Wednesday, November 29, 2006

Köpenhamn, Helsingör, Hamburg, Lissabon, Sesimbra - ligger inte i Limhamn.

Jag är inte deprimerad.
Jag sitter med mössan på inomhus. Jag är därtill orakad.
Jag lyssnar på Hasse Alfredsson, han sjunger om barnen, hur det ska bli när dom växer upp. Hur han önskar att dom åtminstone ska få sej ett glas öl.
Och jag längtar till Teatergrillen och till Pär Rådströms svada, till Slas´ spjuveraktiga leende. Och Beppe som antagligen försöker hävda sej på något sätt, medan Lars Forsell bara myser och beställer en till.
Och lite försynt kikar Tage fram från bakom en fåtölj. Hasse är redan framme och hälsar och drar en vits, men sen tar ändå Tage över, för man lyssnar på Tage.

Såhär skriver Lars Forsell i boken VÄNNER:

”Jag talar om mitt hat till döden. För själva dödsögonblicket är jag kanske inte rädd men jag är fruktansvärt skrämd av den död som härjat bland mina vänner och närstående. Jag vill ha tillbaka mina döda vänner, hur absurt det än kan te sig, jag vill ha tillbaka Erik Lindegren och Pär Rådström och Bengt Ekerot och Carl-Erik Hammarén och Ulla Sjöblom, jag vill ha tillbaka Stieg Trenter och den underbara häxan Kerstin Bernadotte ... Jag spottar på döden som tog dem ifrån mig, de flesta i förtid.
Jag vill ha mitt liv för mig så länge fågeln sjunger.”

Det är troligen den enstaka text som jag läst flest gånger under mitt läsande liv. Jag får tårar i ögonen varje gång. Av ilskan, av vanmakten. Av min egen längtan efter en tillhörighet som jag ändå vet att jag äger, minst lika vacker som Forsells. Och jag läser igen, och tårarna sprutar inte fram. Men dom blir glansiga, mina ögon.


Så ser jag ut när jag längtar och är lite full i Fan enligt fotografen och mitt förlag, kanske. Jag ser inte ut så i verkligheten. Fotot ljuger. Eller inte. Det är nästan tre år gammalt och vi bodde i Vollsjö. Jag längtade till Limhamn då.

Jag är inte deprimerad.
Jag tänker att det var längesen jag läste en bok av Stieg Trenter, dom är ändå trevliga, femtiotalshjältemannen Friberg till trots.
Jag läser Jag minns att jag sprang, som handlar om en man som cyklar. Jag är också en cyklande man.
Dagar som idag vill jag bara cykla iväg, när det duggar lätt och vinden blåser svagt, lyssna på Rocksamba och När man jämför, på skånska.
"Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade."
"Det är då man vill få gömma sej och gråta som ett barn. När man jämför hur det är med hur det hade kunnat va."

Dagar som idag vill jag bara iväg.
Dagar som idag känner jag att jag är trött på all måttlighet och vuxenhet. Jag är så trött på ansvar och saker som man måste vänta på, saker som aldrig händer.
Och jag längtar inte tillbaka. Jag bara längtar.
Jag lyssnar på Van the man och Cliff i Whenever God shines a light, då släpper krampen något.

Sunday, November 26, 2006

Hänga på La Barca.

(Från bubbelbadet i Ramlösa via bilåterlämnande i Landskrona, med sedvanligt rån och tillhörande indragen polisanmälan efter hot, kom vi till Malmö med tåg strax innan halv ett.)

Det är många år sen jag var full på La Barca för sista gången. La Barca, krogen vid Triangeln men ändå lite off. Krogen med många stammisar.

Full på La Barca:

-Nyårsafton 1999, Johanna och jag hade just blivit ihop och hon skulle på en annan fest. Myran och Sara och jag laddade på La Barca innan vi gick vidare på Ö. Rönneholmsvägen och när Johanna kom till festen strax efter inträdet i det nya millenniet var det crazy. Men vi tog oss hem tillsammans.

-Slutet av januari 2001 (nästan exakt två månader innan jag slutade kröka). Pequod hade ordnat uppläsning genom Paul Soares. Niklas Qvarnström läste en bra novell på ett tråkigt sätt och Carl-Mikael Edenborg sjöng gamla Joe Hill-bitar. Jag har aldrig tillhört några grupperingar, men här var det tydligt att Serum-gänget hade något emot Qvarnström (dålig Serum-recension tror jag), och jag satt vid deras bord och var full, och dryg antagligen. Det var första gången jag träffade Anna Jörgensdotter, tror jag.

-December 1999. Jag hade just gett ut Alltid denna förbannade jakt, och just, verkligen just, träffat Johanna och var på författarfest och hamnade med den fine poeten Jan Östergren och hans fru Barbro (?), fantastiskt trevliga människor. Jan hade svart polotröja och ett halssmycke. Ödmjuk och drack vitt vin. Jag gav honom ett ex av Jakt och några dagar senare kom ett ex av en bok som Jan skrivit. Någon vecka senare var han död.

Söndag i slutet av november 2006 och jag beställer oxfilé på toast med gorgonzola och tomat på La Barca, och deras största lättöl. Bosse Larsson (en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna)kommer in, en snabb Mariestad och Hästarna, sen en snabbb till och betala. Sen går han. Ensam, Bosse alltid ensam när jag har sett honom på stans krogar.
"Hallå Bosse", skriker en av Bullenstammisarna, men Bullen har inte öppnat än, "hur är det."
"Bra", säger Bosse och går.

Jag äter och dricker en lättöl till och går på dass. Går förbi Per Svensson (Expressen/GT/Kvällspostens kulturchef, och var det inte han så var det hans tvillingbrorsa och det scoopet is on me), vi känner inte varandra men jag vet i alla fall vem han är, han vet nog vem jag är, vi glor diskret på varandra, gentlemannamässigt.

