Sunday, August 24, 2014

Lördag


Vi cyklade förbi Limhamns torg efter det mycket friska badet vid lunchtid och det var som en stor trevlig picnic (fast med väldigt många poliser) och sen satt vi på tåget till fotofestivalen i Landskrona och på museet letade vi efter major Pantzarnäsas (ett militärspöke som huserar i den gamla kasernen) upptåg hit och dit och upp och ner och överallt som i rektangulära cirklar, och det känns så ibland (som rektangulära cirklar) och jag hörde några snacka på museet: "De ger ju bara dem (svenskarnas parti) uppmärksamhet med sina protester, de hade ju inte fått uppmärksamhet annars", och jag håller inte med. Det handlar ju mestadels om vanliga människor som står upp mot mörka krafter, som uppmärksammar antirasism, antifascism, antinazism, man visar att man är så många fler, så mycket större och viktigare, men våldskåta poliser med konstiga metoder (att rida på rad mot försvarslösa människor!) har jag inte mycket för, precis som jag ogillar de element bland demonstranterna som nästan alltid dyker upp, de våldskåta (fast i fallet Limhamn verkar det som att poliserna varit de värsta kålsuparna).
Jag tycker att det är mycket tveksamt att låta nazister hålla möten på offentliga platser. Vi pratar om nazister!
När vi skulle klä ut oss och bli porträtterade började det regna igen och sen solregn och vi hängde på lekplatsen i Teaterparken och solregn alltså, så vackert och vi hade plankat ut från fotområdet (med fritt inträde) och Anna ville tvunget planka in igen och jag vill inte ha bråk, jag är för gammal och trött, men vafan! jag lyfte henne över stängslet och svingade mej relativt smidigt över själv. Så blev vi fotograferade till slut och på O´Learys satt mycket riktigt Windy och Malin och visst fanns det popcorn och där satt ju L.T. Fisk och Patrik också och på teven var det mera jidder i Malmö, i straffområdet och det är ju tur att jag får komma till lugnet i LA då och då.

Thursday, August 21, 2014

Ring i alla klockor!

Jag sitter i ett hus på gården på Stenbocksgatan i Rörsjöstaden och väntar på att vattengympan på Kockum ska ta slut så att jag kan få simma i hyfsad lugn och ro. Det är jag och en hund och jag får min andra nysattack, allergi, men hanterbar. Och jag är hanterbart allergisk mot klor också. Och senare idag ska jag hem till Limhamn och på lördag är det mörker, då kommer Svenskarnas parti till torget och min avsky, min allergi och min vilande astma väller fram. Och jag går till deras hemsida och läser och de här dagarna läser jag också Tony Samuelssons magnifika och skrämmande Kafkapaviljongen som är en kontrafaktiskt roman om hur det skulle kunnat vara i Sverige om vi anslutit oss till tyskarna under Andra världskriget och om tyskarna segrat. Och Svenskarnas partis verklighet innehåller samma tankar, samma sluga ondska. Det är samma (med nöd och näppe) välkammade nazistiska (hjälpligt) inlindade omänskligheter och dumheter. Ring i alla klockor!

Tuesday, August 19, 2014

Tisdag innan lunch (augustibad 2)


Jag lyssnar på Elvis Costello och skriver roman om otrohet och maktlöshet, och kanske ett ljus i någon lerig tunnel långt bort. Jag förbannar blåsten men! jag var tillbaka i havet idag (se ovan), hade med mej badrock istället för handduk, en mycket bra (och enkel) idé visade det sej. Och vinden torkar ju mej men kläderna blåser runt när jag ska ta på mej dem och solen försvinner och fötterna fryser, och där kommer en cyklande slank man och vi nickar hej (som vi senbadare gör) och han undrar om det är femton eller sjutton grader. "Kanske sexton", säger jag och han bryter på franska: "Oui, det har ju regnat och blåst ...", säger han och jag nickar: "Ja, massa friskt vatten", säger jag och han nickar: "Sexton, inte sjutton då", säger han. "Kanske sjutton, jag vet inte ...", säger jag och han har en stor cykelväska som han nickar mot, "du vet, sjutton klarar jag utan dräkten, men femton eller sexton, då tar det hela dagen att tina sen ..." "Ska du simma långt?" "En halvtimme", säger han och jag var i kanske två minuter: "Då skulle jag nog ta dräkten", säger jag och han säger att det är nog det bästa och jag känner mej hemma på augusti- och septemberbryggorna, bland hurtbullarna som oftast är äldre än jag. Jag känner mej ändå främmande, men skönt främmande.

