Saturday, December 26, 2015

du borde förstå att vara tacksam


ibland är jag nere i smutsen
och jag tycker att de gråbruna sparvarna i luften
suger musten 
ur mej (den gråbruna patetiska längtan)
och dagarna utan lusten
då var det bättre med måsarna
för de älskade havet (men deras skrikiga desperata ängslan)
och jag älskade lugnet (kändes som ett fängelse)
som jag kunde få vid det vilda i havet (som småsten som rullade)
vågorna som rullade in
men att känna en annan stillhet (gråsparvarna)
att leva i en annan frihet (att lära sej till ett lugn)
att vara inhägnad i en dunge (där gråsparvarna flög stilla en stund)
att gå till människa från att vara en bortskämd snorunge (sluta larva dej)
det mjuka det trygga det blyga (att aldrig riktigt varit nära en tjej)
det gröna som brunt och guld
att vara en friare unge
att vara äldre i sämre skick (igen)
att förstå att en kung
kan vara något annat
att ha sprungit spikrakt snett men aldrig stannat
att vara ung utan att vara ung
i en inhägnad hage utan skuld
en regnbåge i sikte
guld (och min syster säger det för andra gången ikväll: ”man måste känna tacksamhet”, och hon pratar om sitt jobb och vi pratar med barnen om julklappar och tacksamhet och det regnar och är en härligt grå jul och hon säger det igen, och vi är i den åldern, att vi måste känna tacksamhet, i den åldern, när man förhoppningsvis förstår, att man ska vara glad att man lever, att barnen lever -att man kanske ska vara tacksam att man har barn som älskar en - att ens älskade föräldrar lever, att … det lilla frö av något bra som jag är, är så litet, men jag kan kasta skalet i havet och det … lovar jag dej … ringarna på vattnet … sprider sej så mycket bättre om du skickar – och nu måste jag berätta om karma, om en flicka som heter så och jag stod utanför en skolsal med våta kläder och mamman skrek: ”var är karma, var är karma!”, och jag visste inte då att det var hennes dotter hon skrek efter, men … my name is Earl, karma, det är något visst med att ärligt känna, tänka, ge och förmedla, skita i huruvida man får något tillbaka, göra det för att man vill göra det, bry sej om någon annan …)

Monday, December 21, 2015

... att vara förpassad?

Det är ännu en av de gråa skånska vinterdagarna och jag minns dagarna på Tidskriftsverkstaden i slutet av 90-talet- den rödburriga kvinnan som jobbade i butiken där vi sålde tidskrifter och teaterbiljetter: "Det är en sån dag när Gud glömt att dra upp rullgardinen", sa hon, och det var den tiden, när alla dagar  i mitt liv var sådana dagar, att kampen att resa sej var en kamp på liv och död, måste måste upp, annars skiter det sej helt, det lilla jag har kvar.

Det är ännu en av de skånska vinterdagarna av gråhet och vi tar tåget från Sverige (Hyllie) till Sverige (Landskrona) men poliserna kommer och Elsa har inget pass och det är en sådan obehagskänsla, att liksom bortförklara, att känna oro: "Nä, men vi hoppade på här, i Hyllie, i Sverige ...", säger jag och visar biljetten. "Okej", säger den kvinnliga polisen och det är en sådan obehagskänsla och Elsa ser svensk ut och jag har åtminstone blåa ögon, men om vi såg annorlunda ut ... men var lika mycket svenskar ... lika glömska, inte kommit ihåg at ta med passet ... hade vi suttit på nån sorts transitbuss då? Hade jag missat signeringen då (för nu har den kommit En sista blues från Landskrona)? Hade jag missat när Thomas ropade på mej på stationen i LA och pappa tog den vanliga omvägen runt Öster och berättade om när hans storebror lurade honom att spränga en brunn och han blev som en mumie då.

Det är grått utanför och dörren till bokhandeln är konstant öppen och råheten viner in men jag har långkalsonger och rejäla stövlar och vi signerar böcker och nu kommer en pojke som har tappat flera mjölktänder. "Är ni författare", frågar han och är mörkhårig och hans mamma är mörkhårig och hans lillasyster likaså (de hade inte klarat sej utan pass i Hyllie). "Ja", säger jag. "Wow!", säger han och sen berättar han att han lärde sej läsa när han var fyra och att hans syster fyller år i januari. "Vet ni vilken dag?" "Nä." "Samma dag som Einstein", svarar han med en glädje och stolthet och just då tror jag att det inte kan bli gråare (den tindrande pojken) men redan på efternmiddagen när jag går med ryggsäcken från stan till Borstahusen, börjar dimman sjunka ner och tränga sin fukt in överallt, skymma sikten, kyla ner all värme och sikt. Fram emot kvällen ska allt på motorvägen och på stationen vara nästan helt hotande osynligt och skrämmande.

Saturday, December 12, 2015

i backspegeln

22/11
snö idag. snö igår. ibland blir du arg när du lämnar sthlm. cyklade igårkväll i halsnön och blåsten. ramlade inte förrän just utanför hemma (var det nu är? hemma? hela texten i sista bluesboken handlar ju om det som roar dej och skaver, hemma? var är det? behövs det? är det inte bara att hänga hatten hos någon som gör en trygg? var är du trygg?).

23/11
kall solskensdag. simmade 2000, 77,6. jordgubbar, kiwi, banan, yogurt.

24/11
blåsigt grått. simmade 1800, 77, 4. lax igen. ibland äter jag oboy med sked. stopp!

25/11
fick lön. simmade 2000, 77,8 (fan! skärpning!). indisk lunch. grå onsdag. fuktig. strilande regn. flyktingar. du cyklar ut till hyllie igen. går ner på perrongen och upp igen, visar ditt pass. flyktingar! välkomna till sverige! ni får ta det andra hållet, fösas i fållor till bussar som väntar. lyxlirare!

26/11
cyklar till hyllie igen. flyktingar! du svär, det är för jävligt, du kan inte parkera din cykel där du brukar, för där ska de slussas runt bland kravallstaketen. all plats ska de ha, allt ska de ta över! lyxlirarna!

(boknotering: titel(?): du står vid ett stup)

5/12
redan i södertälje reser de sej upp, de som är lite mörkare. de som har lite mer slitna kläder och omodernare resväskor. de som ser mer nervösa ut. redan i södertälje. ljusen från en stad som de kanske tror är något sorts paradis. i tjugofem minuter står de och tror att de är framme (medan du väntar lugnt, på väg till varm familjehögtid med sill och lax, hembakat bröd och goda viner).

Sunday, November 22, 2015

I strama ramar

Jag cyklar och simmar och du kanske tycker att jag tjatar men det är som att Zlatan spelar och att du bara behöver se en match eller att du inte vill höra en låt igen för att du redan har hört den
så funkar det ju inte
Jag cyklar och det är en ny cykeltur varje gång och igår cyklade jag i snön som både smalt och frös och gled
Jag cyklar och det är speciellt när jag den där låten med Joel Alme (Dig äger ingen) dyker upp vid Rasmusgatan tre gånger i rad, random alltså, med tre veckors mellanrum
och jag cyklar och igår kom jag hem sent med tåget från Stockholm och vi hade ätit en så god frukost och vi är bombarderade dessa dagar
av hot och hat och terror och rädsla
av oro
och jag steg av tåget och snön bombarderade
och jag tänkte: det är dumt, det är onödigt, det är farligt
Men jag är en cyklande man och jag cyklade och jag klarade mej
tills jag svängde in på min gata
och just då
när jag skulle vara hemma
gled jag och ramlade jag och slog mej och hur mycket tål du ... dator
hur hemma är du ... Jonte Berra
Men upp i sadeln igen idag när flingorna fortsatte bomba vått
och kallt mot kinden
den iskalla vinden
det är en match
kom igen, vinn den
Jag cyklar och simmar och jag har börjat prova nya simhallar nu och det är svårt att vara ny
det är inte lätt
svårt att hitta rätt
i strama ramar


Monday, November 16, 2015

Medan regnet faller över lastbilarna när de lämnar Höör


Thomas och jag slutspurtar i arbetet med vår fjärde gemensamma bok, den sista i Bluestrilogin. Jag minns inte var vi gjorde klart den första men de två senaste har vi slutfört i olika kalla källare, underground, ogräs som trycker sej genom och uppåt. Så gillar vi att tänka om oss själva. Men det handlar mest om att berätta viktiga historier om Landskrona och Sverige, kanske om världen. Men det handlar mest om nörderi: att i den jämna högermarginalen aldrig (nästan aldrig, i alla fall) ha några avstavningar, att under korr- och redigeringsarbetet snabbt ta bort eller lägga till något ord, ändra en meningsföljd, stryka ett och, lägga till ett komma, för att göra något större och bättre (men framför allt för att få bort avstavningen), att se en kille komma tillbaka på bild senare i boken (den här gången bär han på en säng i natten) eller att kanske se en symbolik, se ett McDonalds-M i en fågelvinge eller ett styckat buffelhorn ... ja, du hör, vad som helst kan hända under jobbet med Sista bluesen från Landskrona (the basement tapes). Medan regnet faller över lastbilarna som dundrar när de lämnar Höör (och vad det gäller avstavningsnörderiet så har det förändrats nu när jag skrivit mycket i diktform, ojämn högermarginal).

