Thursday, November 29, 2007

Borstahusen in my heart

För er som inte läser HD/NST/LP, här är min personligt hållna välvilliga recension av Åke Jönssons bok om Borstahusen.
På söndag signerar jag min senaste roman på Bok o Papper, 16.00 och på Killbergs, 17.00. I Landskrona alltså, kom gärna dit.

Det moderna bostadsområdet Öresundsparken stod färdigt i slutet av femtiotalet, det nya Borstahusen på ”fel” sida Erikstorpsvägen. 1974 gick jag förbi statyn som liknar en påfågel, som jag aldrig lyckades klättra upp i. Jag kom tillbaka till dagiset efter en längre sjukhusvistelse. Jag var fem år och nervös. En liten småtjock kille som jag inte kände igen stod vid grinden och vägrade släppa in mej.
"Vem är du”, sa han och jag visste inte vad jag skulle svara.

Nu vandrar jag vid Åke Jönssons sida genom Borstahusen. Jag håller honom inte i handen, men jag låter honom ge mej nya kunskaper om orten där jag växte upp, orten som jag egentligen aldrig lämnat.
Jag vandrar vid Åke Jönssons sida och låter honom genom boken Borstahusen – från fiskeläge till fritidsparadis, plocka fram gamla minnen och händelser från förr, åren som formade mej.

Vi hade just kommit hem från Spanien i början av åttiotalet och det var party i den av skolans paviljonger som innehöll matsalen, en mycket moderna sådan, lär jag mej av Jönssons bok. Det var en sådan kväll i maj när Öresund känns ljumt men en dimma ändå drar sej in från havet, mot dom som sitter på trappor eller bänkar på Nedre gatan, allt som slår ut i vinden som blir stilla nu.
Det var party i skolan, vars huvudbyggnad var den ståtligaste i hela det lågbyggda fiskeläget. Jag cyklade ut mot golfbanan vid Erikstorp, den som anlades i det tidiga sextiotalet när semesterbyn redan fanns. Mycket kan jag läsa mej till i boken om Borstahusen, den tar mej vidare i minnet, partyt i skolmatsalen, att jag för första gången hörde Carolas Främling genom dom öppna fönsterna och tänkte: Jaha, det är så den låter. Och jag cyklade vidare och svängde ner mot havet, förbi campingen där Asks café låg en gång, där kallbadhuset låg. Vidare bort över den lilla bäcken där Karl den tolfte la sej i byggandet av värn mot en möjlig dansk invasion. Allt går att läsa, det var här den första kalkugnen byggdes. Det var här det började, säger Åke Jönsson.

I tre delar (Det gamla- Det nya- och Det moderna Borstahusen) med totalt trettionio kapitel (med titlar som bl a Brutalt överfall ute på sundet, Pumphuset och järnvägen, Ett badparadis, Den första utbölingen, Kapellet samt Ett Lousiana i miniformat) berättar Åke Jönsson fiskelägets historia på nästan fyrahundra sidor. Det är ett digert material han samlat på sej. Som en skollärare går han bredvid, emellanåt glatt och frodigt berättande, andra stunder mer rabblande historiska fakta. Ibland blir jag alldeles vilse av dom många namnen på gamla fiskare och andra borstahusbor som har huserat fiskeläget sen den där dagen när en av bröderna Borste blev förbannad på en grannkvinna vid Kalkugnslyckan på 1770-talet.

Min familj flyttade från Norra fiskehamnsgatan, där det gick rykten om en blodhund och en förrymd orm i kvarteret, till Övre gatan, alldeles nära där Strandvägen slutar, i november 1974. Då fanns Signes konditori fortfarande kvar, det som många kallade Tack så gärna. Jag och min bror sprang upp dit på lördagarna för att köpa tuggummi med Robin Hood-klistermärken, och supersura och supersalta. Detta var någon gång i mitten av sjuttiotalet, men i Åke Jönssons bok står det att Signes revs i slutet av sextiotalet. En petitess möjligen, men inte för mej och mina minnen. En spricka i fasaden, den enda jag kan erfara i boken, som borde lagas vid en eventuell nyutgivning.
Men större är ändå allt det jag får lära mej. Äntligen vet jag varför Lill-Olas heter Lill-Olas. Och alla bilder, gamla och några nyare fotografier som jag kan ta vidare ut i min fantasi. Alla dessa människor, alla dessa livsöden, alla dessa historier från förr fram till nu. Entreprenörerna, originalen, nybyggarandan och den ständiga kampen för ett värdigt liv. Mörkret och dom trånga husen, sammanhållningen. Den lervälling som Nedre gatan måste ha varit stora delar av året.
Och jag får flanera förbi dom gamla hökerierna, känna lukten av öl från Nils Svens- eller Höjers birschapp.
Och ändå är det så aktuellt. Samma fast annorlunda. Artiklar i tidningen från fyrtiotalet om lymlar som cyklar på piren och lever allmänt rövare. Borstahusen som reservat, nu och för hundra år sedan när bössen kom från fiskeläget in till stan, akta er för dom!

