Wednesday, July 30, 2014

... och .. va? ... det självklara

Det kommer en stund varenda gång jag skriver en bok, när jag har fastnat, när jag har tänkt att nu ska jag fanimej skriva en bok för alla, spränga försäljningssiffror (jag vet ju att jag kan skriva rakt och enkelt och fängslande), men det kommer en stund när jag sitter framför mitt tillrättalagda manus och tänker: Fuck it (nä, inte just de orden, mer: Ha roligt, Jonte, glöm aldrig varför du håller på med detta, din inre drift).
Att komma ihåg det enda viktiga: Att skriva som jag själv vill.
Det är en lättnad. Det är en lycka och en frihet.
Det resulterar givetvis i att jag inte skriver kioskvältare den här gången heller. Men det är inte därför jag håller på.
Ulf Lundell sjunger på sin senaste platta en träig bluesrockare om att när du inte vet var du ska gå: gå på tvärs.
Jag fattar vad han menar. Han måste köra den där vägen, vad andra än tycker eller ogillar.
Oavsett vad andra tycker eller förväntar sej, man måste gå sin egen väg. Det handlar inte om att vara utstuderat bångstyrig, det handlar bara om att göra det man vill och måste.
Nu är jag hemma. nu är jag här. Nu vet jag hur jag ska göra med mina flera hundra sidor: Göra dem till mina exakt som bara jag vill ha dem.
Take it or leave it.

Tuesday, July 29, 2014

Tillbaka till dagarna (kvällarna, nätterna)

Från ingenstans kommer det tunga och sköna kompet in i min hjärna och hjärta och den lille pojken som inte visste vart han skulle, som bara ville någon annanstans, musiken från en annan tid (80-tal) och den såriga souliga rösten och minnena av osäkra tryckare i LA, Midnight, Strand och Nightlife och kommer du ihåg? Hon var femton år och skar upp handleden, skriken på hjälp och de brandfarliga trapporna och en längtan efter helhet och det är tisdag och jag tänker på glass, jag funderar över hallonlakrits och varför jag dras dit, till det som skär sej. Varför jag stod vid en liten damm på andra sidan gatan från Midnight och jag var ensam och det vände sej i magen och kommer du ihåg (jag minns inte vad du heter eller hette) när du upptäckte mej vid skoaffären och jag hade blandat Treo i lättölen och det skummade över och det skulle ju kicka utav bara fan, men det kickade inte. Men du bjöd mej på blandsprit och då kickade det och jag var en stund på discot och det snurrade och jag kände mej ensam och spanade på dem som inte såg mej och sen vred sej magen och jag var yngst och svagast och kände mej helt osynlig när jag spydde i dammen.

Privata bilder



 ... men åren går ju och jag är ändå fyrtiofem och får väl vara lite sliten och operfekt, livet jag levt, det tunga men också det lätta lyckliga, men glädjen, den har ju alltid funnits, och tacksamheten och såhär såg jag alltså ut efter ett bad i Ramsjöstrand, du vet, när det är så varmt i vattnet att den anledningen att stiga upp (att du fryser) är eliminerad. Det är ju ingen retuscherad bild, inga filter. Bara ett knäpp när jag var trött och härligt drabbad av solen och havet och låg på en madrass och tänkte att det kanske skulle finnas en halvtimmes ro, kanske sömn. Men det är barn som springer och skrattar och sjunger och skriker och bankar på någon sorts träxylofon. Men det är också skönt, att helt avslappnat kunna stänga bort den eviga stressen av att min chef (jag själv) tjatar och tjatar på mer jobb (men jag hade ingen dator tillgänglig, jag hade inga grovmanus, jag hade bara solen i ögonen) och idag, eller ikväll, var vi tillbaka i Malmö (Limhamn) och jag badade med Alice och Anna och de är sju år och var glada att leka igen efter en tid ifrån varandra, men innan dess var jag med store Anna och badade närmast bron medan bilarna och tågen och flygplanen var på väg till Köpenhamn, Öresund. Men i Kattegatt stod Anna och jag på händerna längre, andades skönare och du flyter bättre, tårna upp i himlen, blicken upp i himlen, öronen under vattnet och ett annat ljud, dovare, lugnare, ja, lugnet, utestängandet, och lyxen att (medan bomberna fruktansvärt faller) få vara en stund nöjd och tillfreds och låtsas att allt är en räkmacka att skönt glida på.