Monday, November 09, 2015

betre meniska

Jag somnar alldeles för sent (alla tankar som snurrar, drömmar, oro, detta som ständigt pågår, allt lidande). Anna som hostar (och det finns två Annor i mitt liv som gör hösten mindre grå, och idag, kvart i sju på morgonen, skiner ju faktiskt solen i vinden som slår på träden, får dem att vingla och löven! som löven har samlats i drivor dessa dagar, som igår i Lund och en man med en okopplad hund gick och sparkade glatt och jag tänkte på Thomas - hur han alltid gick med Billy och kameran i LA förr i tiden och allt förändras - och det vi gör nu, samma sak - kompromisslöst fria - men helt annorlunda, Sista bluesen från Landskrona) och får stanna hemma idag och det blir kväll och vi blandar timjan i teet för att stävja hostan. Och chokladglass och Risifrutti och jag lyckas simma 1800 ändå men det börjar bli tråkigt för henne, att hosta, att inte vara i skolan och jag stapplade alltså upp kvart i sju eller nåt och jag var så trött och märkte inte hur lika trött hon var, men hörde hennes hosta och kom till sans: "men, ska du verkligen gå till skolan, vill du gå?" "Nä, pappa, jag är så trött." Och ... kära barn. stanna hemma, lid inte, och vi fick i Elsa frukost, och iväg henne, sen somnade vi om och jag drömde om att jag och min bror skulle flytta tillsammans i stora industrilokaler men ändå sova i en gemensam dubbelsäng (förutom när den vuxna Anna kom på besök) och att han målade golvet och väggarna randiga i starka färger. "Men du måste ju fråga mej först, du kan ju inte ta det beslutet utan att fråga mej." "Jo, för jag har färgseende!") men det var bara en dröm och det är måndagkväll och jag simmade alltså 1800 ändå och jag har kunnat jobba och jag har köpt ny honung från Gotland till timjanteet och sov gott ikväll, min lilla Anna, hoppas jag och sen sitter du i soffan och jag kommer med teet och på golvet ligger en lapp som du har skrivit: "betre meniska", står det överst och det är en historia som du skriver på, "den handlar om Karin, hon är lite blyg, så hon skriver en lista ..." Det är kväll och teet svalnar och jag försöker få reda på mer men hon har inte kommit på så mycket (men: bättre människa, det är vad jag ständigt och långsamt försöker bli), hon ska skriva vidare imorgon och jag vet, man ska inte tvinga fram en skrivprocess i tidig ålder (om nånsin).

Wednesday, November 04, 2015

Det är dags att välja sida nu

Vart vill ni att extremt fattiga (nä, inte du som tycker att bensinpriset för din extrabil är lite väl dyrt när man har en Thailandssemester att planera) människor ska ta vägen? Vad vill ni att de ska göra? Upphöra att existera? Det är det, va? Ni vill att de bara ska försvinna, så att du kan fortsätta att skita i alla andra. Nä, det handlar inte om att: "jag är snut, jag lyder bara order", det handlar inte ens om att du ska göra något, skänka något, det handlar bara om att du ska försöka förstå, inte hata, inte skrocka på kaffepausen på jobbet när rasistmannen pågår med sin missriktade avsky, det handlar om att du ska säga till honom då: "Håll käften!" Det räcker. Det handlar om en sista gnutta värdighet, från din sida, du som fortfarande har en grund att stå på. Du måste kunna känna, även om du inte sjunkit själv, ner i den iskalla gyttjan, du måste kunna förstå, att det är människor, det är mammor, pappor, söner, döttrar, mormor, morfar, känslor, större förluster än du någonsin varit med om. Du måste inte förstå hur det känns att behandlas som skit som kan skyfflas runt hur som helst, men du måste försöka (skulle egentligen länka till en video där Malmöpolisen sliter iväg människor utanför stadshuset, människor som redan blivit ivägslitna från den oanvända industritomten på Sorgenfri, människor som har ingenting. Men det gick inte. Så jag lännkar till en lite mer sossetrygg protest och tänker på min kompis Niclas som gör vad jag inte gör, jobbar häcken av sej vid fronten för att hjälpa de som verkligen behöver hjälp).

Tuesday, November 03, 2015

Romanmusik

Vi var och lyssnade på när Fredrik Ekelund samtalade med Pontus Lindh i Limhamns hamn i somras. Det var ganska intimt, vinden från havet, ganska kallt, hon frös, jag liksom gnuggade henne. Vi var kanske tjugo personer i publiken. Pontus berättade om sitt ickemusikintresse (fast mest om sitt intressanta skrivande, språknörderi, givetvis). Fredrik tilltalade mej och berättade att nästan alltid när vi hälsade på varandra (vi bor båda i Limhamn och stöter på varandra ibland) lyssnade jag på musik. Ja, det stämmer. Hela mitt liv är fyllt av musik. Utom när jag simmar, då blir jag tvungen att lyssna på ett annat sätt. När jag skrivit mina senaste böcker har jag bestämt artister som ska trigga igång arbetet, jag satte på musiken, jag blev en Pavlovs hund: "Oj, nu är det dags att skriva, dags att gå in i den världen." När jag skrev Charlotta Anderson-boken var det Lou Reed, Velvet och Dire Straits. Nu har jag slutfört Sista bluesen från Landskrona. En lång dikt (med poetiska prosaparenteser) i sju delar, men en kort bok och jag har samlat intryck och tankar kring mej och Landskrona en längre tid, men själva skrivprocessen varade egentligen bara i några veckor. Det blev aldrig den där långa relationen man har när man skriver en roman, därför heller ingen särskild musik. Men NU jävlar: Jag tar upp arbetet med den roman jag började på för två år sedan, som sedan gått på halvfart när ekonomiska (och andra) anledningar gjort att jag inte haft tid och kraft att fokusera på den så mycket som jag velat. Men NU jävlar har jag tid och jag har hittat till musiken (det måste vara musik som jag kan sen gammalt, den får inte ta över, mest vara en kuliss, trygg), Richmond Fontaine, Sade och Nick Cave, verkar det som. Någon kanske försvinner, någon kanske byts ut. Men det är den världen jag verkar få leva i det närmaste halvåret.


Sunday, November 01, 2015

Bluesen ger mej blues (och ibland gillar jag blues)

Det är grått men man anar en sol och jag skriver det sista innan jag ska skicka manus. Det är inte stressigt men grått ibland. Som att det saknar spänst och stringens, men så är processen: tvivel och briljans, upp och ner, toppar och dalar, vågor som nästan dränker dej innan du bara flyter med i ett härligt snabbt flow, sol, hagel, ösregn som spikar, sol igen, som en irländsk sommardag, och detta är en förhållandevis snabb slutsträcka efter en lång startsträcka, jag rimmar, det bör räcka, det vet vi om några timmar, eller en vecka, eller två, äh, jag skojar. Jag bara skriver det som jag tänkt under en lång tid. Friserar. Min mormor var frisör, min morfar också. Jag vet hur man fixar en sjyst frisyr som känns äkta (Sista bluesen från Landskrona kommer antagligen att smyglanseras i mitten av december, håll utkik för mer information).

Saturday, October 24, 2015

Simma iväg, och tillbaka

Ställde alltså klockan en timme tidigare i onsdags. Packade och cyklade och simmade på Kockum. Sen tåget där jag redigerade och skrev nytt på Landskronabluesen. Läste en bra bok också Halvblodsblues av Esi Edugyan, om jazz och nazism, sårig vänskap, Berlin och Paris, 30- 40- och 90-tal, om människor som ses som lägre stående på grund av hudfärg och ursprung (och även en svart människa född i Tyskland, ses som icketysk paria - känns det igen, Sverige?).
(Och nog fattar jag att tidstypisk slang är svår att översätta men att göra det till pilsnerfilmssvenska är aldrig en bra idé: ansiktet kallas nian och kvinnan blir en böna eller donna.)
Tåget: normalklädda människor med svart hår satt i utrymmena vid utgångarna. Tittar man närmre kan man känna en annan lukt och se att kläderna är lite mer slitna, lite mer smutsiga. På Stockholms central står hjälporganisationerna med västar, frukt och vatten.
Inatt brann den sextonde eller sjuttonde flyktingförläggningen.
Kanske kan man inte kräva av historielösa puckon att minnas 30- och 40-talets attentat och utrensningar. Men någon borde väl minnas det svenska 90-talets bränder och Lasermannen och Klippanmord och någon som satte upp ett svart kålhuvud vid brottsplatsen och tyckte att det var bra att det nu var en knarklangare mindre att föda.
Jag orkar inte alltid. Jag flyr in i mitt, på mitt sätt, satt på tåget och googlade bad i Stockholm och fastnade för Liljeholmens simhall, bassäng på 16,7 meter, ett pontonhus ute i vattnet. Så jag tog T-banan till Hornstull och det var inte fräscht men charmigt och varmt i vattnet och inte så mycket folk men de simmade långsamt, men 80 längder och skön bastu. Och nästan tretusen meter simmade under dagen.
Men det var i onsdags. Igår och i torsdags har jag varit på Mörbybadet.
Jag säger då det: Fly, du måste få fly ibland, men fly bra, men kom tillbaka, kom ihåg verkligheten och kom ihåg att det är människor, längtan, drömmar, förtvivlan, desperation, att bara ha ett halt halmstrå att gripa efter. Bränn inte det!

Wednesday, October 21, 2015

Medicinmannen

Först vaknar jag kvart i fem, och de andra dagarna hade det varit kört. Men nu har jag ju fått mediciner. Det finns människor som anser att mediciner är människans ofrihet. som att just där ska utvecklingen stannas och bara vara voodoo och gamla medicinmanstips (det finns många bra naturläkemedel, det är inte det).
Det är inte medicinerna det är fel på, det är kapitalismen.
Men jag skiter i vilket, om jag kan sova kan jag arbeta kan jag cykla och simma kan jag vara en ganska hyfsad pappa och pojkvän.
Så, kvart i fem tar jag några mediciner och somnar om och vaknar av alarmet 7.45, packar och äter några jordgubbar och en banan. Slänger slasken och frukt- och grönsaksresterna, kaffefilter, cyklar till Kockum och då vid fem i nio är det pensionärstätt och jag med mitt bröstsim är snabbast i bassängen, hinner 1500 och sen Centralen och nu sitter jag på tåget, efter Nässjö och det är grått men jag mår bra och jobbar och sen ska jag träffa Rickard, sen ska jag möta henne när hon kommer från Växjö.
Sent i kvällen kommer jag att ta några piller och något flytande, sova och vakna och jobba och lite andra saker.

