sa du”, sa Killor. Han stod verkligen nära. De andra hade bildat en ring runt oss. Jag tog ett steg bakåt, som sats, jag hade inget val. Smack! Jag slog rakt igenom. Han bara föll och sen hände inget mer på en stund. Sen reste sej Killor, skakade som nyvaken på huvudet, nickade kort mot mej, hans små ögon, satte sej. ”Då slapp man Tvillingkukarna”, sa Killor och log mot mej, vi rökte cigaretter, jag var rädd. Sen var det teve igen.
   Och jag vet att du inte visste varför jag hamnade i fängelset, det var några skitgrejor, en rattfylla och en totalvägran, man samlar på sej, att jag var pacifist, jag hade nästan aldrig slagits. Men ibland vänder sej stigen. Det vet ju du.
   Som när du inte kunde komma uppför trapporna. Hur du var full och fick in huvudet mellan trappräckets små stavar. Hur du inte kunde komma ut. Hur du var fast och började skrika, hur du var alldeles fast.
   Grannen Kerstin kom ut.
   ”Vilket liv du för”, sa hon, hon hade kortklippt hår och glasögon, jobbade som kallskänka, ”jag kallar på John, han sover, men … John!” John var mekaniker på varvet. Han hade en bågfil, han gned i en halvtimme. Han fick loss dej. Det blev en avgift till Landskronahem senare. Du tackade John.
   ”Du hade gjort det samma för mej”, sa John, då hade du nyktrat till, luktade sur svett och varmt järn.

4.
”Pliten berättade om din farfar, det är lugnt”, sa Killor nästa dag. Han hade en blåtira. ”Det är lugnt, vi ska spela poker ikväll, några har fått tag på hembränt, du kan vara med, det är lugnt, men inte en gång till, då dödar jag dej …”, sa han och skakade min hand. ”Jag hade fel, min farsa körde lastbil, han var intresserad av böcker, han är död nu … bra punch …”, sa Killor och rörde sin blåtira. ”… ja, och av vapen och nazister …”, sa han, och log sådär som jag inte förstod. Jag kunde inte sova utan piller den natten heller.

5.
Du vet den där rostiga spiken, farfar. Som stack in en bit i min fot, när jag gick på den lilla strandremsan nedanför stenarna. Du gick ovanför på stigen. De har byggt tjusiga hus där nu, farfar, och en riktig cykelväg, stormarna brukar dränera den på höstarna och januari. Allting faller och äts upp av havet. Pappa bygger små murar som ska rädda honom.
   Den rostiga spiken från en ilandfluten planka. Jag skrek.
   Du tog dej mödosamt nerför stenarna. Drog ut spiken.
   ”Foten i saltvatten. Foten i saltvatten”, sa du och hjälpte mej, blötte ner skorna och kavajärmen, nästan bar mej sen. ”Nu måste väl farmor ha kommit hem”, sa du, farfar, ”Du får vara Helan, du får ge mej en lavett”, sa du och försökte gå så roligt som Halvan gick.
   ”Jag vill vara Chaplin”, sa jag, och du gick och gick och jag skrattade genom tårarna, såg dej gå mer och mer konstigt. ”Farfar, bär mej!”
    ”Ja, Chaplin, så klart”, sa du, med alla kvällarna på Verdandi när ni försökte spela teater, skingra molnen och slagen, ”klart att du ska vara Chaplin”, sa du. Och sen bar du mej verkligen en bit och jag undrar om du minns, när du fyllde sjuttiofem, att jag gav dej Chaplins självbiografi, i danskt billigt band, på danska, som jag hittat i ett antikvariat i Köpenhamn, då när jag bara gick omkring, på gatorna, på bodegorna, på badhusen ibland, knarkade och drack, försökte skriva gripande noveller om människor jag älskade, längtade efter Sagas bröst som jag aldrig kunde nå, tänkte tillbaka, historien, farfar, jag hade kunnat köpa tre bärs för den boken, men jag köpte den till dej, läste du den, om friheten, att säga stopp, och att stå emot.
   Spiken i foten. Du orkade inte bära mej länge. Du försökte skoja:
   ”Du kan väl vara Helan!”
   ”Jag vill inte vara Helan, han är inte jag …”
   ”Ibland måste man låtsas”, sa du, farfar, och vi gick bort från hamnen och havet, mot konditoriet, ”men ibland måste man låtsas …”
   ”Jag har ont i foten, du liknar ju Helan, du behöver inte låtsas …” Och du la din hand på mej. 
   ”Nä nä, min påg, nä nä”, sa du och höll en hand på mej, ”tror du det, att man inte behöver låtsas, nä nä … vill du ha en mazarin?”
   Och vi satte oss på varsin stol. Kaffe och citronläsk. Det var gråsparvar utanför det stora fönstret.
   ”Hur var pappa när han var liten”, sa jag och det gjorde mindre ont i foten, dina ändringar i ansiktet, som glädje som värme som ilska, som: Jag fattar inte ett skit vad du vill ha.
   ”Det minns jag inte”, sa du, ”nu har nog farmor kommit hem”, sen hade du rökt klart och vi gick hem, jag haltade, mamma och pappa var i Portugal. Jag ville ha värme.
   ”Det gör så ont”, sa jag, jag ville ha lugn.
   ”Ja, det gör ont”, sa du och vi kom hem, det luktade annorlunda.
   Och farmor: vojne vojne, hade just satt på potatisen.
   ”Olof! Vad har du gjort med pågen!”
   ”Äh! Han mår bra, svansar runt …”, sa du, tog ditt förstoringsglas och dina korsord och stängde dörren, och din längtan.
   Det blev någon stark sprit, i mitt sår, och i ditt sår, farfar. Senare åt vi pannbiff. Men det var den där rostiga spiken.  Du la en arm om mej sen, vi såg något på teve som jag glömt. Jag kommer bara ihåg smärtan och närheten.
   ”Min far …”, sa du, farfar, ”min far …”. Sen försvann allt i någon fluga som flög förbi, något som distraherade dej, någon jävla kartong som stod fel, en ensamhet. Och att kvällen obönhörligen kom, denna rädsla att inte kunna sova.

