Sunday, March 29, 2009

Norrland

Jag lämnade våren i Malmö för ett Stockholm med mindre vind, mildare på ett sätt. Det var torsdag. Sen kom snön, och Johanna med flickorna. Dom hade verkligen rest från våren till vintern. En sorts skånsk vinter, meningslöst snöfall i massor som hade smält till bara slask redan när det landade. Mina ökenkängor passade inte in. Jag passade inte in. Mer än på krogen/caféet där det mest fanns svarta och latinamerikaner, och en inflyttad göteborgare som jag pratade med. Där var vi alla främlingar. Där satt jag och skrev/redigerade en annan mans romanmanus på datorn. Ett roligt och konstigt jobb. Ett spännande och inspirerande jobb.

Nu sitter jag i en lånad lägenhet på söder, i Norrland. Ett annat tempo i Stockholm, jag blir nervös ibland. Det finns många skillnader i vårt avlånga gamla Svedala. Och många trevliga, olika människor överallt. Och många mindre trevliga.
Bestämde träff med Karin på ett ställe vid Mariatorget, för att jag säkert skulle hitta. Det gjorde jag givetvis inte, mitt lokalsinne är bristfälligt men optimistiskt. Rickard var med och ledde den blinde rätt, av en händelse.

Några av mina böcker har blivit talböcker för biblioteken, jag hann inte ens titta på den första förrän jag fick en mild utskällning av biblotekarien. Men nu ska min senaste roman bli mp3-ljudbok, den kan man skaffa så småningom om man känner till hur det går till.

Jag ska gå till Hotell Malmen snart, det som Just D skaldade om när det begav sej. Vi ska bo där inatt. Johanna är med flickorna på konfirmation, hennes släkt, vi träffade dom igår också. I Bromma tror jag. Dom är trevliga. Men idag vill jag ha några timmar för mej själv. Jag vill jobba med romanen som en annan man har skrivit, jag ska vara medförfattare. Jag får betalt, men det är inte ett jobb, det är mitt liv. Litteratur och bra musik. Jag gör inget som jag inte kan stå för.
Ja, visst, min familj också.

Monday, March 23, 2009

Den allra första dagen

Mitt i solen vänder jag vänstersidan till. På bänkarna vid hoddorna vid Sibbarp, eller Limhamn, jag vet inte var gränsen går. Det ligger inte särskilt i mitt intresse att ta reda på det heller.

Satisfied. Säg mej, är du lycklig, är du nöjd, är du tillfredsställd. Se mej i ögonen.
I`m so, I`m so unsatisfied. Ungefär så sjunger Paul Westerberg i The Replacements, kanske deras bästa låt bland flera fantastiska.
Jag minns en intervju som Mats Olsson gjorde i Slitz på åttiotalet. Westerberg tyckte att det var himmelriket, vadå, det var inte jobbigt att göra intervjuer, sitta och dricka gratis öl på ett lyxhotell och prata om sej själv.
Så säger man bara om man gått den hårda vägen genom branschen.

Det är den allra första dagen på bänkarna i år. Jag lyssnar på ett blandband från tidigt nittiotal när Rickard bodde i Lund. Jag spelade nog in det där, i alla fall delar av det. Jag brukade göra så, ha med mej band när jag var hos kompisar som hade många och bra skivor. Windy och Rickard, Jonnie ibland. Spelade kanske in fem låtar på ena sidan och sex på andra, sen slutförde jag det med bibblanplattor och egna.

Wonderstuff. Dom tyckte jag verkligen mycket om. Hup, hette väl en platta, och Never loved Elvis som Micke Widell gav en stjärna. Han tyckte väl att det var en hädelse att döpa en skiva så brutalt. Annars inget ont om journalisten Widell.
Elvis fyllde sin funktion som rebell, då, på femtiotalet. Han banade möjligen väg i det rasistiska Amerika, men det var dom svarta sångarna som fixade den egentliga biffen.
Jag gillar mest Elvis pompösa bitar, In the ghetto, Suspicous minds, Always on my mind. Jag kan drömma mej till en tid med Jailhouse Rock, men jag vet att det bara är fabrik.

Jag lyssnade på Birgitta Stenberg med Daniel i fredags. Var på Ariman och fick någon sorts flasback, men egentligen längtade jag efter Werner och Hansen och Grifo. Men jag minns knappt hur kul den tiden var.

