Tuesday, July 25, 2017

Sista dan i stan

Nu sitter jag och skriver i den här lägenheten för sista gången på länge. Det ska hinna bli indiansommar och hösten i blåsten, och vinden i tidiga vintern, innan jag är här igen. Nu har hon åkt till Singapore. Nu är hunden hos en släkting. Jag vaknade tidigt. Igår såg jag på fotboll i Mörby, på Pizzeria Golf. Hammarby vann. Jag skrev en dikt. Eller kort prosatext till min artonde bok (först ska den sextonde och sjuttonde som nästan är klara, komma ut). Jag cyklade på elcykeln i ganska hög fart, över den ganska höga bron, överallt motorvägen, ibland åttafilig. Danderyd har snott allt. De har till och med snott Inverness, det är ett från motorvägen skyltat bostadsområde. Nu vaknar jag tidigt igen. De åkte iväg med taxi igårkväll. Nu vaknar jag tidigt igen. Jag cyklade till Svedenbadet utan tak, där jag räddade en mus från att drunkna förra sommaren, den simmade så dåligt och skräckslaget. Jag simmade 1600. Det är grunt på den grunda delen. Bastubad i ensamhet. Nu sitter jag och skriver och snart skickar jag boken. Bara några smågrejor kvar. Snart lämnar jag den här lägenheten. Bara några smågrejor kvar.
Detta inspirerar mej, är inte Tunström lite snobbig ändå? Hans som var så elegant folklig.

Friday, July 21, 2017

Orsa revisited

Imorgon fyller min flickvän år, och jag i övermorgon. Det firade vi genom att rensa undan saker, ner i källaren, dammsuga, svabba och tvätta fönster inför en längre resa. Sen skulle vi äta middag på trevliga Restaurang Småstad i Bergshamra, Solna, italian feeling. Det var fredagsmys. En härlig blandning av folk. Och jag har väl berättat att vi varit i Orsa tre gånger på ett år, att vi blivit semidalkulla och dalkarl. Så det var ju den bästa födelsedagspresenten vi kunde få, när Kalle Moraeus klev in på uteserveringen och tog bordet bredvid oss.

Thursday, July 13, 2017

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss


Wednesday, July 12, 2017

Cyklar igen efter paus, hårda stenar i gruset

Vi har cyklat i Värmland, utanför Arvika, vid två tillfällen, nu när allt ska vara mjukt, att flytta pungen på den skavande sadeln, att lära sej, som plattcyklare, att det finns en poäng med upp och ner, att få farten med sej, och att flåsa och känna gott. Jag gillar och skräms av träden, hur höga de är när det är en ravin nedanför, och den här kassa cykeln har sin charm, och vi cyklar på och flåsar uppåt och efter nästa krök vänder det väl neråt, hur det måste rulla neråt snart. Men det är bara uppåt. Vi cyklar fyra kilometer uppåt. Vi är inga virtuoser. Vi stånkar och jag skriker och vi ger nästan upp. Kommer till Glava glasbruk, allt är stängt och ingen badbrygga här heller, vattnet är slut. Men vi rullar hemåt med en viss fart, undrar hur vi orkade upp. På kvällen ser vi Rocky, han kämpar också. Snart är jag tillbaka i Malmö, mina platta vägar.

Saturday, July 08, 2017

Cyklar - del fem

Framför allt tycker jag om Göran Tunström. Nu när nazisterna och sd-svinen får gå på våra gator. Hans krigande med sej själv, det poetiska berättandet, att vränga ut sej. Hans medmänsklighet. Vi är utanför Arvika. Jag har en annan cykel nu. En gammal Crescent. Den skaver lite i skinkorna, men rullar ändå rätt bra. Allt är väldigare i Värmland, skogarna, backarna, höjderna, nästan bergen. Det är en frodigare trakt. Men inget hav. Får du bo här, skäggige arab. Vi cyklar upp och ner och till Älgsjön, i den ligger Hästön, stugor för fiskande norrmän, men ingen badbrygga. Vad tyckte hästarna om älgarna. Vi letar efter hennes barndoms klippor. Nybyggda stugor och småbåtar med fiskeutrustning. Jag har aldrig fångat en fisk. Jag badar hellre i havet, jag badar gärna i sjöar, men åtminstone en flottbrygga. Det ska vara fisketävling på lördag. Vi stannar i byn Glava. Vi besöker kyrkan och dess stiliga takmålning, en strid mellan onda och goda. Vi måste prata om nazisterna och sd-svinen, som försöker tvätta sina skitiga rum. Ut med packet! Vi tittar på gravstenar. En man och en hustru och en son. Hustrun levde femtio år längre. Vi går därifrån, äter glass och köper olja till cykeln. Vi ser Tillbaka till framtiden. Vi är tacksamma och givmilda, en orm slingrar sej in. Vi äter godis och jordgubbar. Vi håller på med utedasset, jag gräver ner skit. Ni måste bli människor Kuk-Jimmie och ni andra. Ni måste retirera. Ni måste förstå. Det är inte människor som beter sej så. Det är en ynnest att få vara lugn och lycklig.