Söndag i november och snart ska jag hem för att vara värd för våra vänner från England som ska sova över. Jag har skrivit för hand på La Barca och slinker in på Bullen för att skriva lite till och läsa Kvällan, se om Per skrivit på kultursidan som han brukar på söndagarna.
Men det har han inte, och det ska bli tradjazz, och tradjazz kan strutta hur den vill, den är ändå ganska tradig i sitt totala ickeintresse att ta sej under ytan. Så jag betalar mina två lättöl för att sticka hem och skriva in vad jag skrivit för hand på datorn, när någon knackar mej på axeln.
Det är Bengt Adlers, förre galleristen, konstkännaren, författaren, och chef för Växjö Konsthall, en mycket trevlig man i femtioårsåldern som jag inte träffat på flera år, kanske inte sen ...

... beatfestivalen i Malmö 2000 (?). Party och uppläsningar, happenings i konstnären Leif Erikssons galleri på Södra Förstadsgatan. Jag läste min text om beatförfattarna, sen sjöng jag en låt och spelade gitarr, Johanna spelade fiol, det var vid tretiden på morgonen. Folk var överallt, i ateljen och på gården, pissade överallt. Leif blev vräkt sen. Bengt läste också, och Conny C-A Malmqvist (?) spelade gitarr. Kristian Lewerth läste.

Sista dagen på beatfestivalen var det party för dom som varit med. Bl a Carolyn Cassidy, Neal Cassidys (Dean Moriarty i Kerouacs På drift) änka. Vi drack muscatell (så stavas det väl ändå inte?) och man blev full som förr i tiden och ramlade över bordet när man skulle snacka med Carolyn, ramlade nerför trapporna när man skulle hem.

Jag får en alldeles färsk bok av Bengt Adlers på Bullen i november 2006, den är gul. En alldeles vanlig söndag.

Friday, November 24, 2006

Lönefredag i Malmö.

Jag ska skriva om skrivandet av Och fortsätta vidare bort, tänkte jag, men det blir en annan dag.

Så skönt det var att cykla idag, när vinden är mild och man börjar med medvind och oroar sej lite för motvinden hemåt, men den är inte alls så farlig, den bara gör dina ben starkare, tänker du och cyklar förbi alla husen du aldrig får råd att köpa på Vikingagatan, men lyssnar på musiken, och du log då, sjunger Magnus Lindberg i en av dom sångerna när han är nära. Dom är inte mer än tolv, men dom tolv är bra.

Och jag log då, tänkte på att visst fan är det jobbigt att skriva alla följebrev och skriva alla adresser och sen dra till ABF för att stoppa böcker i kuvert. Och visst fan är det inte lika kul längre, att se en bok som man är med i, dessutom en antologi där flera andra är med.

Det är som pizza, kompis, inte lika spännande elfte gången, hundrade gången.
Eller som kebab, mamma, minns du den vi köpte på åttiotalet i Helsingborg när vi åkte dit för att få sprutor som skulle stävja allergin, den kebaben var verkligen god. They don`t make jews like Jesus anymore, det är kanske det som sången handlar om.

Men jag vet att många som är med i boken som tycker att det är spännande, och jag också, det erkänner jag villigt. Jag är bara så brydd med det logistiska och en massa annat, så jag har inte tänkt så mycket på det där, att se boken i tryck.
Och boken skulle alltså komma idag.
Men inte den här gången heller.
Jag har aldrig varit med om att en bok kommer i tid från tryckeriet. Men den här gången tyckte jag att jag varit ute i god tid. Kring den tjugonde, sa jag. Tjugofjärde blev det sagt tidigare i veckan. Idag. Men det sket sej. Problem i Polen. Nu säger dom onsdag. På söndag ska vi signera (den tredje alltså), då måste ju boken vara klar. Den skulle vara ute bland malmömedierna nu. Jag ser det som min uppgift att marknadsföra boken. Och jag har snackat med folk idag, så nåt blir det nog i tidningarna.
Men varför kan inte en bok komma när den ska komma bara.

Men jag ler nu. Det blir bra ändå. Det är en fin bok. Och Elsa var hos sin kompis Amelie, och Johanna och jag har varit mycket i Spanien. Nu åt vi tapas på La Roche nästan vid Lilla torg (kryss i taket), ett trevligt ställe, trevlig personal, avslappnat.
Friterade bläckfiskringar med citron och aioli, bondgryta med korv, patatas och någon sorts köttbullar i god såss. Korvtallrik, och marinerade tunna oxfiléskivor. Gott, och billig lättöl.
Konstigt ändå. Även om det var enkel och ren inredning, det är alltid lite flådigare med tapas i Sverige. Och menyn, dom har hela Spaniens olika specialiteter att välja bland, i Spanien kör man mest dom lokala.
Men jag gillar La Roche, jag kommer att återvända.

Sen såg vi filmen Babel. Den var inte dålig.

Och Malmöboken kommer ut i nästa vecka. Annars ska jag äta upp mina motionscykelkalsonger.

Thursday, November 23, 2006

Mogna män småpratar över nätet utifrån ett fotografi. (Hoppas att du inte blir arg för att jag publicerar detta, XX, men jag tycker att dom yngre bloggläsarna behöver upplysas, och dom äldre inte glömma sitt ursprung.)



