Indiansommar

Jag cyklar förbi badflotten som är uppdragen på land och vidare där man inte får cykla och en elektronisk skylt på Pumphuset i Borstahusen visar att det är 14,4 grader i vattnet. Solen skiner genom ett lätt lätt dis, som ett filter. Det blåser en del men milt för att vara oktober och jag cyklar vidare där man inte får cykla, ut på piren, Cement. Och tre bryggor ner i havet är kvar, två innanför Armen och en utanför, där blåser det mest, där är det djupast, där parkerar jag cykeln. Jag snörar upp skorna, två tanter och en hund kommer gående. "Det är rena vilda västern", säger den ena tanten. "Allt som är förbjudet här ute, både hund och cykel", säger den andra. "Det är oktober", säger jag, "nu får vi göra som vi vill." "Ja, det är rätt", säger den första tanten och börjar byta om och jag har redan badbyxorna på mej och en T-shirt och joggar med sparkar i häcken och sedan med höga knän och sedan av med tröjan och ner i vattnet och det är saltare än i Limhamn, vågigare och ... 14,4, det är ganska kallt och jag dyker igen och jag bottnar inte och en kort kort stund av is, en sorts rädsla, ett litet sunds mäktighet. Och upp. Och känslan av fysisk och psykisk styrka. Och den första tanten har gått i där det är mer stilla, simmar längre än jag gjorde medan den andra tanten håller i hunden som verkar orolig, som nästan står på två ben och tittar efter den simmande tanten. "Det är en terrier", säger tanten, "min dotter var på Hawaii", säger hon, "där hade de surftävlingar för hundar, en terrier vann, så då ville min dotter ha en terrier, vi hade alltid rottweilers tidigare, det var riktiga livräddare, hoppade i direkt om någon var i vattnet, nä han (terriern) är en riktig fegis ...", säger tanten och nu kommer den simmande tanten upp och låter hunden slicka hennes ben, "han vill bara åt saltet."