Saturday, August 16, 2014

Någon sorts rörelse inte bakåt (augustibad 1)


För tre fyra år sen brukade jag ibland stöta på en man sådär fjorton sexton år äldre än jag, i Köpenhamn, vi bytte några ord någon gång. Vi brukade läsa tidningarna (BT og Ekstrabladet) på Skammekrogen på Vesterbro, nickade när vi var klara och bytte tidning med varandra. Jag hade glömt honom. Han fascinerade mej med sin slitenhet men ändå stolta hållning, kavaj och jeans och långt hår, skägg (som var hyggligt vårdat men långt ifrån dagens överfixade halvmedelåldersskägg). Han hade en sjyst stil, helt enkelt. Jag förstod att han var brokig, pratade en konstig blandning av finlandssvenska, skånska och danska, med en klarhet. Jag hade glömt honom.
Så var det förmiddag idag och Anna och jag cyklade och hon sa från början att hon nog inte skulle bada (och det gjorde hon inte heller), och det var inte stilla men tyst, inga larmande badgäster och jag drivs av ett inre tvång, var tvungen att hoppa i och det var skönt och vi cyklade vidare och hem och hunden Billie var där och de tog sej hem till sej och jag satt och jobbade och sen åkte jag till Gunnarstorpsgatan för att mata kaninen och katten och jag cyklade vidare och det finns fortfarande jordgubbar till salu i Limhamn (om man har de rätta kontakterna) och där, vid torget, såg jag en välbekant figur bland bänkarna där ett gäng brukar sitta och dricka öl: mannen från förr, mannen från Skammekrogen, gick runt och pratade med en sliten värdighet och aura (ofta brukar det vara tvärtom, man ser någon från förr, svullen, sliten, hängande på en rollator, eller en permobil, neråt neråt). Jag vet inte ... men jag kände någon sorts glädje.

Stundom slarvig skolgång

Det var på 80-talet när jag gick på gymnasiet och ibland besökte jag inte lektionerna, ibland var vi i den stora gläntan i Karlslund och drack folköl, där bestämde jag att den gamla dansrestaurangen hade legat, där farmor och farfar kanske möttes för första gången. Karlslund, djuren, grisarna, rådjuren, getterna och de hoppande sönderklippta påfåglarna, det döda trädet som fallit och låg så ståtligt och stort, så ... levande och det var någon kung Karl som hade behövt jaga, därav den planterade skogen som hade de ljusaste och högsta gröna löven när våren äntligen kom. Men oftast (när jag skubbade från lektionerna) var jag i biblioteket, det var åren kring Klas Östergrens Ankare och Gentlemen fanns i pocket, och det var musiktidningarna där i skolbiblioteket (och Joyce Johnsons Biroller och en biografi: Jacks bok, Kerouac, alltså) och det var drömmar om Indien och folkabussar och det kan ha varit 1987 när Slitz (eller om det var Schlager) gjorde någon sorts sammanställning av de bästa plattorna -77 till -87 och jag har för mej att det var Lars Nylin som skrev om Remain in light och ett minne eller en dröm om en sensommarkväll utomhus i Paris med David Byrnes utspel och röst och allt som lovades och kunde hända, Once in a lifetime.

Friday, August 15, 2014

Sensommar


Nu börjar hösten vifta och jag tänker på någon sorts tröst och tro och godhet, jag tänker på Mandalay. Någon diktar om ålder och en måne på väg upp och någon annan om att det är sent på jorden och en bekant som jag alltid tyckte om att prata med finns inte mer, han verkade äga en sorts lugn, förståelse, en air av godhet och nu finns han inte mer och ibland kan du kanske lägga ett lugn på ytan, för att kunna hålla allt som rasar inuti i någorlunda schack, ibland räcker det inte. Och där jag bor, på andra sidan gården ligger Linnéskolan och det var bara en halvtimme efter mordet som jag cyklade förbi, en sjuttonårig pojke finns inte mer och flyger vi bara lite längre bort till Malmborgs hittar vi platsen där en man kring 55 skrek och slog på tiggaren, en påse full av ölburkar, en hjärna fylld av hat och dumhet, överallt på gatorna ser jag hjärnor fyllda av hat och dumhet och överallt i världen ser jag våld och raseri och misär och hopplöshet och det är val om en månad och, snälla, kan vi inte för en gångs skull se utanför den egna trångheten och åtminstone komma överens om att det finns ett parti (ja, sd) som bara står för ondska (allt som kunde vara förmildrande är bara dimridåer och fejk), välj sedan fritt bland de andra, mota Olle i grind, köp inte grisen i säcken, det kommer att göra ont , förstår du, förstår du!? att jag aldrig varit i Mandalay, har bara hört att där, där blomstrar kulturen och kanske, kanske, finns det ett (buddistiskt) lugn, en godhet som är värd att sträva efter ... eller ... (eller ... det var kanske bara ett paradis för de engelska kolonialherrarna, vad vet jag, med piskor och gevär) jag bara drömmer om en mjuk lyckobubbla (nostalgi, sentimentalitet), jag bara fortsätter att bada och nu är det bara några unga nykära spanska turister kvar och jag fotograferar dem med bron i bakgrunden och sen sitter de på bänken och ser mej göra mina vattengymnastiska övningar och nästa vecka börjar vardagen på Kockum Fritid, och: Du får drömma om ett lyckans land, en lyckans tid, det är okej, men glöm inte att det är i verkligheten vi lever, och den bör du (så gott du kan) sträva efter att göra mjukare.