Wednesday, February 28, 2007

Om Tomas Ledin säljer 300 000 plattor så är vi 8 700 000 som låter bli

Jag tycker att det är bra med bloggar.
Jag tycker att alla får skriva om vad dom vill. Det är som insändare i tidningar om teve, vill du inte titta så stäng av, brukar det stå när någon hackat på ens favoritprogram. Det verkar vara omöjligt att föra en intressant diskussion om kvalitet för vissa.

Fråga, så ska jag svara.

För egen del, så har jag slunkit in på konstiga bloggar ibland, inte från länkar bland kommentarer på min blogg, utan längs andra vägar. Många gånger har det varit förnumstiga kvinnor som skrivit, kvinnor över femtio. Där har jag inte varit hemma. Alltså har jag aldrig återvänt dit igen. Men ändå fascinerats av mängden inlägg om saker som jag uppfattat som kafferepssnack.
Men människor måste ju få ha kafferep. Det unnar jag dom verkligen.
Själv fikar jag aldrig. Jag tycker att det är slöseri med tid.

"Igår var barnbarnen här. Dom är gulliga." Det tycker jag är platt och tråkigt. Men om det fyller en funktion så kör i vind. Det är bara för mej att stänga av.

Tuesday, February 27, 2007

Straight from the heart

Jag gick nerför gatan i en dunjacka som varit min pappas, mörkblå. Jag gillar mörkblått. Jag knäpptte upp, jag hade en ganska uppknäppt mörkblå skjorta under, urtvättad. Manchesterbrallor. och freestyle. Men jag var ingen anakronism i staden där männen fortfarande bar grisar på sina nerblodade axlar, rinnande längs vita rockar och kepsar om det sprutade uppåt.
Jag var ingen anakronism bland bingohallar och fett, men jag gillade inte människorna, kände inte dom. Men såg på deras ögon och munnar att dom inte pratade mitt språk.
Vem pratar mitt språk? Idag? Igår? Imorgon?
Och vems fel är det, att ni inte fattar?

Jag följer dom stigarna som jag stakat fram och trampat ner själv, och ibland hittar jag en annan. Och varje gång en duva prasslar sina osmidiga vingar i skogen som jag inte känner igen, blir jag rädd. Blir jag förbannad och knytter min näve, duvjävel, puckodjur.

Jag gick nerför en backe först med trånga hus från slutet av artonhundratalet. Jag gick nerför en backe och klockan var inte elva, inte ens tio på förmiddagen. Jag lämnade fru och barn som jag älskade högt. Jag lämnade vänner som jag tyckte om. Men, jag orkar inte med detta nu, att baka muffins, eller vad det nu är.
Och klockan blev tio och jag visste att någon pub skulle ha öppet eftersom jag var på den skitiga sidan av floden, den sidan där strandbanken fylldes av tappade grisar när vinden låg på, tappade på blod och liv. Och jag tänkte det, jag tappar verkligen allt ibland. Lusten, hungern. Men aldrig törsten.
Hittade en pub som var specialister på cider, det stod några plastflaskor på bardisken. Gubbarna satt längs väggarna. Alla såg mej, ingen sa nåt. Jag beställde det jag behövde och höll ryggen rak. Men bara en runda. Jag var man enough, det var enough.

Jag läser fyra eller fem bloggar regelbundet och några till då och då. Dom är intressanta eller bra eller både och. Dom är en vana. Ibland slinker jag iväg nån annanstans i bloggosfären och frapperas igen av tristessen och det ointressanta, allt som absolut inte finns under ytan, och DEMOKRATIN, kan man lita på den? Att alla får säga vad dom vill. Att alla är kåta på att få prata av sej. Jag vet inte. Det är kul och det är tråkigt. Det är som livet.

Och du då!? Är du så himla bra själv då!?
Kanske. Kanske inte.

Jag går nerför en gata och det kan vara minst lika jobbigt som att gå uppför. Och jag älskar dom kulliga landskapen när jag kommer dit. Men ständigt tänker jag ändå: Här kan jag ju inte bo, alla dessa backar.

Just nu sjunger Ulf Lundell trasigt just innan han la in sej för behandling, till trasigt munspel och trasig gitarr, med trasig röst: "Här har du en man som tror på det goda livet."
Och man kan inte ens skriva om Ulf Lundell utan att nån ska placera en där och där och där. Jag som är både författare, alkoholist, och före detta rocksångare och låtskrivare .
"Här har du en man som du inte vet nåt om." Sjunger han också i samma sång. Glöm aldrig det. Du vet ingenting om mej. Det finns inget här som jag lämnat ut som kan få dej att kunna känna mej.

