Men han väljer att kontakta Aftonbladet som säger ja (så klart) och Niclas dyker upp med glasögon med gula glas, för att klädsamt dölja sina svullna ögon. "Jag har opererat mina ögon", säger han, "jag skiter fullständigt i om folk tycker att det är fånigt, jag ville göra det och står för det", säger han, "det gör inte ont alls, då har jag mer ont i själen", berättar han och sen kommer historien om att det var Laila Bagge som lämnade honom (i en offentlig skilsmässa efter ett offentligt förhållande med sponsrad bröllopsresa och husbygge osv ...), hon hade tröttnat (tro det), helt enkelt.
Och Niclas har viss förståelse för det: "Jag har egenskaper som jag förstår kan vara jättejobbiga att leva med. Jag kan tyvärr vara martyrisk, jag vill se och bli sedd."
Jag undrar över denna märkliga (och alldeles vanliga) människa som kommer från denna märkliga familj, där man verkar bara genom att synas, väldigt sällan genom att göra något av värde, aldrig något av tyngd.
Jag har hört flera av Nickes musikförsök. De är verkligen sådär.
Jag brukar inte skriva om sånt här, men jag är helt fascinerad av denna människa.
Jag tillhör generationen som fascinerades av filmen G när den kom. Jag var väldigt ung och tyckte kanske att någon var lite cool i filmen, men framför allt blev den en sorts nostalgisk töntfilm redan från början (men lite spännande ändå) när musik, ungdomsliv och sex och drugs och rocknroll knappt fanns på teve.
Niclas W, dock, var aldrig cool.
Och har så förblivit.
"Det är skitläskigt att öppna sej själv (han har alltså ett eget radioprogram och har kontaktat Aftonbladet med svullna ögon, självmant) men jag vägrar att leva i en lögn. Jag skäms inte för att jag är ledsen. Alla är det ibland, även kungen. tänk på det."
(Jag hoppas att det ordnar sej, Niclas. Och det är bra att du inte skäms över att vara ledsen. Och jag tackar dej för årets roligaste intervju).
No comments:
Post a Comment