Thursday, July 06, 2017

Cyklar - del fyra

Det blev en mellandag, en resdag utan cyklande. Vi åt frukost och slöade på hotellrummet, läste Hallandsposten och Göteborgsposten. Sen måste vi med tåget. Det är konstigt, att inte alla tåg tillåter cyklar. Vi hade ett tajt schema. Så var det punka på hennes cykel. Vi kan inte sånt, vi är stadsmänniskor med ett kvasiintresse för naturen och självhushållet. Jag tänker på min kommande bok, hennes har just kommit från tryckeriet. Vi kan inte laga nån jävla punka. Så vi åkte tåg och ringde runt, fanns det någon i Götet som ligger nära stationen, som kunde fixa en hoj på en halvtimme, nähä, någon i Arvika, nähä, men kanske i Kil. Den träige höjdhopparen Stefan Holm har kontakter där. Honom känner inte jag. Jag har alltid dragit mej mot Patrik Sjöberg. Men i Kil fanns Cykelcentrum, de stängde klockan tre, de hade lunch mellan tolv och ett. Jag ringde: "Det är kris ... vi kommer 16.14, kan du laga en punka?" "Vi stänger tre ..." "Oj, det var tidigt, vi är verkligen desperata ..." "Ja, men jag kan stanna tills ni kommer." Så det löste sej, vi traskade genom Kil, till slutet av staden, det tog sju åtta minuter. Och ytterligare sju åtta att laga cykeln, sen tillbaka till stationen och nu var det varmt och nu fick vi ändå vänta. Sen vidare till Arvika och ett glas på stationspizzeriabaren och tre raggarbilar, men inte Sven-Ingvars eller Boppers eller Eddie Meduza, nä, dunka dunka! Sen kom vår skjuts och hon kunde verkligen prata värmländska, det tog en halvtimme till huset vid grusvägen, flygeln till den gamla prästgården. Imorgon är det på cyklarna igen, ska bara pumpa den gamla Crescent som finns här, min cykel är kvar i Halmstad.
(jag har väl berättat när jag framträdde på Arvikafestivalen 2000 ... när jag bröt nyckelbenet i en basketmatch på natten, tre personer i en stor gymnastiksal ..., eller ... videon är från Arvikafestivalen i alla fall ... mitt festivalbesök blev alltså sådär ...)

Sunday, July 02, 2017

Cyklar - del tre

Så blev det ännu blåsigare. Jag äter bara leverpastej när jag bor på hotell. Annars försöker jag bli mer och mer vegetarisk. Jag tittade på kartan. Det fanns en väg österut, men då skulle vi få motvind hem. Det ville vi inte. "Men här då", sa jag och pekade på Nissans utlopp, en småbåtshamn och Prins Bertils stig. "Ja", sa hon och vi bestämde att vi bara behövde cykla lite, att lite var bättre än inget, sen bastun igen, vi älskar bastubad, vi letar efter vedeldade bastuflottar. Tylö tillverkar bastuaggregat i Halmstad, varför finns inga bastuflottar. Men vi hamnar på Prins Bertils stig. Det är rak motvind och havet är alldeles nära, men vi är ändå inne bland träden som läar, vi på våra cyklar. Sen är det öppet igen och vi har inte tagit med badkläder men vi måste bada och vi badar och vi blir salta och sandiga, sen cyklar vi igen och längtar efter varmrökt lax och vi hamnar vid en liten hamn, men allt är stängt, stenbrottet har blivit en hamn, vinden, och stigen har blivit sten och vi cyklar upp mot stora vägen och hamnar i Tylösand igen, äter pizza på en tom restaurang, vinden genom plastskynken. Hon löser sudoku. Jag läser gårdagens tidning. Vi dricker kaffe. Vi är harmoni. Imorgon åker vi till Göteborg och vidare mot Värmland, men först ska vi äta på Halmstads enda indiska restaurang, kinakrogar, däremot, finns det gott om. Och bada bastu.

