Jag är så trött på dej

Överallt språket som blir fattigare och fattigare.
Överallt ... Men, så hör jag det enkla som jag aldrig hört det förut. Då smälter jag och gruset på gången knastrar på ett annat nytt sätt, grinden gnisslar vackrare.

Överallt nyckelpigor och gäss som skiter. Överallt nerklottrade skällsord som säger samma sak samma sak, men bara mer och mer parodiskt och allt blir till luft. Tror du. Allt ligger kvar, dovare och dovare för att till slut sprängas.

Dom finns överallt. I hettan som blir mättad nu. Vi blir aldrig av med dom. Språket blir fattigare och fattigare i dom fattigas hjärnor som inte har plats för det nya längre. En dov och dunkel deg tar all plats i det cykelhjul som snurrar med dubbel punktering, snurrar runt runt runt på exakt samma ställe.

Och där är isen lika hård men ljusare.
Och där kan du borra ett hål.
Eller när bävern har flyttat och hans fort har hål och det sipprar ut därifrån, det mörka som trycker sej på.
Eller när fjärilen tar sej tillbaka till sin puppa, för att vila, för att bli ännu vackrare.
Plommonen som mosas till kräm på gräset, åt koltrasten som också är hungrig.
Det är det jag menar: det kommer alltid nya världsgitarrister. Nya betydelser i gamla ord.