Det är en osedvanligt rik bok som Åke Jönsson skrivit. Det är en lång resa från den första kalkugnen i mitten av sjuttonhundratalet, förbi det första av bröderna Borstes hus, trettio kvadratmeter korsvirke, lera och halmtak.
Det är en förbannat bra och intressant bok som Åke Jönsson har skrivit, och jag är tacksam för att jag fick gå bredvid, att jag fick läsa.

Jag är utanför dagiset vid Öresundsparken igen. Jag klättrar upp i statyn som liknar en påfågel, och jag tycker att jag hör honom nu, den lille småtjocke killen vid grinden.
"Vem är du”, frågar han, och det finns bara ett svar just nu.
”Jag är en kille från Borstahusen.”


Borstahusens hamn med Ven i bakgrunden. Närmast ser man Hooken, ett legendariskt badparadis för stadens punkare och andra lite alternativa människor. Och alldeles vanligt folk också, för all del. Jag vet inte vem som tagit bilden. Sorry, fotografen.

Wednesday, November 28, 2007

Att balansera på gränsen

Ett hus ska säljas. Försvinner minnena då? Nej.
Vad försvinner? Möjligheten att åka dit igen. Möjligheten för en ny generation barn att få springa på dom ängarna, bada i det havet, fiska dom krabborna, känna den lyckan. Försöka klättra upp på den stenen.

Verkligheten är inte så enkel. Verkligheten är att gå vidare när något är ruttet och omöjligt att laga. Det kan vara svårt att pussla ihop juridik, vänskap, släktskap. Det kan vara många personer inblandade.


Det är ett gammalt hus på en kulle utanför Halmstad bara. Min mormor och morfar köpte tomten på fyrtiotalet. Vi är ganska många som spenderat mycket tid där under sextio år. Den tiden är slut snart. Det gör mej ledsen, kanske lättad. Hur länge spottar man på en sten för att få den våt? Jag vet inte. Men det är många tårar från många människor.
Det är kanske därför det är dags att säga adjö, för att slippa mer gråt, för att aldrig låta gråten bli skrik och hat.
Men jag vet verkligen inte.


Vi åkte upp dit för några veckor sen. Det gjorde ont. Och någonstans långt inne kändes det kanske skönt, eller i alla fall rätt.
Men jag vet verkligen inte.

Monday, November 26, 2007

Samma vindar, samma dofter

Florence Valentin.
Och, Windy, din gamle Waitsnörd, du borde köpa Andi Almqvist, eller önska dej den i julklapp.
Ulf Sturesson gör mej ofta glad.
Och, Rickard, vad hette han som sjöng ungefär såhär: "So what do I do when my love to you make me hate my self ... I just do what anyone would do, I´ll twist for you."
Jag cyklade häromdagen och lyssnade på något blandband från tidigt nittiotal. Längs ribban. Då kom dom på rad, pärlorna. Grant McLennan, Robert Frost, Alarm. och den där om twiat for you. Och när Friday I´m in love var någon sorts återgån till Cure.
Jag har tittat på Waterboys på Youtube. Det är inget ställe jag brukar vara på. Men jag är svag ibland. Jag skriver roman. Jag läser om Borstahusen, min barn- och ungdom. Jag blir blödig.
Det är som Mats olsson skrev igår: Riktiga män gråter.
Och jag minns Staffan Hellstrand sjunga Det måste vara vinet, Ramos och Mitt i, för hundra år sen på gamla KB.
Vad gör man då? Vadå, som vem som helst hade gjort, I´ll twist for you.
Och Unguarded moment, det är då dom träffar dej.
Och den med The Call (?), som jag bara minns rösten på, den väldiga. Am I here att all, sjunger han. Och man undrar ju ibland, var man egentligen är.

Friday, November 23, 2007

Den fria viljan är den goda viljan, no way?

Ska vi då tala om teodicéproblemet. Ska vi prata om den klocka av utomordentlig standard som hittades på en hästtrampad grusväg, fortfarande hel och skimrande. Ska vi då tala om den fria viljan.

Missbrukandet av den fria viljan. Han överskattade nog sina skapelser, den gode Gud. Så värst allvetande verkade han inte vara. Eller vill han fortfarande lära oss något? Jag tror det. Jag tror på den långsamma vandringen mot syndafallet och ännu en ark att segla iväg på. Vi som vill godhet.

När det börjar spricka, igen. När man inte vill det, men är så rädd för dagarna från förr. När man känner det som kall metall i luften, i maten, i magen. I hjärnan. När rädslan för att det ska hända igen gör att ... det händer igen.
Jag älskar mat. Jag hatar att inte kunna äta.

Jag lyssnar på Bruce Springsteen. Tror du att du kan hitta mej som människa då? Det tror inte jag. Jag tror inte att du vet vad Bruce Springsteen är.

Jag lyssnade på Kris Kristofferson tidigare. En gammal countrystöt, tycker du. Mycket mer, vet jag.

Det är så med allting, det är lite mer komplicerat än vad du tror. Därför ska du vara ödmjuk. Därför ska du ta reda på mycket för att bli en bättre människa.