6.
Du är död, farfar. Min mamma fyller år. Jag ska ta tåget tillbaka till Malmö med mina barn. Jag kramar faster Sofia. Hon är så glad. Hon pratar om Crazy Fred. Han är också död. Det är så mycket som du inte vet.
   ”Kan du inte spela en sista sång, Pelle”, säger faster Sofia till min pappa, ”det hinner ni väl, Jonte?”
   ”Jo …”
   Pappa sätter sej vid det ostämda pianot. Han hör sämre nu. Men sjunger Omkring tiggaren från Luossa rent och klart, jag och faster Sofia sjunger med. Barnen kråmar sej. Jag är spiknykter, men gråter stilla ändå.
   Sen kör pappa oss till stationen. Tåget är försenat. Jag vill dricka men låter bli. Tar mina lugnande piller.
   ”Varför grät du, pappa”, säger min yngsta dotter på perrongen, ”jag såg att du grät …”
   ”Ja, du … för att jag älskade min farfar på nåt konstigt sätt, för att min pappa sjöng den sången för mej”, säger jag och det ska komma ett tåg snart, ”vi sjöng den tillsammans, jag trodde att det var hans och min sång, men det var hans och min farfars”, säger jag och det är en kedja, Lina tar sin lillasysters hand, och jag tar bådas, vi står i vår ring, och tåget är inte försenat och nu kommer det in på perrongen och vi har fått godis av mamma och jag klarar av att inte dricka bort min sorg.
   ”Pappa, man kan gråta för så mycket … jag brukar vara rädd för monster …”, säger min dotter, hon ska fylla tio, så mogen och neurotisk ändå, när ska jag berätta om sjukdomen som rinner genom släkten, rinner den till mina döttrar, tar flödet någonsin slut. Alla vakna nätter och missbruk.
   ”Nu kommer tåget”, jag tar hennes hand, jag önskar mej starkare piller, jag önskar mej en stund av lugn, som när jag var helt bombad på din begravning, farfar, sköterskan i fängelset hade skrivit ut piller, jag var ju i sorg, hur jag sög in Ave Maria, det var det vackraste jag hade hört, nu dunkar tåget hem till Malmö.
   Imorgon ska jag åka till Stockholm.

7.
Du undrar väl varför jag berättar, farfar. Särskilt som du är död. Det är mer än tjugo år sen.
   Det är tåget som står stilla. Och utanför regnar och blåser den sista dagen i maj. Jag är på resan fortfarande, att hitta ett fungerande liv. Jag längtar efter något som kan lugna mej, utan sprit eller knark. Att vara lugn och fokusera tankarna, att ligga i något mjukt och njuta.
   Men det funkar inte så.
   En halt man kliver på. Han bär tjocka smutsiga kläder.
   ”Det är tråden som brinner”, säger han och sätter sej bredvid mej, han ser ut att vara hundra år. ”Det regnar för lite …”, sen faller han ihop. Jag tror att han dör. Men han vaknar till i Linköping och kliver av. Jag har minnen från Linköping. Från stationens bar. Men jag stänger av.
   Så jag skriver och lyssnar på när Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, sen Thåström. Jag fastnar i det som många tycker är sentimental dynga, eller gammaldags.
   Men jag trivs här.
   Sen kommer en låt med Joy Division, Love will tear us apart. Det är den vackraste sång jag vet. Jag tror inte att du hört den, du hade kanske förkastat synthen och gitarren, men du hade nog känt smärtan.
   Nu kör tåget igen. Nu slutar regnet regna.
   Det är spårarbete och omvägar och jag åker genom Bjärnum, där mamma växte upp. Du och mormor kom aldrig överens, en massa grymtanden och hon var frisör men ville alltid stå över.
   Jag tänker på dina flaskor och dina gator i Landskrona. Jag tänker på allt jag inte vet. Men, alltså, farfar, jag såg dej, när jag var tolv, jag såg dej …
   Jag brukade cykla förbi den där bänken utanför kyrkogården där du ligger nu. Det var en sån här dag, vår med snabbt regn och snabb sol, upp och ner. Du och dina bänkkompisar. Jag sitter också på bänkar. Jag såg dej när den rakade mannen som kanske var tjugofyra och stor, med kängor, sparkade på en hund. Där fanns duvor också, han sparkade på dem, han sparkade på allt, det var en grå symfoni i skyn, mörkare och mörkare moln, hårdare vind. Det var som klassisk musik som tornar upp mot crescendo, vi hatade klassisk musik, farfar, du och jag, det var pappas tonårsrevolt, kyrkorna och de sköna rena tonerna, men du reste dej och gick fram och pratade som en visa till den unge mannen, du var nästan sjuttio. Jag såg dej, farfar, rätt småtjock i kavaj och tydliga glasögon, la en hand på hans axel och talade lugnt, men han sparkade mot hunden igen och hunden spydde blod, hur du slog, som någon sorts solidaritet, mannen föll inte, men liksom vaknade upp och gick därifrån. Du slog rakt igenom. Som att spränga sej ut från korridorerna. Som någon sorts solidaritet.