Kommer du ihåg GrindaOlsson

Att röra sej mellan spjuten. Att bryta av. Oj, vad hände där. Att de satt fast i havsbotten. Just där vi brukade dyka. Är det sant. Vi är halvt fast i vår uppväxt i Landskrona. Gatorna på 80‐ och 90‐talet, alla rykten. När vi hamnade i Köpenhamn, träffade en snubbe. När du skulle bli arkitekt. Vi träffade Zoran, med skägg nu, som varit död i fyra år. "Tjena Zoran, är inte du död?" "Jo, för fan, jag har aldrig haft det bättre, vill du köpa en klocka, halsband, jag har bra grejor." Jag skojar inte. Vi vill plantera ut brott i småstäder och i landsbygden. Vi vill ställa frågan: "Hallå! Kommer du ihåg när GrindaOlsson ströp jäntan?" Minns du när Zoran dök under Tullen, ett halvt kilo amfetamin. Landsbygdsklockorna ringer. Och tåget stannar en stund. En blixt och säven som susar. Och någon står på perrongen. Med en skylt: välkommen hem. En flicka som ännu är försvunnen. Ett hem som inte är ett hem. "Men, nog ströp GrindaOlsson jäntan ... visst har vi bestämt det nu ..." "Far, det var nittonhundrasextiosju ..." Och någon ska gnugga sin haka: "Jo, det ringer nog en klocka, jo, så kan det vara ..." Men allt är ju en lögn, eller hur? Nån jävla talltrast i nån tall. Vi går tillbaka till Stig Claeson, Vem älskar Yngve Frej. Vi vill sammanföra ett gammalt Sverige, vadå ... med en sinnsessjuk värld. Vi gick till Fredys Bodega, alla satt alldeles kvar.