Saturday, July 01, 2017

Cyklar - del två

Någon gång under fyrtiotalet köpte min mormor och morfar en tomt i Påarp utanför Halmstad. Där finns en vild natur. De byggde ett hus. Ibland vill jag bara gråta. Allt som är förlorat. Vi levde där. Vi var en del av den vilda naturen, björnbären, enebuskarna, korna, stenarna och det salta havet. Sen försvann det. Det är söndag. Vi äter frukost på hotellet i Halmstad, och det är tio år sen, som jag var i Påarp senast. Vi går på toaletten, sen cyklar vi söderut i blåsten. Vi cyklar lite fel men sen kommer vi till Trönninge. Pizzerian är nerlagd. Det var där jag satt och drack öl och läste i tidningen att Kurt Cobain hade dött. Konsum är nerlagt. Och där vi brukade köpa frukostbullar. Men Rolles gatukök finns kvar. Sovstäderna måste ha sina hamburgare. De har byggt en ny skola. Det är en konstig, inte en impulsiv eller storartad känsla, det är bara ... hemma ... jag är här igen, det är alldeles självklart. Sen cyklar vi uppför Bergsvägen, där låg vårt hus, jag har varit rädd för detta, att jag ska bryta ihop, men det är ett annat hus där, det är bara så, att allt förändras. Sen är det bara självklart, vi går ner i hagen, havet som är helt annorlunda här, till den stora stenen, det blåser, korna har ändrat färg, vi går över gravstenarna, vi fångas av vinden, vi har picknick i Laxvik i hyfsat lä, det är en konstig känsla, allt jag har älskat och älskar, jag tänker på min bror, vi har badat i de här vågorna, de har varit en del av mej, krabborna vi fångade är döda, mormor och morfar är döda, det är inte ett avsked, det är bara livet som pågår och förändras.


Jag fastnar i Dan Andersson

                                           1.
Vi pratar om dej, farfar. I mamma och pappas hus i Borstahusen. Du hade nog tyckt om den sjunkande solen i maj, hur vinden mojnar och havet blir stilla, som smekande. Tänkte du någonsin så, att smeka farmors ansikte, att hon också var en människa.
   Vi sitter i huset alldeles vid havet. Jag har ont i ryggen. Altandörrarna är öppna. Kommer du ihåg när du satt här smal och insjunken, några veckor innan du dog, med en ful och för stor keps. Faster Sofia pratar om att hon inte kan sova utan piller. Mamma fyller år. Hon är nästan åttio nu. Ni tyckte kanske aldrig riktigt om varandra. Ni ville uppåt på olika sätt.
   ”Det var ju alltid sånger”, säger pappa och är gammal och vit, ”när vi växte upp, det var alltid sånger, flickor, ska vi sjunga”, säger han vid pianot som är ostämt, ”Lina!”, säger han till min äldsta dotter, ”Hasse Kvinnaböske! Honom gillar ju du …”, och det var ett halvt liv sen för Lina.
   Och Lina vill inte, Lina är tonåring, farfar, hon färgar sitt hår, pappa förstår inte det, men hon sjunger, hon gör sin farfar nöjd: ”Hej du speleman, kan du svara på min fråga …”, det är en tidig kväll i Borstahusen, farfar, som när mina barn blir större … får man ta med någonting, får man dö utan att känna skuld.
   Faster Sofia med sitt korta gråa hår. Din dotter. Jag vet inte om hon satt i ditt knä. Jag tror inte det. Farfar, som att du var hård, jag kände dej inte som hård, men du var så hård, du vände dej liksom bort. Du vet att hon är änka, va. Att Crazy Fred tynade bort till slut.
   Farfar, alla som talar så gott om dej, jag som aldrig fick känna dej. Kommer du ihåg måsarna, sången, farfar, jag kände aldrig dej, men jag kände sången och rytmen och en trumpet i dina läppar, hur svänget fanns i dej, promenaderna, längtan, alkoholen, att komma dit.
    Faster Sofia vid matsalsbordet, altandörrarna öppna mot havet, fukten som föser sej in. Min syster och hennes man, våra barn är glada kusiner, dem fick du aldrig träffa. Faster Sofia vänder sej mot pappa: ”Far kunde ju aldrig sova, du vet ju alla hans tabletter, du vet alla sömnlösa nätter, Pelle!”
   ”Ja ja, jag vet inte, de sjöng ju så vackert …”, säger pappa, det är en vind som börjar blåsa igen, lite kallare, moln i den tidiga skymningen, blir röda, hur blommorna i krukorna trodde att de skulle få växa.
   ”Ja, och lilla tant Sonja, men, Pelle, du minns väl hur han led, det var vår pappa …”
   ”Nu fyller Eva år, inga problem, jag vill inte ha några problem …”
   ”Ja ja, men lilla tant Sonja, hon fyller hundra i september ...” Mamma håller på med avokadon. Mina barn och deras kusiner. Jag vet inte vad de tänker. Min äldsta dotter är fjorton, hon har en pojkvän. Det gör mej så glad. Och ska jag berätta för henne, hur den kärleken kommer att smärta när den tar slut. ”Tänk Sonja och Lasse, de var gifta över sextio år, han på järnvägen, SJ, hela livet …” Jag ska försöka förklara hur jag kommer att fånga henne när hon faller. Fanns det en chans i snöbollen i helvetet att du skulle prata om nåt sånt, farfar. Kommer jag att klara det.
   ”Far och mor var också gifta länge”, säger pappa, ”och jag och Eva och … ja, Fred dog ju, men annars …”