Per Planhammar har skrivit flera bra böcker, översatt Ginsbergs Howl och den med Kerouac på Bakhåll, Järnvägen Jorden, någon har snott den från mej.
Kennet Klemets var en trevlig man, hemma hos Katarina Mazzeti i Lund. Anna Alsmark är alltid trevlig och duktig.
På lördagen lyssnade jag lite på Märta Tikkanen med Anna, 21 månader, som tröttnade. Elsa, sex år, höll ut tillsammans med Johanna i en timme. Heder. Respekt. Jag tycker mycket om Märta Tikkanen.

Jag tror att dom hette The Call. Dom har gjort en av världens bästa låtar, I´m not gonna (om den heter så).
Ja, Lund, revisited. Och då har jag ändå inte skrivit om den mormor som jag saknar.

Det finns ett torg nära Mejeriet i Lund dit jag tar mej ibland. Kalix. Varför är det så, det grönare gräset i forntiden? Och Kastanjegatan, tänk att jag fann en fru från Göinge som också bott på Kastanjegatan. Man måste vara tacksam och se hur ödet styr en åt det hållet som kanske är bäst.
När man blir äldre, alla dessa minnen.

Thursday, March 19, 2009

Slå på rätt trumma

När amerikanarna bombade Japan i krigets slutskede. Det finns dom, så kallade förnuftiga människor, som hävdar att det var bra. För annars hade någon annan, något annat land, gjort det.
Vi läser ofta det, på debattsidor, hur tacksamma vi ska vara mot USA.
Tillåt mej småle i sorgen.
Tillåt mej tycka att dagens världsordning inte är särdeles perfekt.
Tillåt mej i mjugg tacka det stora landet i väster för deras faiblesse för förödelse av humanitära, demokratiska och (inte minst) ekonomiska intressen.
Tillåt mej att säga: John Wayne, revenge, Pearl Harbor. Gamla testamentet. Tio sneda ögon för ett amerikanskt enöga.
Tillåt mej att säga: Billy Bragg, help save the youth of the western countries.

När jag vapenvägrade i slutet av åttiotalet hade man fräckheten att fråga mej: Varför? Detta fick mej att totalvägra, men utredaren bad mej tänka på saken. Och det gjorde jag. Jag gjorde min vapenfria tjänst inom hemtjänsten i Rosengård och Värnhem i Malmö. Jag gjorde nytta.
I min värld borde man fråga alla som vill göra lumpen: Varför?

När amerikanarna drog sina skjutjärn i en sista cowboyrörelse med atombomberna förstörde man liv för hundratusentals människor. Och man bara fortsätter. Och man applåderar Obama. Och han är väl bäst av dom dåliga, men ändå. Tro inte för mycket, ni som tror på solidaritet. Och ... var inte oroliga, ni som skiter i andra.

När jag satt i fängelse som tjugoåring för grov rattfylla ville jag ta del av den hjälp som fanns på anstalten, alkoholisthjälp. Kuratorn kom från Landskrona. Han raljerade över att jag kom från Borstahusen och hade en pappa som var tandläkare, han kallade mej rikemansbarn. Jag fick ingen hjälp. Jag var en alkoholiserad tjugoåring som ville vara någonting annat. Var den mannen lämplig för sitt jobb?

När en liten pojke står med näsan mot en stor och hård svart vägg. När han vet att han kan knacka den sönder under sju svåra år, och sen finns ... bara intet.
När ska man ge upp? Aldrig. När ska man kämpa? Alltid.

Att vara alkoholist är en oavbruten kamp, oavsett om man är nykter eller inte. Att vara alkoholist är inget man ber om, inget man önskar. Det är något man blev den dagen man föddes. Det är mycket svårt att förklara för någon som inte upplevt helvetet, hur det är. Och det är ändå inte bara misär, det är ett liv också, skratt och sånt. Men det går nog inte att föreställa sej lidandet av att själv lida och vetskapen om att man orsakar andra människors lidande. Att känna sej som en jävla skit.

