Mod och kärlek i Bremen.

Kanske en snabb resumé, kankse del ett. Nyss hemkommen efter en tågresa med den stora pokalen och en låda vin och dyra alkoholfria öl blandade med mellanöl och glada världsmästare, och tåget och allt som blandades med smart litterärt prat och inkännande historier från det verkliga såriga livet. Och lårkakor och det såret som Andrzej har på låret. Och den enorma kärlek som jag inte känt på det sättet sen vi var i Prag med Skurup 1996.

Peter Kihlgårds Strandmannen var och är en viktig bok för mej. Koncipiering av en gädda lärde jag mej mycket av när vi nä närläste den i Skurup med Bosse Svensson. När Jag träffade Peter K 94 var han en stor författare i min värld, en FÖRFATTARE. En sympatisk och intresserad författare. Men out of reach.
Tidigare idag sprang han in i målvakten, den italienske, med en bollkontroll, ofta vilande på topp istället för mittback pga lårkakan. Sent igår satt han i hotellbaren med calvados och espresso, slappt klädd, pipan i flabben.
Tidigare på kvällen stack han i förväg från uppläsningen som var seg.
Ännu tidigare berättade han att han läst nästan hela min Och fortsätta vidare bort, men inte orkat till slutet. "Det är inte en bok som alkoholister ska läsa", sa Peter. Och han ser sliten ut. Och jag har aldrig varit så poesiuppläsningsgripen som när den tyska skådespelaren läste ur han Anvisningar till en far.
Och jag kände den samhörigheten när vi stod och pratade om alkohol, vi förstod varandra, tror jag, om just den saken. Även om vi givetvis är olika.
Men han kom upp på morgonen efter för lite sömn. Och han kämpade på ett helt annat sätt än jag. Men han är en bollirare, i blodet från början. Jag är imponerad.

Kom inte och säg till mej att författare är tråkiga idioter som inte bryr sej om varandra.

Kom inte och säg till mej att Niklas Kindvall inte vet den där låten av Del Amitri(nothing ever happens) som dom spelade på den snofsiga restaurangen där vi hade så roligt, banketten, där dom andra lagen höll lite mera igen, men vi var regerande mästare och vi vann igen. Och det var en allover trevlig stämmning.

Vi vann alltså. Och Fredrik Ekelund gjorde flest mål. Och jag är modig och jag hade verklig ångest på flera plan, rädd att göra dom besvikna, även om dom visste min status som fotbollsspelare. Men nu har jag förstått att dom uppskattade att jag faktiskt hängde på. Jag spelade ungeför fem minuter i varje match, snubblade en gång under en rush och publiken skrattade. Men på nåt sätt måste man bjuda på sej själv, vissa med ett skott i krysset, andra på andra sätt.

Gemenskap, det är ett fint ord.
Jag ska samla mej sen och skriva mer om detta, kanske återkomma till något av det jag skrivit här, men datorn, eller uppkopplingen gör det svårt nu..

I all hast
VärldsmästarJonte.