Friday, August 31, 2007

Främmande

Danska kvadratmeter. Jag önskar att det lilla radhuset som blir vårt idag hade haft danska kvadratmeter. Vilka möjligheter!
Jo, jag tog tåget med mitt sista korrektur igår. Tog mej till Köpenhamn, Vesterbro först och sen via Drop Inn till Nörrebro. Och tåget hem igen. Läste hela boken en sista gång. Nu ska den till tryck.

Fyrtio danska kvadratmeter får man ha om man vill kunna fortsätta röka på krogen. Det är en sida hos danskarna som jag gillar, att man med ett skratt bänder på ramarna och står stolt. Sådant får mej att känna mina danska rötter.
Men när man slår sej för hårt på bröstet och låter allt mynna ut i självgodhet och total rätt att bestämma vad som är gott och inte. Rätt och inte. Då kan dom pilutta sej, som vi säger numer sen Johanna hittade ett gammalt band med Madicken.

På vackra vägen Simrishamn, Tomelilla och Sjöbo, och vidare upp mot Vollsjö. Fy fan vad det ser ut hos dom stolta svenskarna där. Och man klagar på invandrare som skitar ner. Ta en tripp till Sveriges hästtätaste kommun och märk att det inte är hästarna som är smutsen. Tvätta din vikingahjälm och gnid bort smutsen från T-shirten som tjuter Absolut Svensk.

Carl Lewis var dopad. Det vet vi ju. Bara för att hans preparat ännu inte var dopingklassade, eller för att man la så mycket pengar på smarta varianter. Han var likväl dopad.
Mustafa Mohammed? Johan Wissman? Mustafa ser ut som en löpare. Han har jobbat hårt. Det har Wissman också. Jag gillar honom. Inte så dalkulligt kronprisessig som Sanna Kallur. MEN! Killen kommer från Helsingborg, man vet aldrig.
Det är egentligen inte det. Det är självgodheten jag vill åt. Hej, jag tar den nu. Spolar ner den i toaletten.
Kul för Stefan att han hade så fina hopp fram till 2.33.

Ny bostad. Nya böcker. Nya barn. Nya grannar. Ny luft i däcket. Jag ska skriva en sång när jag packat upp gitarren och fått den stämd. Den ska återigen handla om pojken som ramlade av vägen, hittade stigen, flöt vidare in bland träden och ut på ett hav. Sen var han ute på vägen igen. Den såg likadan ut men var en helt annan.

Monday, August 27, 2007

Samma turister här som där

Ingen internetanslutning hemma. Och på bibblan gapar ungarna också, precis som hemma. Dom små liven, så litteraturintresserade.

Jag såg en sorts estradör, poetryslammästare, tror jag. Kalle Haglund, eller Calle. Han var skicklig. Han var charmig. Han var rolig. Han var musikalisk. Det var i Manegen på Malmöfestivalen och det gav mej, trots allt det positiva, ingenting. Så uppfattar jag ibland estradpoesi (inte alltid).
Jag var antagligen bara fel kille på fel plats.
Jag tycker ofta om att höra litteratur läsas högt av en duktig uppläsare. Litteratur som är tänkt att räcka längre än för stunden.

Jag har själv sysslat med estradpoesi med viss framgång. Men när jag skulle skriva nytt material så tappade jag intresset. Jag var färdig med rim och rytm och att ändå sätta in en punchline i allvaret. Dessutom är jag ingen poet. Dessutom använde jag uppträdandet som ett sätt att snabbt komma ut i offentligheten, upp i sadeln efter det att jag slutade kröka i april 2001.
Jag ville skriva böcker igen.
Jag har inget emot estradpoesi, slampoesi. Den bara ger mej inget längre.

Jag såg gruppen Hurra! hurra! hurra! i Ordtältet. Dom sjöng egna versioner av kända låtar, a capella. Det var roligt, fumligt och grep tag då och då. Jag upplevde det som en show, en minicabaret. Det var lite som Bob Dylan live idag, man fick fundera länge på vilken låt det egentligen var.

