Jag fastnar i Röda bönor

Den här dagen gör asfalten grå. Hon väntar på bussen. Längre bort stannar ett tåg.

Jag kommer aldrig över.

Har jag allt jag behöver.

Jag fastnar i Röda bönor. De kallar på mej. Hela vägen från sjuttiotalet. När mormor och morfar bodde i Lund.

Jag säger: ”Stanna en stund! Var kvar hos mej, mormor! Förklarar allt jag aldrig förstod!”

Hon som väntar på bussen är kvar. Hon har en fuktig kappa. Regnet faller som spik.

Tåget stannade på stationen. Det var sjuttiotalet i Lund. Mormor var sen. Andades snabbt. Min bror höll min hand. Sen matade vi fåglar i Stadsparken.

Alla måste få mat.

”Alla måste få mat”, sa mormor. Sen gnolade hon en sång. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Morfar var redan död. Mormor höll min vante.

Kvinnan stampar på stället. Hon vet inte att bussen är inställd. Jag fastnar i Ulla Sjöblom. När hon sjunger om den ensamma mamman.

Jag fastnar i Röda bönor. Det ska bli slut på rumban. Det börjar långsamt klarna. Det ska bli början på något nytt.