Thursday, June 26, 2014

Norrut



Jag lever ju alldeles nära Öresundsbron och Köpenhamn, i Malmö, i en del av Skåne där det är tätt mellan människorna, olika sorters människor och det är klart att du krockar ibland. Tänker jag på när jag har hoppat av tåget i Kalmar (och det var i Kalmar som jag uppnådde min största stund i golflivet, när jag var arton eller nästan arton och gick fem under par de sista elva hålen i Teen Tour-tävlingen och placerade mej bra och jag fick känna då, hur det är att vara en komet som kommer från ingenstans och sprakar som en nyårsraket och det är ju vackert, men slocknar snabbt och dör) och en ölandstok uppehåller bussen men till slut ger vi oss ut över Ölandsbron och … jaha … var det inte mer än så, den mytomspunna bron över till den mytomspunna ön som mest liknar, tja … Småland. Men landskapet blir öppnare och i bageriet som är granne med huset som vi bor i gör man kanske den godaste pizza jag ätit och det är en helt annan frihet att cykla på en vinglig och rostig cykel sen, utan cykelkorg eller barnsadel och där ligger en död fågel och där är tjurkalvarna och där! där är ju nordens största mölla och vi rullar ner och där köper man räkmackor, laxmackor, köttbullar och en glass med smak av hallon/lakrits eller melon eller choklad. Och det är en annan sorts luft och jag känner mej lugn och det är fotboll på teve och försnack och eftersnack och när jag hämtar broschyren om att Hasse Kvinnaböske och den snygge Anders Linder ska spela i Kalvhagen, passar jag på att köpa en biskvi och efter någon dag åker jag bussen tillbaka över bron och tittar rakt ner och det är ett mörkt blått och grönt vatten och närmare land, närmare Kalmar, går en vinglig gångbro alldeles nära ytan, alldeles nära det som skulle kunna vara öar i ett helt annat land, en helt annan vegetation i ett helt annat klimat. Och det är ett slag tills tåget går och jag hjälper en pojke med tennisracket och en lite orolig blick och hans mamma som ska säga adjö och det är kanske den första ensamma längre tågresan, han ska till Kävlinge (”byte i Lund, du måste byta i Lund”, säger jag när jag visat hur man trycker fram biljett på Skånetrafikens otympliga automat) och det är fortfarande ett slag tills tåget ska gå och jag sätter mej bredvid en varmt och  slitet klädd tant på en bänk och hon säger: "Välkommen till Kalmar" och jag säger tack och tåget går och i Älmhult får jag äntligen se det jag bara hört talas om tidigare: IKEA-arbetarna väller in och pratar om en restaurang som serverar RIKTIGA tacos, man måste boka bord i förväg för det är trångt och även på tåget är det trångt nu, och varmt och jag stiger av i Hässleholm för att köpa gyros och lyssna på Lloyd Cole, sitter på en bänk och ser kyrkan längre upp och jag har mitt manus som är fullt av strykningar, pilar och nyskriven text och när jag skriver är det den smörige och töntigt världsvane killen (Stephan) men med hjärtat kanske på rätta stället som lägger an (på Maria) på en bögbar som han nästan spricker av upphetsning för att visa henne, upptäckarglädjen, tänker han, att han är öppen för allt, fördomsfri: (”Du är som en fjäril …”, sa han och sträckte sej mot henne, sträckte fram sina händer, höll dem om hennes kinder, tittade rakt in i henne, ”direkt framvaggad ur puppan”, sa han, viskade han nästan, hans mjuka råa röst. ”Det är ju en bögbar.”) och jag är inne i det, baren i Berlin men snart ska jag vidare till Malmö och när jag vilar handen och pennan lyssnar jag fortfarande på Lloyd Cole men jag måste ha missat några låtar när jag varit försjunken i skrivandet, vilken var det nu jag ville höra så gärna, jo! den här: 

