Saturday, January 28, 2017

det är ett stillsamt glidande ifrån

det är ett stillsamt glidande ifrån
när vår älskade sjö ligger stilla
du vill ro
men du orkar inte nu
men dundret som ligger bakom
skarvarna som skiter sönder träden
vi är i båten som läcker
du är lugn, jag kollar min flytväst
jag känner mej alltid under
en blå himmel med mörka moln
du vill ro
men du orkar inte nu
eller åt ett annat håll
alla vackra fåglarna du älskar, de jag aldrig får möta
du stänger dina dörrar
en blå himmel med mörkare moln
jag suger i mej vårt sista lugn
en åska tar sej ner
dunkar mjukt i mitt huvud
det är ett stillsamt glidande ifrån



Tuesday, January 24, 2017

Jag fastnar i Sade

Julgranen utanför fönstret. Jag glömmer januari. Vinden står alldeles still. Det är en mjuk melodi.
Jag fastnar i åttiotalet. Jag minns isen över stenarna. Hur hela havet sjöng. Våra kalla skridskor.
Jag fastnar i Smooth Operator. Jag fastnar i Sade. Jag fastnar med stöveln i cykeln. Det gröna blir alldeles svart.
Ibland är det alltid natt.
Jag kan vakna klockan fyra. Jag kan längta till Paris. Jag kan gå i femtiotalet. Jag kan gå på glada människors vis.
Minns du våra varma skridskor. Minns du hur isen sjöng. Minns du hur vi fick vara små och vilda.
Julgranen utanför fönstret. När vinden friskar i. När den faller genom rutan. Och en igelkott rusar fram.
Jag vill glömma januari. Jag vill till sommaren. Jag vill till våra vykort. Jag vill landa i det mjuka. Minns du igelkotten mosad.


Tuesday, January 17, 2017

Jag fastnar i Röda bönor

Den här dagen gör asfalten grå. Hon väntar på bussen. Längre bort stannar ett tåg.
Jag kommer aldrig över.
Har jag allt jag behöver.
Jag fastnar i Röda bönor. De kallar på mej. Hela vägen från sjuttiotalet. När mormor och morfar bodde i Lund.
Jag säger: ”Stanna en stund! Var kvar hos mej, mormor! Förklarar allt jag aldrig förstod!”
Hon som väntar på bussen är kvar. Hon har en fuktig kappa. Regnet faller som spik.
Tåget stannade på stationen. Det var sjuttiotalet i Lund. Mormor var sen. Andades snabbt. Min bror höll min hand. Sen matade vi fåglar i Stadsparken.
Alla måste få mat.
”Alla måste få mat”, sa mormor. Sen gnolade hon en sång. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Morfar var redan död. Mormor höll min vante.
Kvinnan stampar på stället. Hon vet inte att bussen är inställd. Jag fastnar i Ulla Sjöblom. När hon sjunger om den ensamma mamman.
Jag fastnar i Röda bönor. Det ska bli slut på rumban. Det börjar långsamt klarna. Det ska bli början på något nytt.


Monday, January 16, 2017

Jag fastnar i Elvis Costello

Jag cyklar förbi blommorna och ljusen. Där dog pojken. Solen skiner.
Jag fastnar i Elvis Costello. Jag känner hur vinden blir varmare.
Jag cyklar genom Pildammsparken i Malmö. Någon har sprejat på asfalten. "Jag älskar dig, Louise." Jag cyklar alltid här. Jag faller som i bomull här. Ser löven ändra färg.
Vi cyklade till cirkusen i tio år. Jag saknar den tiden. Äta satsumas i det stängda caféet. Min lilla yngsta dotter. Att stanna vid barnsadeln. När hon aldrig ville vakna. När hon aldrig skulle ramla. Rädslan för trapetsen.
Det är på förmiddagen en måndag. Jag lyssnar på Elvis Costello. Där dog pojken. Jag är vid blommorna och ljusen. Jag måste stanna. Jag andas stötvis. Att förlora ett barn.
Jag flyger till tjugoandra våningen. Jag ser min blåsiga stad. Jag som avskyr vinden. Där blev han skjuten. Där dog hon genom bilens ruta.
Men där blev jag kär. I ett fönster med en cigarett. Några ostar och rött vin. Jag skulle bara gratiskopiera dikter. Men det var fest. Mitt blandband med Elvis Costello.
Jag glömmer aldrig hennes ögon. Jag vill ha mina barn för evigt.