När USA och andra länder ger sej ut i krig som oftast bara handlar om pengar eller fanatism, är det någon som någon gång försöker förstå lidandet det innebär för dom drabbade då? Bush och hans gelikar har kritiserat islam å det skarpaste, samtidigt som man själva har påtagit sej rollen som bombande kristna gudar. USA och andra har å det skarpaste kritiserat islams kvinnosyn, medan man drar en handtralla på strippklubben eller är en kyrkans man som våldför sej på småbarn. Och så vidare.
Det handlar om människor. Det handlar om dej och mej.

När jag ligger eller låg och tyckte synd om mej själv var det utifrån ett bortskämt västerländskt perspektiv. Jag vet/visste inte bättre. Kanske behöver jag inte veta bättre. Ett jordgolv i Afrika behöver inte vara sämre än en bostadsrätt i Västra hamnen, ett radhus i Limhamn. Människan är anpassningsbar. Men, man ska inte ockuperas våldtas förnedras utarmas av penningkåta stridspittar. Men, empatin. Men, som Göran Persson kallade den, roffarmentaliteten, den måste vi utrota. Bomba den!

Wednesday, March 18, 2009

Mars

Vårvindar friska, leka och viska. Den sjöng vi i det tidiga åttiotalet. Vi läste även Fader Vår på gammelengelska, sjöng I öster stiger solen upp.

Våren kommer nu och flera av mina vänner fyller fyrtio. Och när sommaren står i sin fullaste blom fyller jag.

Det är så mycket jag vill.
Jag vill ha en hund, en Basset. Jag fylls av glädje när jag ser en Basset. Jagbrukade promenera på den tid när vi sjöng I öster stiger solen upp, psalm 432, om jag minns rätt, i den tidens psalmbok.

Det är så dålig kurs, men idag måste jag nog åka till Köpenhamn och skriva. Jag hittade några euro i en plastpåse i en av mina väskor.

Jag vill ha ett hus på landet nära havet, gammal åkermark där jag kan bygga en golfbana. En swimmingpool.

Det är roligt att folk har fester. Fyrtio år, förhoppningsvis har man halva livet kvar. Ett bröllop hade inte skadat. Det brukar vara festligt.
Det blåser friska vårvindar i min hjärna, trots allt.

Sunday, March 15, 2009

Sorg

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen, den här gången med tårar i ögonen.
När jag var en ännu mer okänd författare än vad jag är nu. När jag gav ut min tredje korta roman, 2001, på ett litet förlag, då ställde Peter och Lena på Bok o Papper i Landskrona (fast bokhandeln hette inte så då) upp. Jag hade min första boksignering där, dom köpte in ett mycket stort antal böcker.

Da Capo på radion nu, nostalgimusik bland legender och refränger.
I mina ögon var Peter en legend och en återkommande refräng i mitt författarliv, och i mitt landskronaliv över huvudtaget. Han och Lena levde för böcker och besatt en stor kunskap, dom var alltid trevliga och tyckte att det var kul att prata, sålde dom en bok så tycktes dom uppfatta det som bonus. Dom hade många antikvariska böcker som var bra. Dom verkade ha ett ständigt penningproblem.

Soffan skickade ett SMS från Landskrona igår. Peter är död. Han föll ihop i den älskade bokhandeln. Det gör mej så ont. Jag tänker på Lena. Jag tänker att nu försvinner antagligen en av dom sista fria boklådorna, en av få som i vår tid stått utanför kedjornas centraliserade ointresserade bokpolitik.
Man blev bjuden på kaffe och kaka på Bok o Papper.

Kära Lena, jag beklagar sorgen av hela mitt hjärta.

Saturday, March 14, 2009

Vakna upp

Min fru är lärare. Jag har jobbat som lärare och gått en termin på lärarhögskolan. Jag har jobbat som vårdare och assistent till utvecklingsstörda barn under flera år. Jag har som författare och skrivpedagog jobbat med ungdomar, såna, ni vet, dom som kallas utsatta av ett okunnigt etablissemang.
Jag har gett ut sju böcker.
Det är med skolan som med litteraturen, alla är så förbannat intresserade. Och ofta fyllda av ogenomtänkta generaliserande schabloner. Man kan sitta på fester och höra tuggmalande nonsens i timmar.
Det är inte konstigt att människor diskuterar skolan. Alla har ju gått där. Många har barn som har, går, eller ska gå där. Men det är inget bra skäl till att vara onyanserad, tvärtom.

