Thursday, July 29, 2010

Lisa Stansfield

Jag hade en trång kappa som var modern på sjuttiotalet. Trånga byxor vida nertill. Brunbeige och grå. Cyklade från Påarp/Laxvik något söder om Halmstad till Båstad.
Jag vet verkligen inte om huset står kvar. Men det är inte vårt längre.
Jag tänker ibland på att ordna ett körkort.
Jag har inte haft körkort på tjugo och ett halvt år.
”Han behöver inte blåsa”, sa den kvinnliga polisen.
Så jag cyklade från Påarp/Laxvik till Båstad. Skulle vidare till Ramsjöstrand, men det var kväll. Och det skymde. Och det är en hög vägg, Hallandsåsen.

Sommar. Fröken. Pija Lindenbaum. Fröken, liten Pija upplever det: Du är en ful unge som inte har ett hjärta.
Varför? Långt hår som låg platt. Delade bara ut förstapris i tävling under Roliga timmen. Inga tröstpris.
Sen … Johnny Cash, One.

I första klass sa min smala fröken till hela klassen av tjockisar, sängvätare, glasögonormar, Jehovas vittnen, struliga hemförhållanden. ”Vi tycker ju om Jonas fast han är smal.”
Jag förstod ingenting. Sju år. Mer än att jag var dålig, annorlunda, fel.
I hela mitt liv, Gunnel Andersson, lärarinna, senare rektor.

Jag tittar på ett fotografi. När hon har den blicken, leendet, hela ansiktet och kroppsspråket. Som en yngre kvinna, flicka. Och hon tittar på mej.
Glädjen, att vara förbjuden. Eller … full i fan.
Så, stilla, är inga situationer mitt i dom.
Så ser aldrig livet ut, som vi minns det.
Så kommer det aldrig att bli, igen, som det aldrig har varit.

Tailspin med Jayhawks. Respekt. Pija Lindenbaum. ”Jag känner mej fri och avslappnad på hotellrum.” ”Jag tycker inte om att sova hos mina vänner.”

På Hallands väderö. Det är det närmaste jag kommer landskapet vid Påarp och Laxvik numer. Det luktar enebuskar, torkad kobajs, fisk och frisk fågelskit. Ibland är den fria hagen sank. Jag tänker på ormar, på häckande ilskna fåglar. Jag tänker på april. Jag minns när jag cyklade för tidning och folköl till Trönninge, 1994, en starköl, två kanske, på pizzerian. Kurt Cobain död på löpet. Det var mycket drabbande.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag satt vid den redan då omoderna datorn, skrev för hand istället. Det var en sorts roman. Den hette något om Billy the Kid. Den var sämre än det jag skrev innan jag började på den första skrivarlinjen. Jag tänkte då, april 1994: Jag måste skriva som dom andra, som man ska.
Jag tänkte innan: Jag måste skriva som jag vill.
Jag tänker nu: Jag kan bara skriva som jag vill, som jag kan, som jag är. Jag är så bra.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag sket i datorn och skrev för hand, flödande. Kom Malin på överraskningsbesök.
Hon blev sur för att jag drack sangria blandad med läskcider. Inte för blandningen, utan för drickandet.
Och jag hade inte bett om att bli överraskad.
På det viset en tråkig människa. Jag vill ha koll. Spontanitet sköter jag själv.

Jag har aldrig bränt mej så skönt på Bo Kaspers, Peter LeMarc eller Lars Winnerbäck. Och det är tragiskt på ett sätt, för jag tror att dom vill brännas. På det viset misslyckade.

Maggan körde mej från Ramsjöstrand till Båstad igår. Man ser inte Ven från Ramsjöstrand, på andra sidan, eller Köpenhamn. Man ser Kullen, ljusen från Arild, är färre. Havet är saltare. Tjugo grader friskt och ljummet ändå, året om, Reinfeldt, i havet. Kräver jag.

Sunday, July 25, 2010

Vår tids rädsla för kvalitet, vår tids alarm, skrikande om människoförakt och vänsterkulturelitism när vi vänder oss om på sofflocket, somnar om igen med ögonen halvöppna i det loja tunnelseendet

Det finns en vedervärdig riktning inom den svenska dansbandstraditionen där man sjunger om människor som det gått, låt oss säga, ”snett” för. Det är blödiga pekoral och i den moderna tiden började det med Nick Borgens fruktansvärda We are all the winners där den luggslitne trubaduren blir en älskvärd person som lyser av optimism i misären du inte behöver engagera dej i, och Ullaredsmänniskorna går mycket riktigt förbi, men stannar, sjunger med en stump och skänker honom en spänn eller två.