Jag läser några sverigedemokratiska bloggar ibland. Det är skrämmande. Det är floskler, generaliseringar. Och, framför allt, ett evigt gnällande martyrskap. Väx upp, mesar!
Det är förbluffande att påstått politiskt intresserade människor aldrig diskuterar politik på högre nivå än den man hör stojande från allsköns lekplatser.
Varför kan inte sd förklara vad dom menar med svenskhet?
Om man vill att invandrare ska lära sej svenskhet, borde man inte då kunna definiera begreppet svenskhet själv?
Men det är ju inte det ni vill, idioter, ni vill bara bli av med allt som ni är för lata för att förstå. Väx upp och ta ansvar! Ni kommer att åka iväg med den första vågen annars, ni som är motståndare till allt som godheten förespråkar.

Jag har fått en tjock bok att recensera till HD/NST/LP. Åke Jönsson har skrivit om Borstahusen. Där har jag vuxit upp. Dit kommer jag alltid tillbaka.
"Tänk att bo såhär", sa Johanna senast vi var i mitt föräldrahem.
"Det har jag gjort", sa jag. Det har jag gjort, och alltid kvar.

Man kan läsa en intervju på Landskronadirekt.com om man vill. Den är inte så dum. Det är så med intervjuer, alltid. Somt går fram och annat inte. Jag väntar ännu på den perfekta intervjun. Jag pratar för mycket. Jag komplicerar världen. Man kan inte publicera en intervju som en bok på tvåhundra sidor.
Läs boken istället.
Jag signerar på Skyltsöndagen i Landskrona, Bok o Papper, från 16.00.

Den förenklande människosynen, låt oss hålla den tillbaka.

Tuesday, November 20, 2007

The goodest guy in town

Jag är trött och lite bitter.
Jag skulle skriva om puckade sverigedemokrater. Men dom skriver sin egen grav.
Jag skulle skriva om självgoda, pseudovänsterkulturella kulturjournalister som skrapar varandras ryggar.
Som vill byta ut alla tyska vägskyltar.
Jag orkar inte.
Mycket är roligt, annat inte.
Det är våren. Det är solen. Det är en liten liten mask som du aldrig ser eller känner, bara märker.
Jag är en vänsterliberal humanist som känner hur andligheten smyger sej på. Jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker inte göra som mallen säger bara för att vara någon till lags. Däremot kan jag ta hänsyn.

Jag har några foton i min arbetsbod. Inte genomtänkt utvalda, dom bara är där. Elsa, bångstyrig vid liv i gummistövlar. Min döda mormor Elsa klippandes fläder.
I min familj har vi sörjt min för tidigt döde morfar väldigt länge, helgonförklarat honom. Jag var sex eller sju när han dog, jag minns honom som en fin man.
Men min mormor. Jag är så ledsen för att vi tappade kontakten. Jag tyckte så mycket om henne, den bångstyriga kvinnan som ville leva sitt liv eget.
Sen är det Bruce Springsteen på ett skivomslag. Och Triffids. Och Kajsa Grytt.
Det är en annan dag imorgon, andra bilder.

Jag var på puben Cheers i Göteborg den dagen Poppius pratade om pressetik.

Från Håkan:
Vill du får du klura på "epilog och prolog"...
Samt Jonas lästips... kan vara allt från skönlitteratur till bloggar.
Hade en tanke om JONAS ÖVERLEVNADSTIPS dvs. några klurigheter om hur man fixar att hanka sig fram som författare...
Typ lista med fem tips.


Bilden är tagen av Jamie när www.landskronadirekt.com intervjuade mej häromsistens.

Från Jonas:
Lästips
Märta Tikkanen
Birgitta Stenberg
Stig Claesson
Klas Östergren
Peter Kihlgård
Claes Hylinger
Kjell Westö
Mia Berners biografi om Pentti Saarikoski
Primo Levi, Är detta en människa
Gellert Tamas, Lasermannen

Fem tips till dej som vill så mycket det går överleva som nästan författare
Ge inte upp.
Tro på och rannsaka kontinuerligt dej själv.
Var lustfyllt strävsam.
Sök/skapa jobbmöjligheter inom ditt kunskapsområde.
Var kreativ och påhittig, annars kan du lika gärna skita i alltihop.

Prolog
Säger Jonas Bergh: Vi hade teven i ett brunt rum på andra våningen i Borstahusen. En brun bricka med räkor och rostat bröd. Hela familjen på plats. Det var Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt på teven. Han i buren hade köpt en ny ful skjorta i brun nyans. Han var amatörexpert på något, han hade studerat. Han hade stort brunt hår och stora fula glasögon, bruna bågar. Han var mycket nervös. Han åkte ut direkt. ”Det var kul ändå”, sa han med tårarna precis innanför ögonen, ”att få vara med”, sa han, och man såg besvikelsen, man såg att han inte var den som hade träffat flest tjejer. JAG såg det. Jag grät.

Epilog
Säger Jonas Bergh: Det har format mej. Den känslan jag får av historierna från dom som brukar kallas förlorare. Jag har träffat dom. Jag har varit en av dom. Jag kanske är en av dom. Jag har lånat cigg och snyltat öl i deras krokar. Jag hjälpte en mongoloid kille att knyta skridskorna i ishallen i Landskrona. Sen for han runt och ramlade. Jag hade knäppt hans hjälm också. Jag stod utanför och tittade in. Så känner jag mej.

