Sunday, November 22, 2015

I strama ramar

Jag cyklar och simmar och du kanske tycker att jag tjatar men det är som att Zlatan spelar och att du bara behöver se en match eller att du inte vill höra en låt igen för att du redan har hört den
så funkar det ju inte
Jag cyklar och det är en ny cykeltur varje gång och igår cyklade jag i snön som både smalt och frös och gled
Jag cyklar och det är speciellt när jag den där låten med Joel Alme (Dig äger ingen) dyker upp vid Rasmusgatan tre gånger i rad, random alltså, med tre veckors mellanrum
och jag cyklar och igår kom jag hem sent med tåget från Stockholm och vi hade ätit en så god frukost och vi är bombarderade dessa dagar
av hot och hat och terror och rädsla
av oro
och jag steg av tåget och snön bombarderade
och jag tänkte: det är dumt, det är onödigt, det är farligt
Men jag är en cyklande man och jag cyklade och jag klarade mej
tills jag svängde in på min gata
och just då
när jag skulle vara hemma
gled jag och ramlade jag och slog mej och hur mycket tål du ... dator
hur hemma är du ... Jonte Berra
Men upp i sadeln igen idag när flingorna fortsatte bomba vått
och kallt mot kinden
den iskalla vinden
det är en match
kom igen, vinn den
Jag cyklar och simmar och jag har börjat prova nya simhallar nu och det är svårt att vara ny
det är inte lätt
svårt att hitta rätt
i strama ramar


Monday, November 16, 2015

Medan regnet faller över lastbilarna när de lämnar Höör


Thomas och jag slutspurtar i arbetet med vår fjärde gemensamma bok, den sista i Bluestrilogin. Jag minns inte var vi gjorde klart den första men de två senaste har vi slutfört i olika kalla källare, underground, ogräs som trycker sej genom och uppåt. Så gillar vi att tänka om oss själva. Men det handlar mest om att berätta viktiga historier om Landskrona och Sverige, kanske om världen. Men det handlar mest om nörderi: att i den jämna högermarginalen aldrig (nästan aldrig, i alla fall) ha några avstavningar, att under korr- och redigeringsarbetet snabbt ta bort eller lägga till något ord, ändra en meningsföljd, stryka ett och, lägga till ett komma, för att göra något större och bättre (men framför allt för att få bort avstavningen), att se en kille komma tillbaka på bild senare i boken (den här gången bär han på en säng i natten) eller att kanske se en symbolik, se ett McDonalds-M i en fågelvinge eller ett styckat buffelhorn ... ja, du hör, vad som helst kan hända under jobbet med Sista bluesen från Landskrona (the basement tapes). Medan regnet faller över lastbilarna som dundrar när de lämnar Höör (och vad det gäller avstavningsnörderiet så har det förändrats nu när jag skrivit mycket i diktform, ojämn högermarginal).

Monday, November 09, 2015

betre meniska

Jag somnar alldeles för sent (alla tankar som snurrar, drömmar, oro, detta som ständigt pågår, allt lidande). Anna som hostar (och det finns två Annor i mitt liv som gör hösten mindre grå, och idag, kvart i sju på morgonen, skiner ju faktiskt solen i vinden som slår på träden, får dem att vingla och löven! som löven har samlats i drivor dessa dagar, som igår i Lund och en man med en okopplad hund gick och sparkade glatt och jag tänkte på Thomas - hur han alltid gick med Billy och kameran i LA förr i tiden och allt förändras - och det vi gör nu, samma sak - kompromisslöst fria - men helt annorlunda, Sista bluesen från Landskrona) och får stanna hemma idag och det blir kväll och vi blandar timjan i teet för att stävja hostan. Och chokladglass och Risifrutti och jag lyckas simma 1800 ändå men det börjar bli tråkigt för henne, att hosta, att inte vara i skolan och jag stapplade alltså upp kvart i sju eller nåt och jag var så trött och märkte inte hur lika trött hon var, men hörde hennes hosta och kom till sans: "men, ska du verkligen gå till skolan, vill du gå?" "Nä, pappa, jag är så trött." Och ... kära barn. stanna hemma, lid inte, och vi fick i Elsa frukost, och iväg henne, sen somnade vi om och jag drömde om att jag och min bror skulle flytta tillsammans i stora industrilokaler men ändå sova i en gemensam dubbelsäng (förutom när den vuxna Anna kom på besök) och att han målade golvet och väggarna randiga i starka färger. "Men du måste ju fråga mej först, du kan ju inte ta det beslutet utan att fråga mej." "Jo, för jag har färgseende!") men det var bara en dröm och det är måndagkväll och jag simmade alltså 1800 ändå och jag har kunnat jobba och jag har köpt ny honung från Gotland till timjanteet och sov gott ikväll, min lilla Anna, hoppas jag och sen sitter du i soffan och jag kommer med teet och på golvet ligger en lapp som du har skrivit: "betre meniska", står det överst och det är en historia som du skriver på, "den handlar om Karin, hon är lite blyg, så hon skriver en lista ..." Det är kväll och teet svalnar och jag försöker få reda på mer men hon har inte kommit på så mycket (men: bättre människa, det är vad jag ständigt och långsamt försöker bli), hon ska skriva vidare imorgon och jag vet, man ska inte tvinga fram en skrivprocess i tidig ålder (om nånsin).

