Dogge och Johannes Brost

Det är fredagkväll och min yngsta dotter och jag har ätit kyckling, tomater och oliver. Det är fredagkväll och min äldsta dotter är på cirkusträning i Folkets park och jag ska strax cykla dit för att följa henne till bussen, sen cyklar jag till Limhamn och hon åker ... buss. Det är fredagkväll i april och kvällarna blir ljusare fortfarande hela tiden och så länge det är ljust får Elsa som är tolv år gärna gå till bussen själv. Men inte när det är mörkt. Det har jag och hennes mamma (min fd fru) bestämt. Det är fredagkväll och min fd fru är på poesiperformance. Det är fredagkväll och ibland haglar det, ibland regnar det. Ibland skiner solen varmt.
Det är alltså fredagkväll och jag tycker ibland att det är skönt att vara ensam utan barnen, oftare saknar jag dem. Men ... alltså ... fredagkväll och den senaste veckan har jag läst Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Dogge Doggelito och Leif Eriksson och Martin Svenssons om Johannes Brost. Ibland vill man bara försvinna. Dö inte nyfiken.
Två män som "råkat" skaffa sej några barn som de inte orkar (på olika sätt, av olika anledningar) ta ansvar för.
Två enorma egon som slår ifrån sej smärtan och ansvaret. Två vuxna barn. Droger, förnekelse. Två små pojkar.
Och mycket mer än så i en ofrivillig undertext.
Men inga dåliga böcker.
Inga osympatiska huvudpersoner, trots allt.
Jag har försökt skriva djupsinnigare analyser av de här två böckerna men när inte huvudpersonerna bjuder in till djup eller offrar något, så orkar inte jag dyka och bryta nacken.
Boken om Dogge är milsvitt bättre skriven, men Johannes självupptagna och självidoliserande snack är absolut underhållande.
Läs själv, det går snabbt och du ångrar inte dej.