där
gick vi över broarna
den
gråa tunga betongen
där
flimrade det i floderna
hur
dina ögon glittrade
floderna,
alltid floderna
hur
vattnet skrek och vred sej, skimrade
så
längesen, när tågen ångade
när
vi reste runt i Europa
minns
du blombuketten i Paris
minns
du floden i Bristol, en snurrande frusen gris
vilken
fart ett flytande kan ha
men
att drunkna i ett hav
men
att kedjas av krav
nu
står jag under broarna
nu
finns det lite kvar
minns
du de polska vandringsskorna
så
många cirklar jag gick i dem
det
är så längesen
det
är tiderna som var
nu
finns nästan inget kvar
minns
du ölen i PET-flaskor på festivalen
hur
du svimmade i värmen
hur
jag frös i en sekund
men
reste mej och flög med dej
minns
du floderna, floderna
minns
du flödet
en
onsdag i Köpenhamn
när
jag var så rädd för döden
hur
jag släpade in dej på baren
jazz,
en halvtrappa ner
hur
du aldrig var vackrare än då
blek
och medvetslös
att
jag aldrig blev starkare än så
nu
har jag sovit under broarna
nu
är jag en av förlorarna
det
är vackra morgnar här
men
infruset kalla
hur
solen skimrar i floden
hur
jag vandrar igen på gatorna
men
med helt andra ögon
men
jag har min lägenhet kvar
jag
har rika föräldrar
jag
har en helt annan trygghet
det
finns råttor under broarna
de
är vinnare bland alla förlorarna
det
finns duvor som inte är vita
det
finns skelett
det
finns människor som kommer hit för att skjuta
alltså,
att njuta
de
gnager av mej benen, jag är bara fett
du
vet att det kanske är en mardröm
men
den ligger så oerhört nära
du
pratar om semester och barnen
kära,
jag hoppas att de får bli kära
det
blåser snålt i april under broarna
jag
minns våra böcker, sida vid sida
att
det var våra
att
vi inte skrev våra namn
jag
minns sista gången i Köpenhamn
wienerbröden
med choklad i
hur
vi var livet, hur vi var vi
det
är salt i tårarna nu
det
är längesen nu
det
var när tågen ångade
det
var de andra sångerna
de
som sjöng är döda nu
Prince
och David Bowie
det
var jag och det var du
och floderna, alltid floderna
och floderna, alltid floderna
No comments:
Post a Comment