Örjan börjar så smått växa in i den roll han spelat hela sitt liv. Precis som hans tunnhårighet passar hans personlighet bäst på en man som fyllt 50.
Att sitta vid en bardisk är inte det lättaste men här gör han det väldigt snyggt. Att få till det skeptiska leendet och den dryga blicken i ett helt vanligt krogreportage om PA&co imponerar.

see ya
XX


Som taget ur en filmatisering av Handelsmän och partisaner, om man ta bort PA&CO.
Jonas


Precis så.
Överhuvudtaget borde nån flytta på Lassgård, Persbrandt och han Krister Henriksson så att Örjan får göra fler filmer.
Förutom bilden på Örjan vid baren är det en sak till som berört mig senaste månaderna. När Östen W dog satte svt in ett minnesprogram med Östen, Cornelis och Ernst-Hugo. En liveföreställning från 70-talet där de lät slumpen avgöra vilket nummer som skulle komma härnäst. Sånna föreställningar ser man inte längre, sånna män finns inte längre.

XX


(Här gör jag ett inlägg som stammar från en resa till dom brittiska öarna, när en sång var populär, They don´t make jews like Jesus anymore, hette den. Jag har aldrig förstått om det är elakt, roligt, eller vad ...)


Jag skrev i HD under rubriken, Så minns vi Östen. Jag skrev om sjuttiotalet när jag hörde Kivikspolka för första gången, en fantastisk sång, tyckte jag då. Och sen upptäckte jag den på äldre dar, när jag visste vem Piraten var, och dessutom flyttade till Vollsjö.
Och Lasse Holmqvist. Dom kan ju vara lite långsamma i dagens tempo, men som medelålders (om jag nu är det) är det skönt när det inte går så fort.
Elvis Costello hade ett sånt hjul under en turné.
När jag för några år sen jobbade som personlig assistent var jag på bio och såg Colin Nutleys ganska dåliga Marklundfilmatisering, där gjorde Örjan och Brasse storartade roller. Och så är det Magnus man ser överallt. Men det är så med dom riktiga killarna, dom har en helt annan integritet.
Fridens
Jonas

Så kan det gå till, ungdomar. Inget konstigt alls. Allt detta medan jag lyssnade på Vad tror du hon vill ha, en av dom glömda pärlorna.

Tuesday, November 21, 2006

Nytt från Limhamnshorisonten.

Igår cyklade jag i över en timme på morgonen, ett bra band i freestylen. Bland annat Alf och Lloyd Cole. Var ute vid brofästet och spanade i det gråa.
Ja, parkerade cyklen utanför bibblan och gick på Willys och Systemet där jag köpte två öl till Roger Wilson som skulle komma på besök senare.

Så blev det som det blev. För femte gången på fem dagar fick jag ta mej till cykelmannen. Punka igen alltså. Vi diskuterade detta en lång stund. Jag berättade om katten som var svart som hade korsat min väg. Han berättade att många författare i Sverige som inte är kända utomlands tjänar mycket pengar. Jag förklarade att en av dom var inte jag. "Men jag betalar gärna den här gången", sa jag, men han bara skakade på huvudet.

Jag gick förbi Jacks gatukök sen, dom brukar skicka in meddelanden till Kvällspostens insändarsida när någon kändis varit där. Dom hade inte öppnat än men höll på att förbereda stekplattan, det såg jag. Jag såg också två A4-papper uppsatta i fönstret. Autografer. Zlatan och Rolf Lassgård. Det händer grejor i Limhamn.

Jag skrev min bok sen.
Jag gjorde fisk i ugnen sen, med bland annat pepparrot.
Och medan den stod i ugnen gick jag upp och hämtade girran. Han hade hittat en väl gömd glasbit i mitt punkeringssäkra däck.
Så var Roger där när jag kom hem.
Och fisken blev lite torr, men god ändå.
Sen gjorde Roger (som jobbar på P1) en intervju med mej om Landskrona, med en stor mikrofon som det stod SR på.
Sen åkte han till Köpenhamn.

Roger Wilson är journalist och ett år yngre än jag. Vi träffades framför allt på Harlekin i Landskrona i slutet av åttiotalet, en socialistisk amatörteaterförening där Roger var ordförande. Det var en viktig och rolig tid för mej, en ny dörr som öppnades.

Monday, November 20, 2006

Faktum goes LA.

Den nakne mannen är inte i närheten av att vara en kejsare, men likväl är hans nya kläder bara en massa trasor tyg som smälter i vårsolen i november. Likväl är han naken. Och sånt.

"Vår viktigaste fråga är att ha invandringsstopp dom närmaste fyra-fem åren."
"Det finns redan."
"Det har det inte stått i nåra papper."

Jag är för invandringsstopp i städer som Landskrona och Malmö. Tills situationen har blivit hanterbar. Det tycker inte finlirarna inom medelklassvänstern om, dom som aldrig ser den verklighet som existerar. Det finns inte kommunala pengar, inte statliga pengar nog för att skapa en dräglig tillvaro. Jag säger inte att Sverige ska stänga sina gränser, jag säger att flera kommuner ska vara med och hjälpa till, istället för att klappa sina egna axlar och säga att vi i alla fall inte är som packen i Landskrona. Hjälp människor att leva någorlunda! Ingen blir hjälpt av att hamna i situationer där man inte kan göra något. Och det är klart att man villbo där man har släkt och vänner, men det går att ordna med Skånetrafiken och andra färdsätt.

Ida Lännerberg som var en av personerna bakom Landskronareportaget ska var med i Malmöboken, bara så ni vet.

Jag skulle velat ha ett reportage som även pekade på positiva sidor med LA, men man kan inte få allt.

Sunday, November 19, 2006

Doing the right thing både här och där.

Jag gick till cykelmannen som inte delar ut kvitton i fredags kring tio. Jag hade ställt cykeln där kvällen innan, när det fortfarande fanns luft kvar i slangen inne i det punkteringsfria däcket för över tre hundra spänn.
Bla bla bla, och han skulle kolla pedalerna också. Och vi skulle ju komma hem innan ett på lördagen, så jag kunde ju hämta den då.

En cyklande man är naken utan sin cykel.

