Porträtt av rumlaren som halt kalv - har du hört den förut

Ni vet hur det är när vågorna slår hårda och det inte regnar, det bara känns så. Ja, du vet, när det är havet som flyger i vinden strax under molnen som man kan känna på just idag, sista tisdagen i november 1988.
Ja, jag vet hur det känns, färjorna har slutat gå mellan Landskrona och Tuborg igen, och man måste åka den jävla vägen med Rickard och sin morsa på motorvägen till Helsingborg där färjorna är inställda på grund av stormen. Men du vill bara iväg, och du kramar din mamma och hon ger dej olika sorters plastpåsar med olika sorters mynt i olika valutor, sånt som hon har över. Och innan, bilen vill bara flyga iväg ner i diket. Och, du vet, du vill bara flyga åt andra hållet, rakt upp och iväg till ovanför dom där molnen som rör sej så fort och du undrar hur många olika nyanser av mörkt grått det kan finnas.
Så går det en provfärja ändå, och ni tränger er på, och det gungar så, och det dunkar så när vi krockar mot kajen, och inga fler färjor ska gå idag, men ni är över.

Och Rickard somnade på tåget. Och vi missade färjan i Esbjerg. Och Rickard sov och var full, och jag var väl också full, men vaken. Och, javisst, sa jag till konduktören som tyckte att vi skulle åka tillbaka hem igen, vi åker till Hamburg istället, tar båten där, samma rederi.

Och han som hade snott en bil och skulle hem till Bulgarien, men inte kunde köra, så hans brorson körde.
Sen somnade vi båda när vi skulle uppträda på färjan från Hamburg som vi faktiskt fick åka med.
Men innan dess hade vi vaknat i Hamburg och gått till en äkta tysk bar, inga turistsyltor för oss. Elva minuter för en tjugofemcentiltersöl, det garanterade dom. Så törstig jag var.
"Två till", sa jag, när vi äntligen fick ölen.
Dom vilda åren, har du hört den förut?

I onsdags var det den femte april och jag tänkte inte mer på det. Jag cyklade in till stan just som Johanna och Elsa kom hem. Jag undrade om dom ville komma in sen, cykla en sväng, fin dag liksom, kall vår, men vår. Johanna visste inte. Nä nä.
Men jag cyklade in och lånade mina danska böcker på bibblan, fast det gjorde jag inte. För jag hade glömt lånekortet, gick runt och letade efter någon bibliotikarie som jag kände, men dom hade kafferast, allihopa. Så jag fick lägga undan mina slitna danska böcker, som om nån skulle komma och sno dom.

Men det hänger ihop, jag lovar. För dom snubbarna från Nordirland som hade släktdraget att bara ha ett mycket långt ögonbryn. Dom bodde i ett ockuperat hus i London då. Och dom var kusiner och brorsor kors och tvärs. Visste hur man skulle rulla det ena och använda en kofot med det andra.

Och på vägen i vinden i våren i onsdags vibrerade mitt lår. "Det är klart vi ska fira", sa Johanna, och jag förstod inte vad hon menade. Allt går inte helt smidigt hela tiden i vårt arbetande, småbarnsföräldrande liv. Jag visste inte vad vi skulle fira.
"Det är fem år sen idag", sa hon, och det var sant. Fem år sen.

Sen gick det några år och åttiotalet blev nittiotal och det som är så självklart idag, att bracka sej utan att skämmas över att vadå, det är en rolig grej att visa bringan fast jag tjänar sju miljoner om året, att det är okej att säga fuck off till den som ligger utan liggunderlag i den kalla natten, för det är inte mitt problem, för det är inte så i Sverige, för man har sej själv att skylla. För jag köper inte Aluma, för det går bara till sprit eller knark. Hur jävla mycket knark kan man köpa för femton spänn? Frifräsare?!
Men vi tyckte illa om den tiden, Rickard och jag, Yuppietiden, vi tycket inte om människoföraktet, men vi älskade friheten. Vi kom från välbärgade miljöer.
Rickard är Moderat nu, by the way. Tror bara på frihet nu, den enskilde individens.

Men då åkte vi till Nordirland och jag har aldrig haft det vackrare, nu pratar jag i backspegeln, då saknade jag min flickvän, drack för mycket, åt för lite, men i dom lugna stunderna har jag aldrig haft det vackrare än i detta land av kusiner och ett enda långt svart ögonbryn på fotbollsplanen där vi stod runt om, Rickard och jag och alla andra släktingar, när man spelade gaellisk fotboll. Köp en billig biljett och se en billig match nån gång, du som är intresserad av poesi.
Och sen den fantastiska folkabussen i plysch. Golfbanan som morsan och farsan och dom nio syskonen drev. En swimmingpool av fett varje morgon till frukost, så kom regnet, så kom solen, så kom haglet i augusti, och solen igen, det lovar jag.

Och det var aprilväder i april i onsdags. Och vi firade min femåriga nykterhet med några öl på Bullen. Lättöl och mellanöl (till Johanna) och en Nogger till Elsa som vägrade äta glass med sked.

Så kan en historia se ut. Och då har jag ändå malt utan att berätta en tiondel av vad jag ville säga. Har du hört den förut, då är det bara att fylla i dom saknade bitarna själv. Det kan inte bara vara upp till mej.