Saturday, October 17, 2015

Dimmiga dagar

I åtta år var jag cirkuspappa. Det kändes rätt coolt, skönt att cykla in till Folkets park, att barnen fick hänga där och på Möllan ibland. Men först slutade Anna, och inför den här terminen la Elsa av. Elsa kör konståkning två gånger i veckan nu. Anna går på cheerleading (det är väl ett uppror så gott som något) och fotboll.
Nu, de dimmiga lördagarna klockan tio är det träning, långkalsonger och mössa idag. "Vi är svarta, vi är gröna, vi gör målen som är sköna, Hyllie Hyllie Hyllie!"
Och senare sitter jag och redigerar Bluesbok och tittar på Stina Dabrowskis dokumentär om Henning Mankell och han promenerar vid havet i Mocambique och säger: "om någon hade sagt till mej, när jag var åtta år i snöiga Sveg, att jag skulle spendera halva mitt liv på Mocambiques enda professionella teater, så hade jag inte trott det."
När jag var åtta år, jag minns inte när jag var åtta år. Jag har ingen aning om vad jag skulle säga om någon påstod att jag skulle vara fotbollspappa om nästan fyrtio år.
Ofta (nåja, ofta och ofta) hör man män berätta om sina första minnen från ettårsåldern, och hur de började läsa när de var tre, tog tag i klassikerna i åttaårsåldern.
Det enda jag minns är när fröken i lågstadiet var dum i huvudet mot mej, och att jag satt i vardagsrumsfönstret och såg ut över fyrverkerierna över Köpenhamn nyår -79 och hisnade i tanken att nyår -99 skulle jag vara 30 och kanske ha en fru och barn, jag minns att jag inte kunde ta in det, att jag omöjligt kunde se något sådant, att det var helt overkligt och omöjligt (och det var det visst också).
Jo, jag började väl läsa min morbrors gamla Tvillingdeckarna när jag var åtta, fuktiga i huset utanför Halmstad. Jag provade på simning en termin, annars var det golf med pappa och hockey och fotboll, jag vet att det var så, men jag minns inte.

Thursday, October 15, 2015

Ur dagböckernas djup

Jag har skrivböcker (där jag skriver skisser, ibland saker som går rakt in i en roman eller annan text, men oftast redigeras det ordentligt, eller skrivs om är kanske rättare att säga, mycket används aldrig men är viktigt för vidare arbete, tankar som aldrig används måste tänkas, ord som aldrig används, hela kapitel som stryks, måste skrivas för att jag som författare ska ha helheten som du som läsare ska underförstått förstå) och dagböcker. Dagböckerna innehåller ibland dikter och utkast till prosa. Men till 97 % är det mitt liv, det jag har valt att berätta för mej själv.
Jag började skriva dagbok sporadiskt under gymnasiet.
Jag har skrivit (mer eller mindre) kontinuerligt sedan jag var ungefär tjugo.
Dagböckerna är otroligt viktiga för mitt skrivande. Jag tränar där. Jag tränar på att vara nära. (Det är så oerhört viktigt för en författare precis som för en längdskidåkare att träna). Att skriva det viktiga. Att kort nå fram till vad jag vill ha sagt. Allt detta omedvetet. Väldigt sällan tvingar jag mej till att skriva i dagboken. Jag skriver när jag vill, lust (till skillnad mot nu när jag håller på att färdigställa en bok, då jobbar jag under de arbetstider jag bestämt, och ibland bonusjobbar jag).
Den vanligaste typen av skrivbok är den klassiska svarta vaxduksboken. Men jag har många många andra typer, nyss läste jag ur en kvadratisk med sån där spiralrygg. Hårda gröna pärmar med en gul sol på. Den utspelar sej 1995/96 (26 år) och i den börjar jag stundom känna mej gammal och rutinerad. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha en gammal kärlek och vill komma närmare en vild ny. Jag skriver noveller hela tiden. Får ett stipendium från Gedins förlag och blir nästan utgiven av Bonniers och Legus, gör en uppläsning på Mosebacke (med bl a Arne Johnsson och Bob Hansson) när tidskriften Den blinde Argus lägger ner. Det förekommer också flera resor till Lund och en del droger och alkohol. Jag blir sambo med Janne.
Jag skriver även denna dikt:
Tårarna framför teveserien när kompisen dör
Och dårarna
ordvitsarna som spexar och skrålar snapsvisor i Lund
medan pundarna blir utslängda från stationen
och en fet bög är skitfull på Centralens pub i Malmö
Och tårarna när jag läser en recension av Bukowskis sista bok
och alla skrattar och säger: typiskt dej, sprit och knull
och jag vill säga att det är inte det
det är mycket större
Och tårarna som ingen vill se
varför
dom rinner ner i ett litet hål i trottoaren
fuktar upp en cigarettfimp som legat torr länge

Wednesday, October 14, 2015

Alkoholsvärta med humor (hoppas jag)

Jag skriver på min långa novell eller korta roman ungefär en gång i veckan, eller bara pillar lite. Det har jag gjort i några år nu. Jag vet inte om jag vill ge ut den eller om den är minnen för mej och terapi och ett försök att förstå mej själv och andra. Jag vet inte om det är bra litteratur. Jag vet att den inte är färdig. Men det kommer en novellsamling så småningom, när jag har skrivit nytt och samlat ihop och redigerat gammalt
Men det handlar om missbruk och psykisk ohälsa.
Och att skriva sånt med humor. För det becksvarta är aldrig helt becksvart.
Hur får jag dej att förstå det roliga?
Hur får jag dej att se att det finns en värme och glädje i det som kan verka alldeles hopplöst.
Att den killen är så jävla stolt att han inte luktar alkohol klockan åtta på morgonen på dagis, att han vill prata med alla, gärna nära, gärna andas sin frukost (så stolt han är över att lukta frukost) och tandkräm mot all personal, mot alla andra föräldrar som har bråttom till jobbet, han vill bara stå där och prata nära. Stolt som en stolt tupp.
I tre eller fyra veckor har han gått upp en timme tidigare, hämtat tidningen och satt sej i sin skrivbod och blandat folköl med lättöl och blivit lugn innan han fixat frukost och påklädning.
Han är så stolt att han inte gjort det idag.
(Jag var på årlig kontroll idag, mina värden är bra. Det var ganska väntat men en stor lättnad ändå.)

Monday, October 12, 2015

Jag går neråt Landskronahållet

Jag var på Kulturnatt i LA i fredags. Bara strax över två timmar men det gav mej en hel del. Att vara ute bland människor, t ex (främst med Windy och Malin), att inte vara eremit. Att lyssna till (den tyst men intressant pratande) Maj Sjöwall t ex (och Måns Back Nilsson). Att få vara på Soffans succégalleri och människorna jag träffade där. Gamla kompisar, mycket kul. Och några jag halvkände som undrade när det kommer en ny bok (bra för egot även om det ofta bara är artighetsfrågor). Sen var jag väl inte hyperbegeistrad av de olika sorters fotografernas alster (mest gillade jag Ann Gomérs supernära bilder på naturen, en fluga i absolut närbild t ex, fascinerande) även om det inte var dåligt, inte alls (och i ärlighetens namn närstuderade jag inte, detta är ingen recension, bara allmänna intryck, några tittade jag dock ordentligt på). Någon fotograf verkar mest intresserad av all redigering man kan göra. En annan trodde sej ha hittat saker som stack ut i sitt dokumentärfotografi, fyndigt, men knappast drabbande (och det var kanske inte meningen, vad vet jag, det finns så mycket konst som görs utan djupt känd svärta).
Jag vill att det ska vara drabbande och alldeles eget (om än verkande i en tradition).
Det är svårt att vara bra och intressant. Det tar tid att lära sej.
Bäst på Björnes galleri är, som vanligt, Kennet Björnes verk och Soffans entusiasm.
Men det jag vill berätta är att jag är lycklig i mitt arbete med den tredje och sista av "Blues från Landskrona"-böckerna som jag gör tillsammans med Thomas (H Johnsson) som fotograferar. Det blir samma ton men annorlunda, allt måste alltid tillhöra en historia men göras nytt. Jag är tillbaka i ett stadie som jag inte varit i på länge. Jag är helt inne i skapandet. Det är i mej hela tiden, även i sömnen (och när jag inte kan sova), lappar bredvid sängen som jag måste anteckna på hela tiden, stannar under cykelturerna och skriver ner. Det är längesen jag var här, och jag älskar det! Jag har haft så många saker runt omkring att jag inte kunnat fokusera. Men jag har gått och samlat mej (Jag och Kalle på Spången). Och nu med en deadline om ca två veckor är jag tillbaka. Några omställningar i vardagslivet. En lust. Ett måste.
Och jag vet inte hur bra det blir. Men jag vet hur det ska göras och att jag kommer att göra det. Jag älskar att vara här. Det är vad jag är. Och jag sneglar inte på någon. Jag har utbildningen. Jag har talangen och jag skiter i vad någon annan tycker, för det här ska göras såhär. Annars blir det bara skit.
Det bästa råd jag fått fick jag av Claes Hylinger: "Gör som du själv vill, för då finns det i alla fall en som tycker om det."
Så allt lutar nu åt att Sista bluesen från Landskrona verkligen kan komma innan jul. Thomas och jag varvar upp och är taggade.

Sunday, October 04, 2015

Men ut och cykla ska jag i alla fall!!!

Nu, när det är söndag igen, och dimman inte verkar lätta (och det är höst nu, Jonas, det är höst, men jag är så sugen på att bada, jag och mitt jävla hav), och jag har badat varje dag nu ett slag och det är friskt (om man säger så) men underbart och krispigt är ett ord jag sällan använder, men det är krispigt.
Och jag överdriver något (för så ofta sker det inte) men jag trodde aldrig att mitt liv skulle handla så mycket om döda kaniner.
Men nu, när det är söndag igen, och dimman verkar inte lätta, kom jag att tänka på att det var längesen jag hörde den här låten:

Monday, September 28, 2015

Min minsta dotter

(söndagkväll): Nu sitter min dotter med sin ipad i soffan och ritar och jag vid datorn två meter därifrån (redigerar dikt) med hörlurar och det är några dagar sedan vi träffades och vi brukar sitta såhär, tillsammans, nära, men gör vår egna grejor.
Och bilarna kör, och människorna dör, som jag skrev i en annan dikt för oändligt många år sen.
Och jag säger: "Så skönt att sitta såhär igen."
Och hon säger (medan hon tittar på mej på sitt särskilda fina sätt): "Jag vet, pappa, men jag måste göra detta nu."
Som jag sagt till henne så många gånger.
Och jag lyssnar på Nick Cave och jag kan inte förstå den smärta han känner efter att hans son dött. Och jag kan inte förstå den smärta alla flyktingar känner, hur det är att inte ha den tryggheten och rikedomen vi har i Sverige.
"Imorgon kommer en ny flicka till vår klass", säger min dotter, "hon är flykting, hon ska sitta sidan om mej, hon kan inte svenska", säger hon och hon är öppen och nyfiken och jag märker hur nyfiken jag själv blir och jag skäms (för att jag känner att jag inte kan hjälpa). Det är människor som lider och jag vill bara veta hur de har det. Men jag är samtidigt glad att jag åtminstone är nyfiken och äger empati (och att min dotter är det, att jag kanske burit något vidare mot något bättre).