Det finns en drabbande artikel i Sydsvenskans C-del idag, om en skola på Rosengård. Om en lärare som varit där i tjugo år. Folkpartiet och andra fåntrattar använder sitt gamla favorituttryck flumskola. Vad betyder det? Att man röker en joint med lärarna som i den där filmen med Donald Sutherland och John Belushi, vad den nu heter, just det, Deltagänget?
Men, visst, språket och ordens innebörd förändras.
Jag tror dock inte att folkpartiets wannabeegeneraler är sådär värst streetsmarta i sina gammelmanskostymer.
Vi kan ju också, för att prata moderatspråk, snacka om individer, om unikum. Detta tas ju ofta upp när man förespråkar elitskolor för (mestadels) dom bättre bemedlades barn. Dom som har möjlighet att göra sina röster hörda. Att diskutera den individuella särarten hos varje barn/ungdom från dom sämre bemedlade är sällan intressant, mer än när man ska använda frasen som ett slagträ mot flumskolan.
Att se att vissa elever (oavsett antal) på vissa skolor behöver betydligt mer stöd än andra. Att genom att införa specialpedagogikklasser så underlättar man för dom med mindre extrastöd, är givetvis inte att tänka på i detta retronydemokratiska land där sd utan att ens (ännu) kommit in i riksdagen styr agendan för den röstminskningsängsliga alliansen.

Min fru jobbar som gymnasielärare i en av landets räddaste, fegaste och mest osympatiska, osolidariska kommuner. Den ligger söder om Malmö. Friheten är större där. In my ass. Problemet med alltför många outbildade nyrika människor, utbildade, stressade och överarbetande människor, framgångsrika, är ju att barnen inte får tillräcklig feedback hemifrån. Några mördar. Andra går aldrig till skolan. Många pressas av framgångsrika föräldrar och slår knut på sej själva och, slutligen, känner sej bara värdelösa. Problemen finns överallt. Hos flyktingar blir krocken svår när plötsligt sonen/dottern inte längre pratar samma språk, på flera plan. Hos dom välbärgade är det i mångt och mycket samma sak, förutom att den välbärgade sonen/dottern har (oftast) större krav på sej från familjen.
Jag tänker: Ska man blunda då? Ja. Ska man sänka skatten då? Ja. Ska man ge skolan ännu mindre resurser? Ja. Ska man ställa ännu högre krav på lärarna? Ja.
Men dom rika ungdomarnas föräldrar har åtminstone pengar till lärjungarnas sargade själar, det har man inte i Rosengård.
Så ser verkligheten ut, alliansen. Och, sanna mina ord, eleverna flummar (utanför skolorna) bara vidare medan dom subventionerade fillipinskorna stryker era fula kavajer och någon enstaka kjol. Utanförskapet och ickemöjligheterna växer.
Ni fattar ingenting, hur ledigt och uppstajlat mystrevlig du än var hos den norske tevegurun Skavlan, Fredrik Reinfeldt. Men, so what, du bryr ju dej ändå inte. Inte på riktigt, och det är det enda som betyder något i slutändan. Du, och alla andra maktkåta jönsar, kommer att märka det när det brinner på riktigt, långt ner. Gå till en terapeut. Eller ... gör något! Och då menar jag inte privatisera mera, för valfrihet.

Friday, March 13, 2009

Till exempel

Jag har inget emot gråvädret, när dimman kanske är duggregn. När det är som idag, i det närmaste vindstilla. Svanarna vid stranden.
Jag cyklar i småbåtshamnen, fiskehoddorna och dom små fiskebåtarna. Jag fylls av något, något skönt och hoppfyllt med ett stänk vemod.
Vi hälsar på varandra i hamnen, men vi känner inte varandra.

Aztec Camera sjunger Get out of London i min freestyle. På samma platta finns en fin duett med Mick Jones. Roddy Frame har väl aldrig fått den uppmärksamhet han är värd. Andres Lokko har skrivit en bra artikel om honom, antagligen flera. I tidningen Pop har jag för mej.

Jag cyklar ut mot Sibbarp, jag blir lite andtruten (skönt att få skriva det ordet) och känner att det är inte långt borta nu. Våren och solen på bänkarna, dom snabba baden som blir längre och längre. Tågluffen med Johanna och flickorna.