Monday, July 28, 2014

Jag borde hålla mej undan tills jag är klar

Jag har försökt med mustasch då och då under åren, tröttnat, känt mej dum eller som inte jag. Skägg (eller grovt orakad) kliar och känns skitigt.
Tidigare i somras läste jag Stoner av John Williams. En bra bok. Sådär lättflytande om .. tja, tristess (?) och tillkortakommanden, livet som han kanske inte gapat efter, som kanske inte ens är en besvikelse, bara ... trist (?). En, på flera sätt, mästerlig bok.
Annars flyter det hackigt med min egen roman. Den som har en bra stomme med en hel del kött, en del överflödigt och vi behöver bygga på vissa muskelgrupper.
Jag måste in igen.
Samtidigt har jag alltså åkt båt. Underhållit barn, servat dem. Makaroner och köttbullar ibland, jordgubbar, och nu kommer ju plommonen som jag får lov att palla, allergin ...
Så läste jag Bodil Malmsten, den skickliga och unika. Och hon kanske helt enkelt tappade förmågan eller lusten eller orken att skriva romaner. Det är ju en ganska liten del av hennes författarskap som består av romaner.
Du vet, som när man frågar rockpoeten varför han inte skriver en bok: "För att jag skriver låtar."
Jag skriver romaner.
Eller skriver jag noveller, berättelser?
Jag funderar på en dokuprosabok till, kanske blandad med foton igen.
Äh, jag smyger bara runt ämnet. Jag måste gå in i det där rummet igen, där allt annat utom romanen är petitesser i periferin.
Jag har alltså aldrig trivts i skägg (eller grovt orakad). Så jag kanske ska säga så: "Nu rakar jag inte mej förrän boken är klar." Det kanske hade kunnat ge mej lite eld i häcken.

Sunday, July 27, 2014

Het helg på Bjäre


Vi steg av tåget i Båstad där vi blev hämtade och vidareforslade per bil. Barnen var redan i huset alldeles nära havet. Dallrande hetta och historiens vingslag när vi färdades i Kvinnaböskeland. Framme och jag blev direkt placerad som grillmästare och det var lite nervöst men ibland är det kanske bäst att (så att säga) kastas rätt in i hetluften. Fläskkotletter och lax och det är tjugofyra år sedan nu, som jag för första gången besökte Ramsjöstrand, fler hus, sämre kiosk, men det mesta är väl sej likt, stabilare och större brygga. Men stenen som man simmar under vattnet till när man dyker, ligger så klart kvar, ett grund eller en viloplats på väg till flotten som snurrar när man skjuter ifrån och hoppar. Och Hallands väderö ligger ju kvar och i år hade Bengan en bättre motor till båten och ibland studsade det och vattnet var svalare men varmt men klarare, alldeles klart bland sälarna. Och kiosken i Ramsjö var alltså sämre och efter att vi ätit räkor begav vi oss därför till Torekov för att köpa glass och Torekov var sej likt, lite fler restauranger vid hamnen bara, om jag jämför med då på nittiotalet, de vildare osäkrare åren, kanske. Sen tog vi den pittoreska E 75:an tillbaka (du vet, man kan dricka en sjuttiofemma utan att ... hö hö, ja, du vet ...) genom kohagarna.