Alla börjar inte läsa "seriös" litteratur efter att ha börjat med formel 1A-deckare. Däremot och ökar man den totala bokförsäljningen.
Och varför ska man nu läsa "seriös" litteratur då?
För att förkovra sej. För att bli smartare. För att bli självständig. För att kunna tänka utanför normerna. För att bli empatisk. För att bli mer reflekterande. För att bli en godare människa. Till exempel.
Är det bara litteraturen som kan göra det då?
Nej.

En fri moderat student skrev en insändare i Sydsvenskan om det perfekta i att lägga ner En bok för alla.
Det finns billiga böcker, pocket, internetbokhandlare, bla bla bla.
Poängen med En bok för alla är den uppsökande verksamhet som görs, man försöker nå ut till människor som aldrig annars läser. Lågutbildade män, till exempel. Man försöker nå ut till deras barna. Man försöker förändra världen med god litteratur. Det stödjer jag gärna med en krona om året, eller vad det nu kan kosta i skattepengar.
Att jag sen är bitter över det sätt som En bok för alla behandlar förfasttare som erbjuder dom sina böcker, det är en annan historia. Men åtminstone ett refuseringsbrev borde man få.

Thursday, August 23, 2007

Going down that road again

När man promenerar i tidigt nittonhundratal, fast nu. Det är något särskilt. Och jag känner inga snålskurna blickar. Känner bara lugn och harmoni. Och det är nog ett särskilt ljus.
Jag pratar om Bornholm.
Jag skulle aldrig vilja bo där.
Jag skulle vilja bo där.
Ja, som livet alltså.

Jag gör en sista vända med min roman. Det är skönt att stryka. Det är skönt att lägga till det som fattades. Till helgen är det klart. En sista korrläsning bara.
Och börja redan nu boka in en måndag eller tisdag i slutet av oktober. Då blir det släppshow på Victoria. Jag återkommer om det, men Andrzej Tichy och L.T. Fisk är klara.

Det är maskar i dasset i kolonin. Och sniglar i trädgården. Men det är där vi varit längst.
Alltså, vi ska flytta igen.
Två år och några månader blev det denna gången. Rekord. Kolonin har vi haft i mer än tre år.
Och vi ska bara flytta ungefär en kilometer, eller möjligen två.
Johannas brorsa har redan börjat bygga på den vinterbonade friggeboden som ska bli min arbetsplats. Och det finns en pergola, och bubbelbad. Och vi ska sova i källaren, annars hade vi inte haft råd.

Jag lyssnar på Bright side of the road. Läser Frank McCourt i badet. För andra gången Ängeln på sjunde trappsteget. En mycket irländsk bok.
Och fram mot kvällen plockar vi fram njurarna och fårtungorna som vi steker i pajdeg. Och det känns inte alls längesen jag och Rickard kom nerför trappan i det nordirländska hemmet. Klockan var tolv och dom andra syskonen i familjen hade också varit uppe till fyra eller fem. Men korvar och stek och tungt rödvin och vi var inte så gamla. Men vi var gäster. Prisa Herren.
Efteråt blev det en runda på deras egen golfbana. Jag har säkert berättat om det tidigare. Men det var andra dagar.

Det finns en stor skam i uppträdandet från människor som tittar på mej, eller dej, eller DOM. Som vore vi kor. Men kor äter man. Kor spottar man inte på.

Det finns ett stort intresse för träd ute i stugorna, det fick jag märka när vi spatserade runt i Slotts- och Kungsparken i Malmö häromdagen. Jag, Jan Sigurd och Jenny Berthelius läste litteratur också. Men annars var det mest fascinerande tvåfliksblad och dylikt.
Och, givetvis, en kommentar: "Atlasceder, typisk invandrare, inget att ha."
Det är sånt vi accepterar i den fulaste delen av Sverige som finns i hela landet. Det är sånt vi hurrar för, fler och fler.
Gå hem och lägg er i reservaten!

