Jag tycker om Limhamns bibliotek.
Igår var det så grått och skönt igen, svag vid om än lite kall där nästan alldeles vid havet. Men jag fylls av hopp när jag kan vara där, när jag kan tänka att dagarna kommer igen, dom lugna varmare dagarna.
Jag är för gammal eller luttrad eller bara det att om jag sänker och sänker förhoppningarna så blir jag inte besviken.
Var förberedd på att du inte har en aning. Ju bättre förberedd destso lättare flyttar du dej eller fångar skiten, för den kommer att komma. Räkna med det, som Henke sa. Och han har ju fått lära sej sen han blev tränare för BoIS.
Jag är för gammal och luttrad för att säga: Dom lyckliga dagarna. Dom problemfria dagarna.
En timme då och då, det är fint nog.

En annan gång cyklade jag i Slottsparken och det var vår och vi bodde i stan då och jag hade varit ute i Sibbarp, suttit på en av bänkarna, stängde av freestylen. Bron var ny (den är väl fortfarande ganska ny, om den håller så länge som den ska) och jag stängde av freestylen och jag hade varit uppe vid nästan brofästet där vägskyltarna fanns, Paris, Lissabon.
Utan freestyle och det var möjligt, livet.
Jag cyklade i Slottsparken förbi stadsbiblioteket, Mikael Wiehe började sjunga En sång för dårarna och när jag kom till Bullen satt han på bordet bredvid mitt och sa: "Affe var inte socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad." (Jag har kanske berättat den här tidigare, men inte del två som kommer ... nu!)

Jag satt på Limhamns bibliotek igår, skrev i min skrivbok, tog en paus. På bordet låg en bok som visade sej vara skriven av författaren Mary Anderssons bror, en framgångsrik företagsledare i fyrtio år. Dåligt skriven, sjölvgott skriven. Dålig litteratur, helt enkelt, dålig bygdelitteratur.
Mary Anderssons brors åsikter om sin syster och hennes böcker är inte nådiga. Tidningen Arbetet var både pest och kolera som försvarade att det funnits misär i Barnrika-husen (Sorgenfri ungefär). Och nåde den som säger att fattigdomen på 30- och 40-talen fanns. Då som nu. Vi har ingen fattigdom idag, tycker dom blåbruna, möjligen självvald då. Samma rika self-made men (män) som säger kunde ja så kan du, kavla upp ärmarna. Jag pantade ihop till min första miljon.
Limhamns bibliotek. Jag gick för att hämta toalettnyckeln. Där stod Mary Andersson vid disken.
Ja, sen hämtade jag barnen och tillagade kyckling och såg på handboll och försökte skriva om han som bara skulle ta sej i kragen, och krage efter krage gick i sönder.