Monday, July 07, 2014

Väderomslag

Supersommaren tog paus. Men först hann vi sitta i solen i en komfirmationsträdgård och ha det trevligt. Och vi hann med att bada på Cement i Borstahusen, rutcshkanan och simma ut till flotten där man kan dyka från två eller en meter. De skräniga tonåringarna vågade inte lika mycket som jag. Det kändes fåfängt bra.
Så kom regnet och vi åkte bil med en motorgräsklippare i bagaget till Asmundtorp, där bodde Gunnel och Hans, där bodde vi tills jag var fyra år, trädgården som rullade ner till bäcken. "Och där är ju Clifford!" han fixade gräsklipparen på ett kick medan vi var på lekplatsen och regnet tilltog.
Sen Rönneberga, Vadensjö och Säbytrakten där pappas mormor och morfar bodde, där farmor växte upp och var skolkamrat med han som blev professor sen.
Och hästarna. Och jordgubbarna som glänste i jorden. Och ensilage och Anna påpekade korrekt att det var hästarnas mat på vintern och där! sa pappa: "där bodde han som var med i Bonde söker fru, jag gick i skolan med hans mor." "Tittar du på Bonde söker fru?" Nä, det gjorde han ju inte men bonden som sökte fru sägs ha köpt upp tre eller fyra eller fem gårdar och har möjligen nu den säkert femte största gården i Skåne (om han har en fru vet vi inte): "... hela vägen ner till motorvägen, vad högt här är, en klar dag kan man se hur långt som helst ..." Ja, en klar dag, tänker jag i regnet men nu är det senare och jag sitter i mitt gamla pojkrum och barnen ser en vhs-film med Nalle Puh och hans vänner och fönstret är öppet och där är havet och ... och det börjar bestämt klarna över Danmark.

Friday, July 04, 2014

Fyra bad

Jag tycker i och för sej att det varit en fin sommar, men idag var alltså hettan tillbaka, att man svettas och cyklar mot varma väggar och först kom Anna hit en stund medan Elsa var hos tandläkaren, sen åkte de vidare till Österlen och en husvagn eller ett tält och jag cyklade till Kockum Fritid och nu var det färdigrenoverat i duschrummet och en alldeles ny bastu, som att mina skinkor var de jungfruligt första att sitta just där vid väggen på andra raden där ljuset är bäst. Men först simmade jag 1500 och slängde ett getöga på klockan och när jag var ombytt stod den andra Anna redan och väntade och vi cyklade till Västra hamnen och där hittade vi ju ingen folktom badvik, men fick en hyfsad plats och trutarna var modiga, svävade och spanade och det var strömt som att liksom simma i gröt som väller framifrån, men skönt och vi skiljdes åt efter en timme och jag cyklade vidare och kom så småningom till Sibbarps camping, då var jag alldeles svettig och tog min stambrygga och hoppade i och det var kanske en halv grad varmare, 18,5, och skönt och vinden torkade mej och jag cyklade till hoddorna och jag läser ju Skurups skrivarlinjes antologi för recension och det mesta är stabilt skrivet men jag letar efter det som brinner eller sticker ut eller driver på ett alldeles eget sätt, och jag satt en timme och sen var det brinnande varmt igen och jag cyklade bort till Gamla flotten och en kille och två tjejer var i och jag dök och gjorde min procedur och sen upp igen och en pappa kom med tre barn och sa: "Hur är det idag?" "Det är badbart, det är det verkligen", sa jag och de hoppade i och verkade nöjda och jag cyklade upp i Limhamn och köpte jordgubbar och bönor och några bananer.

