Ett elskåpsregn i drömmen i sömnen som snurrar, och utanför, det rasar och dör. Du klättrar så högt och det är som gelè, och du klättrar och klättrar för att få se, det gröna nu på våren. Det sköna mellan såren. Och det rasar eller ramlar och igår var det vingligt, köksbordet i rök och Jenga, det finska spelet, klossar som byggs upp och en och en tar du dom försiktigt och lägger dom överst, och … ”det är som livet”, säger hon och det kanske inte är meningen … ”host”, men hon blåser röken i ditt ansikte och tornet svajar och huset svajar och fönstret är öppet och du vill men vågar inte chansa, att det skulle stå några brandmän utanför och fånga dej studsande skönt i ett segel när du landar, flyger bort. ”För jävligt”, säger du och du drar ut den sista klossen och det exploderar och faller ner på golvet, ”livet är för jävligt, eller?” Och hon ler och det kanske inte är meningen, men hon liknar en varg och du vet inte om det är livet som försvinner. Fönstret, det öppna. Du vet inte om du hinner. Vem som vinner. ”Det är upp och ner”, säger hon och efter åskan kommer en blixt till och en blixt till och du fyller inte år och du vet inte om det är det sista fyrverkeriet, du dör och utanför, bilar som kör, alla till dej, alla vill hoppa upp och ner i brandmännens luftslott i uniformer.