Hårda bud i Vollsjö
Jag var inne på fotboll och Landskrona BoIS. Jag hade tänkt skriva om Stockholm i höstas och hur jag letade efter den där puben där BoIS-fansens stockholmsfraktion höll till. Om hur jag ogillar tunnelbanan i teorin men är ganska förtjust i den när det väl kommer till kritan.
Jag var inne på det, men så läste jag min egen text om fotboll och Vollsjö, så blir det detta istället. Kära vänner, det är bara här jag kan vara fri och göra precis som jag vill.
En ensam man på en moped
Sista bussen från Sjöbo till Vollsjö avgick kring tjugoetthundra. Var det ljust cyklade jag dom tretton kilometrarna hem, uppför den oerhört sega backen där EPA- och raggaridioterna tutade så att tärningarna skakade i vindrutorna.
Jag tog rygg på en polsk lasbil och låg i baksuget tills jag smög förbi i en skarp sväng och drog förbi. När det var ljust länge, alltså. Men om det var mörkt tog jag automatarmoppen som jag köpt splitterny av en crosskille som bodde i Harlösa och hade verkstad och affär och skinnkläder i flashiga färger och halva högstadieskolans grabbar som praoelever.
"Vadå, ska du ha en sån?"
Jajamensan, tiotusen cash, en skrikblå Tomos som på plan väg gick upp mot tretioåtta, trettionio. Nerför uppförsbacken var jag långt över femtio och fötterna kliade.
Fulla polska lastbilschaffisar blir inte mindre farliga för att man sitter på en moped, men det gick fortare hem. Och jag hade en stor fet hjälm med visir och hakskydd (en sån hjälm heter något men jag minns inte vad) Jag sålde Tomos när vi flyttade, för femochfem till en trevlig gubbe som skulle köra från Malmö till Österlen på utflykter, trodde han. Jag hade kört fyrtio mil, halvdyr milkostnad).
En kväll kom jag hem efter att ha sett BoIS i Landskrona, druckit stans billigaste lättöl på Pilängspuben och sen cyklat till stationen, tåget till Lund, bussen till Sjöbo. Och sen moppen, pregade freestylelurarna långt in i öronen innan jag tog på den svarta hjälmen. Hade tagit på ett par gamla regnbrallor också, fartvinden.
När jag kom hem till vårt fina hus var det något konstigt, röken från skorstenen och hela byn luktade björk, men det satt två storkar på vårt tak! Jag tog nästan på mej hjälmen igen för att dom inte skulle hacka mej, smög in och väckte Johanna som hämtade kameran. Jävligt dåliga bilder, men man ser storkarna i alla fall.
Jag skulle egentligen berätta om Kjell, den sjukpensionerade snuten som var död när vi kom hem från Stockholm, knivhugget, horryktena, dunket från dansbandsbilen, triangeldramat. Men det får bli senare ...
11 comments:
Heter det inte integralhjälm? Förresten. Du är bra på cliffhangers!
Integralhjälm, just det. Den hade någon sorts blixt, vill jag minnas, lite fånigt när man tuffade fram.
Jo, cliffhangers, det blir så när man hade tänkt berätta nåt helt annat, men lägger ut texten, och sen pallar man inte längre.
Men håll ut!
En blå Tomos. I min hemort Vinslöv rullar både en annan sån.
Min gamla Vän Sven Örn i Rammen på Nävlingeåsen hade en sån. Den gick snabbt ner för åsen till byn. På vägen hem fick han leda den upp för kullarna. Han försörjde sig på tjurar som han hyrde ut till bönderna för befruktning. Ibland kastade vi lasso på tjurarna. Sven Örn berättade om Knarkdanskarna, ett gäng Danska knarkare som bodde på åsen. Ibland kom det lågt flygande plan och dumpade paket med knark på åkrarna som knarkdanskarna åkte ut och hämtade med sin motocross-cyklar om nätterna. Det var bara en av Sven Örn's många historier.
Jag sitter just nu och skriver om tjurar i Portugal på en annan plats i den här datorn. Det är tydligen nåt med män på blåa Tomos, tydligen. Sven Örn verkar ju vara snäppet före mej, med det namnet och allt. Men så sålde jag ju också min Tomos.
Där jag växte upp var det nördarna som hade moppar, i Sjöbo och Vollsjö var det tvärtom. Motorer till karlarna och hästar till kärringarna, som man sa.
"Där jag växte upp var det nördarna som hade moppar"
Kanske lite kryddat men var det inte en viss Loner som vill ha moppe, precis som "Benson" och moPeder ?
När jag var elva år såg jag några äldre killar som körde moppe vid en byggarbetsplats, då längtade jag efter att fylla femton så att jag också skulle kunna köpa en moped. När jag var elva!
Den drömmen blev sann när jag som trettiotreåring blev ägare till förut nämnda Tomos. En tråkig dröm, visade sej.
Men det var nördarna som hade mopeder. Eller vad kallar du Benson och Peder? Eller fjunmustaschiga tonåringar från Glumslöv eller Häljarp.
När jag själv var femton var jag inte särskilt intresserad av mopeder.
Jag diskuterade detta med en tjej på en fest för några månader sen, från Blekinge, hon tyckte fortfarande att moppekillarna var dom coolaste.
http://biphome.spray.se/jens.wberg/utu/
De coolaste moppegrabbarna...från Dösjebro med omnejd. Där snackar vi nostalgi. Kan va värt en titt för jag gissar att några känns igen?
/Pia
http://hem.bredband.net/marwen/
glömde ju moppesidan...
Det verkar ju vara roliga killar i coverträsket, Ungtupparna. Men inga jag känner igen.
Dösjebro har bara varit ett ställe där dom långsamma tågen stannar i mitt liv.
När Grenden hette Latino spelade jag där med olika band, men det är femton år sen, en moppeålder.
Grenden/Latino ja, sista spelningen var en klassisk "en inställd spelning är också en spelning".
Jag ocH Jocke hade spelat våra egna låtar blandat med Ebba Grön, Perssons Pack, Smiths, med mera. Han på elgitarr, jag på sång, och förinspelade trummor och bas på portastudion. Vi skulle spela två kvällar, men när vi kom andra dagen, på eftermiddagen frågade Blyche som jobbade på krogen om vi inte kunde skita i att spela, så skulle vi få tio öl var och varsin middag istället. Vi hade redan tjänat vars tusen spänn kvällen innan, så det budet tog vi.
Som sagt...man ska lägga av när man är på topp ju :-)
Man ska absolut lägga av när man är på topp. Det finns kanske för många människor som tror att dom är på väg mot toppen fortfarande. Som fortsätter. Jag var en sån, i alla fall, jag ville så gärna sjunga och spela, såg inte mej själv, hur halvkass jag var.
Det finns alltid rödare rödbetor.
Oj!, jag kanske ÄR en sån, för det var nog inte roligt skrivet, om rödbetan. En ständig kamp. Ett ständigt självanalyserande.
Post a Comment