2. 
Nu är du död, farfar, hur känns det. Gör det ont. Vill du veta hur havet smakar. Vi pratar om dej.
    ”Sonja och Lasses kolonistuga, hur vi var där, hur de sjöng”, säger pappa Pelle, din son, han är gammal nu, han gick och ramlade, vem ska fånga honom, hans nästan vita hår, jag har mammas näsa och solbrända hud.
   ”Det går bra, Jonte”, säger pappa.
   ”Men sätt dej ner, jag tar fram stolarna”, säger jag, hans tofflor, hur han måste välkomna våren, få ut trädgårdsmöblerna, ”sätt dej och njut bara, pappa …”, det är östlig vind, nästan helt stilla, hur vi inte brukar prata om det, hur solen en sista gång ska sjunka, men känna hur kvällarna här vid havet är det livet vi vill leva, hur vi brukar säga: ”Det är ljuvligt, här ska vi leva …”.
   ”Sonja och Lasses kolonistuga”, säger pappa vid matbordet sen, minns du, farfar, ”hur de sjöng Dan Andersson”, säger pappa alldeles nära sin lillasyster, ”alltid på Förstamaj, och Joe Hill, jag brukade äta lunch där, Joe Hill-baren när den fanns i Folkets hus, men sen la de ner …”
   ”Som att arbetarna försvann”, säger jag, ”som att allting försvinner, det känns som att allting försvinner, farfar är ju inte här …”
   ”Jonte”, säger faster Sofia, ”du ser väl solen, du vet att min man dog, Onkel Fred, jag minns hur ni brukade prata med varandra … jag kan inte åka tillbaka till det gamla huset, jag orkar inte det, ser du inte solen …”
   Ja, du hör, farfar. Ser du din dotters sorg. Du hade väl tyckt att det här samtalet var jobbigt. Du hade väl gått in på ditt rum, där släktträdet var broderat som en tavla. Eller fått en sup och börjat sjunga. Jag minns din hand vid bara ett tillfälle. Jag undrar hur farmor tänkte. Och att du alltid bar mörk kavaj. Att vi gick ut på piren den dagen. Jag vet inte var mamma och pappa fanns, farmors pannkakor. Jag minns att det var för kallt för att bada. Men att jag ville hoppa i.
   ”Här brukar din farmor bada”, sa du, och hälsade på några fiskare, och några pensionärer, du kände alla, jag ville så gärna se, sång- och dansmannen, ”jag undrar vad hon gör nu”, sa du och log inåt.
   ”Varför badar inte du?”
   ”Du ska inte vara nosig!” Jag förstod ingenting.
   ”Förlåt, jag vet inte ens vad det betyder …”
   ”Nu måste vi sätta oss”, sa du och tog upp en ask Läkerol, den mörkgröna äckliga. Och bjöd och jag var rädd och svalde och satt i halsen. Du gjorde Heimlichs manöver. En mink sprang förbi på stenarna. Vi satte oss på en bänk. ”Jag hade en bror, han drunknade, han simmade för långt ut, han försökte rädda nån … båda dog … det var till ingen nytta …”
   ”Blev du mycket ledsen?”
   ”Vad tror du! Vad du frågar! Nu har nog farmor kommit hem, jag måste ha min medicin …”
   Jag tror att mamma och pappa var i Portugal. Att ni bodde hos oss, passade oss. Du med din medicin, farmors tysta blickar.
   Som jag med knarket, farfar. Du med dina flaskor.