Sunday, January 15, 2017

Jag tycker att jag är kalibreraren

Jag lyssnar på David Bowie. Jag lyssnar på Lou Reed. Jag lyssnar på Joni Mitchell. De gjorde aldrig dåliga plattor. Men spretiga ibland. Rätt ofta.
Jag läser Lucia Berlin. Där spritter det hit och dit, Alltid bra. Alltid tanken: "Såhär ska det vara, för det måste det, jag går på min stig, för jag vill det."
Lou Reed ändrade ofta i sina texter live, Dylan, Thåström.
Jag tänker ofta på det när jag skriver: Ska jag inte skriva en helgjuten bok istället? Det blir alltid nej. Jag kan inte skriva så. Jag redigerar väldigt mycket. Jag plockar bort många idéer. För att de förstör helheten. Men jag är stilist. Och historieberättare. Det går inte alltid hand i hand.
Men jag skriver inte för snobbar. Men jag skriver för intresserade och tålmodiga läsare. Det är till er jag ger belöningen. Läsning som håller i längden och öppnar sej på nytt och nytt.
Tillrättalagd journalistprosa ger jag inte mycket för, om vi snackar litteratur. Den fyller sin funktion på andra håll.
Jag lyssnar på David Bowie från Berlin. Han tar fram saxen och klipper. Cut. Jag lyssnar på William Burroughs. Jag lyssnar på samtalen med en packad Jack Kerouac. Jag hör Allen Ginsberg mässa. David Bowie blåser i saxen. Inte riktigt min kopp te. Men det fyller sin funktion. Det bygger sina egna modeller.
Jag läser en reension av min senaste bok. Den är positiv. Men jag är ojämn. Det är sant men inte sant. Att vara helgjuten är tråkigt. Eller ... jag är inom mina ramar. Där simmar jag fritt.
En människa jag älskar sa att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå det. Ändå kan jag förstå det. Jag tycker aldrig att jag sticker ut. Jag tycker att jag är kalibreraren. Men jag är helt ointresserad av att gå någon annan väg än min egen, genomtänkt och i samklang med andra, förvisso.


Saturday, January 14, 2017

Jag rör mej på stadens gator

Stunderna kommer ganska ofta, när jag lyssnar på musik, läser böcker, ser på havet, de där cykelturerna, att fyllas av något annat. Stunderna i simbassängen.
Människor dör. Det är så. David Bowie eller en sextonåring i Malmö.
Nu har en man kring 60 skrivit en bok om det hemska Malmö. Jag har inte läst den. Jag har inte läst den. Bara läst en recension av den pålitlige Olle Svenning i Aftonbladet.
Jag känner några nostalgiska vänstermän kring sextio. Dessa chilekramare, åh! sjuttiotalet, när vi gjorde skillnad, och diskuterade och diskuterade, som inte orkar eller kan förstå islam. Som saknar dimmiga gator och att alla flyktingar var intellektuella och pratade mjukt. Mjuka machomän som snurrar vilse i samtiden. Tar arbetarnas oro på allvar. Ha ha!
Jag tycker att vi ska se problemen. Ta dem på allvar. Men istället för att skrika: "Stäng! Stäng öronen!" Bör vi vara kreativa och hitta möjligheter. För det är såhär: Vi är här nu. Det brinner mycket mer på andra ställen i världen. Vi måste vara solidariska.
Jag rör mej på stadens gator. Jag rör mej i alla områden. Det är inte krig. Det är storstad. Det är problem. Jag såg några skumma typer på pizzerian vid Moras station häromdagen.
I vissa debatter framställs människor som är pk (varför vårt samhälle nu har anammat detta som ett skällsord är för mej obegripligt) och positiva till att försöka rädda ett barn som brinner i bensin, som strutsar. Som att de sticker huvudet i sanden.
Du som vill stänga allt. Du som inte vill se. Du som röstar på en klimathotsförnekare, en rasist, du som köper lögner för att de passar bättre in i ditt fortsatta glidande i förnekelse och inhumansim. Det är du som sticker huvudet i sanden!
Men stunderna kommer ganska ofta. När jag får feeling. När jag känner denna okuvliga tro på att berätta, personligt och allmängiltigt. Inte låta bitterhet och snålhet komma i vägen.
När du vandrar på vägen. När du har bestämt dej för att se en viss sak, så ser du den. Så stänger du. Missade du inte något nu, jo.
Mycket handlar om något annat. En rälig tendens i samhället. Att godkänna råheten och förljugenheten.
Men stunderna kommer ganska ofta. Att jag känner: Kom igen, bara gör! Bra saker. Som när jag lyssnar på Bäddat för trubbel.


