Tuff skit och Niklas Z istället för Marocko

Hösten 2004 åkte jag med familj och svärmor och svärfar och svåger och svägerska och deras två pojkar till Marocko. Det var höstlov.

Hösten 2005 åkte jag och min familj till Stockholm, bodde i Karins lilla lägenhet på söder.

Hösten 2005 åkte BoIS ur allsvenskan.

Jag ska knyta ihop säcken, eventuellt.

Hösten 1988 hade jag och Windy redan vinkat av varandra i Ängelholm. Om jag minns rätt så hade vi druckit några folköl innan vi åkte bil med en kille som senare runkade offentligt på ett uteställe i LA, vi åkte bil till Ängelholm för att rycka in i lumpen.
Fast min tanke var att rycka in i lumpen utan vapen. Det kan tyckas vara en korkad tanke. När vi hade pissat i plastmuggar och jag hade spillt var det dags för vapenutdelningen. En kortklippt kvinnlig militär bestämde över oss. Jag ligger långt fram i alfabetet med mitt efternamn. Jag är starkt emot dödande och krig, var det då också. Män med små kukar och dålig självkänsla som försöker bygga upp sina muskler, dom som bestämmer. Sen kan dom ha hur stora kukar dom vill, dom är ändå små.
Normer och gränser som tristsossarna har uppfostrat ett helt folk till att aldig ifrågasätta på allvar. "Tjena, men skriv några rader på insändarsidan då", och skrattar inte hela vägen till banken, fattar inte bara. Hjärntvättandet och dubbelmoralen i landet som kallas frihet och demokrati når varje dag höjder närmare USA. Fast ändå inte. USA är många gånger mycket rakare och ärligare.

I alla fall. Jag sa att jag inte ville ha något vapen, jag trodde i min enfald att jag skulle kunna göra lumpen ändå.
"Vapenvägrar du", frustade den okvinnliga militären (som givetvis hade sina hav att tvunget besegla och bevisa).
"Ja, det gör jag väl då", sa jag.
Och sen vinkade vi till varandra, Windy och jag, han nyinstallerad på logementet och jag på väg hem, till vafan då.

Hösten 1988 var jag arbetslös. Gud, vilken lång historia detta blir, om jag orkar.
Jag städade mellan sju och nio på AG´s sen. Och fick något som heter Arbetslag på Amatörteaterföreningen Harlekin. Den tiden när Skånska Teatern fortfarande var stor och levande.
Där träffade jag Niklas. Han var några år yngre och tossig, gick nån teaterlinje i Helsingborg och praktiserade på Harlekin som höll till i den gamla teaterrestaurangen. Vi hittade på många roliga saker. Rökte och drack
Startade barnteater varje söndag. Hade indisk afton som inte hade så mycket med Indien att göra. Sjöng och spelade. På Skyltsöndagen spelade vi gatuteater och om jag minns rätt så var jag Josef, Åsa Meierkrod (Sobsister) var Maria. Roger Wilson (radiojournalist), Magnus och Niklas var dom tre vise männen. Och jag sköt Maria och dunkade Jesusbarnets huvud till döds. Så gick det till när farfar var ung.

Hösten 2005 var jag i Stockholm. Tog tåget från Åkersberga och tunnelbanan till Huvudsta. Till Pizzerian där BoIS´ stockholmsfraktion håller till, bakfickan.
Helt jävla tomt. Sista kvalmatchen mot Gais. Sen kom några, och lite sent, Niklas. Vi såg BoIS åka ur allsvenskan tillsammans och Niklas har bott för länge i Stockholm, hans dialekt är helt tokig. Och han är som hanär, som jag fast annorlunda, många puckar flög i luften högljutt.

Igår var Niklas nere från Gnesta för att se BoIS förlora. Det hedrar honom. Jag skriver mer i kommentarerna. Jag ska äta spagetti nu medan solen fortsätter skina. En skål med kall spagetti ska få följa med i cykelkorgen, så får vi se vad kärringarna säger, på bänkarna i Limhamn.

Hösten 2004 fanns det en kamel som hette Atlas i Agadir i Marocko. Han bar en massa ungar på sina axlar.