Drygheten har ingen kompass

Någon gång på femtiotalet bestämde sej dom glada gamängerna, och betydande författarna Lars Forsell (akademiledamot och författare till krogshow med Lill-Babs) och Pär Rådström (för tidigt död jazzkännare, revy- och romanförfattare) att skita i traditionerna, man får skriva hur man vill, om vad man vill. På femtiotalet.

2006. En lokalreporter i Landskrona i femtioårsåldern skriver blogg. Han basar för ett korplag i fotboll. Han skriver om sina katter och sin hund. På stort allvar. Han har åsikter om lokalpolitiken och älskar Landskrona BoIS. Ibland får man en känsla av att han anser sej vara unik, att han har patent på åsikter.

Och solen går oemotsagd ner i ankdammen.

2006. En något självgod lokalmurvel berättar hur det ligger till och raljerar (?), ironiserar (?), eller nåt annat otydligt, över författare som spelar fotboll och tar det på allvar. Baserat på en mycket rolig (ja, vi är flera som upptäckt engelsmännen)Monty Python-sketch där filosofer ägnar sej åt fotboll(inte författare, OBS) försöker han vara rolig och håna det svenska författarlandslaget.
Han har solglasögon på fotot på bloggen.

Och solen går upp som en sprucken ballong i svartvitt på femtiotalet.

Fakta: I Sveriges författarlandslag spelar dom flesta kontinuerligt i lägre divisioner i det svenska seriesystemet eller i korpen. Även om människorna är författare så har alla haft kontakt med fotboll i hela sina liv, jo, man kan vara både bokintresserad och sportintresserad, aktiv. Niklas Kindvall (han har skrivit tre barnböcker) med ganska färska meriter från landslaget, bundesliga och Malmö FF blev inte vald till Författar-VMs bäste spelare. Tysklands lag hade tränat tillsammans i en månad innan turneringen, hade en fd bundesligacoach som tränare. Italiens lag hade en flerårig serie-A-spelare i fyrtioårsåldern i sitt lag. Ungerns spelare var enormt skickliga, men saknade lagkänsla.
Matcherna spelade 2x35 minuter på stor plan. Det fanns massör och läkare, uppvärmningen varade länge, allt var mycket seriöst.
En kunnig bedömare ansåg att matcherna höll svensk division sex-klass.

Ja, allvar, alla tog matcherna på allvar. Det ironiserar (?) den lokale journalisten om. Som om man inte ska ta saker och ting på allvar.

Författar-VM. Där var jag, turneringens antagligen sämste spelare. Blixtinkallad två dagar innan avfärd som utfyllnad, om ifall att, inget annat. När dom andra var trötta var min uppgift att spela enkelt, springa, ta en gubbe, låta dom andra vila upp sej. Det var flygande byten.
Jag tillät mej att med självironi skoja med mej själv i en intervju i lokalpressen, av det verkar reporterbloggaren dra slutsatsen att alla i Författar-VM var värdelösa, men uppblåst pretentiösa.
Om lag som Landskrona BoIS eller svenska landslaget hade lyckats blanda allvar och glädje på samma sätt som författarlandslaget så hade det nog gått bättre.

Inga huliganer söp sej spyfulla och skrek könsord under turneringen. Kanske ockcå en brist.

2006. Blogglokalmurveln sätter likhetstecken mellan filosofer och författare. Blogglokalmurveln sparkar in en vidöppen dörr vars gångjärn rostade nån gång strax efter hans egen födsel på femtiotalet. Och han tror att han är rolig när han anammar ett tänkande som stammar från den tiden när författare trodde att dom var utsedda av gud att vara likbleka och gängliga och den gången, nån gång då när Pär och Lars gav fan i alltihop, så slocknade också stearinljuset och den sista skvätten rödtjut dränkte den sista Galuoisen utan filter. Det var alltså mycket längesen.
Men den skrockande lokalreportern ser inget bakom solglasögonen, ser bara hur hans egen högerarm klappar hans egen axel: Fan, vad roligt skrivet! Där satt den!

Oh nej, vi pratade även litteratur i Bremen. Oh nej, vi tyckte att det var kul att träffa kollegor från andra länder. OCH! NEJ! Vi pratade också fotboll, kunnigt. Det måste göra ont i hjärtat hos lokalreportern som inte är sportreporter.

Fakta: En av författarlandslaget största uppgifter är att försöka blanda fotboll och litteratur, att i förlängningen försöka få ungdomar (framför allt pojkar eftersom dom läser minst) intresserade av litteratur och läsande, bildning (som ju är ett sätt att ta sej upp i livet), genom att spela matcher, tipsa om böcker om fotboll och visa att det ena inte behöver utesluta det andra.

Glada gamänger som inte är rädda för det djupa. Glada gamänger som inte bestämmer hur allt är i förväg. Glada gamänger som spelar fotboll och har kul, som snusar med ena näven och skriver en länge levande dikt med den andra, och ett roligt fotbollsreportage med den tredje.

Alltmedan allt ser likadant ut i ankdammens alltmer ruttnande vatten, medan ingen ser bakom solglasögonen som blivit immiga av lokalskribentens upphetsande flåsande när han skrattar åt sina egna obegripliga skämt.
Jag har högt i tak, kvider lokalbloggaren i våningen under källarplanet medan luften försvinner. Och ingenstans känner han hur gott den fuktiga jorden luktar. Och om han skulle göra det, så kan han inte förstå att det finns andra som känner exakt samma lukt, och tycker exakt lika mycket om den.

Keep up the good work, och vänd dej aldrig om, ta aldrig av dej solglaögonen, för då kanske du måste öppna ögonen.

BoIS vann en ganska dålig match med två-noll på ett sommarvarmt IP.
www.forfattarlandslaget.se