Wednesday, July 02, 2014

Rårakor och fläsk

Förra gången jag träffade Ambjörn var för två år sedan och några hundra meter längre söderut, vid en annan brygga. Han med sina döttrar och jag med mina, vi pratade bad och kanske något om Landskrona förr där vi var lätt bekanta.
Men igår hann jag egentligen inte bada, men vafan, ett snabbt dopp och jag cyklade inte hela vägen bort till sista (eller första) bryggan utan nöjde mej med den vid Sibbarps kallbadhus.
Det var lite kylslaget, men skönt i vattnet. Och där stod Ambjörn och vi pratade lite snabbt om bottenförfallet på Ribban och hur bra det är att bada i Borstahusen, sen hastade jag vidare (jag skulle ju bjudas på Annas önskemiddag, rårakor och fläsk).
Jag är trevlig mot kassörskor (manliga som kvinnliga) och skulle aldrig få för mej att prata i telefon när det är min tur.
Vid ett av Limhamns höghus (de andra ligger ute på Ön) ligger kinarestaurangen och hotellet och ålderdomshemmet (och alldeles nära havet) och solen kommer och molnen kommer och regnet kommer och försvinner, och regnbågen Och jag går in i affären som har slutat sälja fem kiwi för en tia, som har slutat sälja tre Magnumkopior för en tia. Men yogurt har de och det står ett tyskt par framför mej långsamt i kön och han måste visa sitt tyska körkort eller vad det är och det tar sin lilla tid (och jag ska ju äta rårakor och fläsk snart) och just när det är min tur!!! Ringer telefonen!!!
"Hallå, det är Ambjörn, jag googlade fram ditt nummer, det är en dam här som säger att hon lagt sin mans bilnycklar i din väska ..." "Jaha", det är min tur, jag nickar till kassörskan som har haft en tuff stund med den tyska legitimationen och frågor om erdbeeren. "vänta lite", säger jag, "jag är i affären", och lägger ifrån mej telefonen, betalar och säger tack och hej med ett leende. "Så, vad sa du?" "Hon säger att hon stoppade nycklarna i din väska på bänken vid bryggan", säger Ambjörn. "Jag hade väskan på cykeln, på barnsadeln." "Du ska få prata med henne här", säger Ambjörn och nu är det en kvinnlig röst, "hej, jag heter Maj-Britt, har du hittat nycklarna?" Jag är utanför affären nu. Har rotat i väskan, inget. Inget i min svarta badpåse heller (den som det står Landskrona Stadsbibliotek på, du vet?). "Nej, det finns inga nycklar här." "Men jag la ju dem i din ryggsäck på bänken." "Jag har ingen ryggsäck", säger jag, "jag har en svart väska, som var på barnsadeln", det är ingen anklagan i Maj-Britts röst, men jag känner mej ändå skyldig. "Men det fanns två mammor och två barn vid bänken också", säger jag. "Var du vid den andra bänken", säger Maj-Britt, "den längst bort från bryggan?" "Nej, vid den första", och jag rotar i väskan en gång till. "Men jag har inga nycklar." "Vet du vad de heter som var vid den andra bryggan?" "Nej", säger jag och det är en vacker dröm om ett samhälle där alla känner alla men också skrämmande med obligatorisk närvarokoll vid spontanbaden och jag tycker att Maj-Britts röst blir tunnare och jag måste lägga på nu och jag tycker att jag hör hennes mans stampande steg och ... "ska det vara så jävla svårt att ta hand om några nycklar!" ... eller, jag vet inte, det är kanske samhällets råare ton som nästlar sej in i min allt ledsnare hjärna, över sångerna som antingen ljuger glättigt eller tvunget måste gräva sej mörkare och jag gör som jag gör, säger adjö och önskar henne lycka till och jag gör som jag alltid gör: cyklar och lyssnar på musik (Marianne Faithful).
Så kommer jag ändå hem till mina barns mammas hus och det är tredje och sista dagen vi firar Annas sjuårsdag och det är inget särskilt, det är trötta barn och småretligt men alla tycker om rårakorna och fläsket tar slut och hon (Anna) säger saker som: "Ta bort solen, pappa, jag vill inte ha den", och även om det är något år sedan nu så är det på den marken jag måste stå, en pappa som är skröplig ibland, arg och svag och kanske orättvis, men en pappa som (det vore väl fan annars) kan ta bort solen en stund om det nu är det hon vill.


Anna sex år
Karola liknas vid Marianne