Jag knäppte upp en knapp till i skjortan och tog av pappas gamla dunjacka och gick över bron och en svart man bad om stålar och jag gav honom ett pund. Jag är inte rik men jag har alldeles för mycket pengar. Jag kan inte hantera pengar.
Jag gick lite snett åt andra hållet och visste att bakom stationen hittar man alltid dom bra ställena på en tvärgata. Visst. Och därinne satt en blind man. Oh, vad jobbigt att vara blind, tänkte inte jag.
Jag försöker alltid se genom den andres ögon, alt blir annolunda och förståligt då, Thord.
Det, gott folk, är hela receptet till medicinen att bli en god människa. Och träning.

Monday, February 26, 2007

Back to life, back to reality

Inga mer indiska måltider.
Inga mer hamburgare.
Inga mer frukostar med för mjuka bönor och gott bacon, men utan grillade tomater.
Och inga mer rökiga pubar, som jag ändå trivdes så bra i, särskilt i Bristol.
Inga fler smala radhus.
Och visst var det på Zoo, men ändå, när jag åt min dyra curryaktiga rätt, sönderkokt, sprang en mus förbi och in genom ett hål till köket.

Nä, idag ska jag göra sjömansbiff.
Idag har jag lyssnat på The river med Bruce Springsteen, hela dubbeln. Och till bilen och vägarna längtar jag, och efter den där rutiga flanellskjortan som Myran "lånade" för många år sen. Och nån gammal basebollkeps.
Nä, det får fortfarande vara tweed om det ska vara keps.
Och manchester.

Fick en trippelbok från Märta Tikkanen, Henriks tre första adressböcker, hon tyckte att det fanns beröringspunkter med mina böcker, eller liv, jag vet inte. Men det var kul att gå och hämta ut ett brev från Märta, det var det.

En suddig partybild på mej och Märta Tikkanen, man gör sej inte alltid bäst då, men lite liv i ögonen, kanske.


Korret är färdigläst och i nästa vecka ska En blues från Landskrona gå i tryck.
En bok är aldrig färdig när man tror att den är färdig.
Men en bok är färdig nån gång, man får inte hålla på FÖR länge. Särskilt inte om man har anspråk på att det ska vara något rufsigt, men korrekt.

Nu ska jag skriva klart min roman som ska in den siste mars. En bok i månaden, det är lagom.
Och efter att ha läst Pluras blogg så är det inte utan att jag längtar efter Eldkvarns nya platta som dom slutmixar nu, utanför Vollsjö, i min gamle vapenfrikompis Christoffers studio.

Friday, February 23, 2007

Rapport fran Gloucester Road

Efter det obligatoriska besoket pa Zoo gick jag till Camden. Halkade in pa Dublin Castle dar jag tror att jag varit tidigare. En bild pa Pete Doherty pa trottoaren. Och Maddness, ett brev fran Suggs.
Musiken?
Ramones, Sheena is a punkrocker. Libertines, Cant stand my now. Pogues, A pair of brown eyes. Bob dylan, Like a rolling stone. Clash, Bankrobber.
Jag bor har nu.
Ge mej livet nu.
Och unga manniskor ser nastan likadana ut som dom gjorde da, i slutet av attiotalet, samma drommar ungefar.

I feel yonger but old and tired, but in the match and the game.

Pa Worlds End sen, den stora puben dar man pumpar ACDC, har har jag definitivt varit tidigare, for sjutton eller arton ar sen.

Vi var i Bristol forst. Pa den sodra sidan. jag kande mej hemma, en man bar en gris och flera hangde i lastbilen hans.

Och dom rokiga pubarna dar man far kampa for att fa nagot som liknar lattol.

Det kommer mera, sen. tankte bara stilla er nyfikenhet.

Sunday, February 18, 2007

Sålunda konstruerar jag mitt liv

Jag är ändå ganska öppen. Jag är ändå den man kan lita på. Jag talar sanning, och det är viktigt att man kan se varandra i ögonen och veta att den sjön är just så ljuvlig som den verkade. Och näckrosorna, dom ska vara just så vackra som dom verkade, dom ska inte slingra sej runt dina fötter och dra ner dej i djupet när du dyker.
Det ska ju vara just så blått och oskuldsfullt och vackert som ögonen lovade.