Så jag fick ta stadsbussen. Jag tycker inte om stadsbussar, för lite privatliv, för många stopp, för fult. Men jag tycker om många busschaufförer, dom flesta.
Men bussen blev sen, för det regnade, alla jävlar skulle åka buss, så jag missade det lugna tåget som går 37 från pågatågsstationen, fick ta det sinnessjuka 08-tåget till Göteborg (padadam!). Alldeles för mycket folk, står upp i gångarna, stackars dom som har platsbiljett. Vilken skitresa, bara transport, ingen kvalitet. Men det kanske många struntar i.

Landskronas busschaufförer är bäst, sverigedemokraterna åker nog inte mycket buss.
Så kom jag till Borstahusen och nu börjar jag närma mej det första jag skulle berätta, och det är inte att min pappa nu också sällat sej till min mamma och syrra och ungar och svåger i Spanien, utan att jag lånade hans cykel och tog mej till kolonistugan dit hösten hade kommit denna sena vår.
Jag drog i gång värmen och lämnade datorn och cyklade iväg igen, förbi Folkets Hus, ja, där jag och Windy såg Björn Afzelius 84 eller nåt. Det var inte dåligt, Björn och hans gitarr och engagemang. Jag minns mest låten om den svarte Henderson som blev mördad av snutarna i USA. Jag minns hur allt sånt hände i mej då, när jag lyssnade på punk (som jag gjort några år) men när proggen kom in i mitt liv, fan vad bra. Jag tyckte att det handlade om frihet, och solidaritet.

Exil ("Mamma läraren har blitt galen, han säger jag är ett spån, jag är klokast i hela salen, mamma rädda mej härifrån").
Europa ("och jag vänder mej om i natten och knyter min magra hand, och jag förbannar att ni finns till Herr President").
Svarta gänget.
Ikaros.

Dom fyra sångerna talade väldigt starkt till mej när jag var mellan femton och ... ja ... Fortfarande.

Och Prärien igen med Ulf Lundell, hans bästa låt som inte har en synlig muskel av boogie woogie.

När jag satt nere vid Lill-Olas norr om Borstahusen och hade köpt ett litet paket Prince och snott en eller två öl ur backen i garaget, eller köpt själv.

Det talade till mej, när svårmodet, patetiken ibland, självömkan, allt om att längta till där man hör hemma, där man får vara sej själv.
Dom skriver om det i Postis, ganska dåligt ofta, men med mycket ärliga och djupt kända känslor.

Sen var jag på Seglarpaviljongen och det duggregnade och det var just när lunchen slutat och innan After-Work började. Jag läste tidningar och pratade med Poul, om Walters, denna gåta (en lång annan historia).
Sen cyklade jag tillbaka till kolonistugan som var varm, och jag hade datorn med, jobbade effektivt och lyssnade på Radio Malmöhus innan jag cyklade hem till mina föräldrars hus (och sedan Birgits tragiska död är nu BoIS´ tränare Patrik granne, kul) där jag gjorde potatisgratäng, fläskkotletter och tomatsallad efter hustruns önskan. En stilla kväll i huset sen, vi såg reprisen på Mäklarna som var mycket bättre än Hey Baberiba som jag såg för första gången den här säsongen.

Vi kollade på ett hus idag, i Lockarp. Ett jävligt sjyst hus som skulle vara billigare att bo i än där vi bor idag. Vedeldad bastu. Cykelavstånd till Malmö om vädret och humöret tillåter.
Och en golfbana nära, att få spela golf igen, också en inkomstkälla, att se slirigt bohembonnig ut och se till att höja mit handicap en smula och spela Texas eller nåt annat. Skinna några nittiotalsnybörjare som har börjat i fel ände. Men sånt händer väl bara i filmer eller i den gamla Busterserien om Danny caddien/golfspelaren.

Men vi ska inte flytta dit. När man har flyttat så mycket som vi gjort, med barn också, så är det inte bara att säga igen: "Vi testar, vi kan ju alltid flytta igen." Det tär för mycket. Och ungar ska ha dagis, och på dagis ska man skolas in. Och jag ska ha en roman klar om några månader, och en annan bok, och man ska cykla över den jävla backen en snöslaskig morgon i mars med motvind med sin dotter. Det går inte. Det finns andra vedeldade bastuar, andra dagar i livet.

Jag har just klivit ur badet. Läst Ron McLarty, Jag minns att jag sprang. En vemodigt rolig bok som jag redan rekomenderar efter femtio sidor.
Läste ut Capote i fredags, den rekomenderar jag också.

Jag hämtade cykeln i lördags och cyklade ut till Brofästet och hörde både Svarta Gänget (var inne i en boktänkperiod då, han hade det lite jobbigt, Jonte Sten, min antihjälte, och fällde några tårar, sån är jag).
Sen tvättade vi och jag cyklade in till stan och var på Tempo innan jag skulle träffa fru och barn och vänner och barn på Möllan, pratade med ägar-Roger, jag gillar Tempo när dom just öppnat, jag gillar när dom gamla uvarna jobbar eller är på besök, när det är lugnt. Jag börjar bli en gammal man.
I alla fall, när vi ätit på Möllan och skulle hem (jag skulle cykla och dom andra skulle åka bil), så var det fanimej punka igen. Jag är inne i en sån period igen, jag har varit det förut, punka punka punka.
Vi får se imorgon, jag har parkerat cykeln hos cykelmannen som inte precis strör kvitton omkring sej. Han fixar nog biffen under morgondagen.

Apropå biff. Under Magnus Ugglas storhetstid för mer än tjugofem år sen, kallades en åtråvärd brud i Stockhol BIFF.
I Danmark säger man att man ska gå i BIFFEN, när man ska på bio.
Det hade kunnat bli missförstånd med sexuella förtecken om en dansk och Magnus träffades, då.