Sunday, August 19, 2007

Why I like country music

Vi blir äldre.
Jag träffade Hedda i Schweiz när jag var fjorton eller femton. Han var tandläkarunge, som jag. Han var speciell och rolig, med ett stråk av något annat. Som jag, tror jag. Han var ett år äldre.
Vi skickade blandband till varandra. Det var åttiotal. Hans band innehöl Cocteau Twins, Hunters and Collectors. Och Pogues, när Rum, sodomy and the lash just kommit ut. Och Lloyd Cole, när Easy pieces just kommit ut.

Jag var där igår, såg Lloyd. Det var bra. Det var medelålders. Det var smart. I början av sista tredjedelen sackade jag lite, en man med en gitarr, liksom. Men det tog fyr hos mej igen. Fyra av fem, Lloyd, det är inte kattskit.

Han introducerade Triffids också, Hedda, innan Born Sandy devotional. Och vi var på ett disko med tre våningar där en fakir stack nålar genom kuken. Och det var första gången jag rökte hasch. Jag blev konstig. Kunde inte sova. Snurrade i lakanen.

Lloyd sjöng Butterfly och det stramade i hjärtat. No blue skies. Och när han körde Leonard Cohens Chelsea hotel var det bara logiskt. Han är lite Cohen nu, Lloyd.

Johnny Cash, sa han, och körde sånt hillbillycomp till My bag. Och han var rolig, Lloyd, engelskt.

Jag tänker på en kille som inte är jag. Som blev sviken. Men det fanns en chans att rädda allt igen. Ni måste bara närma er varandra, igen. Samma, men annorlunda. Ni måste våga prata.
"Men vad ser hon hos honom?"
Och det säger jag. Och det vet jag. Om du inte kan fatta det, så får du aldrig henne tillbaka.

Omslaget till min nya bok är i det närmaste klart. Jag ska återkomma till det. Jag ska göra en Plura, kanske. Blogga om min nya bok, som han gjorde inför senaste plattan. Plura fick bokkontrakt. Jag kanske äntligen får skivkontrakt.

Det är kö till allt som du tror är roligt på Malmöfestivalen. Som på midnattsreorna i USA. Som till köttbutikerna i Sovjetunionen. Jag förstår inte skillnaden.

På tisdag, 18.30, kan man gå en trädrunda och höra mej, Jan Sigurd, Jenny Berthelius och Rakel Chukri prata om och läsa våra trädtexter. Vi möts vid platanerna. Vid lilla dammen och kiosken nedanför bibblan. Jag hade inte missat det för ... tja.

Saturday, August 18, 2007

Are you ready to be heartbroken

Jag läser om Irland. Till exempel.
Jag har varit där. Fast inte på 30-talet.
Europas fattigaste land.
Europas fuktigaste land.
En stark kyrka.
En ekonomisk stark ockupationsmakt, direkt eller indirekt.
Fattigdom, fukt, krig.
Fattigdom, torka, krig.
Imperialism.
Barn som dör.
Vuxna som dör.
För tidigt.

Min äldsta dotter blev sjösjuk på färjan från Simrishamn till Allinge på Bornholm. Först var hon så glad att det gungade. Sen fick hon ont i magen utan att vara bajsnödig. Sen spydde hon och var rädd, och så liten liten storasyster. Man är maktlös då. Man förstår då, om man vill: dom riktigt maktlösas situation.

Och nu kommer dom från Irak och andra länder.
Då kom dom från Irland, och Sverige.
Då fick dom möjligheter att skapa sej något.

Och skäms!
Nej, tyst! Skäms!
Och tänk kanske efter någon gång. Läs en bok. Sätt dej in i någon annans situation, så gott det nu går. Och bespara mej "vi som byggde landet"-snacket.