Jag var hos en yrkesman för ett slag sen. "Är du ensam", frågade han när vi hade samtalat en stund, och jag kunde bara säga ja.
Och ändå: Jag har så många vänner, familj, kärlek.
Men jag är ensam.

Ströläste i en av dom två Cornelisbiografierna jag äger. En honom närstående intervjuades. Hon sa att han var så ensam. En underhållare på krogen, massa vänner och beundrare. Men, han var så ... ensam.

Det handlar inte om koketteri. Det handlar inte om självömkan. Det handlar ofta inte ens om något annat än självvald ensamhet, i sinnet och i det fysiska livet.

Roddy Frame sjunger om att ta sej iväg från London. Många människor hade nog mått bra av att lämna huvudstäder, hitta en annan mer normal plats att vistas på. Hitta ett sätt att se livet hur det ser ut för andra än hetsen och karriären.
För, visst är det ofta så, att dom som är mitt uppe i DET, ser kanske inte allt det andra, inte ens i den egna viktiga huvudstaden.
Men ... det var en av mina grövre generaliseringar.

En lektör sskrev någon gång att huvudpersonen i ett manus jag skrivit var en anakronism. Det var inget självbiografiskt manus. Men jag är gärna en smula anakronistisk. Jag tycker inte att den tekniska utvecklingen är det mest intressanta, mer en satt i kontext med den samhälleliga, humana utvecklingen. Vars utveckling i västvärlden är tämligen reaktionär.
Jag har min freestyle och mina blandband. Det är inget poserande, det är bara förbannat bra band. Jag har inte tid att lära mej mer än det absolut nödvändiga. Jag har inte lust att ananamma någon politisk ideologi som inte sätter ordet solidaritet i första rummet.
Innan dagis

Nu har den kommit ut, Nils Claessons självbiografiska bok som mestadels handlar om hans pappa, Stig Claesson.
Jag har hört populärjournalistiken kalla Stig (Slas) för folkkär. Och att det är som en mindre jordbävning att Slas inte var genomsympatisk, att han krökade och knaprade piller.
För det första: Vad är folkkär?
För det andra: Hur dumma tror media att människor är?
För det tredje: Alla vi som har haft någon sorts relation till Slas vet att han levde ett stundtals "syndfullt" liv. Att han var en svår jävel. Det är inget nytt.
Jag har läst ungefär tio recensioner av boken, dom flesta komplext positiva. Så måste det nog vara. Jag har inte själv läst boken, förlaget ville inte skicka den trots att jag hade forum där jag kunde publicera en recension. Men dom har väl fått nog med publicitet. Och det är bra. Ruin är ett litet förlag och det är roligt att dom kan dra in en större summa till verksamheten.

I dessa tider av finansiell kris är jag glad för att mitt projekt Unga Landskronaboken äntligen har skickats till tryck. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Det blir en mycket tunn bok. Men dom som varit med har varit med. Det är en stor sak att se sitt namn i tryck. Några är ungdomar som inte kunde ge ett flygande skit för finanskris, den är ständigt närvarande i deras liv.

Så kom Quslings barnbarn från Norge till Rosengård (givetvis inte ledaren själv, hon vill ju inte få sina generaliserande floskler ifrågasatta), och svamlade okunnigt som vanligt (Lex SD). Arbetslöshet och utanförskap, fattigdom, ett system av utanförskap, visst är väl det bevis på att sharialagar härskar bland alla av Rosengårds över tjugotusen invånare? En okunnig retorik som vi alltför väl känner igen från alla främlingsfientliga partier i hela Europa, Skandinavien inte minst.

Det finns en intressant passage i Stig Hanéns bok om Mikael Wiehe, Kuba diskuteras. Wiehe säger att Kuba absolut inte är perfekt, men att det finns betydligt mindre fattigdom där än i dom flesta andra latinamerikanska länder. Kanske något att tänka på. För Kvällspostens Kent Hansson, till exempel, istället för att bara raljera självgott och fullständigt ytligt.