Friday, January 13, 2017

Årets julklapp 2018

Simmade 1500. Kallt och rått ute. Cyklade till Centralen, Malmö. Träffade Thomas. Satt på en bänk där du inte kan ligga. Ett utrotningshotat alkispar passerade i kommersen. "Ta det bara lugnt", sa mannen. Han verkade inte veta att han var utrotningshotad bland ljust och fräscht. Kvinnan ledde en trasig cykel. Vi smällde en timme, Thomas och jag. Pratade om det som började i Thomas hjärna och utvecklades när vi signerade böcker på Pumphuset, Borstahusen. Vårt nästa gemensamma projekt. Helt annorlunda. Helt crazy. Så nu skickar vi den första ansökan idag. Så nu sätter vi bollen i rullning. Så årets julklapp 2018 är redan spikad (men innan dess ska jag försöka få ut två andra böcker).

Thursday, January 12, 2017

Jag fastnar i Joakim Thåström

Jag fastnar i snön som blir regn. Den här stadens ensamma trottoarer. Jag glider tillbaka till Dalarna. Jag glider skönt på snön i Orsa.
Jag halkar på isen i Gamla stan. Snön blir regn som fryser.
Jag fastnar i Leonard Cohen. Do dam dam dam. Jag smyger på tå. Men mitt hår är inte grått. Bara när jag är orakad. Det är jag sällan. Jag bibehåller en ungdomlig aproach.
Isen brister där jag inte vet eller ser. Jag försöker vara försiktig.
Skidorna rister av sej snö. När jag landar hårt men står kvar. Liftarnas vajrar viner som båtarnas master. När jag var barn i november vid småbåtshamnen. De ensamma båtarna som ingen brydde sej om. På den här stadens iskalla trottoarer.
Jag fastnar i Joakim Thåström. Jag går ner mot terminalen. Båtarna har slutat avgå. Det är trångt vid floden. Alla måste över. Ingen vill. Jag glider tillbaka till Dalarna.
Jag glider skönt på snön i Orsa. Jag vet att det går utför. Jag tycker om det. Vinden som jag inte kan stoppa. De do dam dam.

Wednesday, January 11, 2017

Skoluniform

Det bästa med skidsemester på liten ort, där det finns en restaurang i backen och en i "centrum", är att få gå i skidkläder hela dagarna. På vandrarhemmet bär vi underställsbyxor, eller långkalsonger i mitt fall. Vi äter linsgryta (och en gång på den halvbra men alldeles för dyra restaurangen) och kör after-ski i baren. Allt i skidkläder. Det är en härlig enkel känsla och idag är det "snökaos" och jag gick ner till skiduthyrningen för att lämna hennes stövlar. Där satt en tjugoåring och en man i min ålder: "Vad är 14 gånger sju?" "Vet inte" "Nittioåtta", sa jag snabbt och vissa pratar mycket medan andra verkligen är tysta, här i norr. Tjugoåringen tittade på mannen. Han visste fortfarande inte. Jag stannade inte för att se upplösningen i detta stillsamma drama, jag gick ut i snön igen och tänkte: två saker rostar inte: min halvfina känsla för utförsåkning, och min kobraliknande attack vad det gäller huvudräkning i multiplikation.

