Snälla, ta mej till nästa whiskybar, fråga inte varför, snälla, fråga inte ... Vi måste alla dö, måste alla dö ...

Bilderna av kriget. Dom riktiga bilderna av det riktiga kriget.
Jag lyssnar på Doors och Rolling Stones. Jag ser bilderna av kriget.
En särskild känsla av melankoli drabbar mej när jag hör signaturmelodin till MASH och man kan reta sej blå på kvinnoskämten och parkera på närmaste groggveranda.
Men, avsnitt efter avsnitt, spys det galla över krig i allmänhet och USA:s i synnerhet.

På den nya teven. Janne kom med den, hans mammas avlagda. Tack, båda två.
Det är inte så stor skillnad. Båda apparaterna är ganska till åren komna. Jag köpte min -94 när jag flyttade till Malmö. Jannes mammas är nog yngre, och en fungerande fjärrkontroll. Och stereo. Bättre.

När jag frekvent började hänga i Malmö var det -91. När jag gjorde vapenfri tjänst, och jag minns såväl kompisars lumparkompisar som sa (på fyllan, givetvis) att jag svek mitt land.
Och Patrik (Kentas son) i Det sociala arvet. Det var såna tider. Ett nyavslutat kallt krig och en pengastatus och en attityd som aldrig synts så i Sverige. Den pengakåtes skryt och stolthet. Och ... som idag ... förnekandet av andras fattigdom och om så vore: Det är deras eget fel.

Jag tog tåget från Landskrona och bussen till Värnhem eller Rosengård. Var inom hemtjänsten först och senare en sorts alltiallo, sekreterare åt Iris. Vår general.

Jag vill inte se, inte ha krig.
Jag känner några stycken som levt i kriget.
Det finns den historien om den amerikanske krigshetsande senatorn som hade barn i stridsålder. Men dom slapp och senatorn blev ilsken när han blev ifrågasatt.
Borde inte den som vill krig stå i första ledet.
Vi kan säkert byta ut amerikansk i den här historien till vilken nationalitet som helst. Har inte Reinfeldt någon krigsduglig son? Och vår dyre prins, borde inte han visa vad han går för?

När jag hör MASH-låten, Suicide is painless tänker, jag på tider när lumpen och vapenvägran inte fanns i min närhet. Jag minns det som att min bror och pappa och jag såg på MASH. Att jag älskade sångens bitterljuvhet. Att jag skrattade åt Klinger i damkläder. Pappa skrattade åt andra saker.
Jag tror att det är enda gången jag tyckt att män i damkläder varit roligt. Krig har startats över betydligt mindre viktiga saker.