Men till tävlingen i förra inlägget.
Men till den del av min uppväxt som jag sällan pratar om.
Och ändå var den lycklig.
Jag kom till Sverige från England som femåring. Jag kom till Sverige från ett hem för vanartade gossar, Dickens House i Bristol.
Mina första minnen är matcherna när vi barnhemspojkar stod och hejade på Bristol Rovers, laget i mitt hjärta.
Det var alltså svaret på förra inläggets fråga.
Bristol Rovers grundades för ungefär hundra år sen. Laget hette först The black arabs, jag vet inte varför.
Ingen vann.

Kan man lita på mej?
Ja, i verkliga livet.

Kan man lita på Torbjön Flygt?
Ja, när han skriver om vin på Sydsvenskans kultursida.
Har ni tänkt på det, hur vitt och brett är väl inte det som vi kallar kultur.
Hur fläker vi inte ut oss för dom som betalar, medelklassens övre medelålders kvinnor. Vill dom ha vin, so we give them wine.

Jag köpte Offside för andra gången i mitt liv idag. Jag ska läsa om Sonny när jag flyger till London för vidare transport till Bristol. Elsa ska läsa om Elefantpojken, som hon hävdar är en flicka. Johanna ska läsa korr till Thomas och min bok.

Mats Olsson och Simon Bank är Sveriges bästa dagstidnings-krönikörer, anser jag.
Men Mats irrar alltid bort sej när han inte kan tygla vreden över att hans bok De ensamma pojkarna inte blev hyllad på kultursidorna (OBS, min tolkning).
Förra söndagen skrev han att Författar-EM i fotboll är ett bevis på att författare har för mycket fritid, eller nåt.
I samma krönika pushade han för sin gamle chefs sons diktsamling, och häpnade över att poeten dessutom spelat in en platta. Han verkar inte ha mycket att göra, den poeten, men det reflekterade inte Olsson över.
Det är konstigt att det kan provocera såväl sport- som kulturskribenter att författare vill spela fotboll.
I trånga världar blir det liksom fel, så ska inte författare vara.
Själv har jag varit en betydligt mer än hygglig golfspelare. Och jag klär mej ofta i svarta kläder. Och jag går på fotboll. Och jag känner människor från sociteten. Och jag känner människor från väldigt långt ner. Och jag kan umgås med båda sorter.
Vi är ganska komplexa, vi författare, vi människor.

Och enligt Text-TV:s undersökning är inte Landskrona med på tio i topp-listan över Sveriges farligaste städer 2006. Varför tror alla det då? Va, lokala och nationella medier? Sverigedemokraterna? Varför har den bilden spridits? Den är ju inte sann.

Vi flyger till England i morgon. Först Bristol och hänga på Rovers träningsanläggning. Sen London och försöka hitta till ställen från förr, från det sena åttiotalet, det var längesen, men roligt. Finns Brixton kvar? Men inte som förr, väl?

Thursday, February 15, 2007

Cliffhanger och svår tävling när allt börjar gå mot vår
Jag ser knopparna på buskarna. Och mina rosor och krysantemum söker sej mot ljuset i källaren. Och jag vet vad ni tror, men om några dagar ska jag skriva om mitt favoritlag.
Vet du?
Okej, svara då, så ska jag skicka dej en bok som jag har mer än två av. Men då får du gissa vilken/vilka det är också.
Och hallonbuskarna i kolonistugan, ska dom bära frukt i år?

Akta dej för apokalypsen

Det luktar finsk öl och gammalt hår
i graven
Innanför värmen
utanför världen
där små flugor kittlar dina bakbundna händer

Du flyger inte längre till månen
Du drömmer inte längre
om kyckling i curry
när vintern är som varmast i Australien
där du inte alls vill bo
Där du ryser
i den uttorkade brunnen
Där inga flera galna hundar slickar ditt leriga ansikte
Bara schakalerna och gamarna
som flinar
Och Clint Eastwood i peruk
och för trånga jeans
plockar fram kanonen
Och någon hurrar
och många gråter
Och en mörkbrun teverecensent skriver dåliga vitsar
om kommunister

Och friheten
Fram för friheten
och miljonerna till Joe Labero
och guldkedjade idrottsmän

Och du hoppar med rytmen i blodet
I benen
I sörjan neråt
där allt ska brinna
när soppan på gamla bomber har kokat över