Apropå biff. Idag körde vi lånad bil söder om Malmö, lät bli att äta på byakrogen i Bunkeflostrand, hamnade på Cutty Sark i Limhamn istället (inte vårt stamställe, men vi/jag har varit där en och annan gång, så att personalen känner igen oss i alla fall), tvåhundra meter från hemma. Halstrad råBIFF, spätta och köttbullar, och servettbanden som luktar en tjära som var alldeles för hård för Saltkråkan.

Thursday, November 16, 2006

Friska vårvindar i Limhamn. (Såhär skriver man blogg)

Min dotter är en ängel. I alla fall idag på dagis när dom har maskerad. Förra året var hon en vit kanin. The sky is the limit för denna flicka, tänk att ha kommit så långt och inte ens vara fyra år.

Sen, när jag lämnat henne sätter jag igån freestylen, ett blandband, 45 minuter på varje sida. Cyklar på cykelvägen längs Ribban mot Turning Torso (det beror på vinden) och funderar på hur han ska få ihop det, Jonte Sten, huvudpersonen i min roman, jag kommer på ett svar på en av frågorna jag hade kvar i huvudet hela gårdagen och natten.
Tessins väg och Vikingagatan och Sunnanväg och sen kan jag inte fler gatnamn men jag cyklar förbi Limhamns idrottsplats och när jag kommer till Willys har det gått ganska exakt 45 minuter. Jag bunkrar två flak Glade Danskens lättöl och en kvällstidning (idag kvällan, det växlar).

Och idag var det ju våren som kom, så jag tog en liten extrarunda, och vid Limhamns torg möte mej en vilt from syn. Dom två nunnorna som bor i ett av dom små gathusen, Syskonhem, heter det, stod i sina ljusblåa nunneklänningar och nunnemössor med en mycket lång tingest. En rund käpp, som en dubbelt så lång kratta, fast en såg, tror jag. Dom sågade av grenar i sitt vackra träd med blodröda löv. Var det månne han på korset som dom räddade?
I vilket fall sparade dom dom flesta grenarna.

From i sinnet cyklade jag förbi Babas för att se vad dom erbjöd för lunch. Jag cyklar förbi varje dag, men äter nästan alltid hemma. Ärtsoppa eller kalkon idag, och det trevliga salladsbordet med fefferonis. Och försoppa.
Men klockan var bara strax efter tio så jag cyklade hem och lät Jonte Sten göra det han skulle i romanen.
Men så började det kurra i magen ändå, och jag tänkte vafan, och cyklade bort till Babas och fick mej en kalkon (ärtsoppan var med fläskkorv och det föredrar jag inte, dessutom åt vi ärtsoppa hemma förra torsdagen) som var god, åt sju fefferonis. Och drack två lättöl till det och läste Kvällan, hamnade till slut på insändarsidan.
När ska dom koppla hundarna?! Avliva dem! Munkavle på ägarna!
Hur kunde hon, proglamledaren på Fotbollsgalan?!

Och den ledsne mannen som blev lurad på en date. En kvinna som lät trevlig på telefon, erbjöd honom en date efter att hon svarat på hans kontaktannons.
Men det visade sej vara sadism, skriver mannen, för när han kom fanns det ingen där.
Det finns inga gränser för människans elakhet, anser mannen som kallar sej Luttrad kontaktannonsör.
En sorglig historia. Men kanske var kvinnan också luttrad, och rädd, och nervös. Eller försenad, jag vet inte.

Men det viktigaste kommer ändå från Z: Christer Fuglesang är inget svenskt namn. Det är ett danskt-norskt efternamn. Fuglesang betyder fågelsång.

Monday, November 13, 2006

Det behövs en ny bok om Malmö, absolut.

Malmöboken kommer ut kring månadsskiftet november/december. På Skyltsöndagen kommer boken att signeras av flera av författarna, hos följande bokhandlare: Akademibokhandeln 13.00. Malmö Bokhandel 14.00. Hamrelius 15.30.

Den 13/12 18.00 är det släppfest på Restaurang Smak på Konsthallen. Jan Sigurd, Andrzej Tichý, Mikael Bergstrand och Jonas Bergh kommer att läsa ur och prata om boken (möjligen någon mer), L.T. Fisk kommer att stå för musiken. Fritt inträde, välkomna!

Malmöboken är inbunden och kommer att kosta ungefär hundra kronor (billigt!).
Journalister och författare med malmöanknytning skriver personliga berättelser om sin stad i boken, de medverkande är födda från tjugo- till åttiotal.

Medverkande:
Sergio Altesor
Jonas Bergh
Mikael Bergstrand
Jenny Berthelius
René Vázquez Díaz
Per Engström
Håkan Engström
Anna Johansson
Anna Jörgensdotter
Gertrud Hemmel
Ida Lännerberg
Daniel Pettersson
Maria Rydhagen
Tony Samatas
Jan Sigurd
Andrzej Tichý
Staffan Wictorin

Redaktör Jonas Bergh.
Boken ges ut av ABF-Malmö i samarbete med Kulturföreningen JB23 och Förlags AB Gondolin.

Sunday, November 12, 2006

Alla goda ting är tre.

Det är fortfarande söndag. Jag har varit avslappnat i farten. Nybadad och mjuk. Glöm aldrig det, när ni får barn som måste bada ibland, att fortsätta med badoljan länge länge, till dej själv. Jag är så mjuk. Badolja. Det bästa med att få barn.

Tredje inlägget på samma dag. Imorgon är det måndag och jag lägger i nästa växel i romanskrivandet, så att min nya bok verkligen ska kunna komma ut nästa höst. Jag vill det. Jag behöver det. Ni behöver det.