Jag ser dom gå förbi … han som spelar zigenardragspel, hon som mumlar med en skitig hand, en lätt lätt skramlande burk.
”Aluma, hemlösas tidning.” Går förbi.

”Han står ensam där på torget, sjunger låtar om sitt liv.”
Scotts tar sej in på Svensktoppen. ”Han gick vilse i whiskyn.” Ja. Halleda. ”Varje sång är en historia där han lämnar ut allting.” Men ingen av dom historierna får vi höra när Scotts falska och fabricerade honungsstämma ljuger. Vi får bara höra 50-talsklichéer och vi ska kunna historierna, ner i skiten och upp igen men stå som trubadur med alltid ett leende och en frihetlig livsvisdom.
Och du är ju svensk.
Nä du jobbar för den rumänska maffian, och spelar dåligt dragspel.

Och. Och! OCH!!! Vi Sverigedemokrater bryr oss bara om hemlösa när vi populistiskt ställer deras armod mot alla dessa fuskflyktingars obeskrivbara lyx.
Obeskrivbart. För du kan inte beskriva något du inte känner till.

Janne Önnerud gjorde ju sången Tommy. Tommy Tommy. Tommy som började med knark och Tommy Tommy Tommy. Var är du nu, Tommy?
Det stinker.
Jag älskade sången om Tommy som cirka tioåring. Jag skrev en svensk text till Slades My oh my. Balladen till min bror. Den har jag växt ifrån.
Det hade varit bra för människorna i Sverige, för kulturklimatet, om vuxna människor tog sitt ansvar och växte ifrån skitmusiken med skittexter. Det hade varit bra för Sveriges utveckling om dom styrande, ansvariga för statliga kulturpengar, litade på medborgarnas intelligens och kapacitet.
Är det rådigt att göra? Scotts låtskrivare?
Jag säger som Maj Sjöwall. Jävlar.

Wednesday, July 21, 2010

Första historielektionen

Ett blandband från Hedda, då nån gång. Åttiofyra. Ensam i ett vimmel. Strindbergs. När den sista stormen drar förbi.
Man kunde känna sej ensam då. I sin trygghet.
Så kan du stämma gitarren fel och säga att det ska jag aldrig ge mina barn, trygghet.
Så kan du säga, var det trygghet jag fick.
Hur många annorlunda trygghet finns det i den ordfattiga svenskan. Hur svårt ska det vara för sverigedemokraterna att hitta rätt ord bland dom få.

Kriget. Rädslan. Du piskar ditt vatten, din mjölk eller grädde, hårdare hårdare runt runt i ditt lilla glas i din lilla värld.
På åttiotalet levde dom och var friska. Överlevarna. Komihågarna. Styrde en hel del och ställde. Dom som mindes västvärldens andra världskrig med klara livrädda ögon. Korea, Vietnam. Det rörde inte oss. Inte så. Absolut inte Sydafrika eller stamkrig. Eller han som kanske gjorde något stort, den engelske upptäcksresanden, genom öknen in i krigen. Var du en hjälte, en idiot, en understimulerad överklasskolonisatörsson som ville idka spänning.
Du piskar med din visp upp ett skum som skummar över, ditt lilla lilla glas.

Sovjetunionen missade jag, men alla visste så bergsäkert vad som var vad. Allt som var fel.

Vi började tänka på Indien. En annan sorts kolonisation av dom goda och öppna frihetssökarna.
Det hände aldrig oss.
Jag laddar mina vapen och hoppas på korten på rätt rätt ställe på rätt plats. En månad i USA nästa år eller nästa. Ensam. I ett vimmel.

Den rädslan som var så tydlig på åttiotalet när vi drömde om Osynliga mannen och Pojken med guldbyxorna. Den svenska blandekonomin i mina kvarter var tydlig om dom goda mot dom onda. Det fanns inga andra.
Och då kom aktierna och skitmusiken.
Då dansade flickorna i rosa pastell, pojkarna i grön. Pastell.
Så fluffades håren och aktier, vi började prata om aktier. Och om aktier i ickeportabla mobiltelefoner. Vi började dölja och skratta bort vår rädsla. Vi ville bada då som nu, få ett mjukare ljud. Bada i pengar, då.
Det är inget nytt.
Det har vi alltid gjort.
I mina kvarter.
I mina tysta länder.

