Treenigheten som pseudolära i Skåneland

Min dotter har tre cyklar som står under en balkong på gården i Limhamn. Alla tre har vi fått gratis.

Vi har tre datorer, en tror jag att Johanna har köpt för länge sen, dom andra två har jag fått gratis.

Nu räknar jag inte ens trehjulingen som vi har i kolonin, gratis. Jag räknar inte ABC 800 som ligger i ett skåp som myrorna håller på att äta upp, i huset utanför Halmstad som jag längtar så förbannat till nu, men inte kan åka dit. Släkten är värst, ibland. Men ABC 800 köpte jag för en hundring e´ller femriolapp när den redan var gravt omodern.

Klockan tre ska jag cykla hemifrån och dricka tre lättöl på Bullen (antagligen), det kostar en slant, men vadå.

Om man räknar engångsgrillen som jag tänkte köpa härförleden, eller grillen som tillhör bostadsrättsföreningen, så har vi tre grillar. Allt faller på plats. Vi är tre syskon, har tre föräldrar (nä).
I tre plus tre multiplicerat med tre år hade vi tre levande mor-/farföräldrar.
Och mina tre cyklar, och om man räknar Johannas extracykel så har vi tre cyklar med punktis.

Min dotter är tre år och tre månader.

Jag tycker om tre svenska städer, Malmö, Landskrona och Göteborg.

Jag tycker om tre författare som skulle kunna kallas Slas. Claesson, Hylinger och Östergren.

När Waterboys var som bäst var det alltid tre drivande personer. Ja ja, Mike Scott bestämde så klart, men han hade inte kunnat göra det utan dom andra.

När Ulf Lundell gjorde sina bästa plattor var dom tre producenter. Mycket mindre boogie-woogie-blues då.

Det är något magiskt.

Under gymnasietiden och några år därefter hade jag tre kompisar i Landskrona, som musketörer, om jag då var han, den fjärde, eller nån annan var det.

Tre saker är jävligt med allergin som pockar på nu, snoken, hostan och ögonen.

Det är bara att vänta in sommaren nu. Cykeln, bryggan, vattnet. Frun, jag och dottern. Det är något mystiskt.

När jag vaknade den där morgonen på bänken utanför museet i Landskrona. När jag var sjutton eller arton år. Så hade jag tre spänn i fickan. Och ett bankomatkort och det var söndag. Jag tog ut tre gånger trehundra spänn som var det sista från lönen från sommarjobbet. Det var september eller oktober och jag åkte till Köpenhamn. Gick ensam på Tivoli bland annat, och kände mej så jävla ensam bland alla lyckliga familjer, alla lyckliga par. Allt jag sökte var förståelse. Mamma, pappa, jag. Vi tre, att vi skulle förstå varandra.

Tre mål mot Brommapojkarna och jag är nöjd.