Och i brunnen
min käre vän
ska vi alla somna och vakna i solen
när den inte längre brinner

Wednesday, February 14, 2007

Halvdansk knäckprosa från en vindpinad åker långt nedanför Sollefteå

Du bara spräcker smala pinnar
i mina armar
Det bara värker gamla kojor som jag aldrig byggde
i ditt huvud
Du bara är allting
som jag aldrig blev
som jag aldrig ville bli
Som jag alltid drömde om att bli

Du kan gå på stigen
ner mot havet
Jag kan se dej
Jag kan känna näven som knyts och bara vill slå
Jag kan se ilskan
Jag kan känna smärtan
Jag kan vilja hoppa ut från tjugotredje våningen
och skrika
fånga mej
Fånga mej som du gjorde då för längesen
när du räddade mitt liv
i baksätet i den jävla bilen
som jag kvaddade sen

Monday, February 12, 2007

Mod och rädsla tar mej genon livet

Jag läser Dan Andersson. Bror tyckte mycket om Dan. Bror är död. Bror har aldrig funnits. Bror är en person som bara finns i två av mina böcker, och den ena är inte ens utgiven än.

Bror hade en bror som hette Viking.
Han var rädd.
Han var storvuxen.
Han söp ihjäl sej.
Han växte upp i en tid när svaghet hos den äldste sonen betydde förlust.
Och på fyllan sjöng han sånger av Evert Taube och Dan Andersson.
Och när han kom hem från ett äventyr var historierna stora, men han var en liten sparv ändå, med en bruten vinge.

Jag cyklade som vanligt idag. Som vanligt försiktigt. Och kvinnan i Limhamn satt i sin bil och jag såg henne men hon hade en sportbil med lång dörr och jag svängde undan men hon klippte till bakhjulet, och barnsadeln.
Elsa satt inte i, men hon hade gjort det en halvtimme tidigare. Jag blev förbannad. Jag blev chockad. Skrek att: Se dej för din jävla idiot!
Sen kom jag ut från Willys och märkte att bakhjulet blivit snett. Jag satte en lapp i plastpåse på bilen som stod kvar, bad henne ringa mej. Det har hon inte gjort. Men jag har bilnumret.
120 spänn kostade cykellagningen, varför ska jag betala det?

När jag kom hem skrev jag två snabba sidor till min bok.
Sen märkte jag att jag varit rädd. För jag tänkte på min lilla flicka, på ett stort jack i hennes panna.
Sen märkte jag att mitt skrikande inte var mod, att det inte var fel, att det var en reaktion av rädsla och vanmakt. Det är svårt att värja sej för idioterna.

Jag är en ordentlig och försiktig och van stadscyklist.
Jag blir arg när vi klumpas samman och blir kallade okvädningsord.
Som om vi vore araber.
Ut med packet, cyklister och araber!
Men folk får gå på cykelbanorna, på vägarna om det råkar vara grus på trottoarerna, gärna i bredd.
Och bilisterna får köra som dom vill.
Jag ställer inte upp på det.
Det är inte mod. Det är rädsla.
Jag vill inte lära min dotter trafikregler om sportbilskärringar i Limhamn ändå tycker att hennes bankkuvert är viktigare, att hon får öppna sin bildörr när fan hon vill.
Hon har inte ringt.
Imorgon ska jag ta reda på var hon bor.
Rättvisa ska skipas.

Jag försöker förstå egoismen, och det är inte svårt till en viss gräns.
Sen blir jag bara matt.

Jag läser Dan Andersson, och jag längtar också fucking långt iväg bortom bergen och bort och bort från allt det som bara är kyla. Och jag är inte arton år. Jag är inte utan självdistans. Jag är mitt i verkligheten och tänker tampas med den.
För man kan inte bara låta bli att ta sitt ansvar, eller hur, alla kärringar i dyra bilar?

Wednesday, February 07, 2007

En estradörs scenhistoria - del ett

70-tal.
Jag skrev deckarhistorier på en gammal skrivmaskin som jag tror var min farfars avlagda. Jag satt i mitt rum på andra våningen och tittade ut över Ven och Köpenhamn och låtsades att det var två franska öar som jag hittat i en kartbok.
Sen gick jag ner och läste för min mamma och mormor. Dom klappade. Jag fick blodad tand.

Peder och jag kallade oss Brasse och Fleksnes och spelade upp halvimproviserade pjäser på Roliga timmen på Borstahusskolan.