Vi pratade inte gående i telefon då.
Vi kunde inte kontrollera rädslan.
Vi trodde på tidningarna.
Ingen lurades i Sverige.
Det var bara dom andra.
Strindbergs. Italien, låt oss göra som Italien. Bologna 1980. En sorts ironi då och i vår tid. Det fattade inte vi. Vadå, sola och bada och den där pizzan som blivit så rysligt populär. Han Jörgen Gösta eller vad han heter, Solens mat. Agroturismo.
Nyfascism.

Sunday, July 18, 2010

En gång till är du här när jag behöver dej

Det söver dej och söver dej. Och kanske du märker något. Kanske ser du att löven faller mer och mer långsamt från häcken som du klipper mer och mer noggrant.
Men det somnar dej smygande, bit för bit.

Magnus Karlsson i Landskrona BoIS. Så var han plötsligt nere i backlinjen. Så gjorde han mål. Så, istället för att gnälla, bad han om ursäkt för att han sprang knappt offside.

Du ser kanske det komma. Du kanske rycker på axlarna. Du kanske är lat eller feg. Du vågar inte, orkar inte. Sen sitter du i din fälla.
Det är kanske normen.

Du måste fortsätta lyssna på annan musik och läsa andra och samma böcker. Du måste komma ihåg hur du kände det, då, vidare vidare.
Det handlar alltid om att väga och väga. Det handlar alltid om att inte svika sej själv.

Elsa och jag delade ett huvud rödspätta. Sen hällde vi ut krabborna en och en, räknade, tjugotre. Sen fångade vi ungefär tjugo till. Pausade och badae, jag slängde henne. Måsarna runt och över oss och dom var bra sugna på spättans hårda huvud.

Jag har skrivit om Sonny Johansson i tre böcker, tror jag. Jag vet att han har läst Så enkelt i solen. Jag har aldrig träffat Sonny. Jag minns när han fick hoppa in mot Danmark (väl?), att jag grät.
Sonny Johansson är en del av min barndom på IP. Sonny. Kung Sune.
Åby Ericsson, frimicklaren från trakterna kring Norrköping och Åtvidaberg och sånt gav aldrig Sonny dom chanser han borde ha som en av Sveriges absolut bästa anfallare. Han sjöng frimicklarbitar med Ralf istället.

Så står man i havet med ryggen mot Ven och Köpenhamn och ser sitt gamla Borstahusen, hör sin äldsta dotter skrika: kasta mej, kasta mej igen.
Och man är alldeles hemma som vanligt alldeles långt från hem.

Jag är numera kompis med Sonny Johansson på Facebook. Jag trodde att det var ett skämt först när jag fick frågan. Jag läser numret av Offside två gånger om året. Numret där Sonny blev utsedd till Allsvenskans största profil genom tiderna. Det är mycket märkligt.

Tuesday, July 13, 2010

Nyfiken på ... Niklas Strömstedt (det måste finnas en intressant historia bakom fasaden.)

Jag ligger i ... havet till exempel. När det nästan är för varmt. Längst ute, sista bryggan innan bron. Där du vet, där dom fasligt bruna pensionärerna kan verka misstänksamma, dom pratar blodtryck och hudcancer. Några har vita insmorda prickar och plåster. Men solen ska dom ta.
Och jag ska ta solen. Jag kan inte låta bli. Jag dyker vid sista bryggan. Tar femton crawltag, sen simmar jag under vattnet. Sen simmar jag vanligt. Och stilla på rygg, sprattlar bakåt med benen och tar armtag framåt. Marsch på stället.
Och så ska jag gå upp. Så ändrar jag mej. Jag kan inte gå upp. Jag behöver bara den världen i havet i vattnet, så mycket enklare.

På en bänk sen. Det fläktar lite, Jag läser ut Hemingways En fest för livet igen.
Under närmare trettio år slarvade jag bort en freestyle. På mindre än ett år har jag slarvat bort två I-pods. Detta småtta snuttiga samhälle och dess teknik.

