Books, and the writers from all around the world, mostly from Sweden, part one

En fet fluga från förra året fattar inte att det är den eller jag i natt. Och att jag givetvis kommer att vinna, inga fria vingar som fladdrar mot solen igen i morgon, döden kommer i natt. Som om flugor funderar.

Jag tänkte skriva självsäkert, absolut säkert, Slas. Som den författare jag läst flest böcker av. Om kvällarna efter jobbet på hemmet för utvecklingsstörda, några folköl på Bertils och ner till ön i vallgraven (nära där vi har vår koloni nu) och en bok av Slas och in i den världen, IN I DEN, och rätt musik i freestylen, ... som bara drar mej iväg.
Så kom jag att tänka på dagarna i sjuan och åttan, precis i skarven, när jag läste alla Agatha Christie som jag kom över, och den i den karibiska övärlden, pensionatsvärlden där, och havet som smekte in. Jo, den gillade jag.
Och Sivar Ahlrud, som egentligen var två författare, som skrev om tvillingdetektiverna, och dom drömmarna som bubblade fram när jag var ännu yngre. Jag minns dagarna som vi gick upp extratidigt för att vi skulle flyga, och jag och min brorsa fick varsin ny tvillingdeckare av mamma, att läsa på planet när det flög mot drömmarna, som fanns i dom böckerna, som fanns som glimtar i verkligheten.

Men sen kom Slas och jag har inte hållit räkningen. Men jag vet att jag sålde en jävla massa tvillingdeckare till Sven i hans antikvariat i Lund. In my drinking days. Slas har jag kvar, några från skolbiblioteket på högstadiet, andra från gymnasiets bibbla. Dom flets köpta för egna pengar. Från bibblan kom också Klas Östergrens Ankare och Kerouacs På drift som drog mej iväg.

En bok jag läst om flera gånger är Ett långt farväl av Claes Hylinger. Den och Jagvill ha hela världen av Fredrik Ekelund luktar fortfarande av en trasig parfymflaska i min väska från dom två veckorna när jag och Danne skulle rädda världens miljö i Prag i mitten av nittiotalet, gjorde helt andra saker istället. Lyssnade på Songs for Drella i freestylen, till exempel, grät, hamnade helt fel med dom amerikanske hårfrisörskorna från Atlanta.

Klas Östergren, ja.
Och Änglar blåser hårt och Katusstigen av Sture, och flera andra av honom, dom om Karla Andersson, och andra också. Men just dom två första, den vägen ut när man sitter på en regnig bänk i Landskrona och inte vill gå in, och man behöver inte, man behöver bara blåsa på elden och känna att den kommer, värmen, vägen någon annanstans.

Lars Forsells Vänner.
Och lite i skymundan, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom.
Bodil Malmstens dikt om fastern och Purple rain.

Och Papillon, som jag älskade den boken på den tiden.
Och Carina Rydberg fram till Den högsta kasten, sen har jag inte läst någon.
Är detta en människa, Primo Levi.
Och Ta rygg, och Strandmannen.

Och Wodehouse när det begav sej.

En fet fluga och en fet jävla ågren som aldrig kommer tillbaka på det sättet, som då när man trodde att man missade allt. Jo, det gör ont i dag också, men inte på samma sätt.
Jag har en kompis som bygger en simbassäng, jag önskar inte att jag var han, ändå längtar jag ihjäl mej efter min egen, simma iväg och komma tillbaka.