Från Irland kommer styrkan, humorn, musiken. Självdistansen och viljan att leva, men insikten att man är en av många flugor runt bajskorven.
Från Irak kommer samma saker, det är bara att lyssna lite mer noga i vinden.

Denna känsla/rädsla att behöva följa något av mina barn till graven lämnar mej inte.
Jag tror att det handlar om: Jag är inte värd lyckan. Jag söker sorgen. Jag förbereder mej. Skuld och straff förföljer mej. Allt jag flytt från på olika sätt förföljer mej.

Och man sitter med karg havsutsikt på Bornholm. Äter lax och räkor. Man går ner till stenarna med sin dotter, stoppar brevet i flaskan och slänger ut det i frånlandsvinden. Och trutarna försöker, men vi skrattar båda två. Vi vet att flaskposten kommer fram och räddar oss.

Tuesday, August 14, 2007

På allmän begäran

I början av 1996 bodde jag på Upplandsgatan i Malmö. Janne sov över. Väckarklockan ringde inte. Jag missade tåget men fixade en flygbiljett till Stockholm och kom fram i tid.

På den tiden, i slutet av åttio- början nittiotalet, var Den Blinde Argus en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke i Stockholm blev jag inbjuden.

Jag hade varit med i två årgångar av Gedins gruppantologi. Grupp 94 och Grupp 95. Jag hade gjort en del uppläsningar. Jag var en ung tjugosexåring. Jag var bländad av ljuset på scenen på Mosebacke. Cornelis scen, och alla dom andra.
Jag minns Bob Hansson som hade med sej en bergssprängare. Och Ulf Lundells dåvarande flickvän Isabella Nerman som visade att hon var nervös. Jag minns Ola Thorbiörnsson som läste något roligt om att vilja lära sej spela tennis.
Och jag minns Helena Looft som jag läst några Bakhållsböcker av.
Och jag minns att jag hade en svart skjorta och ett par gula manchesterbrallor som jag använde häromsistens när jag målade Elsas lekstuga.
Jag minns när vi satt på Kvarnen efteråt och jag berättade för Arne Johnsson att han var svensk poesis motsvarighet till Björn Ranelid. Arne drack whisky och var artig.

Jag tänker på detta ibland, när jag känner mej så obekväm i att vara en författare som dom flesta inte känner till. Men som några känner till.
Jag tänker på att, herregud, så många saker jag ändå har gjort som har med litteratur att göra, så många fina människor jag träffat. Så många år som gått.

Jag skulle skriva om Bob Dylan i England i mitten av sextiotalet. Om James Joyce. Om respekt. Om Leif GW.
Jag skulle skriva om ickediskussionen. Om Linda Skugge.
Om Bob Dylan Och Robbie Robertson och dom andra som åkte runt i England och blev utbuade varje kväll. För vår skull. För alla vi som vill att kvalitet ska finnas och utvecklas.
James Joyce som var språklärare.

Och i en död tall ropar Linda och kompani efter fler gubbsjuka gubbar, och, skriker dom. Försäljningssiffror är kvalitet.
På det viset kommer jordklotet att ruttna snabbare än fort.

Sunday, August 12, 2007

... och bara tvättmedlet fortsätter att utvecklas

1914 invigdes bron över kanalen från Centralen i Malmö. Och jag åker buss för ovanlighetens skull. Det är kväll och flickan i tonåren har kort svart kjol och svart linne, en vit behå med krusiduller syns också. Hon är på väg hem vid elvatiden på kvällen.