Jag ligger i ... ger mej på den där Vi,de druknande. Efter Lehanes tegelsten är min rädsla borta, vadå 710 sidor.
Men Svart notis, Stina Blomgrens bok om papperslösa människor i Sverige.
Men Aftonbladets serie om romernas situation i Sverige.
Och Danmark, och hela Europa. Dom är EU-medlemmar, romerna. Men skit.
Lyssnar mest på Toni Holgersson och Hästpojken.

Vi grillade vid stranden igår. Anna springer mest vid vattenbrynet. Men Elsa kan bada. Som hon kan bada. Det är roligt.

Det är inget konstigt. Livet förändras ständigt, större och mindre. Det har jag lärt mej under åren, det har jag en viss beredskap för.
Men barnen då.
Var kommer barnen in.
Jag har badbyxor på när jag ger mej av på den fallfärdiga cykeln. Ett par till plus kalsonger i väskan. Och vätska och skrivboken. Romanen som ska in på riktigt i datorn när hösten kommer. Hösten kommer ju alltid, och så vidare. Jag badar igen.

Friday, July 09, 2010

Det var bättre förr

Snön. Kylan som aldrig tar slut. Jobben som aldrig börjar. Leendena, leendet man aldrig får.
Och den och den kursen. Och den och den blanketten. Och stå där med mössan i hand och be igen, tigga igen, vara en våt och skitig hund igen. Och igen och igen.

Och två tredjedelar av befolkningen drömmer om ett samhälle för alla ... dom två tredjedelarna.

Samtal på café, en kvinna har dött, en våldsam olyckshändelse:
"Så förskräckligt!"
"Visst. Det har hänt mycket sånt på sista tiden, tycker jag."
"Ja, man läser om det varje vecka ..."

Igår? I förrgår?
Nä, i slutet av trettiotalet i Stockholm.
Lika kallt nu som då. För dom som fryser. Men dom kan vi ju skita i. Men kom inte och gnäll efteråt då. Vi är alla delaktiga i sönderfallet.

Jag vet att jag gör fel. Men när jag gör rätt blir allt fel. Jag fryser.

Wednesday, July 07, 2010

Skepp ohoj

Man cyklar och vinden är inte kall, molnen skymmer solen ibland.
Man har en kavaj ändå, i sommarmorgonen.
Så svettas man.
Så kan någon fastna i den där snurrande gallerdörren, sån som på fotbollsmatcherna.
Sån som borde byggas större och där kunde dom bo, aporna från Västra läktaren som förstör så mycket med sin skrikande efter bögar och fittor och kuksugare, på Engelska läktaren. På IP i Landskrona.
Jag har inget större till övers för Per Cederqvist när det gäller bytet från BoIS till J-Södra. Men det får ju vara hans beslut, pengarna, antar jag. Han kunde väl gått till Allsvenskan eller en tysk klubb i tvåan. Men J-Södra, det är bögvarning på att förlora till den klubben, som en gentleman på läktaren så finkänsligt uttryckte det.
Undrar hur många instängda bögar som rör sej bland apekatterna i klacken. Dom verkar så rädda och små. Och tuffa när dom ska visa sej för alfahannen, antar jag. Eller om dom försöker vara en kollektiv alfahanne.
Små är dom när dom pratar eller skriker, i alla fall. Patetiska.
Men dom sjunger bra när dom sjunger, varför inte koncentrera sej på det.

In genom grinden sidan om den snurrande gallergrinden. Av med kavajen, svettig. En fuktig varm vägg. Ett litet badhus i det stora badhuset. Elsas simskola. Varje vardag i tre veckor. Jag har sett fram emot att få simma 1500. Men icke. 50-metersbassängen är stängd. Hela treveckorsperioden. Jag längtar till mitt Kockum Fritid.
En dag svettas jag vid bassängkanten.
Elsa kan redan simma femtio meter. Nu lär hon sej ryggsim.
Nu är det tredje dagen. Jag sitter på biblioteket. Läser Gustaf Rune Eriks. Äntligen.

Gaby and the Guns på Hedmanska, fint.
Livsglädje i radhusidyllen. Stundom.
Patetiken bland kvasirevolutionärena. Stundom.
Trötta schabloner och generaliseringar. Överallt. Hela tiden.