 

Saturday, September 19, 2015

Människor, kom igen nu!

Det är som Björn och Benny när Björn skaffade sej skägg.
Nu börjar Björn Afzelius sjunga om fåglar också, och det är en låt som har halkat in på min omoderna ipod (jag hade ändå freestyle till 2009 när jag fyllde fyrtio) och jag cyklar halvsnabbt i kvällen och Anna ska sova snart (och innan dess ska vi läsa om vampyrer) och jag behöver någon sorts lugnare power och fast jag är desperat, men jag bara trycker förbi Björn (förlåt, Björn, du gjorde mej mycket gott men jag var mycket yngre då, jag fattar mycket mer nu), People get ready, tack! 

Friday, September 18, 2015

Den dagen kommer (när vi alla kan förstå)

Hon får september att vara sommar
och innan jag somnar
rör hon mej genom telefon
och alla tankar om smärta (skynda dej älskade, innan allting försvinner, skynda dej älskade, jag tror att du hinner)
som dunkade i mitt unga hjärta

när jag var femton år
när mycket var ångest
och sånger och sår
som jag ännu inte förstår
en gråmulen blåsande öken
en mobbande skolfröken
tonår
jag vill härifrån!
och jag som ett flinande ashål

Men! åh! hennes röst i telefon
hur mjukt hon smeker mej då

Och: när jag bara tänkte på att dö
varför fångade du inte mej då
när varje ord om då
blev ett frö
om att dö
i gråmulna blåsande Landskrona
var var du då
jag saknade dej så
i de våta alltid håliga skorna
och jag var femton år
var var du då
du som vet att förstå
var är du nu
var är din hud
var är min gud

Hon får september att sluta regna
och vinden blir plötsligt varm
jag vet att hon rör vid min arm
jag vet: det är bara smärta
jag vet att hon rör vid mitt hjärta

Tuesday, September 15, 2015

Allt detta

Nu är det sent och det är antagligen sista gången som jag sitter i den här lägenheten, den jag bott längst i i mitt vuxna liv (så vuxet det nu varit, men det har det väl? Jonte! Kommer du ihåg solskensmorgnarna i Vollsjö, i kolonistugan i LA, på trappen till huset i Limhamn, att stå och tänka att: tänk att detta kunde hända mej, att få allt detta! och böckerna jag skrivit och ska skriva och mina underbara barn som gör mej klokare och ... Kommer du ihåg alla trötta tidiga morgnar med barn på dagis och skola, du har faktiskt gjort det också). När jag bara gräver ner mej och känner mej kass och nu är det sent men imorgon får jag vakna när jag vill och imorgon ska jag simma igen (och kommer du ihåg, Jonte, hur du simmar, fyra eller fem dagar i veckan och alla cykelturerna och alla jordgubbarna) men nu är det sent och det enda jag vill säga är att jag har en blå galonjacka på mej, för regnet kommer hela tiden, plötsligt och hårt och när vi cyklade hem till Johanna tidigare sa Anna det. "Åh, det regnar!" och jag sa: "Ja, det är så det är, det är inget vi kan göra något åt." "Jag vet, pappa, men det regnar ändå ..." Och jag tror att jag är så jävla klok men det är jag inte men jag har den här lätt för lilla galonjackan i blått och jag trivs i den (för att den påminner mej om en annan galonjacka med min bror och min syster utanför Halmstad, den påminner mej om min bror och min syster och mina föräldrar) och jag hörde regnet igår och jag vaknade sex i morse men jag känner mej hyfsat pigg nu och gardinerna! vad ska jag göra med dom? Det får bli två turer fram och tillbaka i natten mellan lägenheterna och jag hoppas att hon sover gott nu, hon som jag skickade den här sången till tidigare idag.

Saturday, September 12, 2015

Jag ville ju ...

Jag skulle ju skriva om flanerandet i Stockholm förra veckan, Den gröne jägaren och lyckan på Mörbybadet, lyckan i lägenheten en tunnelbanestation därifrån, på så många sätt (om glädjen att snoppa och dela jordgubbar och fylla på med socker och citron, röra om försiktigt med händerna och bli klibbig, om lax och avokado och så goda tomater och mynta, serierna från 70-talet som är så intressanta).
Jag skulle ju skriva om det, hur dyrt det är i Söderhallarna och hur Den gröne jägaren är det som Kvarnen och Pelikan var i en annan tid (för den som intresserar sej för sån krogromantik och nostalgi), jag satt där med mitt alkoholfria medan männen - bara män - drack 40 cl Falcon för tjugonio spänn och tidningarna och min skrivbok och någon med långt tunt hår och skinnjacka sa: "Hallå Tore! Bra skrivet i Bajenboken", och han förväxlade mej med journalisten Tore S Börjesson. "Nä, det är inte jag, jag håller på Landskrona BoIS", sa jag och han log, "Ja ja, men du skriver ju och är lite rufsig i håret, som Tore."
Ja, jag skulle skriva om det, men så är det som vanligt: Jag lyssnar på Lou Reed (och det är så många andra saker, tråkiga saker, ålder, sjukdomar och de jävla pengarna ...) och snart är det årsdagen av hans död igen och när jag råkar ha tillgång till internet ser jag honom, om och om igen, vara arrogant och underbar och solidarisk.

Sunday, September 06, 2015

Tomt


Vilka böcker ska jag skriva i den här lägenheten, tänker jag och förbluffas över hur stor och hög himlen är, hur den snor uppmärksamheten från trafiken på den ganska stora gatan i Limhamn (och Ulla Sjöblom som sjunger och jag tänker att om det var 1963 nu så skulle vi sitta där och nära men utanför men innanför och där skulle Sickan eller Slas eller Lars Forssell, eller, varför inte? Gunnar Ekelöf berätta sanningar, och jag var helt slut och besviken i morse, satt på toaletten och läste Olof Lagercrantz så dedikerade Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, och det är tjugo år sen jag läste den senast och det har hänt så mycket och det är tidigt på morgonen och jag har nästan slutat gråta men jag ska flytta och jag känner mej dränerad och några som jag  räknat med har bangat ur och min ekonomi är i kras och jag läser den dikten och den strofen kommer: "jag bor i en annan värld men du bor ju i samma" och jag känner mej så träffad och ensam) och Ulla Sjöblom som sjunger och den gick bra ändå, flytten. Och jag är så tacksam för att jag ännu har vänner som ställer upp kvar, att jag inte tuggat båda sidorna av korven när jag brände båda ljusändarna på samma gång.
Vilka böcker ska jag skriva i den här lägenheten? Jag vet inte. Jag sitter kvar i en brassestol i den gamla och allt ekar långsamt här (medan Ulla Sjöblom sjunger och det är så nära att jag krackelerar men jag håller mej på rätt sida gränsen, tror jag, hoppas jag) och det är en ro. Det är att vinden mojnar imorgon och det blir bad igen. Det är att jag vet att hon ser mej, hör mej, bryr sej om mej. Det är att (även om jag skäller på er ibland) jag tror på er, människor, vi fixar detta, vi (trycker ner dem, dränker dem) motar Olle (rasisterna, de infantila, PK-hatarna) i en gyttjepöl nedanför grinden.


Saturday, September 05, 2015

Rädda alla som dör på en medelhavsstrand

Så! Helt plötsligt! Blev alla solidariska. Är ni så tunna? Fattade ni inte saken tidigare? Ja ja, bra att ni fattat det nu, jag tar inte det ifrån er, det är bra, vi måste alla hjälpa och förstå. Jag har simmat tre dagar i Mörbybadet, där fattar de garanterat ingenting. Jo, de fattar nog, men fucking Danderyd, de bryr sej inte. Jag är fyrtiosex. Jag skiter i vad du säger. Du kan inte ändra mej. Men, allvarligt, var var ni, tidigare, alla ni som går bananas när en pojke dör på en medelhavsstrand. Herregud! Det har dött så många pojkar (och flickor, och mammor och pappor) som han tidigare medan ni röstat på moderaterna. Varför bryr ni er om ännu en död pojke? Varför är det just han som får er att mjukna? eller ... ni skickar lite pengar och mår bra och är goda. Sen röstar ni på moderaterna igen. Det är inte så enkelt. Politik försigår hela tiden. Moderaternas politik går ut på att svaga ska bli svagare och inte få någon hjälp. Ni är onda. (vad de efterblivna SD-anhängarna tycker och tänker orkar jag inte ens säga något om, det är en sådan hemulistisk ondska som kommer att sprängas en dag, sprängda ut i den eviga kylan, så ska ni få känna hur det känns, idioter.)

