Thursday, February 27, 2014

Åh, hjärta


Åh, hjärta (återkommande). Jag stannar på cykelbanan efter att ha lämnat Anna på skolan, skriver ner några ord på en lapp: -res dej upp och gå, pappas egna text, piano i natten -solen gick ner när de gled över grusvägen neråt. "sover hon?" "du måste vara rädd om henne" "du måste vara rädd om dej själv" -tamburinman, pianoman (återkommande). Jag skriver för hand, sitter på biblioteket, jag har en dagbok och en bokbok. Jag har papperslappar som blir till högar. Jag skriver in i datorn varje dag, har gjort det i nästan fem månader, hundraåttiofem oredigerade sidor nu. Det kan bli trehundra till slut, eller hundrafemtio, det tänker jag mycket på, men det bestämmer jag inte nu. Nu skriver jag varje dag, tänker på boken med en del av hjärnan hela tiden, oj! nu måste jag stanna och skriva ner en snabb anteckning till: -akta taggarna, akta taggarna, en tagg räcker! då är allt förstört, då sjunker vi.
Jag måste skriva varje dag. Jag måste vara inne i det, om jag missar en dag missar jag ytterligare två. En overksam vecka kräver två veckor för att komma tillbaka längst in i det. Så därför kan du se en lampa lysa i mitt fönster sena nätter (det är inte flitens lampa, det är den tilltvingade lustens) fast jag ska upp sju och femton men jag vaknar i någon sorts dvala och jag skivar jordgubbar och bananer och gör havregrynsgröt och Elsa cyklar själv och sen har jag lämnat Anna på skolan igen och cyklat på stigen där den stora gräsplanen öppnar upp sej, svävar den låga dimman som buren av osynliga troll, måste jag stanna och skriva något på baksidan av ett kvitto från affären (jordgubbar, bananer och havregryn, äpplemos): -"låter" något annat styra, bekräftelsedriften, könsdrifter (?), men hjärtan går sönder, fler än ett, kanske kan det lagas, men alltid en spricka (väl?).
Sen cyklar jag hem till datorn och utvecklar, förädlar, stryker.
Åh, hjärta. Som alltså handlar om hjärnan som vet hur det borde göras, hur det ska göras, men ändå svänger du in på en annan stig (eller en motorväg, det är ju så banalt, någon man lovat trohet finns där så självklart och ändå sviker du, och andra löften, en tur i pariserhjulet, ett liv i godhet och renhet, det du lovat dej själv att aldrig göra igen, en egen säng till sexåringen på ett hotell i Spanien) och hela tiden tänker du känner du, vet du: nu går jag fel, nu gör jag fel, nu gör jag det jag inte borde, allt skriker fel! men det är aldrig enkelt, det finns en annan röst som talar högre och högre, talar över förnuftet, övertalar och hon står där i natten eller den tidiga morgonen och vi är väl ändå bara människor (var går gränsen mellan mänsklighet och elakhet?) och han känner ett telepatiskt hugg när hon hugger, dottern snurrar i sängen och vaknar gråtande, tittar sej omkring i farfars hus och mamma är borta och pappa är borta och det är mitt i natten och farfar vet inte vad han ska göra, frågar om de ska prova tågbanan en gång till och det finns en fåtölj i tågrummet och det surrar när allt går runt runt och till slut somnar hon i fåtöljen som kan snurra och det snurrar i farfars huvud och han tänker: "Ni måste vara rädda om henne, ni måste vara rädda om er själva."

2 comments:

maria said...

Ja! Så är det när det är som mest, det där kärleksförhållandet till skrivandet. Det finns i allt, hos allt, i allt, bredvid allt, omkring allt. Och vardagen är där som ett annat lager, men orden måste ut även där och då. Det ena lika omöjligt att mota undan som det andra.

Jonas Bergh said...

Ja, världarna får gå in i varandra.