Sunday, March 05, 2006

Åshöjden i Vollsjö flyter nerför ån där Piraten snodde kräftor

Ni skulle sett det! Ni skulle sett det fina huset från 1929, ni skulle vetat historien om Linnea och sjökaptenen hon blev förälskad i, han som dog i en storm och aldrig kom tillbaka. Men hade hunnit köpa huset.
Och Charlotte och hennes tyske murarman som köpte det i början av nittiotalet. Charlotte, keramikerna, och hennes tyske murare och dom fyra ungarna och örterna i trädgården. Växthuset.
Och jag och Elsa och Johanna som flyttade dit och visste att det inte skulle vara för evigt.

Första kvällen efter flytten när en snubbe som min brorsa kände från jobbet hade kört med sin lastbil. Första kvällen, jag och Elsa nerför stigen längs ån, hon i vagnen bara några månader gammal. "Sov, min älskling, du behöver sova. och så får pappa lite lugn i maj, i Vollsjö." Upp till affären och köpte en back lättöl som fick plats under Elsa. Gick vidare, bort till Idrottsplatsen, fotbollsplanen. Ingen match idag. Bara fåglarna i träden. Bara ån som porlade, och hon somnade. Och bara jag som satte mej i solen på avbytarbänken och läste Kvällsposten.

Första kvällen, första natten. Vi hade tio rum, men satt i teverumet och fick inte in en enda kanal, såg gamla Seinfeld som jag spelat in. Vanlig VHS. När Johanna gått upp till Elsa för att sova såg jag på Kojak.

Sen skakade inte hela Vollsjö.Men det lät mycket från den vita bilen, dansbandsmusik med en dissonans från helvetet. Pistoler i natten ...

13 comments:

Jonas Bergh said...

Jag blir så trött på mej själv. Jag skulle ju skriva om bibliotikarien Ewa Andersson, men så gick jag och blev poetisk istället. Ni får påminna mej, om ni vill veta. Det finns ett och annat att nysta i ...

Jonas Bergh said...

Och Nyvång! Dansbanan, dansrestaurangen som bara finns där korna har talfel. Vid ån med alkoholfri groggveranda och bjudfika för hundra spänn. Lill_Arnes bjuder upp 16-20 på söndag, kamrat, fullt med bilar på parkeringen.
Jag glömmer viktiga saker. Är det vädret?

Daniel Pettersson said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Daniel Pettersson said...

Det är mycket du sagt att du ska berätta om, tycker jag, mest spännande ska det bli att höra historien om den där döda poliskonstapeln. Det är inte fint att lova saker för en trogen läskrets och sen suga på karamellen i all evighet. Men det är nog vädret.

Jonas said...

Hold your horses. Jag berättar när jag vill! Jag får ju faktiskt skriva fritt här, jag börjar i en ände och slutar i en annan, så kan det gå, jag måste ju få beklaga mej för att det inte blev som jag tänkte. På min egen blogg, menar jag.
Men det är klart, en snabbversion av polishistorien:

Det var först maj, det var andra kvällen/natten i Vollsjö. Bredvid oss låg Kjells röda stuga. Jag hade pratat med Kjell på dagen, vi hade brunnen och han hade pumpen, vi delade när vi skulle vattna. Det var två fina trädgårdar.
Kjell berättade att han var förtidspensionerad polis. Han hade en stor mage och det var alltså maj, varm maj. Kjell gick runt i shorts och trätofflor.
Det är därför jag inte har skrivit ner historien , den är alldeles för invecklad.
Men kvinnan som bodde mitt emot var sliten och hade två barn som inte fick bo hos henne. Skvallerkärringar av olika kön hade redan antytt att hon i princip var en hora. Hillbillyland, släp utanför var tredje hus med gamla möbler och annan skit.
På eftermiddagen satt Kjell och kvinnan mitt emot och en annan man och krökade i Kjells trädgård, Kjell röt till ibland "Vad i Helvete!" Den andre mannen och Kjell verkade inte vara riktigt bra polare, triangeldrama? Snutbeskyddarmentalitet? Jag vet inte. Den andre mannen hade en vit bil, från den dunkade någon sorts dansbands- mogenpopsradiokanal. Jag minns Jerry Williams, Did I tell you that I love you, kanske handlar det om det.