1984 (?) hade QK sin första spelningen i Västervångskolans aula. Dygnet runts redaktör Mattias Oscarsson spelade tillfälligt bas.

1985 spelade vi på Pilängens fritisgård och fick två gratisdagar i studion där vi spelade in klassikern Ett skrik i natten, tidigare hade vi gjort undergroundeposen Grön vägg och Uppdrag i Gdansk.

1987 gjorde vi två utsålda spelningar i Gullstrandsskolans aula. Med två körsångare och två dansare till den klassiska sättningen nylonsträngad/sång. Nu hade alkoholen kommit in i bilden. Och sex.

Jag stannar där, men påminner om Stanza på Inkonst i morgon. Det är en erfaren estradör som kommer dit. Litte saggigare och präktigare än förr. Lite mer mätt. Men ändå.

För övrigt, här publicerar jag en bild från min tid som rasistisk skinhead, även om håret hade börjat växa ut igen redan. Jag var i valet och kvalet. Detta var innan min avbön, innan jag tog farväl av Sverigedemokraterna.
Det var en vanlig matchdag, jag och Thord (SD:s starke man i Landskrona) hade dratt några sjukommatvåor innan matchen, tog en korv i pausen och snackade skit, som grabbar gör, som vanligt.
Men det var sista gången. Jag har stigit av tåget nu.
Förlåt mej, ni som tycker att jag svikit Saken.

Tuesday, February 06, 2007

Happy humor från Götet

David Nessle (davidnessle.wordpress.com) är serieskapare och översättare. Hans blogg är verkligen rolig ofta. Och jag vågar inte kommentera där, för alla verkar så smarta och roliga, något jag trodde att jag kunde vara.

Han skriver om en tysk tandkräm som jag ska köpa nästa gång jag befinner mej i landet.


Han skriver också om en inrättning i ett annat land (minns inte vilket) där man kan gå på det här stället och få hjälp.


Det är inte utan att jag längtar utomlands, via en sväng till Göteborg.

Monday, February 05, 2007

Det smyger sej starkt på

Jag har gett ut några böcker i mitt liv. Publicerat i tidningar, tidskrifter och antologier. Blivit recenserad.
Det är en speciell känsla och den är uppdelad i faser.
Det är spännande.
Jag kan inte leva när tråkiga saker är tråkiga. Jag måste göra något roligt eller intressant av dom i mitt huvud.

Jag ska skicka en nästan slutgiltig version av vår En blues från Landskrona snart. Adrenalinet pumpar inte som han som lyfter tyngder och musklerna ser ut att hålla på att spricka.
Men adrenalinet smyger aggressivt in i mej och jag tänker på boken mycket. Och det är så roligt att vi gör det själv. Att vi snackar releaseparty och sånt. Att vi vet att boken är betald. Att vi vet att det inte handlar om stålar. Att vi ändå vet att vi har köpare. Att vi vet att några kommer att bli snea. "Såhär ska inte en Lanskronabok vara."
Det är ingen Landskronabok. Den råkar bara handla om världen.

Och adrenalinet smyger på, jag börjar bli klar med min roman också. Och det är större och mindre på ett annat sätt. Det är en längre och annorlunda process.
Två böcker samtidigt, det är så roligt.
Jag har fått tillbaka sprittandet.

Och glöm inte Stanza på torsdag. Om ni kommer, jag lovar att jag ska mala ner er på ett underhållande allvarligt sätt.

Sunday, February 04, 2007

Ingenting förändras av sej själv

Vernissage på museet i Landskrona idag. Den stilige fotografen Anders Hilding som är 76 år nu ställer ut bilder från femtiotalet och framåt. Väldigt mycket folk kom. Anders och hans fru Eva dansade till bandet som hade vibrafon och smoking.
Jag gillar verkligen Anders Hilding. Han har alltid varit en hårt arbetande glidare. Som jag.

Jag och Elsa åt kycklingsallad på tåget till LA. Vi hade picnic.
Vi hann inom Akropolis innan Johanna kom med ett senare tåg.
Sen var jag familjen Berghs representant på vernissagen. Anders och Eva är gamla vänner till mina föräldrar. Men mina föräldrar är i Spanien och mina syskon kom inte.
Jag tycker om att prata med snofsiga människor i sextio- sjuttioårsåldern. Människor som jag minns från stora fester i min barndom. Jag tycker om att flera av dom har läst mina böcker och tycker om dom, fast att dom kommer från en helt annnan variant av liv.
Man ska inte vara så snabb med fördömandet.
Och alla andra människor på museet som trängdes för att se bilderna från sin stad. Kanske hitta någon man kände.
En speedwayförare som visade häcken, till exempel.

