Dan Andersson

Med henne blir allting underhållande allvar. Jag tänker på Pär Rådström och Lars Forssell. Inget är för lågt, så länge man ger det kvalitet. Med henne blir allting värt att analysera och fördjupa, att dra vidare i trådar. Man kan belysa vilken teveserie som helst, med ett annat ljus. Hon berättar om barndomens sagor. Hennes mamma läste bara sånt hon själv tyckte om. Snobben. Carl Barks Kalle Anka, och Tintin. Jag tänker på vad min pappa läste för mej. Jag minns bara Dan Andersson. Och enkla gitarrackord. Och att vi lyssnade på Thorstein Bergman ibland. Dan Andersson är en ingång och en förklaring, till det vemod och den undergång som präglat det jag skriver och har skrivit. Den balansgången på patetikens vassa svärdsegg. Jag har läst Tove Jansson, och Henning Mankells fasansfullt bra böcker om Elden, för mina barn. Nu läser vi Tzatsiki.