Wednesday, November 04, 2015

Det är dags att välja sida nu

Vart vill ni att extremt fattiga (nä, inte du som tycker att bensinpriset för din extrabil är lite väl dyrt när man har en Thailandssemester att planera) människor ska ta vägen? Vad vill ni att de ska göra? Upphöra att existera? Det är det, va? Ni vill att de bara ska försvinna, så att du kan fortsätta att skita i alla andra. Nä, det handlar inte om att: "jag är snut, jag lyder bara order", det handlar inte ens om att du ska göra något, skänka något, det handlar bara om att du ska försöka förstå, inte hata, inte skrocka på kaffepausen på jobbet när rasistmannen pågår med sin missriktade avsky, det handlar om att du ska säga till honom då: "Håll käften!" Det räcker. Det handlar om en sista gnutta värdighet, från din sida, du som fortfarande har en grund att stå på. Du måste kunna känna, även om du inte sjunkit själv, ner i den iskalla gyttjan, du måste kunna förstå, att det är människor, det är mammor, pappor, söner, döttrar, mormor, morfar, känslor, större förluster än du någonsin varit med om. Du måste inte förstå hur det känns att behandlas som skit som kan skyfflas runt hur som helst, men du måste försöka (skulle egentligen länka till en video där Malmöpolisen sliter iväg människor utanför stadshuset, människor som redan blivit ivägslitna från den oanvända industritomten på Sorgenfri, människor som har ingenting. Men det gick inte. Så jag lännkar till en lite mer sossetrygg protest och tänker på min kompis Niclas som gör vad jag inte gör, jobbar häcken av sej vid fronten för att hjälpa de som verkligen behöver hjälp).

Tuesday, November 03, 2015

Romanmusik

Vi var och lyssnade på när Fredrik Ekelund samtalade med Pontus Lindh i Limhamns hamn i somras. Det var ganska intimt, vinden från havet, ganska kallt, hon frös, jag liksom gnuggade henne. Vi var kanske tjugo personer i publiken. Pontus berättade om sitt ickemusikintresse (fast mest om sitt intressanta skrivande, språknörderi, givetvis). Fredrik tilltalade mej och berättade att nästan alltid när vi hälsade på varandra (vi bor båda i Limhamn och stöter på varandra ibland) lyssnade jag på musik. Ja, det stämmer. Hela mitt liv är fyllt av musik. Utom när jag simmar, då blir jag tvungen att lyssna på ett annat sätt. När jag skrivit mina senaste böcker har jag bestämt artister som ska trigga igång arbetet, jag satte på musiken, jag blev en Pavlovs hund: "Oj, nu är det dags att skriva, dags att gå in i den världen." När jag skrev Charlotta Anderson-boken var det Lou Reed, Velvet och Dire Straits. Nu har jag slutfört Sista bluesen från Landskrona. En lång dikt (med poetiska prosaparenteser) i sju delar, men en kort bok och jag har samlat intryck och tankar kring mej och Landskrona en längre tid, men själva skrivprocessen varade egentligen bara i några veckor. Det blev aldrig den där långa relationen man har när man skriver en roman, därför heller ingen särskild musik. Men NU jävlar: Jag tar upp arbetet med den roman jag började på för två år sedan, som sedan gått på halvfart när ekonomiska (och andra) anledningar gjort att jag inte haft tid och kraft att fokusera på den så mycket som jag velat. Men NU jävlar har jag tid och jag har hittat till musiken (det måste vara musik som jag kan sen gammalt, den får inte ta över, mest vara en kuliss, trygg), Richmond Fontaine, Sade och Nick Cave, verkar det som. Någon kanske försvinner, någon kanske byts ut. Men det är den världen jag verkar få leva i det närmaste halvåret.


Sunday, November 01, 2015

Bluesen ger mej blues (och ibland gillar jag blues)

Det är grått men man anar en sol och jag skriver det sista innan jag ska skicka manus. Det är inte stressigt men grått ibland. Som att det saknar spänst och stringens, men så är processen: tvivel och briljans, upp och ner, toppar och dalar, vågor som nästan dränker dej innan du bara flyter med i ett härligt snabbt flow, sol, hagel, ösregn som spikar, sol igen, som en irländsk sommardag, och detta är en förhållandevis snabb slutsträcka efter en lång startsträcka, jag rimmar, det bör räcka, det vet vi om några timmar, eller en vecka, eller två, äh, jag skojar. Jag bara skriver det som jag tänkt under en lång tid. Friserar. Min mormor var frisör, min morfar också. Jag vet hur man fixar en sjyst frisyr som känns äkta (Sista bluesen från Landskrona kommer antagligen att smyglanseras i mitten av december, håll utkik för mer information).