Det har varit så många saker som gjort vägen till den nya boken knackig, privatliv, kassa datorer, sabbade datorer, en vridning, en personlighetsförändring som kanske inte syns för andra än dom som är riktigt nära. Till det bättre. Att anamma mina portugisiska rötter, ta det coolt. Men man måste ju jobba också. Man måste hitta balansen, åtta åtta åtta (Det kommer en dvd med Ulla-Bella och dom andra solstollarna lagom till julhandeln), alltså, jobb, fritid, sömn.
Men nu jävlar är det faktiskt bara motorvägen kvar, dom grusiga kostigarna är charmiga men jobbiga i längden.

I det här huset kan man inte ha ett pensionat. Men det finns en separat vedeldad bastu. Och i en friggebod kan jag skriva nästa bok, den om Håkan, du vet. Och sen huset. Och sen tågen som kör förbi och påminner om att det alltid finns andra platser.
Som jag brukar säga: Vi får se, det ordnar sej.

Landskronaincidenten.

Det finns en bloggande journalist på HD/NST/LP (Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar, Landskrona Posten - En tidning, tre editioner) som anser att allt går att diskutera på hans blogg, att han har högt i tak. Jag har skrivit till honom vid några tillfällen och fått snorkiga svar. En gång bad han mej om ursäkt, men det var efter mitt tredje inlägg, när jag citerade vad han skrivit i sin blogg, ojdå, tänkte han väl. Jag har visst skrivit så. Och bad om ursäkt. Men det var den gången.
Nu tror jag att han pikar mej en smula emellanåt på sin blogg (jag vet, jag kanske är paranoid, jag kanske överkattar mej själv, so what, i så fall är det nån annan han pikar). Bara för att jag tycker att han gnäller lite väl mycket. Journalisten tillhör dom som anser att om jag säger att allt inte är skit i Landskrona så betyder det att jag sticker huvudet i sanden och inte vågar inse problemen. Antagligen för att jag är nån sorts vänsterkulturmänniska som är på ett visst sätt i journalistens "vida" ögon.
Senast idag skrev han på sin blogg om att verkligheten inte är så som många tror att den är i skrivarlyor i Landskrona och övriga landet.
Det handlar om att några människor på tidningens kultursida har diskuterat den artikelsserie om ungdomsbrottslighet som LP publicerade lagom till valet (flera kritiker har varit positiva OCH negativa, man kan ju vara det, det är oftast så, både bra och dåligt). Något enögd och överdriven var artikelserien emellanåt, tycker jag, något överdrivet invandrarkoncentrerad, inget klasstänkande där inte.

MEN, jag undrar, journalisten är stolt över att bo på Öster, ett invandrartätt område i Landskrona. Han skriver att akademikerna och kulturmänniskorna inte vet hur det är i verkligheten. Han går ut med sin hund varje kväll, i den enligt honom förskräckliga verkligheten, men han blir ju inte rånad. VARJE KVÄLL och aldrig rånad (inte som han skrivit om i alla fall). Då kanske verkligheten inte är så farlig ändå, eller ...

Vad det gäller verkligheten i Landskrona, den farliga mörka verkligheten på kvällar och nätter, så vågar jag påstå att jag känner till den minst lika bra som journalisten. Och jag har heller aldrig blivit rånad. Peppar peppar, ta i trä.

Och nej, det betyder inte, alla andra som fortfarande vill titta så smalt, att jag anser att problemen inte finns. Det betyder bara att många människor är ute när det är mörkt på "farliga" ställen och klarar sej helskinnade. Att dom är rädda, beror bland annat på den "verklighet" som bland annat Landskrona Posten har hjälpt till att skapa. Den är inte helt falsk, men inte bara sann heller.
Man ska vara försiktig, det säger jag till min dotter, till mej själv. Det finns farliga typer i mörkret, men det finns annat också. Man behöver ju inte gå ensam på dom mörkaste ställena.
Dagens värld har svarta sidor, det finns skit, och det är bra att man vet det, för då kan man förändra. Men det finns inte bara skit.

Balans. Distans. Perspektiv, please.

Obs. Det var inte den bloggande journalisten som skrev artikelserien.
En alldeles egen dag i skånska november.

Det började redan igår. En alldeles egen tågresa med gott om plats, resan till Landskrona hade gärna fått ta lite längre tid ibland. Egen plats på tåget, eftermiddag, några lättöl och en bok. "Kommer strax" stod det på dörren till Pressbyrån, det har jag aldrig varit med om tidigare, Pressbyrån (den lilla) på centralstationen i Sveriges tredje största stad. Det finns hopp för mänskligheten. Och jag fick läsa bok (Södertypen, underbar, nu var det facksnack igen, dom var givetvis rädda för datorerna i början på åttiotalet, typograferna, grafikerna) istället för Kvällan eller Aftonbladet.
"Ingen är gladare, än en aftonbladare!"
"Teknisk utveckling - inte mänsklig avveckling!"
"Tillägnas de 100-årsjubilerande svenska typograferna."
Står det på försättsbladet i Bernt Rosengrens bok. Ett kapitel heter, Vårt vapen heter, Solidaritet. Det är fint, roligt, allvarligt och en smula naivt rörande.

Jag kom till LA och tog mej till kolonistugan och det var höst där också. Och jag längtade efter att elementen skulle varit på, att jag skulle kunna sitta ett slag, känna det lugnet. Men så var det inte, lite småfixande bara och sen vidare till Akropolis där jag och Windy såg på fotboll med varsin 32-radare, ingen utdelning. Men småbarnsfarsetrevligt.
Och innan, på väg till Akropolis såg jag min pappa slinka in genom dörren till det som var hans tandläkarpraktik i trettiofem år, den han hyr in sej på en dag i veckan nu. Han är sextiosex år och tycker om att jobba. Han jobbar på tre olika ställen nuförtiden.