Tuesday, January 10, 2017

Utförsåkning (igen)

Det var lite nervöst. Att stå på sådana skidor igen. Och nu en helt annan typ av skidor mot när det senast begav sej. Nojan för att ramla i liften. Ramla över huvudtaget. Inte kunna hoppa av liften rätt. Men direkt när jag hyrt skidorna och de låg på snön, kände jag en sorts trygghet, nästan säkerhet. Första liften gick bra. Kanske var det för att jag var skidlärare åt en total nybörjare som gjorde att jag skärpte mej. Vi började i barnbacken. Vi var de enda vuxna uten barn. Motvinden gjorde att man inte kunde svänga för mycket, för då tappade man all fart. Men vi steg högre upp, vi avverkade blåa pisetr och även en röd i dimma och snö. Det var en glädje att känna att något (även om jag aldrig varit en fantom utför) fanns kvar. Och sen en mindre runda på längdskidorna. Jag känner mej frisk, hurtig och något öm här och där. Och andra bastubadet: coming up, coming up!

(Här skulle det varit en låt med Orsa spelmän, men det funkar inte, du får nynna själv.)

Monday, January 09, 2017

Dalarna revisited

Vi är i Orsa Grönklitt för andra gången. Det är ungefär lika jobbigt som förra året, ute i längdåkningsspåren. Men färre människor, inga barn på vandrarhemmet. Bara vi härlia typer i längdåkarfamiljen. En man börjar dagen med 16 km, han tränar inför Vasaloppet, gamla tanter susar förbi. Igår bastade jag i dambastun. Idag åkte vi först ca 80 minuter och sen 45. Det är mer än nog för mej. Bastade efter lunchen, Nu har mörkret fallit. Dags för bastu igen, Sen after ski. Imorgon ska vi ge oss på utförsåkning. Jag åkte senast för nästan tio år sedan. Innan dess tjugofem år sedan. Och jag har varken blivit vigare eller smidigare, och inte fått bättre balans. Går mer och mer in i Stig-Helmertypen.


Friday, January 06, 2017

Ett minne

Det är tjugosju år sedan nu. Vi hade varit i Helsingör. Vi köpte tequila. Sen såg vi Döda poeters sällskap på Maxim i Landskrona.
Jag sitter vid datorn nu. Det är kväll över Linnégatan. Jag redigerar text och låter Döda poeters sällskap pågå. Min yngsta dotter har somnat.
Jag skriver på lappar. Saker att komma ihåg. Ansökningar att skicka. Hur jag kommer på att han måste spela, Onkel Sven i min roman. Att en pusselbit faller på plats.
Det är tjugosju år sedan mu. Vi gick till krogen efter filmen. Sen körde jag bil och åkte dit. En månad i fängelse.
Nu lägger jag fram vinterkläder. Skidkläder. Imorgon tar jag tåget till Stockholm. Sen vidare till Orsa. Det har blivit vårt ställe.
Det är känslorna jag vill åt. Jag slötittar på Döda poeters sällskap.
Mina döttrar och den enkla vardagen. Simma och cykla, laga mat. Det är känslorna jag vill åt.
Det är tjugosju år sedan nu. Jag körde i hundraåttio. Jag tittar på Döda poeters sällskap. Hur den känslige tar sitt liv.
Det var kallt när vi cyklade hem från badet idag. Min dotters flätor frös till is. Nu vaknar hon och gråter. Jag kramar henne. Och flätorna är varma nu. Hon klättrar upp i sängen och somnar om.
Det är känslorna jag vill åt. Men inte too much melodram.

