Ljuvliga tider

Den första måndagen. Elsa har längtat i månader.
Alla barnen på skolgården. Någon som grät och tryckte sej mot mamma.
Elsa pilade snabbt in. Anna och jag fick tränga oss efter för att säga hej då.
Första skoldagen som inte ens är första skoldagen. Hon börjar det vi kallade lekskolan. Nollan säger vissa, men inte på Geijersskolan. Där heter det förskoleklass. Låt gå för det.

När jag var mycket yngre, åtta eller nio, gick jag i småbåtshamnen i Borstahusen. Tittade på båtarna och tänkte på allt man kunde göra, åka iväg.

Jag är äldre nu, men modern. Jag har två ipods. Försöker ladda dom med musik. Det börjar likna något, men innan jag har den rätta knycken är jag väl omodern igen. Då börjar väl vänner tjata om nästa pryl jag måste skaffa.
Men jag uppskattar mina små musikmirakel.

Vi brukade åka till Spanien. Vi brukade då besöka hamnen Puerto Banus utanför Marbella. Där kan vi snacka om båtar. Där kan vi snacka om längtan. Att vara där man ville och längta iväg ändå, på en båt.

Annas avdelning hade flyttat. Jag vet inte om Anna minns den förra avdelningen. Jag vet inte om hon kände igen fröknarna. Nio veckor och ett tvåårskalas. Det kan bli mycket för en barnhjärna. Hon ville inte att jag skulle gå, hon klamrade sej fast. Efter en kvart lämnade jag henne, väntade i kapprummet. Efter en halv minut hade hon slutat gråta.

Vi trampade cykelbåt i Tunisien i mitten av åttiotalet. For förbi ett stort sjörövarskepp som tillhörde en filminspelning. Jag undrar om inte Jack Lemmon var med i filmen. Jag tror att den hette Pirater. Vi såg den på video, en vinter eller höst. Jo, då satt man där och längtade igen.