Jag lyssnar på Peter Perrett

Jag vaknar tidigt igen. Jag lyssnar på Peter Perrett. Jag kom tillbaka till Malmö igår. Min slitna reservcykel stod kvar på Anna Lindhs plats. Packningen fick plats på pakethållare och i cykelkorg, ut på malmövägarna igen, mild vind, nästan medvind, förbi allt det nya. Jag är alltid från Landskrona, men jag har bott länge i Malmö nu. Jag minns när Västra hamnen var vilda marker, arbetarmarker, när hon åkte rullskridskor efter min cykel och vi fick klättra på stenarna för att kunna dyka, strömmarna då som nu, samma strömmar, samma drömmar ... nä, det ser så klart annorlunda ut, där de spelar in teveprogrammet Sommarlov nu, det är klart. Jag kom till Malmö igen, cyklade på mina gator till Limhamn, Sibbarp, bron och iväg, och den sköna fuktiga luften som fortfarande är varm. Jag lyssnar på Peter Perrett, från The Only Ones, det är en annan sorts Lou Reed. Min kompis Niclas Zander har vernissage imorgon. Han ville att vi skulle återförena QK, mitt och Windys gamla band. "Jag är med", sa jag, "du behöver bara övertala Windy ..." Det är ju givetvis omöjligt. Men jag har plockat fram gitarren, lirat några låtar jag skrev när jag var kring tjugo, några stycken är rätt bra. Men det är vernissage imorgon, Björnes galleri i Landskrona, Soffans galleri. Ibland tänker jag att jag borde spela in den där plattan, för att jag vill, för att jag borde ha det fixat när det är dags att lägga skridskorna på hyllan. Jag tycker att det är en skön sommar. Nu har jag börjat vakna för tidigt igen. Och det är inte den typen av sommarmorgnar som du minns i ett tonat pastelljus, men det är ljust och jag lyssnar på Peter Perrett och skriver böcker som river rätt skönt.