Men annars verkade Kjell vara en snäll man, två hjärtinfarkter, stod i kö för bypass-operation. Hade haft jour som snut men krökat och blivit inringd, packad. Förtidspensionerad.

Den där vårdagen blev kväll. Det tystnade ibland, men sen kom skriken. Mitt i natten somnade jag framför Kojak och vaknade av ett dån. Det var den den andre mannens bil igen, full patte på stereon i den tysta landsbygdsnatten, ett jävla liv. Jag tänkte beväpna mej, men stannade inne. Jag hade redan hört en massa historier om skottlossning.

Puh! Vi åkte till Stockholm i juni. När vi kom hem stod det i tidningen att den sextioårige man som blivit knivhuggen hade avlidit på Ystads lasarett. Kjells gräsmatta var oklippt. Kaninerna sprang vilse. Kjell var ju död.

Han hade en friggebod. Han hade en särbo från Eslöv. Han krökade när hon inte var hos honom. Han var olycklig, såg man i ögonen.
Det hade blivit bråk. En man hade huggit Kjell i benet. In på lasarettet och när han kom hem igen tog han en flaska whisky och gick ner till en bänk vid ån med sin rollator. Ramlade och bröt lårbenshalsen, dog av en propp.

Epilog.
Några veckor senare var det reportage i Sydsvenskan om
patologen. Det råkade vara Kjells kropp som obducerades. Det visade sej att det var knivhugget som orsakade blodproppen.

Så, käre Daniel, nu blev historien såhär. Vem vet hur den hade blivit om jag fick skriva den när jag var mogen. Sämre, antagligen.

Daniel Pettersson said...

Tack. Den var värd att vänta på.
"Ni får påminna mej, om ni vill veta. Det finns ett och annat att nysta i ... "
Det var det jag trodde jag gjorde.
Den där dansbandsmördaren asså..

jonas said...

Du har helt rätt, Daniel, tack för att du påminde mej. Det är ju så med en blogg, man glömmer att man faktiskt har läsare.

Tomas said...

Fan, Jonas, det var ju en rätt fantastisk historia, inte minst slutklämmen med patologen. Det händer grejor här ute på vischan också, det gör det. Men jag är glad att nazi-bossen från Tomelilla som visst ägde hästgården en bit upp i backen, halvvägs till Karl-i-Helvete, har flyttat. Han bröt sig förresten in i sitt gamla hus häromveckan, för att ta med sig parkettgolv, köksluckor och ytterdörr. Inte så kul för nya ägaren. Men sånt är livet här i detta mellanskånska hillbilly/epatraktorland

Jonas said...

Karl-i-Helvetet. Bara det.

Det gick snabbt att plocka teven och vedförrådet hemma hos Kjell efter hans död.

En dag gick vi till särbon och hennes Bror, dom var på besök för att klippa gräs och piffa upp, huset skulle säljas. Vi undrade om pumpen, en liten sak värd en hundring eller två. Men det kändes så hemskt att vara så sniken. Men vi skulle ju vattna vår trädgård. Vi fick pumpen i alla fall, halva var ju faktiskt vår.

Huset stod tomt dom tretton månader vi bodde kvar i Vollsjö. Men i höstas läste jag att det äntligen blivit sålt.
Många billiga lediga hus i den byn.
Fantastiskt, vi bodde där i fjorton månader, men så oerhört mycket som tog sej in i skallen.
Sex mil från Malmö, och ett helt annat land, en helt annan värld.

Anonymous said...

Det är inte alltid det du skriver som är intressant, det är sättet du skriver på som är så (sjukt bra?!) fängslande!
/Pia

Anonymous said...

som gör det intressant menar jag/oxå förvirrad ibland
/Pia

Jonas said...

Tack Pia, antar jag.
Vi flyttade till Landskrona sen. Tillbaka, för min del. Och jag som hade tyckt att LA var litet, det är ju rena metropolen i jämförelse med bondvischan.

anna p said...

Stackars Kjell. Han borde fått dö av knivhugget direkt. En död värdig en polisman av den gamla skolan: slippa stappla runt med kryckor som en annan haldolskadad vietnamveteran. Spännande historia!