Saturday, November 17, 2007

Blicken i deras ögon

Råttan i trädgården är pysslig av sej. Eller, den är hungrig, samlar vindruvor. Ser om sitt hus, som vi alla. Men det betyder inte att vi vill ha den rännande hos oss. Det är en ganska liten råtta. Jag hoppas att den är ensam. Borde kanske ringa Råttjouren istället för Anticimex.

Alla ska bo. Alla ska bygga. Avloppen öppnas och råttorna kommer upp på land.

Idol-
Måns.
Ola.
Danni.
Musik för dom som ska läsa Camilla Läckbergs samlade verk om några år. Och deras mammor som redan gör det.

Jag ställer mej inte till doms över någon. Jag bara konstaterar.


Den lätthet jag eftersträvar är den lätthet som Peter Kihlgård sysslar med, i språket. Och avgrunden under. Den dagsgamla isen alltså, den man inte vet om den ska hålla.
Den lätthet som bara handlar om att stryka motorvägen medhårs och gasa på med en lightspya som man enkelt kan behålla i munnen en timme till. Den lättheten stoppar jag i en gammal säck.

Den blicken i George Harrisons öga. Konsert för Bangladesh. När han kör introt till Here comes the sun och alla applåderar. Den blicken av glädje och ödmjukhet från killen som vill ta ett steg vidare, för andra människor.

Annars är det som vanligt.
En bok om Madrid. En bok om Italien. Slas tecknar blåa stolar gråa i Nice, och jag tänker på Pär Rådström och Birgitta Stenberg.
Jag tänker på tåg med platsbiljett. Sovvagnar till Paris och vidare neråt, och den enda järnvägsrestaurang som finns i Malmö är La Barca.

Wednesday, November 14, 2007

En gång min vän, min vän, du är alltid min vän

I snart fem år har jag varit Elsas pappa. Jag känner henne ganska väl. Vi är bråkiga med kort tålamod, båda två.
Så kan hon ändå sitta ner och koncentrera sej, länge.
Precis som jag.
Jag vet inte. Jag minns inte hur jag var när jag snart skulle fylla fem.

Jag skriver ingen barnblogg. Jag tycker inte om att lämna ut mina barn. Men som dom betyder mycket i mitt liv, måste jag ibland. För att inte falla ifrån.
Anna har inte varit med tidigare. Hon har mina öron, kanske ögon. Hon skrattar gärna.


Pulp. A little bit of soul. ”Du ser ut som jag, men, snälla, bli inte som jag.”
Det är hårt som att det gör ont ibland. Att stå till skuld för vad man satt till jorden. Möjliga konsekvenser.

Jag är en blandning av Alfred och Melker.
Jag har aldrig varit inne i den världen som Astrid Lindgren skapade. Givetvis har jag inte varit helt utanför heller.
Hon blev mamma som artonåring. En fyrtionioårig chef var far till barnet. Tänk på det, präktighetsministrar.
Astrid var en stark och fri människa.
Det tar jag med mej, som vi säger i författarlandslaget.
Astrid skulle aldrig aldrig aldrig ha fått Nobelpriset. Så det fick hon inte.

Jag tänker på Björk. ”Dom unga kvinnor som försöker se ut som jag, har inte fattat ett skit av vad jag vill säga till dom.” Exakt.

Det gick en nordlig vind som luktade sprängd naturgas över östra Limhamn idag. Ett helt hus är borta. Andra hus är mer eller mindre förstörda.
Jag satt i min bod, kände skakningarna och hörde det dova ljudet av explosionen.
Vi lever inte i kriget. Men vi har också gas, en panna just intill där vi sover.

Monday, November 12, 2007

Engelska flottan har siktats vid Vinga

Efteråt gick jag ner i en källare tom på gäster. Dom andra skulle äta gås nån annanstans. Men jag var ju Sven-Bertil Taube. Jag blandade till en öl av rätt styrka och satte mej med tidningen.
En källare i Helsingborg.

En fullsatt teater i Helsingborg. Det säger jag dej, det är inget särskilt med det. Sexhundra personer är mycket enklare än sex. Eller tio eller tolv som det var i Landskrona i lördags. Men det var roligt ändå, nära.

Teatern i Helsingborg. Flaggor och en medelålder på kanske sextio. Jag var inte Sven-Bertil. Jag var mej själv. Och idag lysnade min fru på Radio Malmöhus. Och en kvinna ringde in och berättade att hon varit i Helsingborg. Att det bästa var ... Jonas Bergh. Så kan det gå.

Arne Johansson var en härlig man. Gick runt med tjugotusen eller nåt i fickan. En liten man i sjuttioårsåldern.
"Jag har varit glimabrottare", sa han, "jag är inte orolig." Gav med tretusen och ett kvitto att skriva på.

Efter källaren, gick jag vidare mot tåget. In på Hamnkrogen, eller nåt, utsikt över båtarna och haglet som föll. Man är utpumpad efter fem timmar som social offentlig person. Jag är van vid mej själv, oh några till då och då. Jag är rädd att göra folk besvikna. Samtidigt som jag känner mej säker på mej själv.
Jag tror det är livet.


