Skaparfunderingar

Det är vit snö för en tid, och jag tar hand om en vit hund för en tid. Min äldsta dotter är på cirkusskolan och är så stor att hon tar bussen hem själv från Möllan till Limhamn. Min yngsta dotter är i soffan bakom bokhyllan (jag skriver bok och har bråttom men är rådvill), hon vill vara nära. Hunden är vit och vill vara ännu närmre.
Jag skriver egentligen inte bok. Jag skriver böcker.
Det jobbiga är att jag inte vet vilken bok jag ska satsa på. Jag har tre månader.
Jag har skrivit ansökningar om pengar till projekt som kan göra att jag kan överleva ekonomiskt. Jag får svar om tre månader.
Det finns ingen trygghet, ingen säkerhet. Det finns ingen luftmadrass eller hängmatta och ljuva lätta moln i det "fria" konstnärliga livet.
Men det är vit snö och jag har tre månader (eller kanske fyra) tills jag måste ha ett manus klart och ett förlag som betalar ut ett fett förskott.
Men det är vit snö och jag har två eller tre romaner (en nära nästan färdig, men kanske inte bra nog) att jobba på, men jag sprätter hit och dit.
Vilken historia vill jag berätta?
Vad vill eventuellt någon läsa (äh! skit i det, jag skiter väl i vad ni vill höra, det är inte så det funkar).
Jag menar att det är en vit snö och någon jag gillar visade ett foto på fb, han hade kissat en dinosaurie i snön, en pissosaurie och jag tänker: tack, ett skratt, en känsla av att göra vad man vill, att skit samma vad dom vill ha, jag gör min grej.
Så: Bara för mej att bestämma vad jag vill.
Detta är det mest ofärdiga manusutkast jag nånsin publicerat på den här bloggen (nästan tio år), men vafan, jag är ute efter den ofärdiga drivande berättarstilen (dagboksstilen), kanske ska jag bara berätta en enkel kärlekshistoria:

"Det var sen november och hon skrev att hon tyckte om Lou Reed. Jag hade tröttnat på såren och smärtan i livet. Men jag skrev en roman och lyssnade dagligen på Lou Reed för att hamna i rätt stämning, den taggiga och trasiga som var livet för huvudpersonerna, som också hade varit mitt liv så länge.

   Jag hade äntligen lyckats krypa ur ett förhållande som inte fungerade, flytt på ett flygplan och ätit lugnande piller och promenerat med hörlurarna fram och tillbaka på stranden i Sitges (medan bögarna spanade på mej) eller fram och tillbaka i den lilla poolen eller suttit i den hyrda mörka lägenheten med Lou Reed och Lou Reed (och senare Dire Straits när Lou gjorde för ont, när allt blev för svart och någonstans visste jag att jag måste fånga en strimma ljus ändå) och skrivit som i trance de första femtio sidorna.  

   Men nu var jag tillbaka i Malmö och det var sen november och: 'Jag tycker om Lou Reed', skrev hon (och hon skrev en massa annat också men det var detta med Lou Reed som träffade mej, som fick mej att känna: detta är meningen) i mejlet. 'Vill du träffas', skrev hon och efter det misslyckade förhållandet med Jenny kände jag att jag ville prova om jag kunde känna på riktigt, få riktiga pirrande känslor av förälskelse, jag ville bli kär men: hennes mejl var skrivet för två timmar sen, när jag satt på cykeln och hon hade väntat på svar medan jag simmat och simmat och duschat och bastat och suttit på bänken i omklädningsrummet, plåtskåpen, vågen, ätit bananer och bitit av naglar som var så mjuka efter timmen i bassängen. 'du kan ringa mej', hade hon skrivit ett slag senare och jag skakade och gick ut, och det var fortfarande en mild senhöst eller förvinter och jag våndades men slog till slut numret."