Är det nån som har ett bra, enkelt och välbetalt jobb att erbjuda, cykelavstånd, gärna deltid

Ny skiva med Blue for two och det har blivit comme il faut för nöjesjournalister att inte veta ett skit, att inte intressera sej ett skit. Och, framför allt: Snabbt, skriv snabbt, ta gärna ett foto också, pressbild kanske, korrläsa? Du har väl stavningsprogram.
Allt ska vara likadant. För dagen (för vanlighetens skull) väljer Freddie att prata om sin vacklande hälsa. Det har han gjort i tjugo år nu.
Ett tips till snabbmatsjournalisterna (ni vill säkert väl, i alla fall vissa av er. Redaktionerna är snåla) gå tillbaka och kolla läggen (om det heter så i datorer. Så har ni er intervju på snabbaste möjliga sätt.

Jo, jag gillar Blue for two, i alla fall några låtar på varje skiva, vissa skivor köper jag rakt av. Moments är en bra skiva som jag hade en gång och inte har sålt men ändå inte hittar. Jag gick på gatorna, långgatorna och Vasagatan mest. Blev alltid lika glad när White kom i lurarna, vilken underbar låt. När det är så att man vill spela in ett helt band med bara den låten. På den tiden. Jag hittar inte White på youtube, irriterande.
Så minns jag gatorna i Göteborg igen, den tiden. En jobbig tid, glömmer jag ofta. Men dom gånger jag råkade ha pengar eller krita: Det kunde börja på Cheers med TT på fat och Aftonbladet, GT och Expressen att låna. Man satt vid det stora fönstret och parken där skolan låg, Rudbecksgymnasiet (jag tror inte att den gymnasieskolan finns i Göteborg men jag har trott att skolan heter så i många år, mycket beroende på att Malin som jag bodde hos i Göteborg bor på Rudbecksgatan nu och eftersom jag inte är journalist behöver jag inte ta reda på sanningen, jag lever kvar i min dröm)kanske. Möjligen spatatserade en ung Håkan Hellström förbi eller in. Det var några år kvar innan hans solodebut. Min skulle komma inom ett år. Jag skrev lite på den där, i fönstret på Cheers. Jag är fortfarande skyldig några hundralappar där, jag tänker på det ibland. Det är femton år sen.
Sen var det Flygarns Haga för att träffa dom som pluggade på Valand. Konstnärerna. Flygarns var något så ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare på den tiden) som ett café där man kunde dricka öl och vin också. Och det på ett helt belevat sätt. Blandade åldrar, gymnasister och halvfina ölgubbar. Och vi på väg mot trettio. Och några andra, en halvtrappa ner. Det ska alltid vara en halvtrappa ner, om det inte är en halvtrappa upp förstås.

Dagarna i Göteborg. Jag hittade Gyllene Prag. Det skulle finnas en studio på någon av långgatorna, Ebbot, Emrik, Henryk, och Freddie kunde dyka upp. Men jag såg aldrig någon. Saluhallen. Och Jörgen som var gammal sjöman och skrivit ett par böcker. Han älskade jazz och jobbade på sambons krog. Bjödmej ibland när han var ensam, rökte egenrullade.

Senare på kvällarna brukade vi hamna kring Järntorget.

Och att sitta uppe vid Masthuggskyrkan med dom där billiga äckliga folkölen som jag glömt namnet på, skaka lite.

En slarvig tripp nerför Memory Lane. För att jag läste en dålig intervju med Freddie Wadling.

Skit i intervjun. Skit i den här bloggen. Läs Robert Lagerströms Freak istället.