Kom och sjung en enkel sång om frihet (eller: kom och skriv en simpel bok om kärlek)

Dagar jag vaknar in i som gråa moln och ju mer som måste göras desto mindre blir gjort.
Vaken försöker jag, jobba, dra in pengar, vara glad och tacksam, vara far. Och allt annat.
Som att endast i drömmen får jag fly.

Jag drömde om henne igen, det var längesen sist. Ibland undrar jag om hon verkligen existerat.
Det var dom äldre grabbarna. Hon och jag var yngst, lika unga. Hon var åtråvärd och jag var inget, en narr. Fjorton år kanske.
Jag minns att jag skämdes.
Ibland minns jag att vi kysstes något år senare, kanske i Helsingborg. Det kan vara sant, att jag var större då.

Jag drömmer inte om kärlek jag aldrig kan nå. Jag drömmer inte om rikedom jag aldrig kommer få.
Jag drömmer om något mjukt och ljust.
Jag drömmer så förtvivlat efter en hand som styr exakt samma väg som jag.

Jag drömmer om henne ibland, det är ungefär tjugofem år sen jag senast såg henne. En gång om året kanske, som jag drömmer om henne. Det har jag gjort sen då. Vaknat upp bredvid någon annan, någon som jag brytt mej om på riktigt. Men saknat henne från piren på sommaren och om vi hade träffats nu så hade vi väl sagt att åren har passerat, jo, bra. Och tittat besvikna på varandra. (Han som var så … Hon som var så … ung och oförstörd.)

Jag drömmer om att konservera något som antagligen aldrig ens fanns.

Ibland kan jag sakna att det bara är jobbigt, som nu. Och inte längre jobbigt, som då.

Ofta vet jag inte om hon har funnits. Minns bara den starka känslan kring henne när dom äldre grabbarna försökte ta sina chanser: Integritet.

Så, om du hör det här på en radio nånstans, Bobby Jean ...

För idag är egentligen allting uppgivna drömmar och en rutschbana sandad men ändå hjälplöst glidande ner.