Wednesday, June 18, 2014

Visions of Jonas

Jag dök från trappan och crawlade femton tag, vände på rygg och sprattlade med benen och rörde armarna tills jag blev trött, sen simmade jag under vattnet mot trappan igen, längst ute nära bron. Det stod en man på bryggan, svarta eller mörkblå badbyxor, inga badshorts, stod med händerna i sidorna och tittade ut över havet. Kanske tjugo år äldre, sex sju kilo tyngre, lite mage, håret var kvar men lite tunnare, rufsigt i vinden. Han ser avslappnad ut, tänkte jag, han ser trevlig ut. Så kan jag tänka mej att se ut om tjugo år, komma ut hit ensam för ett dopp. "Hur är det idag", sa han. "Fint", sa jag, "nitton skulle jag tro, man ångrar inte sej ...", sa jag och gjorde om min procedur, crawlade, plaskade, armtagen och den sköna tröttheten och simmade under vattnet. "Nä, man gör sällan det", sa mannen och jag gick upp och han dök från trappan. Han crawlade några tag och vände sen sej på rygg och sprattlade, armtagen och simmade under vattnet. Han gjorde alltså precis som jag och jag gick mot mina badtofflor som jag alltid ställer där bryggan börjar, och bredvid mina stod hans sandaler. Det var bara han och jag där och när jag tittade ut igen var han försvunnen och himlen och solen som sken och studsade mot något, reflekterade och träffade mej i ögat som en hägring, som en oas, som en möjlighet till kanske en lugn framtid.

Sunday, June 15, 2014

Nä, jag går hellre åt andra hållet

Jag ska ta dej dit där det i det blåsiga Skåne finns ett stilla hav och min yngsta dotter är hos en kompis och hoppar på en studsmatta ovanför en vattenspridare som vajar fram och tillbaka, den kittlande känslan av att allt kan vara kul, i alla fall just nu, och det räcker och min äldsta dotter och jag cyklar bort till Sibbarp och vi pangsar bänken med våra handdukar och Elsa har bråttom till badet och en äldre dam kommer och frågar om hon också får plats att sitta och jag säger självklart och flyttar tyg och ibland kan jag känna att livet tynger, att det bara blev som det blev och inte allt det andra. Så är det förbluffande stilla med en fjärran doft av mjukglass och Elsa hoppar och hoppar och dyker och jag blåser upp mej och tänker att kanske gav jag henne åtminstone det: att älska vattnet. Och ... gör uppror, mitt barn. Du behöver inte skrika, men gör dina små uppror. Så i det stilla blåsiga Skåne finns det alltid ett upproriskt hav under ytan. Det var bara det.

Saturday, June 14, 2014

... det är dags att gnida in mej i smör

I alla mina böcker begås brott, det smugglas och knarkas, människor misshandlas och utnyttjas, skrupelfria entreprenörer tjänar pengar med tvivelaktiga metoder, det förekommer mord. Om du vill kan du se det som en romantisering av det förbjudna, som en uppmuntran till brott och våld. Jag borde skämmas! När jag uppträdde på Hultsfredsfestivalen för sjutton år sedan läste jag texter om kärlek, hård kärlek men kärlek. Då var allt frid och fröjd och jag gick till en bod för att få betalt och hamnade i kö efter en stor svart man i gymnastikkläder och bling bling, det var Wu Tang Clans manager. Efter mej stod Sven-Ingvars manager. Det hade aldrig gått idag. Sven-Erik Magnusson är ju en dömd brottsling (och jag har också en del lik i garderoben). För sen har livet fortsatt med sina många fälleben, pågått och drabbat mej och mänskligheten och alla är så rädda och ängsliga, alla vill vattenkamma fascisterna ännu mer för det bor tydligen en bitter sådan i de flesta och jag fortsätter att skildra det jag ser, jag fortsätter försöka vara sann och realist. Men det var längesen jag fick någon inbjudan från en festival eller något annat större publikt arrangemang. Jag är en mörkrets existens, en farlig människa. Det är den nya tiden ... det är dags att gnida in mej i smör.

Friday, June 13, 2014

om gåsarnas väsande och Bukowskis väsande på barerna

Det är inte gåslever eller kalvlever (eller oxfilé eller grillad tonfisk) vareviga dag, precis. Men jag lever. Jag försöker knåda fram deg. Jag recenserar en bok som utspelar sej i Göteborg och jag recenserar Jacob Härnqvists bok om Bukowskis LA och jag cyklar dagligen förbi campingen i Sibbarp. Vinter och vår, sommar och höst, det är andra dagar där nu. Alla som grillar och röker vattenpipor och barnen som kör de batteridrivna bilarna, jag känner lukten av lamm och nu har jag badat i några veckor och ibland spelar de bara fotboll eller kubb eller äter glassar men ibland står det fiskare på min brygga, den längst ut, då måste jag säga till dem: "Iväg! Det här är min brygga!" Ja! Så pågår mitt bukowskiliv som blivande kultförfattare, ett harvande och ibland säger jag: "Men jag är fri!" och ibland känns det så och ibland är det som Ulf Lundell sjunger: att friheten har blivit en boja, och jo då, kanske det, ja. Eller som Di Leva sjunger: Vad är frihet? och jag hittade ett kassettband från tidigt nittiotal med nästan nittio minuter demoinspelningar som jag gjorde hemma eller i den där replokalen och jag var nästan alltid själv och jag lyssnar på texterna och tänker: en begåvad ung man, synd att han inte kan sjunga eller spela och jag säger som journalister brukar säga till begåvade pop/rocktextförfattare: "Borde inte du skriva en bok?" "Men jag skriver ju låtar." Så pågår livet och ibland är jag inte fattig men oftast och ibland cyklar jag förbi campingen både två och tre gånger om dagen och upp nära bron och där är bilarna, tågen och flygplanen och ner igen och där är husbilarna och det är också en dröm, att skaffa ett körkort och en husbil och bara dra, redigera den där romanen vid havet nedanför en bro och kanske börja skriva låtar igen.