Man kan göra en dag i LA, tycker jag. Gå på museet och sen traska den vackra vägen bort mot Konsthallen och Se Elisabet Apelmo och Marit Lindbergs fina utställning. Passa på att revidera sin uppfattning om Landskrona, kanske. Gå på någon av krogarna med havsutsikt, eller nån annan. Känna in.

Jag var på möte hos journalisten och författaren Magnus Sjöholm sen. Vi åt keftadis (?), grekiska köttbullar, tsatsiki, goda oliver, hembakat bröd, laxbitar med pesto, och små bakade potatisar med röra och lök och kapris. Det var på Capri vi mötte varandra, det vet du. Basilikabiffar och lite annat. Mycket gott.
Och det är bestämt nu. Det blir Författar-EM på Gamla IP i Malmö i början av juni. Sex lag, Sverige, Danmark, England, Tyskland, Italien och Ungern. Fotboll och uppläsningar och debatter i dagarna tre eller fyra. Boka in!

Jag skulle skriva mer flygande och flytande och öppna små prång i trånga gränder och plocka fram ljus där ingen trodde att något fanns. Men det får bli en annan dag.

Friday, February 02, 2007

Nackdelen med dusch istället för badkar.

Jag ville bara skriva, och spela musik. Jag hade just träffat några snubbar från Landskrona som hade ett band och en replokal men ingen ville sjunga. Jag behövde inte spela gitarr, vi hade redan tre gitarrister.

Windy hade dratt till nån av skokartongerna på Delfi.
Den fantastiska sannsagan om rockkollektivet QK höll på att ta slut, när Lennon och McCartney gick i olika musikaliska riktningar.

Detta var sista året på åttiotalet och efter alla år så hade Rickard flyttat till Skåne, till Lund. Och jag spelade rocknroll i LA och hade party i Lund.

Och då knackade verkligheten på dörren.
Jobb och utbildning och sånt. Externa krav. Nu är leken slut.
Jag hade jobbat som lärarvikarie och med utvecklingsstörda barn. Inget fast jobb.
Och den sommaren visade det sej att man kunde få komma in på Lärarhögskolan i Jönköping utan att vara klar med matten, utan att ha sökt i tid. Min mamma visade mej ett tidningsklipp, och vi var alla överens.

Jag bodde ute i Råslätt, delade rum med två gymnasiekillar från Vetlanda som bara pratade om Lena PH hela tiden.
Jag bastade och drack öl i huset på gården.
Jag blev kompis med en kille från Örnsköldsvik som alltid skulle fara, han kunde fara hundra meter för att köpa en kopp kaffe.
Jag bad aldrig honom fara nån annanstans varmare, han var en trevlig kille.
Jag bastade en del med Rickards lillebror också, på Jönköpings golfklubb där han spelade av mej pengar, på mitt initiativ.

Jag åkte hem varje helg (utom två).
Min brorsa hade flyttat till USA.
Jag hade körkort.
Ibland åkte jag tåg men oftast körde jag den gamla Toyotan som ingen annan använde. Jag brukade köra söderut på torsdagen, lyssna på musik och dricka några folköl (det var andra promillegränser då). Hamna hos Rickard eller Windy i Lund och sen åka till LA på fredagen och spela och ha fest och gå på Akropolis.

Det var jobbiga tider.
Jag körde upp en sen söndag och det regnade och jag hade valt den farliga Nissastigen med virkestransporter och hela tiden ville jag tillbaka till södern, eller bara stanna på ett motell och vara någon annan.
Jag kom fram till höghuset bland höghus och jag drack mina folköl och jag somnade väl till slut och jag drömde att jag var på det där hotellet och att jag hade tio mil kvar och det var bråttom till skolan.
Så jag sprang upp ur sängen och in i duschen för att vakna till och plötsligt märkte jag att jag inte var ensam. En av vetlandskillarna satt och bajsade. Han tittade märkligt på mej. Klockan var halv fem på morgonen.
Jag tänkte sen, när jag satt vid skrivbordet och tittade bortom höghusen på barrskogen: Hade det bara funnits ett badkar, så hade jag vaknat medan jag fyllde det, då hade det här inte hänt.
Hade han bara låst dörren, vetlandakillen med tonade brillor och frisyr.