Monday, July 29, 2013

"Det här är livet", sa en pojke vid badflotten i Sibbarp.
Och jag fyllde fyrtiofyra år.
Elsa älskar att bada. Hon är tio år. Vi kommer alltid att ha baden.
Som på Cement i Borstahusens hamn. Badflotten där. De två hopptornen. Och dagarna när havet varit alldeles stilla. "Vi kan väl simma ut till flotten", säger Elsa. "Det här är livet", säger jag.
Och jag är fyrtiofyra år.
Det som förbluffar mej är att saker som är så nära var så längesen.
Och lite stel på morgnarna ibland.
Annars är det bra.
Själen är ju som den är. Jag tycker inte att den blivit svartare eller mer tung, men svart och tung ibland.
Ibland saknar jag crazy.
Ibland när allt är så jävla ljummet, saknar jag otacksamt förtvivlan.
Men jag fyllde fyrtiofyra år och jag fick en osthyvel och en golvmopp, det hade jag önskat mej. Jag fick tandkräm, deodorant, en regnbågskudde och en fin filt. Jag fick också en bättre begagnad dator. Och i närheten av födelsedagen fick jag en ny cykel. Efter tio år med min otursförföljda Skeppshult som jag använt i snitt 90 minuter om dagen.
Barnsadel och cykelkorg. Gubbastyre. Det har inget med åldern att göra, det är komfort. Det är att lura mej själv: Jag sysslar inte med motion, jag cyklar bara runt och spisar musik och tänker på hur jag ska skriva böcker, baksidestexter eller ibland recensioner, hur jag ska leva. Tänker vid rätt väderlek och väglag: Det här är livet.
"Det här är livet", ska jag försöka säga om fler och fler saker, nya saker, nya vägar, stigar och snår, nya isar, bräckliga, försiktigt, lille vän, men våga.

När jag var ett barn. En promenad i sen november eller tidig december, brukar återkomma till mej. En sådan ro. En lycka en glädje. Skyltsöndag i Landskrona. En lång promenad med den höga klara luften, Löpargatan, Svaneholmsgatan. Och tidigare hade vi besökt Domus parkeringstak, och Tempos parkeringstak, ett litet tivoli, idrottsföreningar, saftglögg. En lång promenad för längesen och kalla fötter, men inte jättekalla. Och det var väl bara jag och pappa? En skön promenad från stan till Borstahusen och jag minns inga detaljer, vi måste väl ha sagt något, jag minns att det var så långt så långt, ta aldrig slut, minns jag, ta aldrig slut du lustfyllda rokänsla, tillhörighet, stanna! jag minns ett skimmer och ett lugn, en värme från magen och runt. Att vara hemma.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster kan skriva nästan vad som helst.
Paul Auster ger mej ro, lust, och glädje.
Paul Auster stör mej väldigt sällan.
När jag var ett barn. Det var svåra bilresor, svårt att hitta, snö på vägarna ibland, vallar, motorvägen som en vallad bana, och, en stöt, ett högt skärande ljud. Och allt skulle falla och begravas. Det kunde vara långa bussresor. Till flygplanen. Långa köer till incheckningen. En kall rädsla, som något slutgiltigt, när jag steg ombord på planet. Men alltid lust. Alltid spänning. Alltid lycka och förväntan. Alltid ett draperi att gå igenom, in till röken och drinkarna, de fallna änglarnas skrovliga kör. När jag var ett barn.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster och jag tycker inte att det var bättre förr. Vi kan till och med tycka att människor som kategoriskt anser att allt var bättre förr är enfaldiga.
Men jag läser Paul Auster när han skriver till mej, till sej själv i Vinterdagbok:
"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det."


Friday, July 26, 2013

Här i mitt gamla pojkrum, fönstret ut mot Öresund, dimman börjar lätta nu. Vi har sovit här inatt, döttrarna och jag. Jag skulle kunna berätta hur mycket jag älskar den här trakten, men en våt filt ner i halsen hindrar mej. Tvång och instängdhet kan få dej att längta ut, att bli påhittig, men det kväver, det kommer alltid att kväva. Jag skulle kunna berätta, minnena kommer tillbaka. Ödehusen. Det är klart att fantasin och kreativiteten ökar om man får leva ganska okontrollerat och fritt. Det är klart att man klättrar in genom trasiga fönster, det är klart man skär sej, det är klart att blodet smakar farligt och gott, det är klart man tänder en eld, det svarta sotet ringlar längs väggarna. Det är klart man drar. Men här, havsnära, finns inga ödehus i Landskrona längre. Det är hit skattebetalarna ska flytta. Väck med camparna, väck med friluftsområden för alla. Landskrona med all sin ängslan. Med sin benhårda envishet: Har någon kommit på en idé om att man ska bygga, så ska man jävlar i det bygga. Jag satt vid Nyhamn, bygg bygg bygg, ingen sans och ingen måtta, baktunga kaserner, inget liv, inga krogar, inga affärer, en sovande stad, Landskrona, i mångt och mycket, och i framtiden kommer man att undra: såg de inte, tänkte de inte, förstöra så vacker havsnatur. Varför kan ni inte göra saker med måtta Landskrona. Och nu ska man slakta det som kallas norra Borstahusen. Förutom det osympatiska, kommer det att bli fult. Och oåterkalleligt. Så cyklade jag nära Helsingborgsvägen, samma överdrivna trista byggnationer, samma döda gator. Samma fantasilöshet, samma fulhet, samma gnäll och bara gnäll gnäll gnäll från alla håll och kanter, samma torra öken för visioner att växa i.