Så blev det idag, och jag är ju farsa nu, börjar fatta det. Jag vaknade sist och Elsa sa grattis när jag kom ut från sovrummet, jag kopplade inte, tänkte att jag kanske hade namnsdag. Och hon fattade ju inte heller. Men vi kom på det sen, att det var pappas egen dag.
Så vi drog till Bullen. Min pappa (min mamma är i Spanien med min lillasyster) kom också till Bullen. Han åt först sill och sen stekt fläsk med löksås och drömde om dagarna när dom var fem i en trea på Suellsgatan, när dom flyttat dit, till den fina lägenheten, och farmor lagade sån mat. Han gillar Bullen, han tycker att det är som Danmark.
Johanna åt gås, och mera gås. Jag åt viltwallenbergare och Elsa åt alltihopa och glass.
Såhär brukar jag inte skriva i min blogg, rakt upp och ner vad som har hänt. Idag gjorde jag det bara för att få dra in två citat. Jag kan bli trött på Landskrona. Jag kan bli trött på Malmö. Jag kan bli trött på Sverige. På människorna som vägrar sätta saker och ting i ett större perspektiv.

Kommentar på Jakobs blogg, childejakob.blogg.se. (Hoppas att det är okej att plocka på det viset, Jakob)

"För övrigt anser jag att folkpartiet är de värsta moralisterna i modern svensk politik om man räknar bort extrempartierna. Jan Björklund som skolminister, hu! Som på fullt allvar hävdar att svenska skolor är värst vandaliserade i hela världen, och att vi har de största problemen - i världen!-med ordning och reda i skolan.... Känn på den! Hur ser det ut i Paris ghettoförorter, slumskolor i brittiska industriregionen, amerikanska skolor där man har metalldetektorer för att hindra elever att ta in vapen på skolorna, skolorna i Rio de Janeiros favelas där merparten av tonåringarna är kriminella? etcetera etcetera. Någon borde ta ut minister Björkund på en liten bildningsresa för att få perspektiv."

Utdrag ur Med kallt blod, utspelar sej i skarven 30-40-tal, i San Francisco, killen är inte ens tonåring.

"Som en gång när vi smög oss på en gammal dam, verkligt gammal, och Tommy högg tag i väskan, men hon ville inte släppa den, hon var som en tiger. Ju mer han drog åt ena hållet, desto kraftigare drog hon åt det andra. Så fick hon syn på mig och sa: 'Hjälp mig! Hjälp mig!' och jag sa: 'I helsike damen, jag hjälper honom!' - och gav henne en ordentlig snyting. Så hon stöp omkull på trottoaren. Nitti cent var allt vi kom över - jag minns det precis. Vi gick på kinarestaurang och åt så vi knappt kunde stå."

Inget är nytt. Allt har hänt förut. Världen är stor, och liknar sej själv.

Friday, November 10, 2006

Snart lördag, en tidig godispåse till dom suktande

Jag läser tre böcker just nu, det brukar jag göra. En i badkaret, en i fåtöljen och på toaletten, och en som lite grädde på moset då och då, på krogen, vid skrivbordet när jag fastnar i mitt eget skrivande.

Truman Capote. Jag läste Frukost på Tiffanys när jag var mycket ung, gillade den. Läste den igen när jag var nästan trettio, gillade den. Men det är inte den jag läser i badet nu. Det är inte den som jag började läsa på dyra grekiska barer eller tavernor där dom hade alkoholfri öl att blanda med, men dom visste inte om det. Allt ska man behöva lära dom, alla. När jag satt med små grillspett (ja, souvlaki) på skraltiga stolar, jag och Truman.
Med kallt blod. Jag har kommit mer än halvvägs nu. Det är en jävligt bra bok. Som Lasermannen, man vet vad som ska hända, men är ändå fastnaglad. Kanske för att man vet. Jag var skeptisk inför båda böckerna, men böjer mej glatt.
Och Truman var först. Han var alldeles först. Många av dom utmärkta amerikanska deckarförfattarna har mycket att tacka honom för.

Claes Holmström. Vad gör han nuförtiden, varför hör han aldrig av sej? En av Sveriges roligaste författare. Och det kan vara svårt för mej att säga, om en som bara är tre år äldre, som slog igenom (Tredje stenen från solen) med den roligaste ungmanpådrift-romanen som någon svensk man har skrivit, i en tid när det var JAG som ville dit, när det var jag som ville synas och läsas och höras.
Startpistolen var lysande ofta.
Och nu läser jag Grand slam, har inte hunnit så långt, så ofta bajsar jag ändå inte. Det är alltså min toalettbok, som jag läser på Killarnas, som min dotter säger. Hon och Johanna går på tjejernas, där jag för övrigt får lov att bada (och läsa Capote).
Ja ja, han är inte helt klockren, Holmström, men ändå en fröjd att läsa.

Apropå inte helt klockren. Bernt Rosengren, Södertypen, är en fantastisk roman. Inte fantastiskt bra. Men fantastiskt läsvärd. Om en snubbe som är typograf på Aftonbladet. Hans tjej har dratt med sonen, hon flummar. Det är åttiotal, Palme blir mördad. Man käkar på en bosnisk krog, på SÖDER, för helvete! PÅ SÖDER. Man boxas givetvis, och det är en roman, men verkliga människor dyker upp, författaren själv, t ex, och Dieter Strand och Axel Liffner. Det är underhållande. Det är fackföreningsmöten och en gamängig präktighet som är fin att ta del av.

EN KILOMETER FRÅN STEHAG, 450 kvadratmeter.

