Lika lång väg tillbaka. Snön smälter grusvägen blir mjuk och svårforcerad. Tillbaka till Vollsjö i tanken. Lappsjukan, ensamheten. Då hade jag ett bibliotek och en affär i alla fall. Även om bibblan oftast var stängd. Köpa tidningen. Gå längs ån. Gå på banvallen. Som nu på våren, dom nya ljusa löven. Jag hade min egen pub, nu har jag bastun. Jag är cykelvillig. Då kunde jag cykla till Sjöbo. Gå på Gondolen och cykla tillbaka, den tunga uppförsbacken. Då kunde jag sitta i Vollsjö och tänka: Jag vill någon annanstans, men det är inte värt det. Inte Sjöbo. Nu har jag ingen affär, ingen tidning. Biblioteket finns också i Sveg. Tjugofem minuter dit, mer än trettiofem hem. En lång seg sugande backe. Jag fick ont i ryggen sist. Jag skulle nog må bra av att besegra backen igen. Jag har gjort den till ett monster. Jag kan gå på Svegskrogen och dricka en läsk. Eller Björnen eller Mysoxen. Läsa tidningen som finns på nätet men inte är samma sak. Men. Är det värt det? Jag går uppför trappan och sätter igång bastun igen, plockar den fjärde boken från biblioteket.