Saturday, August 29, 2015

Sug i dej det sista

Det är augustis sista skälvande dagar och jag tänker på våren 1994 när jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Jag hade gått ett år på Fridhem och skulle bli publicerad i Gedins gruppantologi -94. Jag hade kommit en bit på vägen men märkte att jag hade långt kvar att gå, så mycket mer att lära.
Det är augustis sista skälvande dagar och jag lyssnar på Da Capo  (som spelar låtar från förr, verkligen förr, 20- 30- 40- 50-talet och ibland men sällan något modernt från 60-talet) så att tänka på 1994 är inte nostalgi för mej, det är modernt och fräscht tänkande på dagar som var igår, och förutom ett personligt brev skulle man skriva en prosaberättelse med titeln En berättelse om mörker. Det var inte svårt. Jag är en ljus människa som alltid haft mörkret nära, jag är inte alltid tillfreds med mörkret, men jag känner mörkret, jag har inga problem (och hade det inte 1994) att skriva om det. Jag har till och med väldigt svårt att skriva om ljuset även när jag bestämt mej för att verkligen göra det.
Men jag är en ljus människa.
Jag är en positiv människa.
Men det var vår 1994 och jag skulle skriva en dikt också, med titeln Augusti. Och jag har inte kvar den. Men jag minns att den upprepade raden: "men vi sög i oss det sista" vid två tillfällen. Att den handlade om en kärlek som eventuellt höll på att ta slut, definitivt en sommar som tog slut, slitna solblekta handdukar.
Och det är augustis sista skälvande dagar och visst blåser det men det är mest sol och ganska varmt och jag cyklar och på vardagarna simmar jag på Kockum fritid, packar och slänger saker inför min flytt, och jag badar i Öresund som alltid blir saltare på slutet. Jag suger i mej det sista. Tre gånger idag. Amatörerna är försvunna, trängseln borta, bara vi som älskar varandra kvar. Vi känner inte varandra. Men vi förstår varandra. Vi förstår att man aldrig ångrar ett bad, att man alltid stiger upp frisk och inombords stolt.
Och det är augustis sista skälvande dagar och det är också vemodet (och kanske starten), det är en mild desperation, varje dag, varje bad kan vara det sista på länge.
Jag brukar bada några gånger i oktober. Men det känns tveksamt i år. Det är en kyla som sprider sej över världen, Europa, och Sverige (jag såg den obehaglige människohataren Richard Jomshof på teve idag, det är så vidrigt att se hur smidigt han krumbuktar sej och hur självsäkert han vet att så många svenska idioter köper hans skitsnack där han vänder allt mot människor från andra länder som många gånger är mycket mer bidragande till samhället än hans puckade sd-väljare, om det nu är det man ska diskutera och inte bara anständig jävla självklar solidaritet).
På måndag åker jag till Stockholm och där jag brukar bo finns det natur just runt knuten, skog och sjö, så jag ska väl suga i mej det sista sötvattnet också, innan hösten kommer och ställer krav.

Friday, August 28, 2015

Så skriver du en bok

Vad det lider ska jag slutföra den långa novellen (eller korta romanen) som utgår från krogen Square side nära Möllevångstorget i Malmö. Det är en ensam människa i fokus. Men det är ett myller av röster. Från rännstenen eller nästan rännstenen (eller från en sunkig krog som äger en förbluffande medmänsklighet), skulle kanske någon säga. Kanske det.
Jag gav ut en novellsamling 2010 (Till Killor with love) och den långa novellen (som går under arbetsnamnet Skrik) skulle kanske varit med där men hann aldrig bli klar.
Och den är inte klar än.
Den har bara vandrat vidare, vilat och kommit tillbaka. Alla rösterna. Alla människorna som vill prata, som pratar efter någon några öl, piller, vad det nu är, den psykiska ohälsan som strålar som galen från vissa.
Jag har spenderat mycket tid på krogen, full, halvfull, halvnykter, spiknykter. I sällskap, som en kung ibland. Ofta ensam.
Jag har gett ut tretton böcker, många av dem skrivna på krogen (inte helt och hållet, när jag ska skriva klart en bok behövs ett skrivbord, en dator och timmar timmar timmar, men de första idéerna, de första utkasten, alla människorna, alla delar av dialoger, monologer, mässor) och det handlar alltså inte om journalistiskt arbete. Det handlar om att jag har druckit, starköl, mellanöl, lättöl, alkoholfri öl, ginger ale, kaffe, vatten, ätit lunch (helst lax, jag älskar lax) och tagit fram min tidning, min bok, mina skrivböcker (dagboken och bokskrivboken), lyssnat på musik i min hörlurar och stängt av ibland, lyssnat på samtal, glott på människor, läst klotter på toaletten, bara suttit där och ibland får jag feeling och skriver i en sorts trans. trams och viktiga saker, mycket jag skrivit har oredigerat hamnat i böcker. Man ser sej omkring, lyssnar och tolkar och låter fantasin flöda och! man har en idé om vad man vill åstadkomma, och man sätter in attacker och skriver och man skriver med glöd och kunskap och passion.
Och man har en öppen tanke om att betrakta andra människor, se dem med öppet sinne, inte göra dem fulare eller dummare eller vackrare eller klokare. Bara höra historierna och bygga ut dem, göra dem större (kanske, eller inte, men till dina egna) och till litteratur.
Ja, ni som vill skriva en bok. Där sparade ni några tusen som skulle gått till nån sorts skrivcoach (fast det kan ju kosta att gå på krogen också men jag tänker på vad Mulle sa på nittiotalet när han brukade bjuda mej på några öl på Bullen: "Vadå, Jonas, nu fick jag snacka med dej för nån hundring istället för att betala en psykolog tusen spänn." Sen tog jag flera av hans historier till min bok Och fortsätta vidare bort).

Friday, August 21, 2015

Hela mitt liv

Någon gång cyklade jag men oftast tog jag bussen till Borgeby där jag städade en skola på kvällarna (och någon gång tidiga morgnar när jag slarvat dagen innan). Det var på hösten och det var ingen bra höst den sista på 1900-talet. Jag var inte i bra form. Jag städade så fort som möjligt för att hinna med bussen tillbaka till Malmö så fort som möjligt. Det var gamla krokiga lokaler och jag drack folköl så fort som möjligt och lyssnade på radion (jag var ganska ung då, så det var P3) och Thåström gjorde comeback på svenska och det var som mitt huvud var fullt av En vacker död stad, intensiteten, desperationen, mitt liv i ett skakande nötskal. Städer när jag blöder och ibland hade jag åkt till Göteborg eller Stockholm och jag hade så klart vänner men det var ändå som ensam människa jag såg mej, alla tankarna och samtalen med mej själv i mitt huvud.
Det finns andra artister och författare som alltid funnits med mej, som berättat saker för mej. Som varit min klokare äldre vän. Men Thåström är nog den ende som jag följt från allra första början (nästan, första låten var Ung och kåt och jag halkade väl egentligen in på riktigt först med Kärlek & Uppror), från när han startade, varje period i mitt liv har han funnits där, ibland irriterande men alltid ärlig mot sina egna intentioner. Men trevlig (som när jag på 80-talet var dryg och frågade om jag fick spela på hans gitarr, tjatade och menade att jag hade en jävligt bra låt som han borde höra och han bara log sådär snett och sa att det hade jag gärna fått men gitarren var tyvärr nerpackad).
Jag slutade i alla fall (ganska dramatiskt som så ofta på den tiden) som städare på den där skolan och hösten blev till december och jag träffade henne som jag skulle gifta mej med och vi fick nästan elva fina år och två barn och när jag satt och skrev i den där boden för några år sedan spelade jag in ett band med låtar från olika Thåströmperioder som jag tänkte ge min dotter när hon fyllde tretton och det gör hon i januari och jag får se hur jag gör (hon kanske måste hitta sina egna vägar), men, igår stod jag där i trängseln på Stortorget och såg honom sjunga igen, och det var dovt och magiskt och mycket känslosamt och kanske är Kort biografi (med litet testamente) det finaste jag någonsin hört.

Thursday, August 20, 2015

Skaderapport

Det är tisdag och klockan är sju och jag har varit upp en halvtimme. De andra sover (fast kanske inte hunden som jag hör trippa på parketten ibland). Vinden blåser. Solen skiner. Det är tredje veckan sen jag började simma igen efter renoveringen på Kockum fritid, renoveringen av mitt nyckelben.
Det var ju i slutet av maj. Jag kom ju hem så sent med tåget från Stockholm och jag hade ju så bråttom för att hinna med bussen ut till Limhamn. Och jag hann. Men jag hade ju för lite pengar på åkkortet. "Jag kör om tre minuter", sa busschauffören, "du hinner kanske in och fylla på det." (Såhär i efterhand, tänker jag på busschaufförerna i Landskrona, de snälla som inte tutar om man inte börjar cykla på gult vid trafikljusen, som vinkar när man går av, som inte grymtar och - jepp, jag drar alla över en kam, hela Malmös busschaufförsstyrka är elaka och alla i LA är goda, det är tidens trend, att enbart fria eller enbart fälla, och jag är en man av min tid - kör ryckigt och upp på trottoarkanter och tränger cyklister av vägen.) Så jag sprang ju i det fläckvisa mörkret med min ryggsäck, lilla väska och dator och sneddade vid trapporna vid ingången till Centralen och där är en ramp för barnvagnar och rullstolar och just där snubblade jag ju, och bröt nyckelbenet.
Och det har blivit torsdag nu och jag vaknar ensam igen tidigt på morgonen men solen skiner och måsarna har lugnat sej och jag badar i frånlandsvindens svala hav och jag ska skriva vidare på boken som ska komma i december, packa vidare inför flytten och det ska bli lunchtid och det skulle inte förvåna mej om jag hamnar i hamnen i Klagshamn och äter lax efter cykelturen.

Sunday, August 09, 2015

Gå och dränk er!

Det skriker ett skrik i mitt bröst
en alldeles främmande röst
som inte är jag
men som är bra
för nu måste vi döda
för nu måste vi hata
för nu måste det sluta att blöda
jag kan inte prata
min tunga blir alldeles skev
hur blev det som det blev
vem snodde gåsamors slev
vem röt
vem slutade äta gröt
hur blev det annan sorts brunare gröt
bortskämda fascister
snorungar utklädda till nazister
slipsprydda sverigedemokrater
folkhemmets ashålsavarter
idioter idioter idioter

Det finns en botenlös lera
det finns de som knappt kan existera
det finns de som gräver för att leva
det finns så smärtfyllda djup
ni borde aldrig få existera
Och all denna röra
Och all denna sörja
Gå!
Gå ut genom dörren och börja ... att ta ert eget liv
så som det ser ut nu
titta ut
ta ett första kliv
jag vågar, vågar du?