Är det här jag ska sitta och glo på Waterboys DVD:n från -89, från MIlano. Rickard! Det året då jag bodde i Jönköping och du i Lund, och vi såg den fantastiska konserten en höstsöndag på Mejeriet. Den turnén, den typen av konsert.
Eller, vafan, jag kan ju ta dit Mike Scott så kan han bo i en skolsal och hålla konsert i en annan, så kan jag säga att det är nån sorts new-age-läger. Det köper han kanske. Jag vet inte. Men jag tycker mycket om Waterboys. Ringsjön kan man väl lära sej att gilla. Och från Stehag går tågen. Och Brutus Östling bor i närheten, jag har varit där, han har bokförlag, pool och husbil. Sånt som jag gillar.
Men det här blir det nog absolut inte. Men det är kul med drömmarna, och det kryper närmare.

Wednesday, November 08, 2006

The early years.

Vi var nyinflyttade i huset som fortfarande ligger väldigt nära havet, femtio meter kanske. Men det var närmre då, i mitten av sjuttiotalet, det var innan man förstärkte strandlinjen med stenar och så småningom byggde en cykelbana.
Det var vildare då, vårt hus och fem till var nybyggda, men annars var det bara stora villor med stora trädgårdar som parker, med dungar att gömma sej i. Och man kunde gå på riktig upptäcktsfärd längs havet, och det var mycket större skillnad mellan låg- och högvatten.
Bara i det stora husets trädgård, det som låg närmast har man idag byggt fyra villor med egna trädgårdar, varje villa värd sådär 3,5-4,5 miljoner. Där jag lekte i min barndom, vid krigsfortet (bunkern i den sk Per-Albin-linjen).

Vi var nyinflyttade och huset var nybyggt och min brorsa hade börjat ettan och jag minns att jag gjorde en slags serier med tuschpennor, stavade cykel med s.

Sen minns jag farfars (tror jag) gamla skrivmaskin som jag skrev några deckarnoveller på i åtta-nioårsåldern, inspirerad av Tvillingdetektiverna, som för övrigt Windy introducerade, Mysteriet med Lejonbrunnen.

Sen blev det sångtexter.

Senaste gången jag framträdde musikaliskt kan ha varit när Johanna och Ditte var kompbandet Kamraterna (fiol och bas) och vi var förband åt Doktor Kosmos på gamla Inkonst. 2001 borde det ha varit.

Jag sitter ibland och vill sjunga och spela låtar, egentligen är det det jag vill. Förresten, nog sjöng jag en bit när jag och L.T. Fisk framträdde i Kulturmanegen 2004, och kanske i Röstånga också, jag minns inte, det spelar ingen roll.

Jag fick ett presentkort för en tredjeplats i NST´s novelltävling också, i slutet av åttiotalet, En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner, hette den.

Drömmarna om rocknrollen, drömmarna om skrivandet. Drömmarna om scenerna. Kvällarna ensam i replokalen i den gamla skolan när jag hade köpt en portastudio och försökte förstå den, försökte spela bas på en liten orgel. Att inte kunna spela, men ha så många låtar, ha så mycket som man vill säga. Att inte kunna sjunga särskilt bra.
Det är skönt att bli författare då.

Jag fick en skrivbok av Malin i födelsedagspresent sommaren 1990. Jag började skriva reseskildringar den sommaren, en sorts roadmovie kring ställena jag/vi rörde oss den sommaren. En ung man, nästan en pojke, och ibland fanns den unga kvinnan där, ibland inte. Det var roligt, lite töntigt, illustrerat med naivistiska teckningar (som vi som ritar likadant som vi gjorde i första klass brukar säga).

Sen fortsatte det med deppigare grejor innan, medan och efter jag satt i fängelse i början av -91.
Sen gjorde jag vapenfri tjänst i Malmö, först inom hemtjänsten på Värnhem och sen som nån sorts sekreterare åt Iris (vårt befäl) i det höga huset på Rosengård. Där fick jag använda en dator (hu!) och skrev historier, närmade mej något äkta, men var för lat fortfarande, och ville hellre skriva låtar och sjunga.

Så kom den där höstdagen -92, när jag varit full på spelningen på pizzerian i Teckomatorp, när jag fick kicken både av tjejen och bandet. När jag hamnade vid det där bordet på Akropolis och gjorde som man gör, tog ut mitt blodiga hjärta som fortfarande slog, blandade med ölen, tårarna och lite fyllesvett. Blandade med äkta känslor och skönhet. Blandade med ett språk och en känsla som jag haft länge. Så började en framgångssaga som vi ännu bara sett dom allra första stegen av: Sagan om FÖRFATTAREN Jonas Bergh.

Monday, November 06, 2006

Vilda Västern i Aten (och i Irak och Skåne)- En reseberättelse.

Det är varmt i Aten, hundarna vilar och katterna är taniga och hungriga.
"Mata inte katterna", säger den amerikanske mannen och det är varmt, men jag fryser ändå. "Då tror dom att dom alltid ska få allt dom vill."
Det är skönt i Aten, men jag undrar ändå, som nu när jag pratar med mannen som inte är fet, men lite överviktig, bräker på amerikanska.
"Dom måste ju anpassa sej", säger han och sväller lite, knäpper upp en knapp i dom randiga byxorna. Jag svettas och kliar mej under cowboyhatten. "Jag är open wide, kan flera grekiska ord", säger han och spänner ut magen.
"Men ...", hinner jag säga och bläddrar efter rätt sida i boken jag läste innan han satte sej utan att fråga om det var okej.
"... men dom måste lära sej our kind of living", säger han och jag tappar boken och den landar framför hans fötter, In cold blood av Truman Capote, fast på svenska. "Bögjävel", säger mannen och skakar på huvudet, tittar misstänksamt på mej. "Dom måste lära sej", säger han och jag tänker på vilken uråldrig demokrati som skapades i Aten, undan med kvinnor och slavar, och alla andra idioter, så att vi kan få bestämma ifred.
"Det finns absolut ingen återvändo", frågar jag och han skakar bestämt på huvudet.
"We have to go all the way", säger amerikanen och boxar mej på axeln, för hårt.
"Absolutely", säger jag, och plockar fram pistolen.