Någon gång i slutet av åttiotalet lånade jag ut Stig Claessons Dagarna före lunch till Mia. Jag har inte fått tillbaka den än (min dröm om det mjukt hårda, min modell för hur litteratur ska skrivas, min vision om att berätta vad som behöver berättas: den som förstår förstår, de andra kan vi skita i, de obildbara, min tanke att lallarna får väl fortsätta lalla då, det är er förlust).
Dagarna före lunch är en hårdare version av den magnifika En vandring i solen.
Mitt liv är ibland en hårdare version av vad jag drömde om när jag drömde om vandringar i solen och att äventyret bara var soligt.
Äventyret är så mycket mer än soligt, så mycket intressantare.
Jag går den väg jag går, skulle aldrig ha velat gå någon annan.
No comments:
Post a Comment