Det är samma dag som en vän till tjugonåntingkillarna, som blivit anmälda för våldtäkt, har skrivit på sidan fyra i Expressen att hennes kotlettpolare är dömda på förhand.
Och jag undrar vem som är dömd på förhand. Förra gången 21-åringen (med annan polare) blev anklagad för våldtäkt så blev han ju friad. Tjejen gillade ju hårt sex. Hon villa ha och hon fick.
Killarna är dömda på förhand tycker MONICA JOHNSSON, våldtäktsbegreppet håller på att urholkas. Ska inte två killar få slita av lite hår och hålla för munnen på en brudjävel utan fett i håret?
Monica tycker att tjejen har bett om det för att hon var så kåt på att träffa stureplanskillar med makt, åtråvärda killar. Hon kanske har en mycket liten poäng där.
Men man får faktiskt gilla hårt sex och sen säga NEJ, NU VILL JAG INTE MER! Och då ska man respekteras, annars är det våldtäkt.
Tjejen får vara hur pantad som helst. Det spelar ingen roll.
Men nu ska hennes sexliv kontrolleras, och man ska försöka bevisa att hon är en slampa.
Killarnas sexliv är inte intressant i sammanhanget.
Och om nu den unga kvinnan har haft många sexpartners och bla bla bla. Man anmäler inte någon för våldtäkt för att det är en lattjo grej att hängas ut i offentligheten.

Jag skulle skriva om flera korta stunder av absolut stillhet och lycka idag. Om små små saker som hänt mej. Om den där handen och oliverna som var så goda. Om grisen som bajsade och den lille lille geten som rymde.
Och om Chicago, eller Peter Cetera solo, som sjöng en smördypande sång just när min dotter somnat i kolonistugan med sina Bamsedrömmar, och mina ögon tårades.
Men det enda jag kan tänka på är sorg över detta gnällbälte som har pumpat ut sina seniga muskler från örebrotrakten och vidare runt vårt kvalmiga klot.

1914 och ett krig pågick i Europa. När andra grävde skyttegravar att dö i, invigde Malmö en bro över kanalen. Bra, torrskott. Det måste finnas plats för alla i vår herres hage. Eller.

En före detta missbrukande kvinna vill inte drogtestas. Socialbidraget upphör. Diskussionen går: "Man ska inte få gå hemma med bidrag och supa eller knarka." "Fast sociala kunde vara lika hårda mot alla! En del får bidrag alldeles för lätt nuförtiden." "Naturligvis ska inte vi skattebetalare försörja en narkoman som inte vill bli ren."
Okej. Men det här handlade saken om. EN FÖRE DETTA MISSBRUKARE. Frågan man borde diskutera är integritet.
Men självgodheten har ingen kompass, den fäktar och fäktar så fort någon säger att man har byggt en väderkvarn i södra Wales.

"Handikappade måste också få plats på Ales stenar", skriver en insändarskribent i Kvällsposten, fyra besvikna från Hässleholm tycker att det är bedrövligt att dom inte kan komma fram. "Ge oss samma rättigheter", avslutas inlägget.
Samma rättigheter som vem då?
Bygg järnväg dit! Och stackarna uppe i Norrland då? Ordna gratisresor till Ales stenar, nu.
Och bygg en stor fet parkeringsplats i asfalt alldeles intill. Och asaflterade gångar inne i spektaklet. Och sen en lift ner till rökeriet vid hamnen så att alla kan få sojafisk, nu!
Och för Guds skull, sänk skatterna!
Återföd Hedningarna!
Eller som Slas skulle ha sagt: Det är bara några gamla stenar.
Samma som 1914, men renare.

Tuesday, August 07, 2007

Invaggad i trygghet förstår du inte hur bra du har det

Det känns som ett helvete ibland, mina damer och herrar, att fixa allt som jag vill fixa. Bada, vara god, hålla fanan högt.
Och sen boken som ska ut i oktober.
Och trädprojektet.
Och texten jag ska skriva klart till författarnas branschtidning.
Och, ja, bada.

Och ändå är det semester. Jag har alltid och aldrig semester.

Och ändå klagar jag inte. Jag är inte stressad. Jag är lugn. Det löser sej. Jag börjar bli den människa jag behövde vara fullpropad med alkohol för att kunna vara innan. Cool och arbetsam samtidigt.

En helt annan lögn är den om hur det egentligen gick till. Han rökte en cigarr, han ljög. Hon sa att det var sant tills nästa avslöjande dök upp. Att sätta stopp just där lögnen börjar.