Monday, August 03, 2015

Till Kockum Fritids simhall och bastu

tillbaka i kakelfabriken
där inget nånsin är grått
och alla tysta skriken
som arbetarna kvad en gång
är sen länge en bortglömd sång
(de gamla bastumännen, tunga pungarna
är utbytta mot västra hamnen-ungarna)
är delfiner som hoppar i ljusblått
glömda är de som aldrig fått nåt
och jag gräver ner paniken
jag känner den inte här
jag flyter i klorfyllt vatten
som jag älskar doften av
som friheten i ett hav
jag är kär
i solen som slår genom fönstren
i boken jag skriver på
i henne jag tänker på
jag är här
min hjärna som snurrar i natten
älskar sitt lugn under vatten

Sunday, August 02, 2015

Fuck it!

Jag hade kunnat skriva enkelt och lättläst (inte alls säkert lättsålt, sånt vet man aldrig, det är inte det jag pratar om) men jag skiter i det. Varenda gång jag försöker skiner solen och jag kan inte se datorskärmen, eller så bajsar en fågel på pappret i skrivboken när jag sitter utomhus och gör havet alldeles för vackert. Så jag säger: Fuck it! Jag skriver inte för att ni ska slippa ha sex för att ni bara måste läsa vidare. Jag skriver för att jag en gång såg en man i nyinköpt skjorta i brunt och orange och vitt med alldeles för stora kragar, bryta ihop för att han inte visste att ... att ... jag vet inte, men att slippa bryta ihop, att få människor att inse att den fågeln som flög in i din fönsterruta och bröt nacken, behövde inte göra det. Om bara någon hade berättat att genomskinligt glas också är hårt.

Härligt!

Det är kväll i början av augusti och jag har badat tre gånger och min yngsta dotter är åtta år och borstar sina tänder och, mina vänner, det händer så mycket i livet (till exempel smörrebröden vi åt igår men ännu hellre torsken och kapris och rödbetor och getost och när vinden blåste och vi hörde Fredrik Ekelund prata med Pontus Lindh och jag rörde hennes arm och axel så att hon inte skulle frysa, att få göra det ... att få titta på Soldater i månsken och känna glädje över briljansen i de två första avsnitten, Klas Östergren). Det händer så många bra saker i livet. Ibland gör det ont. Och min yngsta dotter har ridit häst idag. Och min äldsta dotter och jag och hennes kompis har badat (och i morse var mamman kring sextio och hennes dotter kring trettio där och vi pratade igen, om vattnets temperatur och klarhet och: härligt! det är härligt!) och varit på Limhamns hamnfestival. Ja ja, jag tänker återkomma. Men mest av allt tänker jag på en annan tjej (eller kvinna, absolut kvinna, hon är ju över fyrtio) som jag har så mycket härligt med.

Monday, June 22, 2015

Bergshamra koloniområde

Mellan Tivoliparken och Bergshamra ska koloniområdet ligga, i Solna i Stockholm. Vi går på bron över motorvägen, bilar bilar högt brus, passerar flera flerfamiljshus och hon sa att det skulle ligga nära och jag tänker att jag blivit lurad, eller missförstått och vi är här mitt i storstaden, och jag tänker på dagarna för längesen i den gula stugan på Citadellet, kaninerna och igelkotten och päronen och lugnet och att vi flyttat från Vollsjö på absoluta vischan men stillheten mitt i LA var ändå något annat, inga lastbilar, inga tonåringar på trimmade mopeder som skrällde över åkrarna, inga galna hundar som skällde och högg, inga grannar som höggs av knivar på de galna fyllorna, pistolskotten, pyromanerna.
Men nu försvinner staden där Bersghamra tar slut och det är som att vara ute på landet och vi släpper hunden lös och det brukar gå får här, säger hon och det är verkligen landet (men bilarnas dån, som en kupa över allt och jag tänker på dagarna för ännu mera längesen när jag satt som i vildmarken utanför Halmstad i huset på kullen, var ung ensam författare och vandringsman i slitna kläder som jag aldrig kunde ha i stan, som jag trivdes så utomordentligt i, säckiga skitiga byxor, urtvättad tröja och otvättad i gamla gummistövlar och en käpp och det tog tjugo minuter på den rostiga cykeln att ta sej in till Trönninge där det fanns Konsum med tidningar och en pizzeria med rättigheter som hade öppet ibland).
Men mitt i detta bullrande Stockholm hittar man oaser och detta är också en gul kolonistuga (men inte lika ombonad som den jag satt och skrev En sång för Sonny och Karola i) men en mer kuperad och vackrare trädgård med växter överallt och äppleträd och smultron och som fd kolonist (som saknar det lugnet ofta) är det ett stort nöje att studiebesöka Bergshamras anrika (1919) koloniområde, att bara sitta på gamla stolar i grönskan och småprata och glömma att trafiken dånar bara runt hörnet (eller bakom ängarna och träden).

Saturday, June 13, 2015

Goodbye Magnus

Och nu är han död, det ville jag aldrig. Och nu är en barndom försvunnen. Nu har ni alla lämnat oss, gått iväg. Jag har nyligen läst Magnus Härenstams självbiografi. Tyckte att den var rak och öppen, och dryg, självgod och ett jävla snack om vilken härlig gamäng han var (och lite konstigt om den "okända" dottern). Och nu är han död, det ville jag aldrig. I min värld var alltid Brasse närmare, större (och Eva, älskade Eva), mindre, djupare, sårigare. Men, anyway, tack, Magnus, för det du gjorde. Jag tyckte mycket om dej. Och nu är du död, det ville jag aldrig.


Wednesday, May 27, 2015

Vikten av daglig lärdom


Det kan vara småsaker. Men jag ser till att lära mej något nytt varje dag. Så när vi var på väg tillbaka från promenaden till Ulriksdals slott och fantastiska trädgård (som var en skog och en park och skulpturer och en å och en damm som skulle kunna bli simbassäng och och och ... en magnifik stor sten) fick jag syn på några roliga trädfrön på marken. "Vad är det för träd?" "Jag vet inte." "Lind, kanske", sa jag och berättade en ganska lång historia om när vår klass i mellanstadiet vann en sorts flora och fauna-tävling och fick en resa till Alestads 4H-gård (som för övrigt ligger nära Vollsjö där jag bodde för tio år sen, cyklade i krokarna, korna, hästarna, grisarna) i pris. "Ja, det är det nog ...", sa hon och när vi var tillbaka i lägenheten googlade jag och det var ju inte lind men efter diverse chansningar och strul visade det sej att det var en asp. Bra, då lärde jag mej det.
Förresten! Visste du att det i Drottning Kristinas kröningståg (som färdades från Ulriksdals slott till kungliga slottet 1650) ingick såväl mulåsnor som kameler!? Här kan du se mej stå och insupa den kunskapen (och tittar du noga längst ner ser du både mulåsnorna och kamelerna):

Thursday, May 21, 2015

Skivesset

(det är inte idag som det var då men vill du veta om hur det var när jag gick på gatorna med de repiga cd-skivorna som då kunde ge upp mot femtio spänn styck, läs Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, köp den av mej för hundra spänn + frakt)

Jag behöver pengar.
Jag rotar bland cd-skivor och lägger in dem på i-tunes. Jag har ingen smartphone. Jag är beroende av musik. Jag är beroende av pengar. De skickar ett mejl och säger att det dröjer med utbetalningen.
Det är så jävla coolt att vara fri konstnär.
Ganska ofta säger människor till mej att de respekterar mej, att de är stolta över mej, att de förstår mej, att de vill vara som jag. Gå sin egen väg.
Hallåja!
Det är löjligt. Det handlar inte om mej. Världen består av sisådär sex miljarder människor som vill vara någon annan. Resten är hopplösa narcissister.
Det finns en rejäl del människor som inte alls vill vara jag eller som jag. Det har jag full förståelse för.
Men jag samlade ihop femtio plattor som jag tyckte var i bra fysiskt skick och höll en bra kvalitativ rocknrollklass. Ringde Skivesset (och återigen: vill ni veta mer om när jag kunde få femtio spänn för en platta och när jag varje dag behövde sälja egna och andras skivor för att stilla suget i min kropp utan att bli alltför kriminell: köp och läs Ett hål i huvudet ...) och han hette Martin eller Mattias och han var mycket intresserad och jag frågade om Hasse å Tage-boxen, "jo, den köper vi, femtio kronor", och jag packade och cyklade från Limhamn till stan och Nobelvägen och de bygger ju om, en byggjobbare fick ju flyta något stängsel och jag var inte alls så svettig som jag var på det tidiga 00-talet (så skakigt abstinent, läs Ett hål ...) men det var ändå jobbigt när han gick igenom mina femtio plattor och en hög var hög och en annan låg.
"Jo, de här kan jag ta, du har 225 kronor för dem", sa han och vad skulle jag säga, jag fick packa ner 43 ratade plattor i min trasiga ryggsäck, sätta mej på cykeln med den trasiga sadeln och dra hem till Limhamn igen, vad skulle jag säga, min yngsta dotter ska spela fotbollsmatch på söndag, vi behöver pengar till korv med bröd (som alla andra får) och utanför Konsum sitter tiggare, utanför Willys sitter tiggare, utanför Malmborgs (som lockar med extrapris på jordgubbar och jag älskar jordgubbar) sitter tiggare och idag kan jag bara se dem i ögonen och skaka på huvudet och le (antagligen skevt) och säga: inte idag, sister, nicht heute, bruder.
Och antagligen inte imorgon.