3.
 Du dog ju, farfar. Det var när jag satt i fängelset. Det fanns en rödhårig snubbe där, som dödat fyra hundar, och kört ihjäl en tjej på fyllan. Han hade en tatuering, där stod felstavat: Killor. Vi brukade prata i bokbussen en gång i veckan, jag såg att han lånade lättlästa böcker. Annars pratade han inte med mej, blängde bara. Han var liten men kraftig, kanske lite fet, men hård. Det var som att han skämdes. Han hade en rätt rå jargong. Jag vet att han kände Pange som jag köpt brass av någon gång, i ungdomen i Landskrona, var det blandmissbruk på dina gator också.
   Jag tänkte på gatorna i Landskrona. Hur det var när du växte upp, farfar. Alla dina syskon. Att du hamnade på en folkhögskola. Att få kämpa för sin bildning. Att jobba på byggen och läsa Ivar-Lo och vikingaböcker, att sjunga på Verdandi och bli hot shot hos Sossarna och Soc.
   ”Du pluggar, va, eller studerar”, sa den rödhårige snubben, Killor, han log på ett ont sätt. ”Vem fan tror du att du är?” Han stod nära. Han luktade snus och syntet.
   ”Jag vet inte”, sa jag, tog fem poäng filosofi av fyrtio på ett år.
   ”Du ska läsa Ondskan av Jan Guillou, sen kan vi prata om senapsgas …”
   ”Jag förstår inte vad du menar …”
   ”Jag kan dränka dej i senapsgas”, sa Killor, som hade lockat in de fyra hundarna till sitt sovrum, sen slagit ihjäl dem en efter en med en kofot.
   Innan du dog. Den korta tiden när jag hade körkort. Körde jag dej till Systemet. Du skulle alltid ha en trettisjua, aldrig en sjutiofemma. Som någon sorts kontroll. En gång drack vi tillsammans. Du pratade om solidaritet: ”Det är vad de viktiga sångerna handlar om.” Vi var i parken utanför Systemet. Alla hälsade på dej, men du puttade bort mej till bakom stationen som fortfarande låg i centrum då, du trodde att ditt drickande var en hemlighet, detta var enda gången offentligt, men vi gömde oss ändå, vi satt på bänken mot väggen, solen i ögonen från industriområdet där varvet var nerlagt, ”de handlar om solidaritet …”
   ”Vadå?”
   ”Jonte, jag kan inte förklara …”, du hade nog druckit en trettiosjua redan, ”du måste lära dej själv, lyssna på sångerna och förstå …”
   Sen dog du. Och jag satt på kåken. Och den rödhårige Killor spöade mej i duschrummet.
   ”Du ska läsa Jan Guillou, Ondskan”, sa han och slog mej på örat. ”Då kanske du fattar!”
   Jag blödde. Det blev ljusrött i duschvattnet. Sen kom en vakt.
   ”Sten”, det var alltid efternamn, aldrig nära. ”Du har telefon.”
   Det var pappa i en lur i ett sterilt kontorsrum. Det rann blod från örat. Ingen frågade om det.
   ”Ja … far … farfar har dött …”, sa pappa, en röst som sög inåt, en rädsla att vara den sista, en son i fängelse.
   ”Begravning …”
   ”Du behöver inte …”
   ”Jag vill”, sa jag, det fanns så många tårar som inte kom ut, ”jag måste komma …”
   ”Det var ju väntat … det är sorgligt … det är en lättnad … han mådde inte bra … han var inte sej själv …” Orden vi ville säga.