Recension i Kvällsposten


Charles Bukowskis Los Angeles  – Jacob Härnqvist (Lindelöws bokförlag)

Den som tror att Charles Bukowski (1920-1994) bara var en rå knull- och supförfattare har mycket att lära. I prosaböcker som Postverket, Kvinnor och Min oskuld och Pearl Harbour  samt i de många diktsamlingarna, läser vi om dem som försöker överleva, försöker hitta någon sorts mening och hopp om än bara för stunden, en gryta på billigt kött, en vinst på hästarna eller ett sexpack öl och en halva whisky för att stå ut.
   Eller en gnutta kärlek, solkig men ändå kärlek.
   Det vore en överdrift att säga att Bukowski öser tonvis av ömhet och rosor över sina litterära gestalter, men han ger dem respekt och värme och förståelse.
   Jag läste min första Bukowskibok i sena tonåren när stora delar av mitt liv kretsade kring rock n roll, litteratur, alkohol och tjejer som var svåra att förstå, svåra att nå. Jag höll också på att utveckla ett plakatfritt politiskt medvetande.
   Allt detta innehöll alltså Charles Bukowskis böcker. Det är klart att jag fastnade.
   Det gjorde Jacob Härnqvist också. Han är bosatt utanför Malmö och på fliken till Charles Bukowskis Los Angeles presenteras han som författare, fotograf och journalist. Jag vill bestämt tillägga Bukowskinörd.
   Den som vill lära känna fenomenet Henry Charles Bukowski ska givetvis börja med hans egna böcker. Det finns även biografier och filmer som berättar historien om outsidern, suputen, den blyge kvinnokarlen och den hårdkokte skildraren av människorna på samhällets botten.
   Och nu finns även Charles Bukowskis Los Angeles.
   Jacob Härnqvist tog sin kamera och åkte till LA där han sökte upp platser som spelat roll i Bukowskis liv och böcker. Härnqvist fotograferade flitigt i detta Bukowskiland och det är rörande att se gräsmattan som den sadistiske fadern tvingade den blivande författaren att klippa felfriare än felfritt, annars väntade hård fysisk bestraffning.
   Det är också fint att se en vägskylt med namnet Bandini som var Bukowskis förebild John Fantes alter ego.
   Det är många bilder i både färg och svartvitt, viktiga platser som Los Angeles City College, Los Angeles Public Library och hästkapplöpningsbanan Santa Anita Park där desperationen fångas: en man springer för att hinna satsa innan kassan stänger, drömmen om ett bättre liv.
   Boken innehåller inte bara fotografier. Varje nytt kapitel (med namn som Rännstenspoeten i Hollywood, Hästfluga och Billiga rum) inleds med en saklig informativ text som inte alls är torr utan äger något sorts svårförklarligt skimmer .
    Det finns också citat ur Bukowskis verk och intervjuer med människor som rör sig på platserna idag.
   Just intervjuerna kan ibland te sig surrealistiska med affärsinnehavare eller boende på Bukowskis gamla adresser som inte vet ett dugg om den legendariske författaren, mer än att en guidad busstur stannar till ibland. 
   Andrew äger Philippe the Original som sett likadant ut sedan 1951, Bukowski var flitig gäst. Andrew berättar om Elias som jobbat där i 46 år men inte har något minne av den skygge Bukowski. Det finns något kongenialt över det: En skugga som ingen minns skrev om osynliga undanskuffade människor.
   Men Sina som var granne på De Longpre Avenue bor fortfarande kvar och kommer ihåg författaren som tillbakadragen men att han ändå brukade läsa sina berättelser för en gammal dam med en yorkshireterrier som också bodde i huset.
   Så håller det på, bilder, berättelser, eftertanke. Charles Bukowskis Los Angeles är en rik bok att återvända till, som jag tycker mycket om. Det enda som stör är de stundtals förvirrande hänvisningarna till vilka bilder som är vilka, men det är alltså det enda. (foto ovan: Jacob Härnqvist)