(det finns alltid de som har det värre men vill du läsa garanterat bra och viktiga böcker så köp ett bokpaket av mej, om du är läskunnig och inte dum i huvudet kommer du slippa bli besviken och det finns alltid gamla trötta människor som slutar se från andra synvinklar än sina egna, låt dem hålla på, vi klarar oss nog ändå)

Friday, May 15, 2015

Stockholm - Malmö

"Hässleholm nästa, Hässleholm", och jag åker givetvis i första klass (den fattige drar och sliter i det sista halmstrået) och jag har en lång historia i Hässleholm. Det är min fina mormors och fina mammas trakter, det är mina fina döttrars fina mammas trakter (och inte att förglömma: Daniel P och Jocke B och den jävla Percy som gjorde mål mot BoIS på 90-talet och på vars billiga hotell vi bodde på någon fullsmockad nyårsafton) men det har aldrig varit riktigt mina trakter, för lite hav, för mycket Småland. och nu är det bara en låg sol som tränger sej igenom även förstaklasskupéns luftiga gardiner. Men en skön resa hem efter sköna dagar i stockholmstrakten med en variant av kanske familjeliv och det som hände innan, senare och under tiden (och Nick Cave med Windy) ska jag återkomma till, eller inte. Den här är till dej:

Saturday, May 09, 2015

Jag var en arier

Jag läser ut Tony Samuelssons väldigt bra roman Jag var en arier samtidigt som jag lyssnar på Ronny Carlsson (som gick bort för inte så längesen). Ronny och Tony som båda skriver historien om alla människors rätt till liv, och jag har levt en stor del av mitt liv på krogen och jag har träffat många fina människor, lyssnat på deras historier och förstått att det är inte enkelt alla gånger. De som många verkar betrakta som sopor, har kämpat mycket mer än de som sitter på piedestaler och förkunnar domar.
Jag går inte särskilt ofta på krogen längre, men ikväll satt jag en stund på ett ställe i Limhamn, läste och skrev, och lyssnade:
"Skicka iväg jävulskapet!"
"Rädda våra pensionärer istället!"
"Varför måste ni sparka på de svaga, vi är ju människor tillsammans."
"Nä, så är det inte, araber är inga människor!"
"De jävla muslimerna!"
"Vi måste väl ändå tycka att alla människor har lika värde?"
"Äh! Hoppas att det blir ett nytt jävla krig, hoppas att de jävlarna får vad de tål!"
"Ja, vem bryr sej om MIN religion!"
"Men vi är ju inte människor om vi inte visar solidaritet", säger mannen som blir hånad och bortstött, mannen som suger efter luft i en syrefattig omgivning och jag hatar inte ofta men jag hatar nu och jag har Tonys bok i mej och ibland tappar jag andan, när verkligheten i den kontrafaktiska romanen slår till: såhär är det i många länder, såhär kan det bli här, i Sverige, alla dessa empatilösa självgoda människor i ett av världens rikaste länder.
När jag druckit ur går jag ut (och jag är så fylld av ilska men jag säger inget för jag vet att jag aldrig kan spotta på en sten tills den blir våt, kan aldrig vinna en diskussion med fulla rasister) och sträcker ett långfinger i luften.

Då går jag ner i min källare

Förutom när vi såg Grodan Boll och Kalle Stropp med barnen, ser vi bara på Ulrichs Seidls filmer när vi går på bio, hon och jag (på Öppet arkiv däremot, ser vi alla möjliga svenska teveserier). 
Det är klaustrofobi, sorg, humor och på gränsen till freakshow (och på gränsen till människoförakt).
Det är givetvis inte dåligt.
Det är bitvis jobbigt (och ibland irriterande när den aparta sexfixeringen får filmen att tappa stringens) att titta på. Jag håller mej kring skrevet och böjer mej framåt när den hårige mannens pungkulor hissas upp mot det instängande taket.
I källaren i underjorden, kan du gömma det som du inte vill ska synas där? Eller färgar det av sej på dej och det du gör ändå? Ich weiss nicht.
Men vi har det fint i den lilla salongen även om två kulturbärande damer lämnar i förtid. 
Men se filmen, Im Keller.
Men kom ihåg att alla (österrikiska eller andra) bleckblåsande källarfigurer inte är nazister och kvinnoförtryckare, men kanske förbluffande skrämmande många. 

Thursday, May 07, 2015

Sista bluesen från Landskrona

Det var i början av 00-talet och Thomas (H Johnsson) och jag snackade om att göra något tillsammans. Jag minns en dag nedanför vattentornet i LA, när färjan kom från Köpenhamn och Thomas hade fått ett mindre stipendium och vi tänkte vad fan, och åkte över. Jag minns att vi satt och skrattade åt hundar på Christiania och hade en fin dag och kväll. Men det var ju inte det vi hade snackat om att göra tillsammans, vi hade ju tänkt att han skulle fotografera och jag skriva.
Och det gjorde vi efter några år.
I maj 2007 firade vi utgivningen av den svarta boken, En blues från Landskrona, på Seglarpaviljongen (ja, alldeles nedanför vattentornet) med spelningar av L.T. Fisk och The Negatives, succén var ett faktum.
Några år senare kom den vita boken, Mer blues från Landskrona där vi fortsatte skildra vår uppväxtstad personligt och allmängiltigt, på ett sätt som vi tyckte fyllde ett kalt och kallt rum som annars bara hade stått och gapat tomt.
Städer behöver skildras, om och om igen. Städer förändras.
2013 fyllde Landskrona 600 år och Thomas och jag gjorde en utomhusutställning (Söndagar) som också blev en bok.
Och nu skriver vi 2015 och vi har en tid planerat att avsluta vår bluestrilogi med Sista bluesen från Landskrona. Det är inget man gör på en kafferast. Det är mycket jobb och förutom det konstnärliga gör vi allting annat själva. För en löjligt låg ersättning. Det är ändå våra yrken, fotograf och författare.
Men vi vill verkligen det här och vi anser väl att vi samlat ihop så pass mycket pengar att det känns lönt att sätta igång på allvar. Så det gör vi och räknar med att Sista bluesen från Landskrona ska spränga sönder årets julhandel.
Sen får någon yngre landskronaskildrare ta över stafettpinnen, vi har gjort vårt.
(Mer blues ... och Söndagar finns till försäljning, det är bara att kontakta mej, här eller på jb23@spray.se. Du kan även köpa de flesta av mina andra böcker).

Tuesday, May 05, 2015

Dog City Blues

På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.

(Men!!! Förlaget Orda: skärp er, detta är ännu en av era böcker som är fylld av dålig korrläsning och flera misstag som en redaktör borde ha rättat till. Vad sysslar ni med på förlaget? Jag har hört berättas om korrfel som författare påpekat men som inte åtgärdats, det är pinsamt och slår oförtjänt undan benen på seriöst menande författare, för att inte tala om den kompakta skuggan över förlagets rykte.)

 

Saturday, May 02, 2015

Vårens möjliga hopp

Idag var det premiär på Malmö cirkusskolas årliga föreställning. Rapunzel, tjejen med det långa håret och häxan och tornet där hon var fången. Min dotter Elsa var med. Det var andra maj. Det var Folkets park. En annan dotter och hennes kompis åt korv med pommes frites. Min cykel hade punka, det var längesen sist och jag kommer ihåg ett annat för längesen när jag vaknade i Lars dammiga lägenhet på Kristianstadsgatan och han sov någon annanstans och hon ville sova länge än och jag gick ut och det var Första maj och jag gick till Konsum och köpte frukost, gick genom Folkets park och satte mej på en bänk och solen slog redan ganska högt in genom vårlöven och jag tänkte på Kvarteret Korpen och Bo och jag tänkte på min farmor och farfar och jag tänkte på att jag aldrig växt upp i det svåraste, aldrig varit tvungen att ta nödvändig ställning för att överleva.
Och jag går på gatorna nu och det är osäkra steg och det är en osäker framtid i en osäker tid.
Men jag möter godhet ofta, jag möter andras och ditt leende och närhet och jag tror fortfarande att det mesta ordnar sej, kanske inte för alltid, men för en stund.

Friday, April 17, 2015

Dogge och Johannes Brost

Det är fredagkväll och min yngsta dotter och jag har ätit kyckling, tomater och oliver. Det är fredagkväll och min äldsta dotter är på cirkusträning i Folkets park och jag ska strax cykla dit för att följa henne till bussen, sen cyklar jag till Limhamn och hon åker ... buss. Det är fredagkväll i april och kvällarna blir ljusare fortfarande hela tiden och så länge det är ljust får Elsa som är tolv år gärna gå till bussen själv. Men inte när det är mörkt. Det har jag och hennes mamma (min fd fru) bestämt. Det är fredagkväll och min fd fru är på poesiperformance. Det är fredagkväll och ibland haglar det, ibland regnar det. Ibland skiner solen varmt.
Det är alltså fredagkväll och jag tycker ibland att det är skönt att vara ensam utan barnen, oftare saknar jag dem. Men ... alltså ... fredagkväll och den senaste veckan har jag läst Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Dogge Doggelito och Leif Eriksson och Martin Svenssons om Johannes Brost. Ibland vill man bara försvinna. Dö inte nyfiken.
Två män som "råkat" skaffa sej några barn som de inte orkar (på olika sätt, av olika anledningar) ta ansvar för.
Två enorma egon som slår ifrån sej smärtan och ansvaret. Två vuxna barn. Droger, förnekelse. Två små pojkar.
Och mycket mer än så i en ofrivillig undertext.
Men inga dåliga böcker.
Inga osympatiska huvudpersoner, trots allt.
Jag har försökt skriva djupsinnigare analyser av de här två böckerna men när inte huvudpersonerna bjuder in till djup eller offrar något, så orkar inte jag dyka och bryta nacken.
Boken om Dogge är milsvitt bättre skriven, men Johannes självupptagna och självidoliserande snack är absolut underhållande.
Läs själv, det går snabbt och du ångrar inte dej.

Wednesday, April 15, 2015

Marianne och The Smiths


En recensent menade att jag skrev en hel roman som en släkting till den här sången. Det är kanske sant även om jag inte tänkte på det när jag skrev. Men jag minns Marianne Faithfull på teve i slutet av sjuttiotalet när jag fortfarande var ett barn, mamma och pappa (som gillade Rod Stewart) nämnde hennes raspiga röst som ett utslag av skörlevnad. I min värld var hon alltid en klok kvinna med integritet, pratade till mej på ett ickemästrande vis med omtanke och hela tiden: Även om allt shit inte är ditt fel, är du aldrig utan ansvar. Du måste alltid skaffa din egen stig.

Och i skrivandet av samma roman, en liknande händelse. Min redaktör påpekade hur snyggt jag hade fått in The Smiths i boken, i kapitlet där Andy är gulligt svår och djup. "Vadå, Smiths?", sa jag. "Det att han berättar om cykeln med punktering, berget ... This charming man, ju ...", sa redaktören och: "Ah fan", sa jag och det är klart att jag hade lyssnat en hel del på Smiths genom åren, men jag hade ingen tanke på den låten när jag skrev om den punkterade cykeln. En sorts intertextualitet, allt man sugit i sej av musik och litteratur, alla historier man hört.