   ”Jag får nog permission …”
   Och det var den kvällen som vi satt i teverummet, femton interner, kollade på Twin Peaks, som Killor kallade Tvillingkukarna, och nästan alla skrattade, inte jag, sen nyheterna, tidigt 90-tal, Irakkriget, alla bomber över oskyldiga civila, oskyldiga soldater och Killor började skrika om senapsgas igen.
   ”Jänkarna borde hälla senapsgas över hela jävla arabskiten!” Plastmattorna. Mackorna i servetter i kylskåpet, det serverades ingen kvällsmat, vi penslade leverpastej och svettig ost under lunchen, picknick bland plastmattorna på kvällen, nån prickig korv, inga grönsaker.
   ”Man häller inte senapsgas”, sa jag, ”det är en gas, man häller inte gas!”
   ”Vad sa du”, sa Killor och reste sej. Alla andra höll käften. ”Du har fel, Filosofen, du har helt fel, jag vet allt om världskrigen …” Hela han var härdad. Jag kände hur han darrade. Jag kanske hade fel. Jag visste ingenting om krig. Men jag tänkte på dej, farfar, allt jag aldrig fick veta om rallarslagsmål och dansbanor, vad som rörde sej i ditt huvud, vem var farmor i ditt huvud, när du snubblade på henne under dansen, det svämmade över i mitt huvud och jag mindes den enda gången jag var på boxningsträningen med scouterna, den enda gången jag var med scouterna: ”Slå igenom slaget, när du träffar, slå igenom”, sa tränaren som bar bandana och gick på speed, vi kom att bli vänner några år senare, han räddade mej då, han räddade mej nu, ”slå igenom universums vägg, handen ska vara hårt knuten, in med tummen, krossa allt!” Det var en utmärkt teater.
   ”Vad sa du”, sa Killor. Han stod verkligen nära. De andra hade bildat en ring runt oss. Jag tog ett steg bakåt, som sats, jag hade inget val. Smack! Jag slog rakt igenom. Han bara föll och sen hände inget mer på en stund. Sen reste sej Killor, skakade som nyvaken på huvudet, nickade kort mot mej, hans små ögon, satte sej. ”Då slapp man Tvillingkukarna”, sa Killor och log mot mej, vi rökte cigaretter, jag var rädd. Sen var det teve igen.
   Och jag vet att du inte visste varför jag hamnade i fängelset, det var några skitgrejor, en rattfylla och en totalvägran, man samlar på sej, att jag var pacifist, jag hade nästan aldrig slagits. Men ibland vänder sej stigen. Det vet ju du.
   Som när du inte kunde komma uppför trapporna. Hur du var full och fick in huvudet mellan trappräckets små stavar. Hur du inte kunde komma ut. Hur du var fast och började skrika, hur du var alldeles fast.
   Grannen Kerstin kom ut.
   ”Vilket liv du för”, sa hon, hon hade kortklippt hår och glasögon, jobbade som kallskänka, ”jag kallar på John, han sover, men … John!” John var mekaniker på varvet. Han hade en bågfil, han gned i en halvtimme. Han fick loss dej. Det blev en avgift till Landskronahem senare. Du tackade John.
   ”Du hade gjort det samma för mej”, sa John, då hade du nyktrat till, luktade sur svett och varmt järn.

