Simmade 1200. Simmade 1800. Simmade 1200. Simmade 1600. Badade i havet på kvällen, femton eller kanske sexton grader. Vinden var kallare men fortfarande sommar. En veckas första fyra dagar kan se ut så. Kan verka tråkigt. Simma fram och tillbaka. Men hade det inte varit för kroppens trötthet och sug efter sött hade jag simmat fortfarande, någonstans i norra kanalen. Sex bänkar. I dagens moderna datorspråk refererar man till orgier i solnedgången. Men jag pratar om sex bänkar fördelade två och två mellan Limhamns småbåtshamn och hoddorna i Sibbarp. Dom är i alla fall borta nu, bänkarna. Jag flyttade till Malmö 1994, sen dess har jag cyklat till dessa bänkar under utesäsongen. Jag har sett bron bli till i stillheten i solnedgången, jag har skrivit delar av böcker där. Jag har fått tillbaka lugnet som jag eftersträvar men så lätt tappar. Nu är bänkarna borta. Vad händer då med mitt liv? Inget särskilt. På lekplatsen vid stadsbiblioteket i Malmö är det sagotema, eller nåt, bänkarna är obekväma och står i sandlådan. Kan vi inte bara konstatera att föräldrar vill läsa en tidning och barn vill leka. Kan vi inte bara låta det ske, utan sand i skorna. Malmö stadsbibliotek var annorlunda 1994. Nu har jag en självklar plats där. Vi måste anpassa oss i dagens snabba samhälle. Och det gör vi, annars dör vi. Men välj! Välj dina strider.