Vägen till det nya, tillbaka till det gamla, Röstånga och Ask och Landskrona

Det började med blockflöjt. Och inte ens det är sant.

Det började julen 75 eller 76. Det började med att jag tittade på baksidan av gitarren som jag hade önskat mej så starkt. Det började med att jag tyckte att den var så vacker bakifrån. Om Danne hade varit här nu, så hade vi kunnat skoja länge om det. Om jag hade velat, hade jag kunnat berätta om min fru.

Men nu pratar jag om en gitarr, en Landola en julafton. En något mindre än normal, men ingen barngitarr, som jag fick den där julen på sjuttiotalet.

Bo-Lennart var lärare. Jag var för liten. Jag var för lat, nä, jag var för rastlös. Jag ville göra något annat än att spela tradiga låtar. Det visste jag inte då, jag ville skriva själv.

Så spelade jag blockflöjt, det var lättare.

"Lätta på pedalen, i Nackarpsdalen", sjöng Torsson i biten Hej kontinent på en samlingsplatta för ett tiotal år sedan.

Johanna parkerade vår lånade gamla vita Renault i dom trakterna, i Röstånga. Nils mötte upp på Ica´, gav oss nycklar till vandrarhemmet, men inga lakan. Så det blev till att lämna det stora gamla huset från förr och dra ner till stationshuset för att få dom där jävla lakanen. Sen somnade vi nästan framför Landet runt på teven som var liten och hette Super Colour, på en väldigt blek nivå.

Häng med nu. Windy började spela gitarr när vi gick i fyran eller nåt. Jag tog upp det igen. Först hade vi Nisse, sen blev Stickan vår lärare. Några nya började och slutade varje termin, dom pallade inte med att det var jag och Windy som bestämde. Förutom Björn (Sune), men det skulle göra den här historien ännu längre. Om att trumma Biff Biff Biff, med lök, och sånt, fel.
'Men Stickan. Han hade skinnväst och bodde i Ask. Han introducerade ackord istället för klassiskt skit. Han introducerade Ola Magnell, Björn och Mikael, Nationalteatern. Han introducerade Juanita, som öppnade en hel värld för mej. Som fick mej att förstå att mycket av det jag hörde talas om vid dom vuxnas bord, om att var och en ska klara sej själv och inte kvida, att det bara var en halv sanning. En sanning som saknade empati. Det gjorde Stig.

Vi kom in i det gamla stationshuset och jag blev nervös av hippievibbarna. Och då är jag ändå en människa som har gjort och tänkt mycket som hippiesen har gjort. Jag har tyckt mycket om stora delar av den ideologin, jo, jag gör det fortfarande.
Men jag blev ändå skeptisk bland alla omaka prylar och självsjälvservice och lekrum långt ifrån Ikeas bollhav.
Men bara som en fjöntig försvarsmekanism.
Det blev så varmt i det gamla stationshuset. Det blev så varmt och blandat bland åldrar som bara sant intresse kan göra.

I maj 1985 spelade vi, Windy och jag, vårt band QK på Pilängsgården i Landskrona, en fritidsgård i utkanterna.
Den spelningen gav oss en andra dag i studion som ABF var med och drev. Vi cyklade genom Karlslund en morgon i juni. Nervösa som fan.
Sen spelade vi in sjutton låtar. Jag sjöng och spelade lite gitarr och orgel. Windy spelade gitarr och lite orgel. Stickan spelade trummor i sin skinnväst.
Det var så, när vi satt i dom skitiga fåtöljerna och var femton år och hörde inspelningen av Engångs i högtalarna, att vi rös ordentligt.
Sjutton låtar, demon, Ett skrik i natten, som blev en minor classic i LA.

Jättegod mat som man hämtade själv i Röstånga. Vi satt tillsammans. LT Fisk och hans fru, jag och min fru, och en snubbe och en tjej från Fridhems Folkhögskola. Sen kom Thomas och Amy. Sen kom Janne och Mia och pupillerna blev mindre.
Och ner i källaren. Och just innan jag och LT skulle upp på scen gick jag ut för att röka (som jag gör sällan, men ibland). Då kom en man fram och sa hallå Jonas. Hallå, sa jag tillbka.
Och jag kände igen rösten.
"Ska jag känna igen dej", undrade jag.
"Jag vet inte", sa han och hade skinnväst, men inget långt krulligt hår. "Det är ju tjugo år sen"
Och på vägen till Röstånga hade vi passerat Ask. Och jag hade berättat för Johanna om min gamle gitarrlärare, som introducerade, som spelade trummor på vår demo.
"Bor du i Ask", frågade jag.
Och det gjorde han ju. Så det var Stickan, Stig, i skinnväst. Han är kartarkivarie nu, och släktforskare.

Äh, jag pallar inte mer nu.
Men det var en förbannat trevlig kväll. Jag och LT rockade röven av högern, på vårt sätt.