4.
”Pliten berättade om din farfar, det är lugnt”, sa Killor nästa dag. Han hade en blåtira. ”Det är lugnt, vi ska spela poker ikväll, några har fått tag på hembränt, du kan vara med, det är lugnt, men inte en gång till, då dödar jag dej …”, sa han och skakade min hand. ”Jag hade fel, min farsa körde lastbil, han var intresserad av böcker, han är död nu … bra punch …”, sa Killor och rörde sin blåtira. ”… ja, och av vapen och nazister …”, sa han, och log sådär som jag inte förstod. Jag kunde inte sova utan piller den natten heller.

5.
Du vet den där rostiga spiken, farfar. Som stack in en bit i min fot, när jag gick på den lilla strandremsan nedanför stenarna. Du gick ovanför på stigen. De har byggt tjusiga hus där nu, farfar, och en riktig cykelväg, stormarna brukar dränera den på höstarna och januari. Allting faller och äts upp av havet. Pappa bygger små murar som ska rädda honom.
   Den rostiga spiken från en ilandfluten planka. Jag skrek.
   Du tog dej mödosamt nerför stenarna. Drog ut spiken.
   ”Foten i saltvatten. Foten i saltvatten”, sa du och hjälpte mej, blötte ner skorna och kavajärmen, nästan bar mej sen. ”Nu måste väl farmor ha kommit hem”, sa du, farfar, ”Du får vara Helan, du får ge mej en lavett”, sa du och försökte gå så roligt som Halvan gick.
   ”Jag vill vara Chaplin”, sa jag, och du gick och gick och jag skrattade genom tårarna, såg dej gå mer och mer konstigt. ”Farfar, bär mej!”
    ”Ja, Chaplin, så klart”, sa du, med alla kvällarna på Verdandi när ni försökte spela teater, skingra molnen och slagen, ”klart att du ska vara Chaplin”, sa du. Och sen bar du mej verkligen en bit och jag undrar om du minns, när du fyllde sjuttiofem, att jag gav dej Chaplins självbiografi, i danskt billigt band, på danska, som jag hittat i ett antikvariat i Köpenhamn, då när jag bara gick omkring, på gatorna, på bodegorna, på badhusen ibland, knarkade och drack, försökte skriva gripande noveller om människor jag älskade, längtade efter Sagas bröst som jag aldrig kunde nå, tänkte tillbaka, historien, farfar, jag hade kunnat köpa tre bärs för den boken, men jag köpte den till dej, läste du den, om friheten, att säga stopp, och att stå emot.
   Spiken i foten. Du orkade inte bära mej länge. Du försökte skoja:
   ”Du kan väl vara Helan!”
   ”Jag vill inte vara Helan, han är inte jag …”
   ”Ibland måste man låtsas”, sa du, farfar, och vi gick bort från hamnen och havet, mot konditoriet, ”men ibland måste man låtsas …”
   ”Jag har ont i foten, du liknar ju Helan, du behöver inte låtsas …” Och du la din hand på mej. 
   ”Nä nä, min påg, nä nä”, sa du och höll en hand på mej, ”tror du det, att man inte behöver låtsas, nä nä … vill du ha en mazarin?”
   Och vi satte oss på varsin stol. Kaffe och citronläsk. Det var gråsparvar utanför det stora fönstret.
   ”Hur var pappa när han var liten”, sa jag och det gjorde mindre ont i foten, dina ändringar i ansiktet, som glädje som värme som ilska, som: Jag fattar inte ett skit vad du vill ha.
   ”Det minns jag inte”, sa du, ”nu har nog farmor kommit hem”, sen hade du rökt klart och vi gick hem, jag haltade, mamma och pappa var i Portugal. Jag ville ha värme.
   ”Det gör så ont”, sa jag, jag ville ha lugn.
   ”Ja, det gör ont”, sa du och vi kom hem, det luktade annorlunda.
   Och farmor: vojne vojne, hade just satt på potatisen.
   ”Olof! Vad har du gjort med pågen!”
   ”Äh! Han mår bra, svansar runt …”, sa du, tog ditt förstoringsglas och dina korsord och stängde dörren, och din längtan.
   Det blev någon stark sprit, i mitt sår, och i ditt sår, farfar. Senare åt vi pannbiff. Men det var den där rostiga spiken.  Du la en arm om mej sen, vi såg något på teve som jag glömt. Jag kommer bara ihåg smärtan och närheten.
   ”Min far …”, sa du, farfar, ”min far …”. Sen försvann allt i någon fluga som flög förbi, något som distraherade dej, någon jävla kartong som stod fel, en ensamhet. Och att kvällen obönhörligen kom, denna rädsla att inte kunna sova.

