vatten, äntligen vatten vid Citadellet

I morgon är det Långfredag. Kommer ni ihåg hur långa dom var förr? Allt var stängt och man sörjde. Två svenska kanaler och Danmarrk sände sorgemässor.
I Spanien när Johanna och jag var där under påsken, I Burgos, 2000, var det i alla fall färg och prakt och processioner och öppna krogar, man tar det på ett mera heltäckande allvar där. I Sverige ska man bara späka sej. Skulle man, menar jag, om ni kommer ihåg, när man var tonåring och inte tillräckligt gammal för att bara säga: Jag pallar inte mer, jag vill nån annanstans. Hade inte dom pengarna heller.
Vi åkte tåg genom Spanien och det var alvarsam glad påsk hela tiden i flera veckor.

I morgon är det långfredag och då går vattnet igång i vår kolonistuga som ligger på nordens äldsta koloniområde. En granne bara. Och gamla vallgravar och vallar och ett hus som är minst sjuttio år gammalt men renoverat i ljus furu, som en bastu med två rum och ett kök. Och ett päronträd. Och om man frysar drar man igång ugnen som en öppen spis, det kostar pengar i elräkningar men det blir jävligt varmt, som en mild bastu medan mobilen av färgat glas dinglar i dörren. Gungan dinglar och jag längtar efter sommaren när jag kan sätta upp partytältet.

Owe Wretman, brorson till Tore, spelade trummor i John Holms band i slutet av sjuttiotalet. Det berättade han för mej på sin söderstockholmska när vi träffades på Bullen för första gången 1998. Jag trodde att han ljög. Men nästa gång vi träffades på Bullen var John med, satt och petade i sin lax, dom köpte ett ex av min första bok, tillsammans.
Den förste juni ska Owe och jag se BoIS spöa Trellehåla i Superettan, umgås lite vid kolonistugan först. Owe är äldre än jag. Vi har liknande erfarenheter på vissa sätt, men våra liv ser annorlunda ut. Du läser nu väl, Owe? För han har hittat min blogg när han sitter vak i mentalvården, nätterna när han inte får sova.

Det har vi gemensamt, nätterna när man inte kan sova.

I morgon kommer vattnet och vi ska gräva hål i jorden för hallonbuskar och hoppas att kaninerna inte klipper dom, som allt annat. Åke Holm, ordföranden i koloniföreningen har berättat att det tar tjugo år att bli kaninfri. Jag tycker om kaniner, och hallon.
När jag satt i kolonistugan och skrev En sång för Sonny och Karola, fick jag se ungarna bli stora och vuxna, det är en konstig kärlek, kärleken till dom som förstör det man vill se växa och leva. Plantor och örter, liljekonvaljer. Till exempel.