Wednesday, January 04, 2017

Take it or leave it

Jag lyssnar på Nick Cave och skriver roman i mitt huvud. Går på gatan i Limhamn.
Mannen med korta byxor. Hur han lider med benen. Hur de rör sej men inte riktigt som han vill. Tankarna som liksom smyger längs stenarna som liksom inte ligger stilla på gatan som liksom inte heller rör sej rakt genom väderstrecken.
Jag lyssnar på Nick Cave och tänker på mina barn och Nick Cave förlorade en son. Jag trodde att jag visste hur smärta känns. Det trodde nog Nick Cave också. Sen dundrar verkligheten på.
Jag kommer aldrig att vara beredd.
Jag kommer aldrig att bli sedd.
Det är en svepande skugga som flyger över vägen där jag går. De hårda stenarna när man faller. Det är en mjuk smärta. Vadå? Ska det bara vara gnäll och misär?
Jag lyssnar på Nick Cave. Jag skriver om vad jag ser och känner. Jag skäms inte för det.

Oh, baby

Jag drömmer om att paddla. Jag drömmer om vattnet som är stilla. Du har en kort kavaj. Du är som från nittonhundratalet. Är du han som jag brukade hata. Är du min varma storebror.
Är du stugorna i Vittsjö. Där Peps moster bakade bröd. Och sen pizzor.
Minns du dagarna i sörjan. Minns du att jag pekade på graven: "Det är bara början."
Men att vi hittade ett hål mellan träden. Att vi lät kajaken flyta där. Att vi snurrade och ramlade. Så unga och förvånade. Hur kallt det var.
Jag sa hej till två barn vid stationen. De stod alldeles ensamma där.
Det finns en plats som heter Ålakistan. Där jag brukar paddla. Där är trångt att ta sej in. Ovanför viner kraftledningar. Jag drömmar om att glida. Att ta mej in överallt.
Det är höstlik vinter. Det är kallt. Jag lyssnar på Tom Waits. Det är stopp i avloppsrören.
Jag drömmer om att simma. Om att välta kajaken och dyka. Att bara glida som en ål. De är utrotningshotade. Nästan utrotade. Jag sa hej till två barn på stationen. De var alldeles tysta.
Annars promenerar vi med hunden. Annars ser vi på teveserier. Annars pratar vi om skolor och Asien. Det finns en spricka någonstans. Vi vet det båda två. Vi är duktiga med tuggummin. Vi lagar det mesta.
Nu flyter en stock för fort. Den fastnar i Ålakistan. Vi lyssnar på Tom Waits. Hold on. Vi måste krama det vi har kvar.
Jag drömmer om att paddla. När hon och jag vandrar. Lever jag i en underbar värld. Att vi alltid hittar ett hål mellan träden. Men jag kan sakna en annan blick. Men jag älskar hennes självklara blick.
Jag paddlar med henne. Vi tittar på varandra. Vi tycker nästan alltid samma. Hon är så vacker och klok. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi hittar ett hål mellan träden.