Monday, July 22, 2013


Jag är alltså Undervattensmannen. Undervattensjesus. Det är härnere jag bor och jag tänker inte komma upp förrän det har blivit ordning och reda med saker och ting. Det är i undervattensvärlden, när ljuden hörs på ett annat sätt, som jag förstår mina egna tankar. Får jag för mej, jag tänker så, i min egenhändigt komponerade bubbla. Och vi var i alla fall i Västra hamnen. Där folk är som folk är mest, blandade. I Sibbarp har vi camparna, och veteranerna med sitt mörkbruna läderskinn, och på kvällarna de mer och mindre nya svenskarna med sina fotbollar, vattenpipor och pitabröd, grillarna. Men det är mest blandat, tyska tonåringar, danska småbarnsföräldrar. I Västra hamnen har vi fler muskelmän, fler gymkort, mer silikon och vax. Men när man tittar närmare, mest vanligt folk, många gillar salsa, vissa dansar den, andra äter den. Men så var det ju Marko och jag, som skulle ta bilder till omslag och press (och till bloggläsare, bilden ovan är, på ren och skär ranelidska, unik, den kommer bara att visas just här, just nu, jag är den första och enda svenska författaren, kanske i hela världen, som har varit på en sådan bild). Marko med sin insektsliknande undervattenskamera och jag med mina tunga våtslafsiga kläder. Upp och ner, över vattnet, under vattnet, under ytan. Ett sällsamt dovt drömmande mummel. Då kommer tankarna som hos en långsamt oljad blixt. Och en annan dag får jag kanske tid att berätta om mitt litterära universum, där den här sången sitter mjukt i en sliten lappad stilig fåtölj. (foto ovan: Marko Wramén)

Monday, July 15, 2013

Innan jag somnade. Innan jag vaknade. På våren 2010, skrev jag i min dagbok om den haltande romanen: "Pange. Det måste finnas ilska, driv." Det var i slutet av april, början av maj. Jag höll på att hitta en roman, prova mej fram. Jag borde ha tagit det lugnt. Men jag hade så bråttom. Jag skulle skriva om en påhittad man och rev och slet i mej själv för att hinna, för att bli färdig, för att få pengar. Jag viftade åt alla håll, grep allt och fångade inget. Så jag kände bara stressig ilska, inget driv. Men det gick två år och det kom en novellsamling, en deckare och en kortroman, men hela tiden med historien om Pange bultande bak i huvudet, återkommande, det var något jag saknade. Att det var något som inte stämde. Svikna Pange, flyende Pange, jagande. Och man måste hitta rätt, man måste ha det tålamodet, att vänta. För en morgon, förmiddag, augusti 2012, vaknade jag sorgsen men lycklig efter en dröm som låg så nära. Med en roman hittad. Med Charlotta Anderson i mitt huvud, från ingenstans, från någonstans ändå, en historia djupt inne i min kropp, framletad, framväntad. Så jag började skissa nytt, så jag började slänga gammalt, spara en del. Och jag åkte till total ensamhet i Sitges, promenerade på stranden, badade i havet, simmade i den lilla bassängen, tittade rakt fram, tänkte bok och lyssnade på musik, kom till strandens slut, vände och började om igen, och kvällarna och nätterna vid datorn i den lilla mörka lägenheten, Dire Straits, Lou Reed, och skriva skriva skriva, äntligen, fort och vingligt och ner ner ner i djupet, jag har skrivit för många lättsamma böcker, det måste få ett slut. Jag skrev skrev skrev, inte exakt, men på helt säkert rätt väg: äntligen nyvaken med ett ilsket morgonhumör, med ett ilsket driv.