Monday, March 09, 2009

Som borde vara mycket längre

Jag flyttade till Malmö 1994. Har sen dess bott lite mer än ett år i Vollsjö och lite mindre än ett år i Landskrona. I slutet av nittiotalet bodde jag i ett halvår halvtid i Göteborg, Masthugget. Annars bara Malmö. Fram till åsrskiftet hade vi en kolonistuga i Landskrona, fyra och ett halvt år. Jag saknar den. Jag saknar Landskrona. Jag tycker mycket om Malmö, men Landskrona är min stad.

Stig Hanséns bok om Mikael Wiehe, Sång till modet, är klart läsvärd. Ett tag blir det lite väl mycket textanalyser, på något sätt har Hansén, så journalist han är, en tendens att ibland bli något torr. Jag hade i vissa stycken önskat mer gnista. Men ... det är en bra bok, ett bra porträtt av en viktig sångskrivare. Ett samtal.

Landskrona, Malmö och Göteborg är mina svenska favoritstäder. Tre städer med nerlagda varv och en rå och rak, kärleksfull jargong. Jag kan prata med människor. Jag förstår dom. Man behöver inte tassa så förbannat på tå. Man kan säga: Ah, lägg av nu.
”Det är alltid motvind i Malmö”, säger människor ofta när cykling kommer på tal. Men det är inte sant, det gäller bara att hitta rätt vägar att cykla, att samla kunskap och vara flexibel när man planerar sin tur på stålhingsten.

Samma dag som Elsa döptes dog Johannas älskade farfar, Albin. Han var över nittio år, en mycket trevlig man som började jobba som elvaåring och slutade när han var sjuttiofem, enligt legenden. Det var alltid roligt att sitta i hans kök i Älmhult och prata, höra hans historier. Han hade tre barnbarnsbarn som var pojkar, han önskade sej en flicka. Han fick träffa Elsa en eller två gånger. Och på festen efter Elsas dop ringde telefonen, Albin var död. Jag kan inte låta bli att se en symbolik i det.

Jag har en vän som genom åren fått en del törnar av livet, som så många av oss. Den senaste månaden har han gått igenom en mycket sorglig händelse, ett tragiskt dödsfall i familjen. I lördags blev han pappa för första gången. Livet, med sin lycka och sin sorg.

Tuesday, March 03, 2009

Jag vet inte

Här, i väntrummet, står inte allting stilla. Det skiner en sol och det blir varmt. Här i ... förrummet. Till vadå? Jag vet inte.

Jag tycker att jag knallat runt och småkrisat hela livet. I sommar fyller jag fyrtio år. Och jag går runt som en liten pojke. Jag har ännu inte lärt mej att förstå allt jag vill förstå. Jag har långtifrån gjort allt jag måste göra.

På den tiden när jag hade balkong. Var det lättare då? Jag vet inte. Jag längtar bara ut till bänkarna. Jag längtar bara efter lovorden. Och dom där jävla pengarna som jag inte har.
Jag cyklar ut till havet varje dag. Människor som inte förstår hav förstår inte hav. Jag förstår inte sjöar och barrskog. Jag känner mej instängd. Jag lider av klaustrofobi. Jag låtsas att jag aldrig kommer att drabbas av cancer, för jag vill inte in i någon förbannad cylinder.

Man har ju hört talas om fyrtioårskriser. Jag har ingen aning. Jag tycker bara att det är så fint när mina döttrar sitter sida vid sida och tycker om varandra.
Elsa och jag har börjat lyssna på Aston Reymers Rivaler. Hon tröttnade på Hasse och Lasse. Åtminstone för tillfället.

Här, i väntrummet, idkar jag min sentimentalitet. Jag idkar min livslust också, men oftast på en cykel eller i en simbassäng. Eller när jag lagar mat. Lax är gott. Spenat är gott. Ägg är gott, citron och kokt potatis.
Jag är mycket förtjust i grillpannan jag fick i julklapp.

Solen skiner och jag ska bara skriva en eller två sidor till. Sen ska jag ut i det som kanske är den första vårdagen, om man idkar hoppfullhet.

Så blev det ändå nästa dag. Klockan är sex på morgonen och man kan tycka vad man vill om Per Svensson. Men en förbannat bra skribent är han. Dagens text på Sydsvenskans kultursida är briljant.