Och, ja, jag saknar lilla Anna. Och Johanna så klart. Men kanske saknar jag Elsa mest, för hon är så stor att jag kan prata med henne. Jag är trea på Anna. Först kommer Johanna och sen Elsa, och sen jag som får komma till och hålla och trösta lite då och då, stjäla tid. Titta på hennes roliga grimaser.
Men Elsa och jag har gjort många saker den här sommaren. Och på torsdag ska vi till kolonistugan, gå på BoIS tillsammans. Senast var när vi spöade Örgryte i Allsvenskan 2003, tror jag. Då var hon nästan nyfödd.

En helt annan lögn är den om dom svåra tiderna. Om insändarna i tidningarna. Det gör så ont i oss. Blås utåt. Blås hårt utåt, säger jag, så försvinner det. Och ni kan börja tänka på väsentligheter.

Jag tillåter mej att bli personlig ibland. Det är min rättighet på min egen blogg.

Tre kronor av varje sålt exemplar av Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in kommer att gå till försäljare av hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Det är inte mycket. Men det är något.

Jag såg en halvtimme av Allsång på Skansen. Var det roligt, Robert Gustavsson, att showa med en liten grabb som sjöng falskt. Varför gjorde du det? Jag förstår inte.

Jag har suttit och läst och ändrat på en bänk vid Barnviken i Sibbarp idag. Gömt mej för solen ibland. Jag är alltid brun. De finns knep för det.

P.G. Wodehouse. För den som är lagd ditåt.
Lars Molin, Trädkusten eller någon annan bok för den som vill förstå varför jag blev glad när Tony Samuelsson ringde igår. Han hade läst nästsista versionen av min kommande roman. Han sa flera kloka saker. Vad skönt.
Så går det till att skriva. Man måste bestämma när det är klart, men innan dess måste man lyssna på andra människor som man respekterar. Det har jag gjort nu.

När dom tre flickorna kommer hem i morgon kommer jag att vara glad och ha lunchen klar. Sen ska jag inte bli irriterad i onödan.

Saturday, August 04, 2007

En rolig kille som sovit för lite skriver på en standupshow (utkast)

Om ni undrar varför allt känns så super, jo, det är supervärmen som kommer så att det kan bli superskönt att ta sej till beachen och chilla supersofta.
Men i allt detta finns det också människor som bara super. Som inte klarar kraven. Som inte bryr sej.
Just det, det var dagens supergoda moralkaka bakad med enkla ingredienser från dom kvällstidningar som jag dagligen läser.
Moralkakan hade kunnat se vackrare ut, doftat underbart och smakat godare, om jag använt mej av andra ingredienser från samma blaskor. Det finns bra och dåliga sidor överallt, oops, en moralitet till.
Mer om kvällstidningar kan man läsa hos windyjonas.blogspot.com. Men akta dej för snara och enkla inprogrammerade åsikter. Dom är så fel och tråkiga.

Malmöfestivalen i mitten/slutet av augusti. Kulturmanegenområdet. Man kommer att kunna vandra bland träden då. Det kommer att finnas skyltar (70x100 cm) där författare och journalister skrivit texter om ... just det, träd. Jag har under den superregniga sommaren jobbat som redaktör för detta projekt. Det kommer antagligen att bli guidade turer också under superfestivalen, där en del av superförfattarna kommer att delta.
Författarna är:
Jonas Bergh
Jenny Berthelius
Ida Börjel
Rakel Chukri
Ninni Holmqvist
Ida Linde
Pontus Lindh
Jan Sigurd
Olle Svenning
Andrzej Tichy

Just nu korrläser jag min kommande superroman, supromanen Ett hål i huvudet där solen tar sig in. Ett omslag håller på att göras. Det första offentliga mötet med romanen blir antagligen på Bok o Papper i Landskrona under Kulturnatten den 12/10. En officiel släppfest planeras i Malmö. Det kommer nog att bli superstorslaget.