Foto: Roland Stregfelt

Zlatan tog storslam. Så klart, som Petter sjöng en gång. En seger över tappra Tobias Linderothar, som jag inte har något emot. Men, Herregud, vi pratar lite olika divisioner.

Friday, November 09, 2007

Jack, Jan och jag. Sven-Bertil.

Sitter här i ett kallt hus alldeles vid havet. Stormen har dragit förbi nu. Det sista svarta molnet försvinner för det blåa som kommer från Danmark, från Atlanten. Från Amerika.

Kommer rasismen från Amerika? Det tror jag inte. Men den finns där.

Och vinden mojnar hela tiden.
Och den här helgen har blivit ännu fullare.
Kristallnatt igår, minnet av denm hedrandet av offerna då, offerna nu.
En kille från Unga Kris pratade om sitt liv med droger, kriminalitet, viljan att sluta, men han kände aldrig någon samhörighet någon stans. Han var alltid utanför. Så kändes det.
Det kändes in i mej när han pratade, detta utanförskap som en del människor drabbas av i ett intolerant samhälle.

Det blåste alltså stormvindar in över Rådhustorget i Landskrona där Vänsterpartiet, eller om det var Ung Vänster hade samlat ihop talare och musik, och facklor. Det fanns sossar där, och moderaten Huttunen. Det handlar inte om det, partifärg. Det handlar om medmänsklighet.

Idag blir det snack i Landskrona 14.15 i Vip-Trips gamla lokaler. Jag ska berätta om mina böcker, författarskap ur ett landskronaperspektiv.

Det är morgon och en ensam stor sten alldeles nere vid havet, ser jag från fönstret. Det ljusnar nu, Kamrater!
Det har snöat i natt. Det försvinner snabbt, Skåne ju.

Sven-Bertil Taube har blivit krasslig. Han är 73 år. Stand in? Det blir jag. Det upplever jag som lite märkligt och hedersamt. Frågan är ju bara vad publiken på Helsingborgs Stadsteater tycker. Imorgon söndag 13.00.

Som tonåringen i nionde eller möjligen åttonde klass, stal jag På drift. Västervångskolans bibliotek. Efter Tvillingdeckarna och Agatha Christie var det något som ville dra mej vidare. Jack Kerouac, och Slas. Senare Jack av Ulf Lundell. Det är min ingång.

Jan Gradvall har länge varit en av Sveriges bästa musik/populärkulturella journalister. Han var tidig med personligt färgade intervjuer och krönikor. Alltid nyfiken. Lite Bror Duktig i klassen, kanske.
Intervjun med Lloyd Cole i Slitz (ett helt annat magasin då) är fortfarande något extra. Jag läser den ibland. Tidningen stulen på Gullstrandsskolans bibliotek för övrigt.

Jag har skrivit en förbannat bra text om beat, om Jack, Allen, Neal, och om Dylan Thomas. När jag hittar den ska ni få läsa. Tills vidare får ni nöja er med Jan Gradvall. Någon sa att man inte ska skriva långa bloggar, därför gör jag det, bland annat. Jag bara är sådan.
Texten kommer från Sydsvenskan.
Allting förändras nu.

Och jag räknar dom utan glasögon, dom vita svanarna. Tjugoåtta stycken simmar mot norr, ser jag genom mitt fönster. Trogna. Tillsammans. Bönen slutar här.

Jack Kerouac kom från Amerika. Kommer ondskan från Amerika? Nej. Du måste själv ta ansvar för ditt liv och handlingar.
Kommer solidaritet från Amerika? Nej. Men i alla kulturer där någon eller några predikar en ickehumanistisk tro, växer motstånd och subkulturer fram. Det funkar åt båda håll. Låt oss fortsätta ha det så.
Bönen börjar här.

"På drift i ett halvt sekel
Först publicerad: 8 september 2007 23:30
Senast uppdaterad: 13 september 2007 10:11

Jan Gradvall söker efter den verklige Jack Kerouac.

Det är många författare som fått uppleva hur deras personlighet och privatliv med tiden blivit sammanblandade med deras verk. Men Jack Kerouac kan vara den första författare som också blivit en livsstil.

Det italienska modemärket Hogan lanserar i höst ”The Jack Kerouac Project”. På tidningen Cafés modeblogg kunde man nyligen läsa om denna nya klädkollektion som "inspirerats av beatikonen”. Café skrev: ”Hogan kallar stilen för nomad preppy och har tagit fram en skinnjacka i tre olika färger, ett par väskor, kängor och Converseliknande sneakers.”

Jack Kerouac föddes i Lowell, Massachusetts 1922. Hans föräldrar var invandrade franskkanadensare och han lärde sig tala engelska först vid sex års ålder.Denna höst är det många som vill tjäna pengar på Jack Kerouac. I samband med 50-årsjubileet av ”On the Road” (”På drift” i svensk översättning) satsar den amerikanska bokbranschen just nu på över ett halvdussin olika utgåvor, snygga volymer som den moderne preppy-nomaden kan stoppa i sin handväska.