Monday, January 02, 2017

Någon tömmer en smutsig påse

Solen står låg men klar. En gammal man luktar urin. Äter ett bortslängt pölsebröd. På ett torg i Köpenhamn. Någon tömmer en smutsig påse.
Vi gifte oss bland knotten som stack oss blodiga. Det var i ett tält där alla rökte. Pipor och cigarrer och vanliga cigaretter. Någon joint när natten kom. "Rök!" Sa någon. "Det är det enda som hjälper."
Det flyter saker bortom skogen. Det är där leksaksfabriken låg. Det är ett kalhygge av uppeldade brädor. Det är någon som ligger där du låg.
Det är något bakom solen. Något som skuggar. Någon som måste slå. Någon som skriker: "Jag måste slå dem! Det är det enda som hjälper."
Jag vill inte. Men jag måste. Drömmer jag alltid i svartvitt. Drömmer jag alltid deckarna jag aldrig skriver.
När bussen slutat gå. Någon tömmer en smutsig påse.
Jag köpte John Holms lp Sordin hos Jackos skivor vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Det var mitten av åttiotalet. Jag var femton och åkte pågatåg ensam. Det var en ny värld som kom till mej. John Holms gamla.
Jag snurrade min vigselring. Tio år av backar och dalar. Du gav mej aldrig ingenting.
Det sveper döda existenser genom packningen på tågets babagehyllor. Det färdas papperslösa liv bland böter och barrikader. Det är tåget ner i tunneln när bussen slutat gå. Någon tömmer en smutsig påse.
Vi gifte oss nära Småland och pappa hade en cigarett i munnen när han spelade dragspel. Janne på gitarr och sång. Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Ett nattvak. En människa som ska dö i fem minuter utan luft.
Innan vi skildes åkte jag till Köpenhamn varje dag. Eller tåg någon annanstans med tidningar och danska böcker. Jag köpte Dan Turéll vid Runde Tårn. Jag var så sviken av mitt eget språk.
Nu ser jag på Sällskapsresan på nyårsafton. Det kostar tjugonio spänn.
Nu går jag långa promenader med en hund som ser ung ut för sin ålder. Och en kvinna som gör likadant.
Det ligger någon som aldrig vaknar. Som aldrig sover. Det ligger en människa i limbo under tågets säte. Han är krum och snarkar som en råtta. Längre bort skålar en ensam man med en annan ensam man. Det kanske är jag.
Solen steg tidigt dagen efter bröllopet men vi kom iväg sent. Vi hörde på sportradion genom Halland. Ralf Edström pratade: "Zlatan måste prestera." Barrträdens mörker blev hav.
Nu har bussen slutat gå. Nu sjunger John Holm om en hård värld. Det ligger något grunt begravt. Sträcker upp sin snabba smala hand. Vill gripa. Lyktorna över gatan gungar. Bilarna står i varma garage. Någon tömmer en smutsig påse.

Sunday, January 01, 2017

Nyårsdag

Jag väntar på tåget på en krog som spelar en bra låt. Det är Steve Forbert. Han har en sårad röst och en härlig känsla för melodier.
Utanför kommer mörkret.
Tidigare i den skygga nyårssolen. Mitt i det som vi ville skulle vara vildmark. Låg sprayburkarna över ruinerna och rötterna.
Jag är den enda gästen på krogen. Jag sitter vid fönstret mot gatan. Nu börjar Steve Forbert sjunga samma sång för femte gången. Personalen klirrar med flaskor.
Om jag hörde dej skulle du säga: "vi måste vässa spetsar! allt är trubbat av!"
Jag ser inte tiggarna heller.
Utanför kommer mörkret.
Är du också blind bland dina bildäck och vitare vintervyer.
Tidigare hade jag en vandringsstav och sjöng en vandringsvisa från mellanstadietiden: "Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går."
Är du också blind bland dina tomma sprayburkar. Har du sagt allt du ville säga.
Sen reste de kraftledningen där kråkfåglarna grillades i motorvägsdånet. Sen sprängde de in allt i bergen. Byggde de nya radhusen.
Nu börjar Steve Forbert om igen. Jag minns när jag just kommit till Malmö i det tidiga nittiotalet. Då sjöng han i min freestyle. Om att komma till New York i det sena sextiotalet. Med så mjuka ögon i blått.
Nu väller de in på krogen. Med väskor och höga röster. En bil som tutar förgäves. Ett skrik som långsamt dör bort.
Om du hörde skulle du skrika. Om du såg skulle du se.
Jag tror att jag ser men är döv. Jag tror att det aldrig fanns. Jag känner att det försvinner nu.
Höghusens ungar knackar på. Höghusens ungar har svarta penslar. Höghusens ungar tänder bål på utsprutad gas. Andas in och somnar aldrig.
Utanför kommer mörkret.