Sunday, March 01, 2009

Som isarna när det blir vår

Jan Olof Olsson, Jolo alltså.
Dom säljer ut böcker på Limhamns bibliotek, tio spänn för en inbunden.
Jolo med sin pipa och tjusiga kavaj.
Det doftar lite folkpartism ibland, men han skriver förbannat bra resereportage. Så som det gjordes förr, när journalisterna rökte pipa och drack en pilsner på förmiddagen.
På den tiden när det var exotiskt med en vit korv från södra Tyskland.
På den tiden när efterkrigstidens Europa var fortfarande sönderbombat, och svensken var en burgen uttäcksresande.
Som turistiska busslaster till Christiania med pensionärer från Småland eller Halland.

Slas skrev hårdare böcker från en annan vinkel när han beskrev det trasiga Europa som ständigt är trasigt. Men, har jag för mej, har han illustrerat en bok av Jolo. Jag vet att Slas jobbade med Piraten i alla fall, också ett slags triumvirat.

Jolo skrev även rapsodiska äventyrsromaner om tre muntra kamrater som hamnar i trubbel i östra Europa, dom är bra att ha i badkaret. De tre från Haparanda och De tre mot Petrogard är dom jag minns.
Men det är reseböckerna, tidsandan som är Jolos stora gärning i det, ständigt, för korta livet.

Två slags böcker, förutom romaner, har jag lust att skriva: biografier och reseböcker. Och ... vill jag så gör jag det, det är bara en fråga om tid. Och, som vi alla vet, tid är pengar.
Fördomar fördummar

Det vanliga. Det inskränkta. Det typiska.

Kunskap och djupt känt intresse?

Jag gick på gatorna alldeles förstörd. Jag har gjort det många gånger. När det river och sliter, på riktigt.

Och nu ska kronprisessan och Daniel gifta sej. Stackars människor. Kan man säga så?

Hans Gunnarsson. Jag vet inte om jag skrivit om honom tidigare. Men det borde jag ha gjort. Han är verkligen en klassisk svensk författare i rakt nedstigande led från allvarliga humorister som Slas, Pär Rådström och många fler. Fast bara Hans Gunnarsson.
Jag har läst alla hans böcker, eller, inte riktigt än, men jag är snart färdig med den senaste, Någon annanstans i Sverige.

Ska vi diskutera monarkin? Jag vet inte. Jag tycker bara att det är löjligt. I vårt land skriver samma människor indignerade insändare om arabiska föräldrar som bestämmer vem deras barn ska gifta sej med. Men vi svenskar är ju alltid mer rekordeliga kålsupare i våra egna ögon.
Kungabarnen är kring trettio år gamla. Alla utbildar sej fortfarande. Varför? Ingen ska ju någonsin jobba.
Jo jo, dom representerar.
Jag undrar om dom har mycket studieskulder, dom med stekta sparvar influgna i munnen.

Dregens tjej, jag tror att hon heter Pernilla Andersson, har skrivit en låt där refrängen nämner Johnny Cash. Hon har fattat lika mycket om riktig country som Dregen har fattat om riktig rock. Ett bra par på det viset. Som kronprinsessan och Daniel, ungefär.
Eller ... nu blir jag tjatig, som Per Persson sjunger: ”Sångare utan orsak borde inte sjunga alls. Sångare utan orsak sjunger alltid falskt.”

Hans Gunnarsson sjunger klockrent. Som Märta Tikkanen. Som Birgitta Stenberg. Som Jonas Bergh. Som Thomas H Johnsson. Som Henrik Tikkanen. Som Robert Forster. Som PJ Harvey. Som Oscar Hijuelos. Som Malcolm Lowry. Som Lee Stringer. Som Kristian Lundberg. Som Charlie Chaplin. Som Daniel Day Lewis. Som Sean Penn. Som James Lee Burke. Som Kajsa Grytt. Som Mia Berner. Som Jill McCorkle. Som Primo Levi. Som Bukowski och han som skrev Ristat i damm, om Bandini.
Som en massa andra. När jag ändå är igång, Magnus Hedlund och Erik Andersson, givetvis Claes Hylinger. Klas Östergren. Peter Kihlgård. Mirja Unge.
Och ... en massa andra.

Det finns ett forum för all typ av underhållning. Tyvärr. Det tär på mänsklighetens utveckling. Att plocka lite här och lite där är bra, blanda högt och lågt. Men att endast skumma på ytan är i längden fullständigt förödande.