6.
Du är död, farfar. Min mamma fyller år. Jag ska ta tåget tillbaka till Malmö med mina barn. Jag kramar faster Sofia. Hon är så glad. Hon pratar om Crazy Fred. Han är också död. Det är så mycket som du inte vet.
   ”Kan du inte spela en sista sång, Pelle”, säger faster Sofia till min pappa, ”det hinner ni väl, Jonte?”
   ”Jo …”
   Pappa sätter sej vid det ostämda pianot. Han hör sämre nu. Men sjunger Omkring tiggaren från Luossa rent och klart, jag och faster Sofia sjunger med. Barnen kråmar sej. Jag är spiknykter, men gråter stilla ändå.
   Sen kör pappa oss till stationen. Tåget är försenat. Jag vill dricka men låter bli. Tar mina lugnande piller.
   ”Varför grät du, pappa”, säger min yngsta dotter på perrongen, ”jag såg att du grät …”
   ”Ja, du … för att jag älskade min farfar på nåt konstigt sätt, för att min pappa sjöng den sången för mej”, säger jag och det ska komma ett tåg snart, ”vi sjöng den tillsammans, jag trodde att det var hans och min sång, men det var hans och min farfars”, säger jag och det är en kedja, Lina tar sin lillasysters hand, och jag tar bådas, vi står i vår ring, och tåget är inte försenat och nu kommer det in på perrongen och vi har fått godis av mamma och jag klarar av att inte dricka bort min sorg.
   ”Pappa, man kan gråta för så mycket … jag brukar vara rädd för monster …”, säger min dotter, hon ska fylla tio, så mogen och neurotisk ändå, när ska jag berätta om sjukdomen som rinner genom släkten, rinner den till mina döttrar, tar flödet någonsin slut. Alla vakna nätter och missbruk.
   ”Nu kommer tåget”, jag tar hennes hand, jag önskar mej starkare piller, jag önskar mej en stund av lugn, som när jag var helt bombad på din begravning, farfar, sköterskan i fängelset hade skrivit ut piller, jag var ju i sorg, hur jag sög in Ave Maria, det var det vackraste jag hade hört, nu dunkar tåget hem till Malmö.
   Imorgon ska jag åka till Stockholm.

7.
Du undrar väl varför jag berättar, farfar. Särskilt som du är död. Det är mer än tjugo år sen.
   Det är tåget som står stilla. Och utanför regnar och blåser den sista dagen i maj. Jag är på resan fortfarande, att hitta ett fungerande liv. Jag längtar efter något som kan lugna mej, utan sprit eller knark. Att vara lugn och fokusera tankarna, att ligga i något mjukt och njuta.
   Men det funkar inte så.
   En halt man kliver på. Han bär tjocka smutsiga kläder.
   ”Det är tråden som brinner”, säger han och sätter sej bredvid mej, han ser ut att vara hundra år. ”Det regnar för lite …”, sen faller han ihop. Jag tror att han dör. Men han vaknar till i Linköping och kliver av. Jag har minnen från Linköping. Från stationens bar. Men jag stänger av.
   Så jag skriver och lyssnar på när Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, sen Thåström. Jag fastnar i det som många tycker är sentimental dynga, eller gammaldags.
   Men jag trivs här.
   Sen kommer en låt med Joy Division, Love will tear us apart. Det är den vackraste sång jag vet. Jag tror inte att du hört den, du hade kanske förkastat synthen och gitarren, men du hade nog känt smärtan.
   Nu kör tåget igen. Nu slutar regnet regna.
   Det är spårarbete och omvägar och jag åker genom Bjärnum, där mamma växte upp. Du och mormor kom aldrig överens, en massa grymtanden och hon var frisör men ville alltid stå över.
   Jag tänker på dina flaskor och dina gator i Landskrona. Jag tänker på allt jag inte vet. Men, alltså, farfar, jag såg dej, när jag var tolv, jag såg dej …
   Jag brukade cykla förbi den där bänken utanför kyrkogården där du ligger nu. Det var en sån här dag, vår med snabbt regn och snabb sol, upp och ner. Du och dina bänkkompisar. Jag sitter också på bänkar. Jag såg dej när den rakade mannen som kanske var tjugofyra och stor, med kängor, sparkade på en hund. Där fanns duvor också, han sparkade på dem, han sparkade på allt, det var en grå symfoni i skyn, mörkare och mörkare moln, hårdare vind. Det var som klassisk musik som tornar upp mot crescendo, vi hatade klassisk musik, farfar, du och jag, det var pappas tonårsrevolt, kyrkorna och de sköna rena tonerna, men du reste dej och gick fram och pratade som en visa till den unge mannen, du var nästan sjuttio. Jag såg dej, farfar, rätt småtjock i kavaj och tydliga glasögon, la en hand på hans axel och talade lugnt, men han sparkade mot hunden igen och hunden spydde blod, hur du slog, som någon sorts solidaritet, mannen föll inte, men liksom vaknade upp och gick därifrån. Du slog rakt igenom. Som att spränga sej ut från korridorerna. Som någon sorts solidaritet.