Lennart

Du bland vattenråttorna vid kanalen i Malmö. Det var på fyrtiotalet. Det fanns en bastu och ett hopptorn där. När du slog din första volt.
Vem smekte din kind. Vem slog dej blodig. Det där ärret på kinden. Han som hängde sej på vinden.
Sen gick du på sjön. Det var på femtiotalet. Du minns Waikiki Beach. Dagarna med pineapplekingens dotter. När ni hade stopp i maskin.
Vem smekte din kind. Vem trasade sönder din höft. Det som drev dej vidare. Alla svaga löften. Och de bruna tavlorna du målar.
Ni liftade till Mallorca. Det var på sextiotalet. Ni bodde hos en fattig familj. Du var tvungen att hoppa. Ni gick till ett tjusigt hotell. De hade en ovalformad pool. Du hoppade inför Errol Flynn.
Jag var ihop med hans barnbarn. Hon ljög på ett roligt sätt. "Just det", säger du, du har fina mustascher. En kort men fit kropp. "Jag fick cancer överallt, nu kan jag knappt gå."
Det var på sjuttiotalet i Jugoslavien. Din fru fick världens spel. Du hoppade från tjugosex meter. Rakt ner i floden Sava. "Jag fick gruppera länge. Det känns så länge. Det är bara några sekunder. Hundratjugo kilometer i timmen. Jag glömmer aldrig Errol Flynn. eller när jag träffade Johnny Weissmuller. Jag har alltid älskat Tarzan. Har jag berättat om det. Och Mickey Rooney. Har jag berättat om det."
Vi ser båtarna vid småbåtshamnen. Vi ser en råtta springa förbi. Jag berättar om taxarna i mitt liv. Jag berättar om Lotta Flynn.
"Jag såg en tax döda en vattenråtta."
Du ljuger som Lotta Flynn. Du ljuger bra.
Du ljuger som jag.