Men nu är det lördag och supersolen skiner och jag ska ta min supercykel till superhavet och det är nog inte supervarmt, men kanske superskönt efteråt. Som flickan sa.

Wednesday, August 01, 2007

Här är du när jag behöver dej

Min lyxcykel fyllde fyra år förra måndagen. Skeppshults billigaste variant med namnet Populär. Min lyxcykel som jag har haft så mycket glädje av. Som har kostat ganska mycket i reperationer av olika slag.
Vi fick en ny sadel på min födelsedag, min lyxcykel och jag.
Det var inget jag önskat mej. Jag kräver inte särskilt mycket materiellt. Men jag blev väldigt glad. Nu är det bara att montera den, sadeln. Och jag tvekar, vill ju inte slita på den. Den gamla är helt lös och måste knytas fast med plastpåse, men den funkar ju.
Jag brukar cykla nittio minuter varje dag. är nog nere på sextio nu i sommar, med nytt barn och så.

Förstår ni.
Detta att önska sej mer och mer och mer. Detta att låta bli det. Det är ju bara bullshit. Jag önskar mej inte så mycket lyxprylar. Men jag önskar. Och jag spenderar. Middagar på krogen. Lättöl på krogen. Resor. Just nu planerar vi två veckor i januari. Samtidigt börjar vi fila på den där månaden i en husbil neråt Medelhavet i maj.
Samtidigt går jag i min brorsas gamla brallor, och jeans från UFF, någon av pappas gamla skjortor. Svärfars gamla kostymer.
Jag tycker inte om nya kläder. Det är billigt.

Men vi åkte på min lyxcykel idag, Elsa och jag, förbi sjumiljonersvillorna till Mellanhedens park där vi såg en teaterföreställning med Nya Klassiska Teatern, Den gyllene fisken. Den var bra, även om jag stördes av dom som tagit med sej ointresserade barn som inte ville titta, men picnicen skulle ätas upp och det finns alltid människor som inte kan tänka på något utanför sej själv.

Sen var vi på Ölcaféet. Elsa åt glass och plommon och jag drack två lättöl och pratade med sångaren/musikern Rickard Lindgren. Han gör bra låtar och sjunger prima, och är trevlig och dricker Guiness. Han verkar vara rocknroll.


Den här bilden har Thomas tagit. Det är jag. Det är kanske rocknroll. Det är kanske jag efter att ha vaknat på en bänk. Det är kanske jag. Eller inte. Men det måste det väl vara. Jag vet inte. Men han har tagit bilden. Och jag såg ut så. Och det är inte så länge sen. Jag var inte full eller nerdekad. Jag bara bökade runt i en koloniträdgård. Är det rocknroll?

Och Truman Capote. Frukost på Tiffany´s på En bok för alla, som ska försvinna. Vi vill ju inte att dom som inte är läsvana ska börja bilda sej. Vi såg ju hur det gick förra gången, det blev sossemakt. Håll skomakaren vid lästen och leran i vällingen.
Och jag längtar på ett sätt ett år fram i tiden, så att jag kan läsa om Med kallt blod. Detta mästerverk.

Nu är jag starkt uppköpt på Waterboys. Köpte debutplattan nymixad med sju tidigare outgivna. Where are you now when I need you? En pärla.
Och Florence Valentin där Love Antell sparkar upp upp upp som unga människor gör, och det luktar Clash och Perssons Pack, och det blir ingen dålig kombination.

Det finns igen och igen och igen bara en sak. En cykeltur. En simtur i bassängen eller havet. En tågresa med den rätta musiken och alla tidningarna, böckerna och just den rätta idén i huvudet när du susar just där du vill susa. En stilla stund av betraktande när ditt barn sover. En veranda med tyst radio i natten eller kvällen när regnet smattrar mot plåttaket, och det enda du tänker är: En gång till var du här när jag behövde dej.