Svanar

Du måste gå den vägen. Du kommer inte undan. Där är svanungarna igen vid havet. Men alldeles vita nu. Du måste gå.
Kommer du ihåg när de var grå. Mopeden ligger kraschad på vägen. En buss har kört rakt på. Hans ljusa hår blir rött.
Svanarna är lugna.
Kommer du ihåg när vi var små. När vi balanserade på stenarna vid havet. Minns du svanarnas ruvningsplatser. Hur det väste och attackerade. Hur de skyddade sina ungar så.
Ambulansen kommer. Jag tänker på mina barn och min rädsla. De sover tillsammans nu. Jag vill att de ska vara fria att gå.
Minns du tonårsdagarna. När Joy Divisions frenesi, om ångest och att försvinna, var något att inte nå, och sen in i ett liv av grå.
Och in i ett hus.
Och in i ett rum.
Så hamnade vi där ändå.
Och lyktorna från Köpenhamn. Hur tystnaden aldrig tar slut. Allt du aldrig kan nå. Att dörren är låst och du hoppar ut genom fönstret. Och du stukar din fot när du landar.
Men du landar och du kommer ut.
Minns du svanarna då.
Att vara helt tom.
Att ändå inte kunna gå.