The Library of America ger denna vecka ut ”Jack Kerouac: Road Novels 1957–1960”, en samlingsvolym som understryker att allt läsbart som Jack Kerouac (1922–1969) skrev gavs ut under fyra komprimerade år. Han dog 47 år gammal i sviterna av alkoholism, men lågan brann ut redan nio år tidigare.

Förutom ”På drift” rymmer den amerikanska samlingsvolymen även ”Dharmagänget”, ”De underjordiska” och ”Järnvägen Jorden”. Den sistnämnda en bortglömd bok som Bakhåll gav ut på svenska 1997.

Mest uppmärksammad av höstens nya Jack Kerouac-utgåvor är ”On the Road: The Original Scroll”. Romanen gavs ut 1957, men Jack Kerouac skrev enligt legenden boken redan 1951 under en tre veckor lång, amfetamindopad maratonsession i en lägenhet på West 20th Street i New York.

För att slippa byta papper i skrivmaskinen skrev han på en rulle med telegrafpapper. (I själva verket åtta olika rullar som han sedan tejpade ihop.) Något som nu ges ut som beatgenerationens egen motsvarighet till dödahavsrullarna.

Orginalmanuset till På drift, som såldes på auktion för 2,2 miljoner dollar 2001. Foto: Christies/AP
Vad legenden dock glömt bort är att den första versionen var ett utkast, inte en färdig roman. Som Truman Capote sade om Kerouac: ”That’s not writing, that’s typing”.

Det krävdes många omskrivningar och många års hårt, ensamt, nyktert och oromantiskt skrivbordsarbete innan det slut blev det mästerverk det blev.

Det är just den bilden av Jack Kerouac, den ensamme och stillasittande författaren, som under det gångna halvseklet tynat bort. Eller åtminstone kommit rejält på drift.

Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av en ryggsäcksluffare som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.

Ett utdrag ur ”På drift” har gång på gång citerats: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”

Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, en cigg i munnen och en skinnjacka slängd över axeln.

När man bläddrar tillbaka i ”På drift”, eller allra helst i det amerikanska originalet ”On the Road”, tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.

Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.

”Dom rusade runt stan och diggade allting på det där sättet dom hade i början och som senare blev så mycket mer sorgset och mottagligt och uttryckslöst. Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag har gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom tokiga, dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata_¿”

Vad som hänt under femtio år är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Medan Neal Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri stod Jack Kerouac kvar på gatan och gick sedan hem och skrev en bok.

I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död i somras, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.

Ett av exemplen var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod först när publiken och sedan Taube själv blandade samman verken med privatpersonen.

Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.

Hur gammal var jag när jag läste Kerouac första gången? Jag tror jag var sjutton eller arton och jag upptäckte honom definitivt tack vare Lundell. Efter att jag sträckläst ”Jack” slukade jag även ”På drift” och ”Dharmagänget”.

Troligen är det i den åldern som Kerouacs böcker kan träffa en som hårdast. Det går inte att vara det minsta cynisk om man ska läsa Kerouac.

Om en ny generation läsare ska kunna bli intresserade av Kerouac är det också sannolikt nödvändigt att frikoppla honom från den motorburna femtiotalsmyten. Det säger en del att journalisten John Lelands nya bok om Kerouac fått titeln ”Why Kerouac Matters”. De flesta unga i dag utgår från att Kerouac inte angår dem.

Men att döma av ett utdrag ur Einar Heckschers kommande nyöversättning av ”På drift” blir man orolig över att Jack Kerouac tvärtom permanent kommer att parkeras i femtiotalet. Norstedts ger nästa sommar ut boken i den första svenska översättningen sedan 1959. I ett utdrag som publicerats i Riksettan, ”en tidskrift om bilens guldålder”, använder Heckscher formuleringar som ”vilken drömkärra”, ”truten gick på oss hela natten” och ”nähä, tji fartmätare, nähä”.

Ett annat exempel: ”Ingen kille i Amerikas Förenta Stater kan nånsin ha tatt sej igenom så mycket krångel och knas bara för att kolla in en match!”

Stundtals undrar man om Nacka Skoglund skrivit boken. Norstedts påpekar dock att det utdrag som publicerats i Riksettan var helt oredigerat och inte behöver vara representativt bör slutresultatet.

Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.

”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens.

JAN GRADVALL
journalist"

Thursday, November 08, 2007

En alldeles vanlig eftermiddag på Bullen

Vi såg en råtta i tunnelbanan i Lyon, någon gång i tidernas gryning. Det känns längesen, nu när ungarna sover och vi har stigit upp ur bubbelbadet.
Det känns längesen, dagarna när man inte visste vad man ville. När en parad av katoliker fick hela Burgos att stänga, och Johanna hade ätit dåliga ägg och jag bara ville ha öl.
Lakanen på hotellet som var en garderob.

Innan jag tog henne med en osande storm.
Min fru har bott i Frankrike.
Jag kan pubspråket.
Det är därför jag inte gillar vikarier, eller tehus i Marocko.

