Där rosor aldrig dör

En gång hade jag en biljett till en konsert med Bob Dylan. Den blev jag av med på något sätt.
Det var när han skulle spela vid det där slottet, nära Vollsjö, du vet. Jag har glömt vad det heter, men vi åkte förbi det ofta när vi bodde där (i Vollsjö) på väg till Kivik.
Kivik har tagit en stor plats i mitt hjärta. Det är nästan lite löjligt. I år har jag inte varit där. Saker blir större, vackrare, mer sorgligt, mer romantiskt. Pomona Inn finns inte längre. Det som fanns då finns inte längre. Det kan man gråta över, eller sörja. Eller glädjas åt det nya. ller både och.

Jag lyssnar alltså på Bob Dylan.

Men jag var i Simrishamn för en månad sen. Och Janne kom hämtade mej på stationen. Och vi åkte till Vik.
Det var början av oktober.
Det var varmt för årstiden, sol.
Nästa dag badade vi nakna där bland stenarna. Det var kallt. Kanske inte för årstiden. Vattnet på Österlen är alltid kallare. Men det var kallt för kroppen. Men det var en fröjd och en sorts lycka.
Och kvällen innan, när vi gick hem från bykrogen var det så mörkt. Janne hade en ficklampa. Jag pratade med henne i telefon och Janne skrattade osedd längre bort. Det var det enda som syntes, mitt ansikte i ljuset från en omodern mobiltelefon.
Sen pratade vi om Det sjunde inseglet och Döden.

När jag pratar om Bob Dylan pratar jag även om Pink Floyd. Det var med Jesper jag skulle på konsert den gången också. Jag blev av med biljetten den gången också. Jag minns hur vi gömde biljetten på ett väldigt bra ställe. Jag minns bara inte var. Det var hemma hos mina föräldrar. Det var längesen.
Men konserten blev flyttad i tid, det var i Köpenhamn och jag lyckades få pengarna tillbaka. Jag har för mej att min mamma hjälpte mej, hon brukar göra det.

Sen såg jag ändå Bob Dylan spela, på Roskilde.
Jag tycker att KB är lagom stort för en konsert. Jag vill inte ha det större än så. Jag skulle antagligen inte gått för att se Bob Dylan på Percys arena om jag fått biljetten gratis och gratis middag och gratis taxi.
Och då högaktar jag ändå Bob Dylan för hans absoluta sätt att gå sin egen väg. För att han vill. För att han kan.

Nu tänker jag på Leonard Cohen. Honom har jag också sett på Roskilde. Men jag var för ung och dum. Leonard Cohen var alldeles för smart för mej. Det är han fortfarande, men jag fattar åtminstone lite mer.