Monday, April 13, 2015

Kvalitet

Någon gång i slutet av åttiotalet lånade jag ut Stig Claessons Dagarna före lunch till Mia. Jag har inte fått tillbaka den än (min dröm om det mjukt hårda, min modell för hur litteratur ska skrivas, min vision om att berätta vad som behöver berättas: den som förstår förstår, de andra kan vi skita i, de obildbara, min tanke att lallarna får väl fortsätta lalla då, det är er förlust).
Dagarna före lunch är en hårdare version av den magnifika En vandring i solen.
Mitt liv är ibland en hårdare version av vad jag drömde om när jag drömde om vandringar i solen och att äventyret bara var soligt.
Äventyret är så mycket mer än soligt, så mycket intressantare.
Jag går den väg jag går, skulle aldrig ha velat gå någon annan.

Sunday, March 22, 2015

Låtar jag fortfarande blir blödig av (1)

Vi målade ett ganska stort hus på Bjärehalvön, lyssnade på den där radion med bruten antenn. Vi hade varit ett par men inte längre. Men det tog några dagar med målandet och vi övernattade och det fanns ett barskåp och vi blev väl salongsberusade och den där radion med bruten antenn spelade då och då Instant repeater 99 och det blev kvällar då vi rörde varandra, stunder då vi trodde att vi älskade varandra mer än som goda vänner.

Vi satt ofta på Retro på Ängelholmsgatan då i mitten av 90-talet, pratade om litteratur och han hade skägg och långt hår och tyckte om melodiös hårdrock och jag lyssnade på allt, men många som sjöng på svenska, unga och gamla, levande och döda. Han skrev begåvat snårig poesi och jag försökte skriva tung och viktig prosa på ett lättförståeligt sätt. Men i någon sorts ensamhet och i Trash möttes vi, den dundrade in i oss och vi kände igen oss själva och varandra medan hösten eller den kalla våren var svår vid Möllevångstorget.

Wednesday, March 18, 2015

För tidig död

Jag lyssnar på The Fine Arts Showcase och Gustaf Kjellvander är fortfarande död och han blev bara 31 och det har kanske slutat regna men Gustaf Kjellvander är fortfarande död och jag har alltid letat efter döda människor som är äldre än jag, alltid letat efter de visare snackarna.
Så står jag här igen, dag efter dag med musik i öronen och det är Gustaf Kjellvander igen och han kommer att vara 31 i alla dagar och död och sjunger fortfarande de bästa sångerna och jag var över fyrtio och kunde fortfarande bli förälskad och vi kysstes och hon skulle åt sitt håll och jag åt mitt, men vi stannade och det var kanske inte snö som föll, men det var livet som levde, och vi skulle träffas igen, men jag åkte bussen hem, och jag är äldre och du är död, Gustaf, men du gav mej ... kärlek, så länge jag lever ... ska jag minnas dej.

Friday, March 13, 2015

Ett värdigt liv?

Alla som vill säga sin sak, med ord, med musik och ord, med bilder, rörliga bilder. Alla som har något  i magen som måste ut. Alla som faktiskt vill säga något, inte för att spotta på någon, inte för att jävlas bara för att jävlas, men för att det är någonting som brinner i magen ... kommer du ihåg barnen med stickor till ben och uppsvällda magar, kommer du ihåg bilderna i skolan på sjuttiotalet, kommer du ihåg för bara några månader sen när du läste, för din dotter, den tredje boken i Henning Mankells serie om flickan som förlorade sina syskon och sin pappa (bombminor, krig, AIDS) i fattiga fattiga Mocambique, som förlorade sitt ben. Alla som vill berätta en historia (och hon kan sitta på knä på en pappskiva utanför livsmedelsaffären där du handlar din kvällsmat) och jag tycker att du borde stanna upp, jag tycker att du borde lyssna, jag tycker inte att du ska tänka eller säga att alla har ett val, jo, alla har ett val, men alla har inte ditt val.  Vissa har bara ett val: fly eller dö, tigga eller dö. Alltså, lyssna! alltså, försök att förstå! Och jag glider närmare botten nu, jag försöker hålla en hand uppe, näsan och munnen ovanför och jag älskar att dyka men jag vill komma upp igen, jag vill komma upp igen. Men när man inte kommer upp igen (blir man bara jord, bara jord, alla blir bara jord) blir man bara jord, men bör man inte åtminstone ha levt ett liv då, om det värdiga livet ska vara värdigt. Eller?

Tao Lin och verkligheten

Hej hej, jag ska åka till södra Spanien imorgon och det är inget konstigt med det, jag ska, ja vad ska jag? (i det Spanien som vi ännu en gång inte förstår, det Spanien som ännu en gång går åt det bruna hållet i politiken, som tycker att de som ifrågasätter är obekväma, och vad tycker vi om de obekväma?! De är obekväma! Förintelse! I det Spanien som givetvis är så mycket annat också).
Hej hej, om jag nu tagit bort parenteserna och istället lagt in några modernare reflektioner, mailkontakter, olika chatforum, sociala medier, så hade jag kunnat tillhöra alt-lit-generationen (om jag varit yngre, alltså, antar jag).
Alla vill skriva sin egen historia.
Eller ... alla andra vill skriva om andra som skriver deras historia.
Hemingway skrev Och solen har sin gång, den generationen.
Kerouac, den generationen.
Och överallt fanns substans och komplexitet men allt skulle klumpas ihop (och jag lyssnar på Joel Almes första platta på svenska nu, och han ska givetvis vara Håkan Hellström, löjligt, och överallt finns substans och komplexitet).
Men jag läser alltså (och det går snabbt för det som finns under tynger inte, inget tynger, inget kräver lång och smärtsam eftertanke) Tao Lins (han är alt-lit-generationens golden boy) Sno kläder på American Apparel och Per Hagman sa det bättre i Cigarett (och i alla andra fina böcker han skrivit) och Douglas Coupland sa det bättre i Generation X (och i alla andra fina böcker han skrivit). Det är inget nytt (även om alltså alt-lit-generationens historieskrivare tror att det är förbluffande att man interfolierar internet i litteraturen, tillåt mej småle, en ny litteratur måste nog vilja mer än så).
Men. Alltså, Tao Lin har skrivit en förbluffande tunn bok som ändå innehåller förbluffande mycket läsvärde. Läs den, men inte om du tror att du ska möta Messias.

Monday, March 02, 2015

Lou Reeds födelsedag

Min kanske bästa bok (som kommer att få sin förtjänta vördnad så småningom) skrev jag med en del Dire Straits ur högtalarna, men hela tiden drev jag ut smöret med hjälp av Velvet Underground och Lou Reed. Hela tiden ville jag åt det taggiga och såriga som är livet. Och Lou Reed är med mej varje dag och idag fyller han år och jag tackar dej, Lou, jag tackar dej för att jag får vara jag, vrång och frånvänd mot dem som inte orkar fatta, en gåva för de andra.

Mars igen

Ibland cyklar jag min vanliga runda i sol. Men det är mest grått. Det är vind. Det är dimma ibland och duggregn ibland, ibland far molnen fort och det haglar hårt och där vid Hammars park har det nästan blivit en liten sjö och bäcken porlar stridare än någonsin.
Det är där jag höll på att köra på hjortarna för ett år sen.
Det är där jag trodde jag såg tranan förra veckan. Försökte fotografera. De långa smala benen, skyggheten. Näbben på jakt efter grodor.
En trana?
Jag kollade på bilder och på Wikipedia och, nä, det var nog en häger, en pelikanfågel. Skygg också den när jag stötte på den igen idag, försökte fly när jag stannade och skulle fotografera.
Så går dagarna.
Så närmar sej våren.
Jag försöker simma mer, försöker skriva mer, försöker cykla mer, försöker hitta fler ställen att söka pengar från för alla livsviktiga projekt jag vill genomföra.
Försöker se ljusare mer. Försöker låta bli att sugas ner.
Men bilarna far över bron, fåglarna svävar i himlen och flygplanen börjar alltid en ny resa.
Det är alltså mars, det är alltså vår. Igen.
(Och det är ju döden överallt alltid överallt, bombad eller sjuk eller avlägsen, oftast avlägsen men ibland kryper den närmre och det är människor som är en del av din historia, det är dina gamla minnen som dyker upp igen, närvaron tydlig av förgänglighet, men vad ska man göra, gråta kanske, och bita ihop och tänka något snusförnuftigt som: "En dag ska du dö, alla andra dagar ska du det inte." Som om det någonsin skulle hjälpa när du kravlar trasig i ett hål.)

Duras, min älskade

(under den första delen av åttiotalet gick jag från Tvillingdeckarna till Agatha Christie innan tandläkarungarna kom in i bilden, mina blandbandbrevvänner som delade med sej av musiken, politiken och litteraturen, Rickard, Jesper och Hedda, de var något eller några år äldre, klokare, antar jag, Ulf Lundell, Slas, Jack Kerouac, men det var inte förrän de unga kvinnorna kom in i bilden som jag på allvar lärde mej om det andra, lärde mej för att jag var intresserad av dem, tjejerna, och nyfiken på kunskap, ibland kär i dem, de oftast svartklädda kloka tjejerna som verkade veta någor om en helt annan värld, det större livet, Sartre, Camus, de Beauvoir och: Marguerite Duras!)

En av Marguerite Duras storheter är att jag kan öppna en bok på måfå och bli gripen, förtrollad av vilken mening som helst, känna den rena tyngden, alldeles drabbad. Kristallskarp exakt litteratur som aldrig skulle få för sej att be om ursäkt, som skälver.
Kennet Klemets har översatt Att skriva perfekt (tror jag, min franska är ju inte alls perfekt) och i denna lilla bok blir det stora ännu större. Prova!

(åh! jag vill tacka er Landskronas unga allvarliga helärliga brudar som fick mej att hitta min väg, hitta ett större djup i tavlor och fotografier, hitta andra låtar av andra artister, hitta andra ställen att se på världen från, att ställa sej på en stol istället för att kravla på golvet, jag som hade en gryta kokande men inte visste vad jag skulle stoppa i, hur jag skulle krydda, jag som bara ville rocka röven av högern eller vara nostalgiskt sentimental redan i arton- nittonårsåldern).