Jacques Werup har bott i Frankrike, tror jag. Han har i alla fall en stark relation till landet.
Jacques. Jag känner inte honom. Vi har pratat i telefon några gånger.
Också den gången när jag jobbade på Tidskriftsverkstaden. Han sträckte fram sin näve och sa, lät det som: "Schack."
Och det rev och slet i mej. Jag hade följt min bror och pappas parti för längesen. Jag hade sett Janne lira. Jag hade aldrig fått säga det, jag ville så gärna säga ...: "Matt."

Min fru har bott i Frankrike. Igår var det barnvagnsbio. En fransk film, givetvis skulle hon dit. Höra på pladdret. Elsa på dagis, Anna i vagnen.
Efteråt möttes vi på Bullen och åt hakkeböf.
Efteråt stannade jag, flyttade till det inre rummet, bordet vid fönstret nära toaletten. Bara jag där. Jag började gå igenom och förbättra skisser till min kommande bok. Mellan lunchen och efterjobbetnissarna. Jobbade jag.
När Jacques Werup steg in. Tittade på mej som om, men tänkte nog att han misstagit sej. Det är ändå många år sen, enda gången vi träffades.
När Timbuktu kom in, och pratade i telefon och kramade Jacques, sa att han bara skulle avsluta samtalet.

Jag är en artig människa. Jag har fått lära mej att uppföra mej. Jag kan om jag vill.
Och jag gillar Jacques Werup. Jag har läst några riktigt bra böcker från hans penna. Han verkar vara den perfekta balansen av dryg malmögrabb, självupptagen konstnär och god människa.
Så jag gick fram och hälsade. Tog i hand.
"Keep on swinging", sa Jacques, sen kom Timbuktu tillbaka och det verkade som om Jacques skulle vara nån sorts rådgivare, som om Timbuktu skulle börja skriva skönlitteratur.
Eller var det något helt annat. Jag hörde även Mikael Wiehes namn nämnas.
Kanske hörde jag något mer.
Men jag är uppfostrad till att vara artig.
Det finns flera anledningar till att jag inte platsar i nuvarande regering.
Jag är uppfostrad till att inte börja med en knappnål. Att hålla den där illegala silverskålen långt borta från mej.
Jag jobbar på det.

Wednesday, November 07, 2007

Komma hem

Jag vet inte vad jag gör i bloggvärlden.
Zlatan.
Jag vet inte vad jag gör i en värld som vill Zlatan illa.
Jag cyklar förbi hans stora fula hus ofta. Som en gräddbakelse. So what? Är det vad Zlatan vill ha så ska han ha det.
Det är den värld vi lever i, där vissa tjänar pengar åt andra. Zlatan tjänar miljarder åt andra. Klart att han ska ha ett rosa gräddslott.

När jag hör den låten. "Så kom den långe från Rosengård ..." Så känner jag mej konstigt nog stolt.

Jag vill att Sverige ska vinna, men framför allt vill jag att Zlatan ska göra mål. För att visa dom. Zlatan ger hopp för fler människor än Allbäck har sagt plattityder till. Inget ont om Allbäck dock, givetvis inte, den goe gubben.

Nu har jag bloggat i två år. Varför då? Varför ska jag fortsätta? Jag får se.

Tuesday, November 06, 2007

Som ett hus på landet

Rädslan för bränder. Oron, rastlösheten, viljan vidare.
Hoppfullheten.
Att inte vara nöjd, men mer lycklig än olycklig.
Jag hjåller mej själv vaken på nätterna.

Amason med Tant Strul.
Och Bly på danska, fortsättningen på Saabye Christensens Beatles från åttiotalet.
Och Håkan Söderstjerna slutar med fotbollen. Tack för fina stunder. Någonstans på den här bloggen finns en historia om segermatchen mot HIF 1994 (väl?). När Håkan gjorde enda målet.

Jag var alltså i Köpenhamn igår. Skrev på min nya bok. Tylösand, såg jag framför mej, tror jag. Något att bita i.

På fredag är det LA och snack på Rådhustorget.
På lördag snack i gamla Vip-Trips lokaler.

Man kan gå in på www.Gondolin.se, som sagt, om man vill köpa min bok. Tre spänn, som sagt, till Alumaförsäljarna.

Massa ost kvar i kylen.

Man kan gå in på närmsta sushibar om det är det man vill. Det vill jag ibland.
Idag gjorde jag skånsk kålsoppa. Den luktade kål och Skåne och kalops och hus på landet där dom ondsinta ser annorlunda ut.

Jag blir aldrig snabbare.

Sunday, November 04, 2007

Jag älskar att vara uppe på natten, lika mycket som jag älskar att vara tidig på morgonen, men huvudet tungt, men sinnet ungt. Hur är det med daj, Kaj?

Det börjar alltid med en skakning på nedre däck. Det är en förutsättning för att fortsätta läsa. For you med Bruce Springsteen. En annan man i en annan tid. Och det som är bra nu är bra nu. Och det som var bra då var bra då.

Och det dåliga? Var det bara dåligt? Lärde du dej verkligen ingenting?