Thursday, June 05, 2014

kylan överallt

pratet om hatet
tjatet
sorgen när jag vaknar i natten
kan du klättra upp på berget
kan du se den osynliga färgen
när hon skriker
med blod i såren
kan du känna det isa i märgen

men nu kommer i alla fall flyktingarna från syrien till röstånga
människovrak med ingenting kvar
kylan överallt
det står i tidningen: "så kan du hjälpa flyktingarna (kläder, skor, leksaker, etc ... sånt som du själv skulle vilja ha i en liknande situation)"
för det är ju människor med mänskliga behov
kärlek, ömhet, mat, värme, mjukhet när allt annat är taggigt
taggig mage, taggiga höfter mot taggig betong
det står i tidningen, bland kommentarerna: "skulle aldrig falla mej in att hjälpa dom (27 likes)"
den taggiga världen (hur orkar en människa skriva så, kasta taggar, hur ser den människan ut, vad har någon gjort, eller inte gjort, den bortkastade skolgången, det bortkastade livet, den bortkastade människan, 27 likes!)
taggarna utåt för att sticka de andra
jag vill smälla självgodhetens uppblåsta ballonger
den hatfyllda kylan överallt

hör du hur jag har blivit trött
ser du hur glädjen och hoppet har dött
känner du hur blodet rinner blött
och någon skriver kommentarer, slött
men det skrikande hatet
det tröstlösa tjatet
men vi är alla av kvinna komna
jag skakar istället för att somna

Monday, June 02, 2014

inatt drömde jag om Michael Strunge (1958 - 1986)

solen klättrar upp eller ner
på huset mittemot
tegel, glas och sot
från bilarna på gatan där Michael Strunge dog
på bodegan på andra sidan vägen
sög jag i mej öl för längesen
bland dom gamla skriken
romantiken, romantiken!
men, vi spelade brännboll innan
min dotters skolklass och föräldrar
jag sprang, jag skrattade och slog
såg måsarna dyka från himlen
(som Michael Strunge när han dog)
efter utspottade nötter
bland glaskross och nakna fötter
och brännboll, jag slog och jag slog
men missade bollen
men spelade rollen
som tafflig medelålders far
det rinner var rinner var rinner var
en gång skrek jag ung
sjung, mitt hjärta, sjung!
jo, vi spelade brännboll innan
jag kan men vill inte vinna
jag var med men innanför hinnan
eller utanför
där Michael Strunge faktiskt flyger
men dör

Sunday, June 01, 2014

Lägesrapport

Tittar mest på golf och lyssnar på Svenska Akademien nu, och Damon Albarn och Dag Vag och Röda Bönor, skriver recension och redigerar och redigerar i manus (då lyssnar jag på First Aid Kit och Elvis Costello och Ben Watt) och försöker hitta in till där det känns på riktigt. Inte bara bra och fungerande, letar efter den hemliga dörren in till guldrummet.
När jag spelade golf i självvald ensamhet som tonåring, när jag ibland stack ut på golfbanan innan skolan när jag hade sovmorgon, lyssnade jag Dan Hylander i freestyle.
När vi var i Landskrona förra helgen stod Dan Hylander och Janne Bark på en scen på Rådhustorget, spelade två låtar (Janne sjöng en), sen drog de några lotter, sen spelade de två låtar till. Sen gick vi till Seglarpaviljongen som har öppnat igen, nyrenoverat och fint och molnen lättade och vi åt räksoppa och Öresundsburgare och det var gott.
Jag minns Seglarpaviljongen med farfar, vagt, men jag minns det.
Jag minns maj 2007 när Thomas och jag släppte En blues från Landskrona och solen sken och L.T. Fisk spelade och Negatives spelade och jag har aldrig sålt så många böcker på en släppfest förr eller senare.
Annars badar jag. Igår var det kallare igen. Någon dag va det nog nitton grader. Det är tacksamt att den tiden är här igen.
Jag har varit två rundor i Spanien i april och maj. Där finns ett saltare hav som är underbart, men det är skillnad hemma, det är en annan gåva i vårt kyligare klimat.
Annars smälter jag långsamt Superskräckvalet och jag undrar om ni förstår, ni som röstar på fascist- och rasistpartier, att det är fascist- och rasistpartier.
För ni måste bära detta, ni måste stå för ert val, ni kan inte smita iväg mjukt.
För det är inte mjukt. För det är hårt. För det kommer att vara ni som inte kan stå och säga sen: Jag visste ingenting.