Sunday, July 14, 2013

Vi åkte båt från Ramsjöstrand. Den stegrade, föll ner från vågorna, dunsade. Jag hoppade från båten, dök, saltare vatten vid Hallands väderö. Jag bar ett barn från båten över tången till klipporna, hur hon spände sej. Ska hon minnas det som ett upplöst trauma, ska hon minnas mej som en bro över mörka vatten. Och långt tidigare. När jag var ett barn. Jag minns jag låg på rygg under vattnet, tittade rakt upp, klor som sved i ögonen, solen som sved i ögonen, vattenytan alldeles över ögonen, var en hinna. Jag var på en annan sida. Det var i Spanien. Jag minns den stora vägen. Jag minns en tunnel under den stora vägen. Jag minns en bortglömd snäll svensktoppssångare, hur han jagade en gitarr för att underhålla, blåsa rosa bubblor. Jag minns döden, mina tankar på döden. Den långa spanska kalla lyxhotellstunneln, tavlorna på väggarna, döda tysta pråliga män män män. Jag minns en snabb Mercedes som körde på en hund när vi satt i vår hyrbil, värmen, asfalten som bubblade. "Den klarade sej", sa pappa, "jag såg att den sprang bort på andra sidan." Andra sidan. Jag såg hur hunden fastnade i diket, blod på den ljusbruna pälsen. Jag vet. Att all smärta vi försöker hålla borta, av kärlek av godhet. Av rädsla. Tar sej igenom ändå. Andra sidan. Jag låg länge just under vattenytan i paradiset, tänkte att jag tillhörde något annat.

 

Wednesday, July 10, 2013

Det var en molnig morgon. Men jag har lovat Elsa åtminstone ett bad om dagen. Och när vi gick mot hamnen mot piren i Borstahusen började solen ta sej fram, värma våra ryggar. Så vindstilla öresundskusten tillät. Vi träffade en mink. Inte hungrig. Men flickorna som fiskade krabbor hade en burk med kräftstjärtar, och minken sprang fram och tillbaka som nästan tam, plockade en bit och tillbaka till förrådet under stenarna. Spara till en sämre dag. Som en lycklig mink. Nej, som en hungrig, som en som lever sitt liv på gränsen, mat mat mat, som en som inte kan vara försiktig, som en soldat i desperation. Det handlar om liv eller död. Men, vi kunde njuta, tillåta oss, njuta av solen som sken nu, havet som var bitigt men simbart, som friskade upp en slö hjärna och det blev det bästa badet och vi åkte rutschbana ut i vattnet och senare på kvällen skulle jag se Mikael Wiehe långsamt höja den politiska medmänskliga solidariska upprorstonen och jag skulle känna: Jag har ett val, jag måste träna på att höja min röst och försöka stampa tillbaka egoismen. Försöka lyfta upp och skörda några spröda blommor och blåsa pollen över fälten med allergiska tårfyllda ögon. Men först skulle Babian sjunga: "Ah, jag har ingenstans att slagga / och jag pallar inte ragga / så förför mej". På den Landskronakarneval som blixtrade till ändå bland matos och högljudda tivoliattraktioner och högljudda tonårstuppar, högljudda medelålders semesterfyllor.


Thursday, July 04, 2013

Jag läser dagbok, 11/6: ”... och ett skrik följde honom ut i natten ...” Det är del av en skiss till ett tillägg i manus. Och då är det höstnatt på Ven. Det är ett av de sista grälen, det nästsista. Hans föräldrar. Det kan vara väldigt … jävligt, blåsigt och kallt. Och den där kylan i hjärtat. Jag läser dagbok, 18/6: ”Varmare i vattnet idag.” Och igår var det som vanligt, man åker baklänges längst fram till Tomelilla, sen åker man framlänges längst bak. Och sen kom vi till Simrishamn (och jag lyssnar på Lou Reed nu, och under dagarna och tidiga kvällen läser jag skrivarantologier, och sen, på kvällen i badkaret, läser jag Paul Auster, och jag var tvungen att titta på Lou i Blue in the face, och jag blir tvungen att tänka vidare på boken som alltså ska komma i september, På väg till Charlotta Anderson, på detta: att när man har stängt ner och stängt ner, stängt ute, byggt det där skalet sten- granit- titan- hårt, så börjar det sippra in, så finns den där sprickan som man kan täppa till, men den kommer tillbaka, nästan alltid, vidgar den sej, för ljuset) och Simrishamn är ju Simrishamn, när man har kommit till torget minns man att det bara bor femtusen i stan, när man kommit till torget vid kyrkan som vi gick in i innan vi spanade efter Ulf Lundell och Klas Östergren i trakterna kring Netto och Systemet och John Annas stod vid sina pocketställ, kvalitet för tjugo spänn. Men det var i alla fall ett alldeles förtjusande hotellrum med havet och hamnen och allt det andra. Edvard Persson porträtterad. Och Hasse Kvinnaböske spelar på Hamngillet på lördag, fri entré. Och vi somnade skönt i de sköna sängarna, vaknade mjukt och skönt. Men inga frukter vid frukostbordet. Jag läser dagbok, 3/7: ”Hamnplanen. Tvillingtanter i likadant maskinslitna jeansjackor, pastellfärger.” Och, ge dej nu, Simrishamn: Måste du ha så förbannat kallt i ditt sötvattenshav, smärtan i kroppen.