Det började skaka nånstans bland slöddret på nedre däck. Elsa bara skrattade.
Sen spydde hon ner färjans heltäckningsmatta och sin egen tröja, brallorna.
Man ser sitt barn såras i striden som bara var på lek, och först efteråt förstår man allvaret och vill förklara: Livet är såhär, men ändå fullständigt underbart.
Och den unga Anna sov hela tiden medan vi andra koncentrerade oss på horisonten.
Båten gick mot Allinge på Bornholm, och dom pratar ett annat språk där.
Jag vet inte med öarna. Om man ska vara så rädd för det inskränkta.
Man ser vårt skepp i bakgrunden. Echoman, vår pirat till inhyrd kapten var kvar. Vi ville sträcka på benen inför färden mot det förlovade landet.


Elsa ville bada. Klart. Och vinden var vild men lugnare bakom staden. Johannas gummistövlar var nästan onödiga.


Man kan se det nu, Sandy, the aurora is rising behind us. Om man, som jag, är kristdemokrat in absurdum, det vill säga.
Man kan se det nu. Efter havsbuffén, räkorna, laxen. Allt det andra, fiskarna, brödet och vinet åt oss utgjutet. Tredje gången i mitt liv som jag betalade med kort.
Man kan se det nu. Att vadhannuhette snodde båten och for iväg.
Man kan se det nu. Flaskposten som en sista desperat handling innan lugnet kommer, min nådige vän, sjunker som ett mjukt moln i din mage. Hemma. Vi pantar flaskan istället.

Vi stannar här nu. På Bornholm pratar man en annan sorts danska.
Vi stannar här nu, låter det vindpiskade vattnet bli till is på våra fönster under vintern. Mindre salt, mera is.
Jag ska skriva dom där deckarna som ingen kommer att förstå. Nothing new in the universe. Bara att det skakar mindre här, på upper deck. Och välförsäkrade. Och kärlek.
Alene i Allinge.
Det ligger en bra bodega med biljard en halvtrappa ner uppåt vägen.

Saturday, November 03, 2007

Verkligheten

Hej. Du. Som vill skildra verkligheten.
Eller ... ett utsnitt åtminstone.
Du måste börja här.
Stäng av. Gå ut. Se dej omkring.
Du kan inte studera verkligheten i en bok.

Du måste läsa böcker.
Du måste leva.
Du måste veta på riktigt vad du pratar om.

Annars är det science fiction.

Oh my oh my.
Oh my oh my. Det är så enkelt.
Föräldrarna skilda.
Han kommer från en annan kultur.
Det är inte konstigt att det blir problem.

Du måste kamma ditt hår.
Du måste rufsa ditt hår.
Du måste ta av ... Du måste ta på din glasögon.

Det fanns ett barn som hette Tomtenils i Tomtebo. Det klang av glädje, och värmde.
Men man bränner sej ändå. Man kan göra det, även om det inte står i dina mallar.

Verkligheten, du måste förstå att den kan se annorlunda ut.
Ibland är man fem mot tre och dom goda är onda.
Ibland är läsfåtöljen och förståelsen det som sparkar dej ut.
Ibland blir det inte som man har tänkt, när man bestämde sej innan man gick ut.
Innan man gick ut i verkligheten.
Estoy in the suburb, below the tres bien, being middle class and down and out in the perfect life of frankofiler with extravagantakomplex

Jag har läst böcker.
Jag har skrivit böcker.
Jag är kulturell.
Jag är snäll.
Jag vaknade en morgon och var någon annan än jag själv.

Det lyser på stadens gator inatt.
En hund och en herre i ... frack, eller ... han drömmer om Pirret och Piraten.
Han drömmer om ... bla bla bla.

Jag är inte perfekt.
Jag förstår en sak.
Den akademiska vänsterkulturella, intellektuella sörja av människor som motsäger sej konventioner som ett konventionellt mantra, har jag inte mycket för.
Och ändå? Tillhör jag dom?
Nej. Jag tillhör ingen.
Och ändå? Har dom inte rätt titt som tätt?
Jo. Då och då.
Skriv vad du menar, Jonas.
Just det.
Det gör jag.
Ibland bra, ibland dåligt.
Ibland oförståeligt.

Går du på gatorna?
Är du i verkligheten?
Vet du vad du pratar om?

Jag bor i radhus, har två barn och fru. Jag drömmer om en hund.
Jag är långt från konventionerna.

Jag gjorde en grej av en möjligen bra kulturjournalists mycket illa underbyggda recension en gång. Undrar om jag får böta för det.
Undrar hur systemen är uppbyggda.
Undrar hur bra jag är.
Undrar hur dålig jag är.
Undrar vad vissa människor menar.
Undrar vad vissa människor har emot varandra.

Jag vet detta: Det blåser på lördag. Det blåser på söndag.
I nästa vecka ska jag prata hos Vänsterpartiet på Rådhustorget i Landskrona, under Kristallnatten.
På lördag ska jag prata under invigningen av Centrum- Österlyftet i samma stad.
För detta tjänar jag betydligt mindre än vad en journalist får för en recension som han säljer till flera tidningar.
Detta gör mej inte till en bra författare.
Detta gör mej inte till en bra människa.
Men jag är ... Jonas Bergh.
Och stolt.
Och stark.

Och, du har dina poänger. Jag har dom nerskrivna i min anteckningsbok.